Obama sätter mycket på spel

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring sjukförsäkringsfrågan i USA:

———————————————–

Obama sätter mycket på spel – med rätta

Det finns scener i lagstiftares korridorer som även en luttrad åskådare bara står ut att betrakta med händerna framför ögonen, kisandes mellan fingrarna; lagom för att man ska upptäcka när det värsta är över, men suddigt nog för att man ska slippa fördjupa sig i en del obehagliga detaljer.

Den process som till slut fick ett genombrott i det amerikanska representanthuset i går kväll när en historisk sjukförsäkringsreform röstades igenom, har bjudit på många sådana scener. Vill man förstå varför demokraterna och Barack Obama inte jublar i högan sky, utan med viss reservation, över att ha fått igenom ett av sina viktigaste vallöften, måste man komma ihåg vad de tvingats kasta över bord på vägen för att nå fram.

Ibland hamnar politiska ledare i målkonflikter där de måste välja vilket av två – oförenliga – vallöften de ska sätta in prestige och kraft på att förverkliga, och vilket de ska bryta så det står härliga till.

Barack Obama hade några centrala teman i sin presidentvalskampanj 2008. Ett, lite mer abstrakt, handlade om behovet av en ny politisk stil i Washington: mindre av mygel, dyra uppgörelser i de bakre rummen om enskilda röster, anpassning till lobbyapparater och bitter partiskhet; mer av öppenhet, raka besked, rena förslag och samförstånd över partigränserna.

Ett annat, högst konkret, handlade om behovet av en omfattande sjukförsäkringsreform i USA för att miljoner, i dag oförsäkrade, ska få tillgång till ett grundläggande skydd, och enskilda människor oavsett bakgrund ska ges starkare rättigheter gentemot försäkringsbolagen. Ett socialliberalt krav som hör till den amerikanska inrikespolitikens långkörare.

Obama hade knappt svurit presidenteden förrän det stod klart att de två vallöftena stod i strid med varandra. Att baxa en liberal sjukförsäkringsreform värd namnet genom den amerikanska kongressen visade sig snabbtkräva en mobilisering av alla knep, tricks, armbrytargrepp, lobbykontakter och köpslående med enskilda kongressledamöter som gjort Washington till ett skymford för många väljare. Samförståndet har varit noll.

Hur väljarna betygsätter reformen i kongressvalen senare i år är också långt ifrån säkert. Många amerikaner, nöjda med hur systemet fungerar för dem som är försäkrade, oroas över ökad statlig byråkrati och kontroll. Demokraterna firar med nervösa ögon, för de har ännu inte lyckats övertyga den allmänna opinionen. Republikanerna deppar med illmariga leenden, för de hoppas kunna stoppa reformen genom framgångar i kongressvalen.

Att Obama ändå valde att sätta allt på ett kort just i sjukförsäkringsfrågan, trots betydande politiska risker, visar på stort ledarskap. Washingtons politiska liv förblir sig likt. Det vallöftet sviker han. Men sjukförsäkringsreformen gör att miljoner fler amerikaner omfattas av skydd i ett tryggare och mer rättfärdigt system.

Det är en förändring, värd att sätta mycket på spel för.