Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring markanvändning i Västerbotten med det här seminariet i går som inspirationskälla.

————————————————–

Förr eller senare tvingas vi välja

”Överallt omkring oss denna vår
fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.”
Harry Martinson (Ur ”Tuvor”, 1973)

Det är ju bara en massa skog. Hur ofta har vi inte hört den frustrerade, uttråkade kommentaren från människor som för första gången eller för ovanlighetens skull gett sig ut på Norrlandsvägarna, tittar ut ur ett kupéfönster när tåget arbetar sig uppåt längs stambanan, eller kikat ner från ett flygplan på väg mot landning utanför någon Norrlandstad. Eller från dem som kanske aldrig varit här överhuvudtaget.

Men att inte alla på de svenska vägarna, eller i den svenska samhällsdebatten, har klart för sig vilken strategiskt viktig, komplex och förfinad resurs de ibland till synes oändliga norrländska skogarna är för Sveriges framtida tillväxt och välstånd – även på andra sidan den djupa ekonomiska strukturomvandling som vi är på väg in i – må vara dem förlåtet.

Kulturhistoriskt sett har svensken i allmänhet, och på flera sätt norrlänningen i synnerhet, haft ett komplext förhållande till skogen som vän och fiende, livsförutsättning och skoningslös arbetsmiljö. Förhållandet har varit intimt, men dubbeltydigt. Det är en av förklaringarna till att den norrländska skogens stora värde som naturresurs – för hela landet – i dagligt tal ofta döljs bakom mer omedelbara associationer till dysterhet, tungsinne och mörker.

Det tog, rent ekonomiskt, norrlänningarna själva decennier av försummad utveckling att inse vikten av att det gröna guldet inte bara ska växa på plats för att sedan passivt slussas vidare söderut, utan också bearbetas och förädlas direkt i regionalt förankrade tillverkningsindustrier, av entreprenörer och arbetskraft som skapar jobb och intäkter där skogen växer.

Nu har allt det där förändrats, och de försummade decennierna hämtas igen i rasande fart. Skogen är, inte minst sedan klimatfrågan och framtidens energiförsörjning hamnat högst upp på de politiska dagordningarna, hetare än någonsin. Och det är i Västerbotten mer än någon annanstans det händer, med nyskapande råvaruanvändning, mer avancerad tillverkning och internationellt framstående forskning.

"I en kunskapsnation", skrev Globaliseringsrådet i sin allt för lite diskuterade slutrapport till regeringen förra året, ”är forskningen även av yttersta vikt för att skapa nya kunskaper och innovationer som sedan kommersialiseras och därmed bidrar till sysselsättning och tillväxt inom områden med högt kunskapsinnehåll. För detta krävs mer än enbart ökade resurser. Sverige är i dag trots relativt stora satsningar på forskning ganska svagt på att få fram nya forskningsidéer till marknaden. Vi ser därför stora möjligheter för Sverige att förbättra länken från forskningsresultat till färdiga varor och tjänster på marknaden.”

Skriv ut och sätt upp på väggen. Det där är viktigt. Om vi verkligen menar allvar med vår omsorg om kreativa livsmiljöer, nya jobb, fortsatt tillväxt, långsiktig hållbarhet och stabil välfärd för kommande generationer, och med vårt engagemang för hela Norrlands demografiska och ekonomiska utveckling, borde vi ägna långt större andel av valrörelsens debatter och samtal åt just det perspektivet: Sveriges ställning som forsknings- och kunskapsnation, och vad som kan underlätta för att vetenskapliga landvinningar och innovativa idéer lättare och snabbare ska kunna omsättas i modernt entreprenörskap.

Hur väl ett land lyckas hävda sig i gränslandet mellan forskning och företagande avgör i hög grad hur mycket resurser som kommer att finnas för satsningar på alla andra samhällsområden. Och hur väl en region med rika naturresurser lyckas ta dem tillvara i hela ledet från råvaruutvinning till tillverknings- och förädlingsindustrier – och kring detta väva en miljö av framstående forskning – avgör i mycket landsbygdens överlevnadsförmåga.

Och för positiva exempel på hur det där ska gå till i praktiken kan man med fördel åka till Västerbotten och kika på arbetet som görs här på att få skogsteknisk utveckling och skogsbaserad forskning att lyfta varandra, med uttalat klustertänkande och målmedveten samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv.

I går anordnade Länsstyrelsen i Västerbotten ett nytt seminarium i serien ”Landshövdingen samtalar”, den här gången på temat ”Grön energiomställning och markanvändning i Västerbotten” med miljöminister Andreas Carlgren, Tomas Lundmark, dekanus vid skogsfakulteten, SLU och landshövdingen Chris Heister som huvuddeltagare och med Staffan Ling som moderator.

Diskussionen kretsade kring många olika aspekter av förnyelsebara energikällor, energieffektiviseringar, miljövänlig transportsektor och hållbart byggande – men den hårdtuggade kärnan handlade om just detta med “markanvändning” i Västerbotten, och målkonflikterna som förr eller senare uppstår. För som alltid finns det även kring skogen som norrländsk naturresurs en rad kontroversiella och legitima intressemotsättningar som har mycket mindre med forskning att göra än med politiska vägval.

Skogsbruk, jordbruk, rennäring, turism, friluftsliv, jobbtillfällen, utsläppsmål, biologisk mångfald, gruvdrift, vindkraft, vattenkraft, biokraft – allt kan inte tillgodoses och värnas fullt ut, överallt. De goda idéerna överstiger vida den tillgängliga kapaciteten.

Bland många kloka synpunkter på seminariet i går, kom kanske den mest träffsäkra när Tomas Lundmark i sitt anförande på ett väldigt illustrativt sätt påpekade att det i slutändan handlar om avvägningar mellan skiftande ambitioner och mål.  Det är inte beslutsunderlaget som saknas, utan de politiska vägvalen.

Men olika aktörers rätt till rimlig framförhållning, skogsbrukets speciella tidscykler, energiförsörjningens krav långsiktighet, klimathotets tickande klocka, den biologiska mångfaldens sårbarhet och den gröna ekonomins snabba globala utveckling talarsamstämmigt för behovet av tydliga spelregler och förutsättningar. Risken för att ömsesidiga blockader som gör att ingenting riktigt händer, eller värnas, är annars uppenbar. Det som behövs är en bred, öppen, demokratisk och värderingsbaserad diskussion kring vilka målsättningar som är allra viktigast. Västerbottens natur, skog och mark erbjuder otaliga spännande framtidsperspektiv. Alla kan inte förverkligas samtidigt. Förr eller senare tvingas vi välja. Det blir svårt.