Driv landsbygdens riktiga ödesfrågor istället

Av , , 2 kommentarer 11

Det kommer ingen lördagstidning den här veckan, så därför kom min "lördagskrönika" redan i dagens tidning. Den handlar om landsbygden, alliansen, de rödgröna, bensinskatter och de stora framtidsutmaningarna. Grundpoängen är att det är inte de rödgrönas förslag till bensinskattehöjning – det är rätt tänkt – som gör oppositionens politik kortsiktigt och långsiktigt negativ för landsbygden och Norrland, utan helt andra inslag i deras program. Alliansen borde kritisera de inslagen istället för att ägna sig åt bensinskattepopulism.

———————————————————

Driv landsbygdens ödesfrågor istället

Komedin Groundhog Day (Måndag hela veckan) från 1993 är en film jag ofta ser om. Den handlar om väderpresentatören Phil som tvingas uppleva exakt samma dag gång på gång under motsvarande tiotals, kanske hundratals år. Varje dag börjar allt om. Oavsett vad han gör ringer väckarklockan nästa morgon och allt är precis som dagen innan. Han är fast i en tröstlös repris av en oföränderligt grå måndag, till synes för evigt.

I valrörelsetider är det ibland lätt att känna sig försatt till den filmen. Mycket går igen. Nu verkar valrörelsen vara framme vid scener som den där Phil ständigt trampar i samma vattenpöl eller aldrig förstår varför allt han gör av gammal, arrogant vana bara ger kontraproduktiva resultat.

De rödgröna sviker för tillfället raskt hoppet om liberalt nytänkande kring arbetsmarknad, företagsklimat, utbildning och välfärd. Deras förslag är, så här långt, bedrövliga i sin brist på visioner och brist på intresse för de stora utmaningar välfärdssamhället står inför. Olika former av marginalskattehöjningar, sämre utkomst av jobb och utbildning, misstro mot enskildas valfrihet och begränsningar av framtidens företagande – blicken är i huvudsak riktad bakåt. Värst blir det för landsbygden.

Men alliansen väljer av något skäl att koncentrera sin kritik på annat. Samtidigt som de rödgröna börjat avslöja sitt program, ägnade sig alliansen i veckan åt en trist, inkonsekvent bensinskattepopulism.

Under förra mandatperioden gjorde delar av alliansen stor sak av bensinfrågan, krävde sänkt bensinskatt och uppträdde som vore miljöhänsyn och miljöomställningar något perifert och flummigt. Sen bröt den stora klimatdebatten ut, Fredrik Reinfeldt gjorde klimatpolitiken till chefsfråga och statsråd började tala om behovet av högre bensinpris i framtiden.
Nu är det valrörelse igen, klimatfrågan har svalnat – och vips är bensinskattefrågan het i alliansen igen. På fel sätt. Plötsligt utmålar man oppositionens förslag på en höjning med 49 öre som horribel. Debatten är tillbaka där den började, och delar av alliansen står med foten i vattenpölen, igen.

Förra året presenterade den gröna liberala tankesmedjan Fores en utmärkt och tänkvärd skrift – ”Köra bil på landet och rädda klimatet” av Jenny von Bahr som visar att en bensinskattehöjning mycket väl går att förena med bättre villkor för landsbygden. Det är precis som Martin Ådahl skrev i förordet att landsbygden blivit en olycklig gisslan i den här debatten:

”Dels därför att landsbygden verkligen är drabbad. (…) Men landsbygden används också i debatten som ett slagträ. Landsbygdsbor får spela den otacksamma rollen som bakåtsträvande motståndare till miljöanpassning, som alibi för att blockera nödvändiga förändringar.”

Det är en gisslansituation som är helt onödig.

Regeringens högljudda kritik av de rödgrönas bensinskatteförslag är populism mot bättre vetande precis som de rödgrönas högljudda kritik av regeringens arbetslinje och sjukförsäkringsreformer varit populism mot bättre vetande. Att höja bensinskatten vore rätt. Det stimulerar en omställning till andra färdmedel i storstadsområden, till en bränslesnålare fordonspark och till mer miljövänliga och långsiktigt rationella drivmedel – omställningar som kommer att bli nödvändiga ändå.

Bilen kommer att spela samma viktiga roll även i framtiden. Den är med rätta en frihetssymbol. Men den bensindrivna bilen är ett övergående fenomen. Framtiden hör andra drivmedel till. Att hoppas på sänkt bensinpris är miljöpolitiskt, energipolitiskt och nationalekonomiskt naivt.

Ju förr vi inser att ett sådant teknikskifte är på väg och tar oss an det, desto bättre rustade kommer vi att stå när det inte längre går att undvika. Gröna omställningar genom ny teknik och förutseende entreprenörskap är förnuftiga investeringar. Det land som är tidigt ute blir en vinnare.

Men förutsättningen för att det ska fungera utan regionala klyftor är rejäla, generösa avdragsregler, omställningsstöd och andra skattekompensationer riktade till de områden av landet där alternativ till bilen saknas. Fores pekade i sin rapport ut etanolkonverteringsbidrag, sänkt fordonsskatt och förlängd miljöbilspremie för landsbygden som tre tänkbara kompensationsåtgärder. Här kommer fler att behöva spånas fram. Men poängen är att det går. Den konstruktiva attityden borde alliansen ta fasta på, istället för att sticka huvudet i sanden.

Bilen är en förutsättning för att människor ska ha möjlighet att bo kvar, jobba och verka på Sveriges fantastiska landsbygd. Men att höja bensinskatten med en halv krona vore inget hot mot landsbygden. Alliansen vet och borde erkänna det, och istället kritisera de rödgröna på punkter där oppositionens politik faktiskt hotar landsbygden. Sådana saknas med förlov sagt inte.

Att döma av det som framkommit från oppositionspartiernas interna förhandlingar på olika områden hittills skulle nämligen en rödgrön regering från och med i höst få en rad negativa konsekvenser för landsbygden och Norrland. Men inte på grund av bensinskatten, utan av helt andra skäl.

För om alliansen i bensinfrågan står med foten i vattenpölen, har de rödgröna nått fram till scenen där Phil är oförmögen att förstå varför hans kontraproduktiva uppträdande hela tiden straffar sig, varför den eländiga dagen ständigt går i repris.
Vad vill de rödgröna gå till val på?

Minskade incitament för utbildning och entreprenörskap genom höjda marginalskatter, en virrigt motiverad och för investeringar skadlig förmögenhetsskatt, en mer negativ syn på tjänstesektorn och alternativa driftsformer i offentlig sektor och risken för skolpolitiska återställare till regeringen Perssons dagar kan bli mycket kännbart för landsbygden. Hur många gånger ska väckarklockan behöva ringa innan de rödgröna förstår?

Dessutom är det talande att den rödgröna oppositionen ägnat ofantligt mycket energi den gånga mandatperioden åt att kräva miljardstöd åt enstaka utvalda storbolag, men i jämförelse nästan inte haft något att säga om framtidens småföretagande utanför storstadsregionerna. Debatten om transportstödet som fördes här i Västerbotten gav samma bild. De rödgröna tycks ha väldigt svårt att sätta sig in i de små- och medelstora företagens verklighet och villkor.

Man sitter fast i det gamla, patriarkala storindustriella samhällets världsbild och instinkter. För en landsbygd i skriande behov av nyföretagande och jobb i framtidsbranscher har den världsbilden inte annat att erbjuda än vilseledande, passiviserande nostalgi. Sammantaget har oppositionen lanserat förslag som försämrar de strukturella förutsättningarna för nya jobb, tillväxt, forskning och företagande, och som just därför bådar illa för landsbygdens långsiktiga välfärd.

Så ser det ut. Alternativen lever inte i valrörelsen upp till det som står på spel. Gamla ovanor tar överhanden.

Det man inte ska glömma med Groundhog Day är att den slutar lyckligt. Phil hajar till slut vad det handlar om, vågar blotta sig för framtiden, bryta dåliga vanor och ta emotionella risker och ansvar, fast det är svårt. Plötsligt en morgon ringer väckarklockan till en ny, oviss och spännande dag.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Småföretagen nyckeln till Umeås framtida tillväxt

Av , , 11 kommentarer 8

Några funderingar, som komplement till dagens krönika om Umeå, inlandet och Norrland, kring skillnaden mellan drivkrafterna bakom Umeås tillväxt på 1900-talet och vad som krävs för motsvarande tillväxt under 2000-talet. I grunden handlar det om att de stora, spektakulära etableringarnas tid är över, i framtiden är det de många små enheterna som måste skapa tillväxten – företagen.

Umeås tillväxt är ju inte bara en kontroversiell fråga utanför Umeå, utan även i Umeå. Ett antal olika förhållningssätt och ståndpunkter kan urskiljas.

En del anser att Umeå skulle må bäst av att sluta växa, eller rentav krympa. Det är den åsikt jag har minst förståelse för. Den retoriska motfrågan är förstås: vilka av de människor som vill bosätta sig i Umeå är det som i så fall borde avvisas respektive vilka av Umeås nuvarande invånare är det som utgör ett problem?
Att se negativt på att fler människor vill flytta/har velat flytta till orten eller staden (eller landet) är överhuvudtaget en ansats som jag har mycket svårt för, inte bara för att det skulle göra både Umeå och Norrland (och Sverige) fattigare, utan framför allt av de andra, principiella skäl jag också redogör för i dagens ledarkrönika.

Idealet måste vara att människor i så hög grad som möjligt ska kunna bestämma själva var de bygger upp sina liv – och då är det inte en politisk fråga att från ovan besluta var människor ska få bo och inte få bo. Det väljer människor själva utifrån var de finns jobb och utkomst. Och jobb och välfärd är ingen statisk kaka som krymper för var och en om fler människor flyttar till en region, utan något dynamiskt som växer av tillväxt och människors arbetsinsatser.

Andra anser att Umeå förvisso bör satsa på tillväxt, men tror inte att förutsättningarna för någon större befolkningsutveckling framöver finns. Och ytterligare andra tycker både att Umeås tillväxt är bra och att den kommer att fortsätta. Även i den sista kategorin finns det, trots den grundläggande enigheten både i värderingar angående och bedömningen av Umeås grundläggande befolkningstillväxt, en rad olika åsikter om vad som är ett realistiskt och för den långsiktiga planeringen rimligt tillväxtmål för de kommande decennierna.

Det är svårt att bedöma hur mycket Umeå kommer att växa till mitten av det här seklet. Att staden har expanderat som den gjort – även om man tar med införlivningen av nya kommundelar i beräkningen – de senaste 40 åren har förstås mycket med universitetets etablering här att göra.

Några sådana nya, epokgörande etableringar kan Umeå inte förvänta sig de kommande 40 åren, vare sig av offentlig eller privat karaktär. Därför kommer inte heller universiteten att vara samma befolkningstillväxtfaktor framöver över som de varit. De kommer fortfarande att vara viktiga även ur den aspekten – genom företagsavknoppningar, investeringar och matchning av utbildningar mot den regionala arbetsmarknaden osv – men inte i samma omfattning som Umeå vant sig vid.  

Löne- och skattenivåerna, stadsplaneringens utformning, boendemiljöer och boendepriser och givetvis kvaliteten inom den offentliga välfärden har stor betydelse för utvecklingen. Det går inte att peka ut enbart en orsak till att en stad lockar till sig människor eller får människor att stanna kvar.

Men ska Umeå fortsätta att växa i samma takt under de kommande decennierna som under de senaste måste något annat tillkomma som tar vid där universitetet inte längre kan fungera som ensam motor. Till skillnad från under 1900-talet handlar det då inte om spektakulära etableringar av stora enheter och institutioner, utan om framväxten av många små

Framför allt gäller det då att bryta det övertydliga sambandet mellan Umeås befolkningsutveckling och de nationella konjunkturcyklerna. Umeå är den klassiska, mindre universitetsstaden som växer snabbare när tiderna är dåliga och folk inte hittar jobb, men tappar fart när det råder högkonjunktur.

Det räcker fortfarande till en tydlig befolkningsökning, genom födelseöverskott, men inte i den takt som de officiella, kommunala tillväxtmålen förutsätter. Umeås arbetsmarknad måste bli bredare och rörligare för att kunna fånga upp exempelvis fler nyutexaminerade studenter som skulle vilja stanna i staden men inte hittar jobb och därför flyttar – ofta säkert till Mälardalsregionen.

För att förändra den bilden hänger mycket, nästan allt, i 2000-talet på det lokala småföretagarklimatet. Lyckas Umeå sämre än motsvarande universitetsstäder söderöver på att skapa goda villkor, bra konkurrenssituation och en lokal kultur för entreprenörskap – inte minst inom de nya tjänstenäringarna – och företagsetableringar som skapar fler typer av jobb på den regionala arbetsmarknaden, kan det bli svårt att nå redan det gamla befolkningsmålet om 150 000 invånare till 2050, för att inte tala om det mindre realistiska på 200 000 till samma år.
 

Småföretagarklimatet i Umeå bör ägnas mycket uppmärksamhet i den kommande lokala valrörelsen.

11 kommentarer
Etiketter: , , ,

Norrland är inte ett slutet kärl

Av , , 1 kommentar 8

 

I en ledarkrönika i dag skriver jag om att Umeå och inlandskommunerna har ömsesidiga, inte motstridiga, intressen. I ett blogginlägg som finns att läsa här utvecklar jag även ett par resonemang kring utsikterna för Umeås framtida tillväxt.
 
———————————-
 
Norrland är inte ett slutet kärl
 

En insändarskribent undrar i dagens tidning hur jag i min lördagskrönika 17:e april kunde påstå att Umeås tillväxt är bra för hela Norrland, även för inlandskommunerna. Jag vill söka besvara frågan i tre steg.

För det första gäller det att komma bort från den ingrodda föreställningen att om bara Umeå slutade växa så skulle kommunerna i Västerbottens inland få det lättare, om bara Umeå minskade eller stagnerade befolkningsmässigt så skulle sedan länge demografiskt ansatta orter plötsligt börja återhämta sig igen. Den föreställningen felaktig. Umeås tillväxt hotar inte inlandet.

Synen på Norrland som ett slutet kärl, den fixa idén att vad den ena Norrlandskommunen vinner måste någon annan förlora, leder tankarna snett. Verkligheten ser annorlunda ut och världen är större än så.

Det är något stort och fint i ett samhälle när människor har lyckan att kunna välja själva var de vill bosätta sig och leva sina liv. Alla har inte det privilegiet – mycket spelar in och sätter gränser, för många i det glömda Sverige och på samhällets baksidor existerar inga sådana valmöjligheter överhuvudtaget, för att inte tala om hur det ser ut runt om i världen – men att fler ska få den chansen är eftersträvansvärt.

Det är korrekt att säga att städerna växer på landsbygdens bekostnad. Till det finns många förklaringar – och långt ifrån alla har med individuell frivillighet att göra. Men den viktigaste, och den som vi landsbygdsentusiaster måste erkänna för att inte fastna i destruktiva tankebanor, är att vi lever i en epok där människor om de har ett fritt val tenderar att söka sig till mer urbana områden och större städer. Den utvecklingen kan inte enbart förklaras med städernas bredare arbetsmarknad och högre lärosäten, utan beror även på en dragningskraft stadslivet i sig utövar kulturellt, ekonomiskt och socialt på många människor.

Om inte Umeå även fortsättningsvis och i ännu högre grad erbjuder en sådan utpräglat urban miljö i Norrland, kommer den befolkningstillväxt Umeå nu har tack vare sin ställning som Norrlands ledande ort för kultur och högre utbildning, att flytta söderut – till andra städer.

De flyttströmmar som medvetet söker sig till det urbana kommer inte att stanna i Norrland och vända åter till inlandet om Umeå stagnerar, utan söka sig ännu längre bort.

Därför, för det andra, är det mycket bättre för Norrlands landbygdskommuner att det inte bara är städer i södra halvan av Sverige som drar till sig flyttlassen, utan även städer i Norrland. För närvaron av en större stad höjer även attraktionskraften hos den omgivande lands- och glesbygden i regionen.

I dragkampen om de flyttlass som trots allt går i motsatt riktning, från ansträngda centrum och förorter till modern landsbygd – och som jag skrev i min krönika är jag helt övertygad om att tiden, samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen talar till landsbygdens fördel och att de flyttlassen kommer att öka i antal – är en sådan urban miljö i rimlig närhet av avgörande betydelse för mindre orter. Att Umeå växer och blir en större stad med ännu bredare utbud gör det därför lättare även för inlandskommunerna att locka till sig människor, investeringar och företag.

För, min tredje poäng, sambandet gäller givetvis även omvänt: en levande landsbygd i Norrlands inland är viktigt även för kuststädernas attraktionskraft. Om landsbygden har en positiv utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan hålla liv i service och lokalutbud som krävs även för modern turismverksamhet, kan bära upp tunga naturresursorienterade investeringar och i dess kölvatten bredda arbetsmarknad genom nyföretagande, får det positiva effekter även för Umeå.

Därför ligger det även i Umeås intresse att inte inlandskommunerna dräneras på grundläggande service, att byskolor och lanthandlar överlever och att den demografiska utvecklingen inte knäcker stora geografiska områden i inlandet på sikt.

Därför är klassisk regionförstoring genom exempelvis Botniabanan och pendeltågtrafik till inlandet i ännu högre en chans för de mindre kommunerna än för de större.

Att Umeå växer är avgörande för inlandets överlevnad och att inlandet återhämtar sig är viktigt för Umeås långsiktiga tillväxt.

Norrland är och ska vara en öppen helhet, inte ett slutet kärl.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Give us a poem, Reinfeldt!

Av , , 1 kommentar 10

Min lördagskrönika den här veckan om läget inför valet, lite grand med anledning av Fredrik Reinfeldts besök i Umeå i dag:

—————————————————-

Hur vore det med lite poesi, Reinfeldt?

”Man driver kampanjer med poesi”, sa Mario Cuomo i en berömd liknelse. ”Man regerar i prosa.” Citatet brukar användas för att betona det där med prosan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg är prosaister av rang i ett land där prosan av hävd värderas högt. Och deras begåvning gäller en speciell typ av kärv, instruerande prosa.
De kan som inga andra läsa högt ur politiska bruksanvisningar och få det att låta tryggt och relevant.
De skulle byta ut valtalet mot en monteringsinstruktion från Ikea, och vi skulle inte märka stor skillnad. Inga frustrerade utbrott över felmätta brädor och borttappade skruvar där inte; inga svordomar över Kamprad. Istället en mild kärlek till centimetermått, skruvnycklar, plasttappar och ett par extra ”vi är inte riktigt färdiga än”-moment. Vårproppen Billy sätts ihop med lugn och tålamod – Anders Borg visar hur.
Jag ironiserar inte.

Förmågan att regera i nykter prosa, utan att löpa åstad och överreagera, kan under en djup global lågkonjunktur vara skillnaden mellan stabil krishantering som räddar ekonomin och panikslagna misstag som äventyrar den. När Reinfeldts och Borgs förtroendesiffror ligger högt över oppositionsledarna Sahlins och Östros är det en av förklaringarna.
Men prosa och bruksanvisningar enbart vinner inga val, och är inte tillräckligt för att ett politiskt ledarskap ska vara framgångsrikt över längre tid. Nu handlar inte längre i första hand om den gångna mandatperioden, utan om den kommande.
Bruksanvisningar berättar om sånt som redan konstruerats och standardiserats. Ett valår kräver större originalitet; en friare tanke, en blick framåt. Alliansen behöver påminnas om det där med poesin.
Var är lyrikerna?

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg varnade i söndags för risken att alliansen börjar framstå som en trist och teknokratisk höger om den aldrig formulerar visioner och berättelser utifrån värden som ”jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar”.
Jag tror att det ligger mycket i det. Den återkommande oförmågan att ta tydlig ställning för den personliga integriteten, en av vår tids största liberala utmaningar, och den misstänkliggörande attityden i flera utspel inifrån partierna kring asyl- och flyktingpolitiken, har ökat den risken.
Liberalismen har tolkats på ett alldeles för snävt sätt, delvis bländats ut; grundläggande liberala instinkter har saknats i lägen när de varit som viktigast. För det har alliansen redan fått betala ett pris under mandatperioden, även om man inte skiljt sig stort från socialdemokraterna. Frågan är om man dragit slutsatser av det.

En del har även förklarat miljöpartiets uppgång med att alliansen gradvis, i förutsägbar blockpolitisk klinch med socialdemokraterna, tappat bort en idealistisk, fritänkande dimension i politiken.
Vill man förstå läget inför valet är just politikens idealistiska dimension, berättelserna bortom de tunga budgetposterna och stora strukturfrågorna, ingen dålig utgångspunkt.
Ofta avgörs val av små, ganska subtila väljarrörelser. Att fördjupa ett redan existerande stöd förändrar inte så mycket. Sitter spiken redan inslagen i väggen kan man under stort spektakel ändå damma till den med en slägga, men det ändrar ingenting.

Hur ser opinionen ut så här ett knappt halvår före valet? Moderaterna håller enligt de flesta mätningar sin historiskt sett höga nivå och har greppet i nästan alla förtroendemätningar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har det omvänt och vid historiska jämförelser fortsatt tungt. Slutsatsen ligger nära till hands att det är miljöpartiets uppgång och mittenpartiernas sammantagna tapp som förklarar de rödgrönas ledning, och att det är i det traditionellt grönsocialliberala gränslandet mellan regeringsalternativen som chansen för små, men avgörande väljarflöden är som störst.

Om alliansen tror att utbyggd kärnkraft, vägpaket, skattesänkningar för pensionärer, flerbarnstillägg och bensinpriser är den typ av frågor som – oavsett vad man anser om dem – kommer att vända väljarflöden från miljöpartiet till mitten blir det ett tufft uppvaknande i september. Då har man inte förstått att tolka opinionsmätningarna rätt, då har man tappat samhällskritiken. Blir alliansens framtoning för mycket teknokrati, nöjd förvaltning och traditionell valbudgetpopulism kommer man nästa mandatperiod att utgöra en stark opposition.

Förvaltningsfaran gäller även delar av valrörelsens mest centrala områden: jobben och välfärdssamhället. Oförmågan hos alliansen, på grund av intern splittring, att ta tag i komplexet kring socialförsäkringssystemens framtid, arbetsmarknadens regelverk och småföretagens villkor förstärker intrycket av en regering som börjat administrera mer än gestalta.

Alliansen talar gärna om välfärdssamhället. Men den vet inte för vilka socialförsäkringsprinciper den står (man borde ta entydig ställning för den generella välfärden).
Den vet inte vilken typ av arbetsmarknad den ska planera för (man borde våga öppna för en dansk flexicurity-modell anpassad till den nya, rörliga tjänste- och småföretagarekonomin). Den verkar inte beredd att fullt ut prioritera villkoren de företag som ska skapa jobben (man borde ge sänkta arbetsgivar- och egenavgifter förtur framför ytterligare jobbskatteavdrag) .

Regeringen kan vara nöjd med mycket som den genomfört sedan 2006: skattesänkningar som stärker låginkomsttagarnas egenmakt, nödvändiga reformer inom hela utbildningsväsendet, insatser för ökad valfrihet och högre kvalitet inom offentlig sektor, avskaffande av det förlegade apoteksmonopolet, upprättad arbetslinje, klok hantering av finanskrisen, förändringar som ger minskad byråkrati och regelbörda för företagen, stimulanser av tjänstesektorn, nya öppningar för arbetskraftsinvandring, en könsneutral äktenskapslagstiftning, stärkt demokratiprofil i biståndspolitiken – det har hänt en hel del.

Annat finns, som sagt, på minussidan. Många missförhållanden i samhället gör det berättigat att fortsatt tala om utanförskap och det glömda Sverige. Både oförmågan att ge svar i centrala framtidsfrågor och tendensen till teknokratisk framtoning delar alliansen med de rödgröna – som ännu mindre vet vad de vill. Men alliansen fick 2006, till skillnad från raden av socialdemokratiska minoritetsregeringar, mandat för utveckling av något nytt, inte administration av något statiskt. Ambitionen bör inte vara lägre den här gången.

I dokumentären ”When We Were Kings” om matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974 berättas om ett minnesvärt tal Ali en gång höll för studenter vid Harvard. ”Give us a poem!”, ropade en av studenterna plötsligt, ge oss en dikt. Alis korta svar har blivit klassiskt: ”Me. We.”
I dag besöker Fredrik Reinfeldt Umeå. Han kommer att följas av hela raden partiledare – prosaister allihop, ingen av dem lyriker. Det är en chans att lyssna till vällovliga, instruktiva bruksanvisningar. Men vi borde ropa något till dem också:
”Give us a poem!”

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Av , , 3 kommentarer 11

Min lördagskrönika den här veckan, här i något längre nätversion:

—————————————————-

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Vad har min bygd och mitt län för nytta av det norrländska samarbetet? Umeå och Västerbotten står ju nu i blickpunkten, både vad högskolefrågan och andra institutioner beträffar. Därpå kan man svara, att utan ett norrländskt samarbete och en samlad opinion får landsdelen ingenting. Umeå har varit framsynt och vidtagit åtgärder som ej kunnat förbigås obemärkt. Detta i och för sig sporrar andra, och för utvecklingen framåt. Om nu en högre humanistisk utbildning förlägges till Umeå, ha vi andra norrlänningar ingen anledning att rikta avundsjuka blickar på Västerbotten och Norrbotten. Vi bör ha klart för oss, att en utveckling där i norr blir till nytta även för sydligare län.”

Ordföranden i Norrlandsförbundet Nils Ramqvist i ett tal i Sundsvall 1954. (Ur Harry Forsells kapitel ”Det svåra samarbetet” i boken ”Botniaregionen. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region.” Red Janerik Gidlund och Sverker Sörlin. 1992)

Umeås tillväxt har alltid varit kontroversiell och ifrågasatt. Redan när staden grundlades för fyra sekel sedan sjöd omgivningen av misstro. Bönderna och handlarna anade oråd, på goda grunder. Det handlade, som plägas, om makt och stålar – om vem som skulle ha kontroll över den regionala handeln, om lokalt självstyre vs kronans överhetsanspråk.

Johan III:s försök att grundlägga staden 1588 möttes av berättigat oförstående hos de tilltänkta invånarna, och gick i stå.

Kronan – systematiskt ute efter insyn och nya inkomster – fick ta sats två gånger innan det lyckades. 34 år efter första försöket, 1622, delade Gustav II Adolf ut nya stadsprivilegier. Tiden var mogen, och Umeå fick gradvis fäste både på kartan och i verkligheten.

Därför står Lützen-kungen och inte hans onkel staty framför Rådhuset.

Även om den ändrat karaktär och i dag riktar sig mot andra aspekter av stadens tillväxt än för 400 år sedan, har den där misstron mot Umeå som stadsbildning under tillväxt dröjt kvar in i modern tid.

Skillnaden är att då, i begynnelsen, var skepsisen i flera hänseenden radikal och frihetlig. I dag är den snarare, om jag får spetsa till det, grundad i en konservatism och kortsiktighet som missar att Umeås urbana tillväxt under 2000-talet är avgörande för hela Norrlands framtid, inte minst landsbygdens och glesbygdens.

När Umeås utveckling och tillväxt kommer på tal är de reserverade reaktionerna många.

Inom staden själv: en oro kommer ofta till uttryck över vad en befolkningstillväxt ska betyda för kommunens service, arbetsmarknad och allmänna trivsel när den gamla småstaden kanske är på väg att förvandlas till en liten storstad.

Inom den närmare Umeåregionen: kommundelar och närliggande kommuner känner sig hotade när allt fler röster höjs för att städer av både sociala skäl och miljöskäl ska byggas tätt och på höjden, inte sträckas ut i onödan med nya förorter och ytterområden. Vad händer om den dominerande centralorten börjar skilja ut sig ännu mer?

I övriga Norrland: Umeå bara tar och får allt – universitet, flygplats, sjukhus, jobb, människor – medan andra Norrlandsstäder och inlandet kämpar i motvind, så lyder den gamla nollsummespelsvisan med ackord i moll.

Dragkamperna mellan kuststäderna har växlat – ibland har det handlat om Umeå vs Luleå, ibland om Umeå vs Skellefteå, ibland om Umeå vs Härnösand, ibland om Umeå vs Sundsvall, osv. Men sedan mer än ett halvt sekel – på sätt och visa ända sedan branden 1888 – förekommer just Umeå ofta i sådana diskussioner, och enligt omgivningen ofta i rollen som den stora, stygga och glupska.

Sådana stämningar har funnits med hela tiden i debatten om en norrländsk storregion. Det har talats om Umeåfobi som ett av skälen till motståndet i Sundsvall mot en storregion. Även en del Umeåpolitiker har spelat på liknande, fast omvända – och i de flesta fall inbillade – farhågor om att Umeå i en sådan region skulle avlövas.
Det är den gamla, ömsesidiga misstänksamheten mellan Norrlandsstäder, och mellan kust och inland, som borde ha lämnats kvar i 1900-talet.

Nästan alla de här frågorna och invändningarna är begripliga och jordnära. Inte minst i den problematiska situation, framför allt demografiskt, som stora delar av Norrland befinner sig i. Jag vill ändå påstå att oron för det växande Umeå är ogrundad, rentav destruktiv, för hela regionen.

Vi lever i en rörlig tid. Avstånden krymper. Människor väljer inte alltid, men i hög grad, själva var de vill bo. Jobb, utbildning, familj och trivsel är avgörande faktorer. Att vissa städer växer så det knakar beror på att det finns jobb där, att det finns kvalificerade utbildningar där, men framför allt på att människor av olika anledningar längtar och lockas dit.

Att vissa kommuner stagnerar beror på att det saknas jobb, att det inte finns tillräckliga möjligheter i övrigt, och – inte minst – att unga flyttar därifrån med en negativ syn på uppväxtorten som framtida boplats för dem själva. Och att andra inte har någon lust att slå sig ned där.

Ju större valfrihet som finns för människor att under egenmakt och självansvar välja var de vill bo desto bättre. Det är en sanning som varje landsbygdsvän – och för mig ligger Norrlands långsiktigt unika värde i boendemöjligheterna och livskvaliteten på landsbygden – måste se i vitögat.

Ibland förs debatten om Umeås befolkningssiffror som om det vore en politisk fråga att ovanifrån besluta var i landet människor ska bo. Så är det förstås inte. När människor flyttar som de vill går en uppenbar rörelse mot urbana miljöer bland framför allt unga personer. I andra hand finns en dragning mot storstadsnära landsbygd. Att större städer växer beror inte på att människor tvingas dit, utan att de vill till dem eller deras närområde.

Ska den norrländska landsbygden ha någon chans att locka de flyttlass som fortfarande går åt motsatt håll, från stad till land, måste Norrland erbjuda minst en sådan jätteattraktiv urban miljö.

Jag är övertygad om att flyttströmmar från städer ut på landsbygden kommer att bli vanligare framöver i takt med att teknikutvecklingen och en flexiblare arbetsmarknad tillåter människor att kombinera landsbygdens kvaliteter med drömjobb och hyfsad närhet till en större stad.

Men utan en utpräglat urban miljö med utbildningar, kulturutbud, nöjesliv, levande restaurang- och caféscen, shoppingmöjligheter och icke kommersiella mötesplatser – och centrala boendemöjligheter till rimliga kostnader och i stimulerande stadsmiljöer – skulle även den norrländska landsbygdens attraktionskraft minska radikalt.

Bäst till för att spela den rollen som urbant draglok i Norrland ligger Umeå. Trots att kommunen inte lever upp till sin fulla potential, fortfarande inte fått tillräckligt lyft i företagsklimatet, kunde ha en mer dynamisk arbetsmarknad, brottas med långbänkar i planeringspolitiken, har sociala baksidor och inte ens med god tillväxt i enlighet med senaste prognosen om 123 000 invånare till 2019 kommer i närheten av 200 000 invånare till 2050, så hör Umeå ändå till landets framgångsrika städer.

På det vinner hela Norrland.

Det är dags att sluta se Norrland som ett slutet kärl ekonomiskt och befolkningsmässigt. Det är dags att bejaka Norrland som en sammanhållen region som har allt att vinna på mer samarbete på fler områden. Det är dags att inse – både i Umeå och i inlandet – att just kombinationen av och kontrasten mellan starkt urbana miljöer och naturnära, levande landsbygd höjer hela regionens samlade dragningskraft.

Den stora staden och den lilla byn – när Norrland erbjuder båda samtidigt står det som starkast.

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Viktigt att kämpa för frihandel

Av , , 1 kommentar 11

En signerad ledarkrönika av mig i dagens tidning:

——————————————————–

Den viktiga kampen för frihandel

”Sveriges utveckling från fattigdom till välfärdssamhälle”, sa handelsminister Ewa Björling när hon i går presenterade regeringens handelspolitiska deklaration, ”är avregleringarnas och frihandelns historia.”

Så sant som det är sagt.

Det är inte hela historien, men en väsentlig – och ständigt av historielösa frasradikaler förtalad – del av den. Kampen mot tullar, ekonomisk nationalism och byråkratiska inskränkningar som fördyrade livet för fattiga intill hungergränsen och underblåste militaristiska stämningar mellan länder, är också historiskt nära förbunden med kampen för demokrati, med breda fredsrörelser och med moraliska krav på social rättfärdighet.

Om någon på allvar vill ta ställning för internationell solidaritet med de allra fattigaste i världen, mot vidriga övergrepp och utsugning från stora monopolaktörers sida och för fred och försoning mellan länder och människor, hör engagemang för liberal frihandel, konkurrens, demokrati och mänskliga rättigheter till grundkursen.

I Sverige hängde arbetet för rösträtt och sociala reformer i slutet av 1800-talet för både liberaler och socialdemokrater nära ihop med en kamp mot de höga tullarna. Framför allt tullarna på spannmål stod i centrum. En stark tro på frihandel och internationalism som främjare av demokrati och fred hörde till det som drev på förnyelsen av det gamla, konservativa, monarkistiskt hämmade Sverige.

Frihandelns betydelse är lika stor i dag. Ökad rörlighet för människor, idéer och varor över gränserna har utöver ett humanistiskt berättigande i sig, även konkreta marknadsekonomiska värden. Högre produktivitet och snabbare tillväxt ger ökade resurser till grundläggande investeringar för hälsa, utbildning, infrastruktur och miljö i fattiga länder. Därför är orättfärdiga tullar, av det slag som präglar EU:s jordbrukspolitik, moraliskt och ekonomiskt oförsvarliga. På sikt blir alla förlorare.

Men frihandeln – så tjusigt argumenten för den än låter sig sammanfattas på ett ideologiskt plan – är i praktiken ett infernaliskt myller av detaljfrågor kring hur regelverk, patentsystem, upphandlingar och skrivningar bäst kan samordnas. Och så finns länder med i förhandlingarna där brutala förtryckarregimer sitter på makten och fruktar frihandelns potentiella politiska kraft. Det handlar om sega, svåra processer. Hela tiden hotar krav på ekonomiskt nationellt navelskåderi runt om i världen att sabotera dem. Problemen att få till ett nytt världshandelsavtal vittnar om det. Sverige måste alltid vara ett land som driver på för avtal.

Framtidens frihandel kommer att drivas på av småföretag, präglas mer av tjänster och kunskap än tidigare – EU:s tjänstedirektiv gav en föraning – och sannolikt handla mycket om nya, gröna, hållbara lösningar. Det finns stora möjligheter för Sverige (inte minst Västerbotten med sin blandning av högre utbildning och kompetens i naturresursfrågor) att inta en ledande position i det arbetet, om vi prioriterar bättre småföretagarklimat och vågar ge nya näringar chansen. Att bejaka handel, idéutbyte, resor, migration och solidaritet över gränserna är att knyta an till det som gjorde Sverige rikt och demokratiskt.
 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Marion Dönhoff

Av , , 5 kommentarer 6

Journalisten Marion Gräfin Dönhoff, under decennier ledande kraft hos tidskriften Die Zeit, var en betydande 1900-talsliberal, med stor integritet och analytisk skärpa. Hon skrev då och då om liberalismens uppgift.

Tre citat, hämtade ur ”Die Zeit. Geschichte einer Wochenzeitung 1946 bis Heute” så här inför helgen för lite liberal inspiration, i min snabba översättning:

"Vi måste hålla emot, när människor hetsar upp sig för mycket, och vi måste elda på, när de sitter likgiltiga och fortfarande inte har förstått att något oerhört pågår." (…) Liberalens rätta plats är mellan alla stolar. Hon får inte bry sig om när hon får skäll från alla sidor.”

"Politiska romantiker, som griper efter stjärnorna, har gång på gång gjort den här världen obeboelig – just därför är liberalerna oundgängliga som motvikt, också idag."

”Ju fler liberaler det finns, som skärper till samvetet hos makthavarna, desto bättre.”
 

5 kommentarer
Etiketter: ,

Sluta hunsa läraryrket

Av , , 4 kommentarer 13

Min lördagskrönika den här veckan:

——————————————————

Sluta hunsa läraryrket med dåliga förslag

”Om det kommer någon och säger er: ”just så här ska en cirkel ser ut, och just så skall den arbeta” – svara honom då mitt i ansiktet: you are a humbug, sir. En riktigt äkta humbug, herre!”

Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan  1917

 

Det kanske ska sägas först: lärarförbunden är inte alltid några Forsbergs eller Ferrys i sina fackliga och politiska krav. Träffsäkerheten skiftar från runda till runda. När lärarfacken glider in på den politiska vallen för nya utspel finns det ibland skäl att hålla andan. I enskilda frågor, som i det introverta skråtänkandet bakom förslaget om obligatoriska lärarlegitimationer kopplade enbart till vissa ifrågasatta utbildningsinstitutioner, har de lattjat ordentligt med siktet. Åtgärder som snarare lär stänga lämpliga, kompetenta personer ute från läraryrket än locka dem till det, borde inte få gehör från utbildningsdepartementet, utan rendera tilläggsminuter.

Men annat är viktigare att framhålla. Och i den nu pågående och uppmärksammade förhandlingskonflikten mellan lärarfacken och Sveriges kommuner och landsting (SKL) om lärarnas arbetstider har de fackliga representanterna rätt som står på sig, och goda skäl att inte ge vika.

Lärarna är en yrkesgrupp som fått uthärda anmärkningsvärt mycket hån och fingerpekande under senare decennier. Politiska, akademiska och mediala krafter till vänster har varit drivande i den kontinuerliga och slentrianmässiga nedvärderingen av det tidigare högt hållna yrkets identitet, men långt ifrån ensamma.

 

”Patent är det gott om i våra dar. Patenterade lösningar bjudas ut även på bildningsarbetets marknad. Pröva gärna och behåll vad gott kan vara. Men misstro patentinnehavarnas marknadsrop.”

Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan  1917

 

Ett exempel: förslagen om elevbetyg på lärare, rentav som lönegrundande faktor, är ett av flera populistiska försök i närtid att på politisk väg och i ideologiska syften förnedra lärarna som grupp och undergräva deras ställning som professionella yrkesutövare. Ansvarlösa, kollektivistiska experiment av det slaget ska på flera håll i landet, under olika majoriteter, tillåtas skada ett sargat yrke ytterligare, försvåra arbetet mot mobbing och sätta sårbara, utsatta elevers trygghet på spel. Även i Umeå har liknande illavarslande förslag luftats.

 

Det mot en bakgrund av sådana stämningar i den politiska debatten, tillsammans med tuffa arbetsmiljöer, dåliga lönelägen, stora nyrekryteringsproblem och hårt kritiserade lärarutbildningar som konflikten mellan lärarförbunden och SKL om arbetstiderna måste förstås. Läraryrket, ett av de allra viktigaste för ett lands framtida välstånd, är i kris.

 

”Ja, vad skulle man inte ge för en bildningsapparat med lättfattlig bruksanvisning? Tänk att få på papper ett enkelt schema, som man sen bara har att följa. Tänk om någon bara kunde konstruera den ”riktiga” studiecirkeln, som effektivt och med maskinens osvikliga ackuratess producerar bildning.”

Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan  1917

 

I ett sådant läge, när lärarrollen borde uppvärderas, stärkas och göras mer attraktiv, väljer Sveriges kommuner och landsting att utmana lärarförbunden på ett av de allra känsligaste områdena: arbetstiden. Och SKL gör det med dåliga argument. 

SKL vill formellt avskaffa lärarnas så kallade förtroendetid, minska lärarnas frihet att under ansvar lägga upp sitt eget arbete, öka detaljstyrningen, koppla läraryrket till en mer statisk 40 timmars-vecka, binda arbetstiden till skolans lokaler och jämna ut lärarnas arbetstid sett över året med mindre hänsyn till skollov.

 

Det kan på ytan te sig som en traditionell dragkamp om kontroll, villkor, inflytande och beslutsmakt mellan två arbetsmarknadsparter. Men här står mer på spel än så. SKL tar med sin strategi att koppla lönefrågan till genomgripande arbetstidsomläggningar en onödig och ogenomtänkt strid, och underskattar arbetstidsfrågans både ekonomiska, praktiska och symboliska betydelse för lärarna och skolorna.

 

”En mekaniserad tidsålder föder sådana föreställningar. Gentemot den kan blott upprepas det gamla: det ges ingen annan bildning än självbildning; det ges ingen annan väg än den egna vägen. Det är ingalunda en säker väg. Men den enda. Studiecirkeln är en arbetsform. Vad den blir och vad den duger till beror på det innehåll, som gjutes i formen.”

Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan  1917

 

För arbetsgivarna finns inte mycket att vinna än just detaljkontroll och makt för skolledningarna med SKL:s förslag. Lite jantelag finns nog med också – lärarna ska inte inbilla sig att deras yrke är speciellt eller förtjänar egna lösningar.

Eftersom en arbetstidsomläggning av det slag SKL eftersträvar skulle ge ett mindre flexibelt system än dagens – helt emot vad som borde eftersträvas på en modern arbetsmarknad – med sämre förankring i skolans vardag skulle det inte spara några pengar, definitivt inte öka resurseffektiviteten och inte gynna lärartätheten på skoltid. Det skulle däremot försämra förutsättningarna för kvalitet i undervisningen utifrån lärarnas pedagogiska kompetens och definitivt minsta läraryrkets allmänna dragningskraft.

 

De problem och hämningar som omgärdar skolledarna i dag – pedagogiskt och politiskt – har inte med lärarnas arbetstider att göra. Och frånvaroproblemen i svensk skola har annan karaktär. Ett bättre sätt att öka mångfalden och flexibiliteten i undervisningen vore att öka tilltron till lärarnas omdöme, ansvarstagande, engagemang och kvaliteter, istället för att öka misstron i hägnet av inskränkningar och detaljstyrning från kommunalt arbetsgivarhåll.

 

”Schablon är döden för bildningsarbetet. Arbetsformer och metoder äro icke likgiltiga ting. Ett mål nås ej lika snabbt på vilken väg som helst. Tag lärdom av andras erfarenheter som av egna. Men icke med apans härmning utan med människans anpassning och omsmältning. Det är er bildning det gäller. Därhän leder blott er väg. Mångskiftande och brokigt måste studiecirkelns innehåll vara. Växlande dess former.”

Rickard Sandler, ur Inledningsord i Bokstugan  1917

 

Varför tar SKL, trots protester inifrån flera av de politiska partierna i båda regeringsalternativen, fortsatt strid för en reform som tyvärr alltför väl passar in i bilden av upprepade angrepp på läraryrkets status i svensk samhällsdebatt? De borde lyssna på lärarna och prestigelöst släppa arbetstidsfrågan.

 

,,,för övrigt borde, när vi diskuterar utbildning, arbetsmarknad och välfärd, det livslånga lärandet få mer uppmärksamhet. Hur kan det stimuleras kvantitativt och kvalitativt i ett sekel när rörligheten kommer att öka, människor byta karriär oftare och de flesta förmodligen arbeta längre än i dag?

 

4 kommentarer
Etiketter: , ,

Tänkvärt inför påskhelgen

Av , , 1 kommentar 3

Något tänkvärt inför påsken och med önskan om en trevlig långhelg till läsarna. En av mina favoritdikter:

”Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland…

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,
har du nånsin i längtan vid gallret stått
och sett hur på drömmande stigar
kvällen förtonat i blått?

Var det icke en försmak av ogråtna tårar
som liksom en eld på din tunga brann,
när över vägar du aldrig gått
en blodröd sol försvann?"

(Edith Södergran)

 

1 kommentar
Etiketter: ,

Välfärd uppstår inte ur tomma intet

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.