Landsbygdens finaste och svåraste helg

Av , , Bli först att kommentera 7

Midsommarfirandet och ett Sverige som både minns och förändras är ämnet för min helgkrönika den här veckan.

—————————————————

Landsbygdens finaste och svåraste helg

Du kan aldrig återvända hem igen, lyder talesättet. Midsommar är helgen när Sverige försöker ändå. Det kan vara fint nog, och svårt nog.

Åtminstone har det varit så sedan urbaniseringen tog fart på allvar, nedärvda levnadsmönster bröts upp och ekonomiska och sociala förändringar fick flyttlassen att rulla mot städerna i större omfattning. (Vi barn av 70-talets gröna våg, som fick flytta med familjerna i motsatt riktning, från storstad till by, och blev lantisar, var trots allt få till antalet.)
Tradition, instinkter och landsbygdens förunderligt ljusa kvällar har fått städernas unga och medelålders invånare att just den här helgen åka tillbaka till uppväxtorter, föräldrar och barndomskamrater.

Midsommar har varit ett tillfälle för många att hålla kontakten med ursprungsmiljöer och minnen, dialekter och landskap, bruksorter och bondbyar, vanor och kunskap. Allt sånt som annars skulle försvinna in i fotoalbum, dagböcker, turistbroschyrer och tvetydiga k-märken utan att någon längre skulle känna i kroppen vad det handlar om, kunna hitta de rätta orden, vara förmögen att berätta om och blåsa ande i arvet.
Mönstret består fortfarande. Midsommar förblir den stora trafikhelgen. Och aldrig skrivs och sägs det så många idylliserande och från nedlåtenhet helt befriade saker om landsbygden som under denna helg.
Plötsligt är allt förlåtet. En nation av, i sitt förhållande till landsbygden och småorterna annars påtagligt neurotiska, utflyttare smälter i hjärtat; på bryggan, i trädgården, vid åkerkanten.

Men kanske håller något på att förändras. Allt fler föds och växer upp i storstadsregionerna, har större delen av släkt och vänner där, är urbant präglade från början. Det märks inte minst i den storstadsdominerade politiska debatten att många i medierna bara har mycket vaga föreställningar om exempelvis större delen av Norrland.
De är okunniga och ointresserade av det som för dem är främmande miljö, kanske också lite rädda för att göra bort sig, att avslöja inskränkta historiska perspektiv. Det är något nytt. Under ett antal decennier var storstadsmedierna snarare befolkade av utflyttade lantisar upptagna med att bearbeta problematiska erfarenheter från den egna uppväxten genom utbrott mot och hån av småstäder och landet. De skrev av sig. Men det var frustration och aversioner någonstans grundat i en dubbeltydig känsla av identitet och ursprung på landet. Det är inte sällan just de som blir tårögda över hembygden på midsommarafton.

Nu håller istället håller en slags förfrämligad välvilja och ett krampaktigt försök till förståelse av det exotiska på att ta över storstadsmedias sätt att närma sig övriga landet. Stad och land blir mer av skilda världar från början till slut. Rollfördelningen görs övertydlig. Klyftorna i den politiska opinionen mellan storstäderna och Norrland är intressant även ur det perspektivet.
Den utvecklingen, utmanande för ett land på många sätt, kommer sannolikt på sikt att börja förändra även midsommarfirandets geografiskt sammanbindande funktion i Sverige.
Också den befriande och frigörande invandringen av människor från hela världen och många olika kulturer bidrar till att lösa upp stereotyper, utveckla traditioner i nya riktningar, sätta den tidigare svenska urbana rotlösheten i perspektiv och kittla om på en tidigare ganska homogen landsbygd.

Midsommarfirandet är därför i flera avseenden en iscensättning av ett Sverige som är sig föränderligt likt och bestående föränderligt. Det är en kväll på året när vi ser landet både minnas och förändras. Men framför allt är det ännu den svenska landsbygdens stund på året.
Det blir lätt så i debatten att samtal och diskussioner om landsbygden enbart kretsar kring jobb, välfärd, ekonomi, demografi och infrastruktur – klassiska politiska spörsmål. Och då gärna med ett probleminriktat anslag.
Men det som håller landsbygden levande, och det man alltid bör framhålla om Norrland för dem som inte känner till livet häruppe, diskuteras inte så ofta i dagsdebatten. Det är det vitala civila samhället. Där kan storstäderna lära av landsbygden.
Den frisinnade folkrörelseandan, det självständiga kultur- och föreningslivet, fixar- och problemlösartraditionen – där man klarar sig själv, tolererar andra och tar hand om varandra på samma gång – håller landsbygden levande mer än något annat.

På sommaren går det norrländska civila samhället i kortärmat och utomhus, synligt för omgivningen på ett helt annat sätt än under det bistra vinterhalvåret. Vid byadagar och helger, arrangemang och festivaler, marknader och loppis, karavaner och utställningar, poesikvällar och debatter, höskördar och föreningsfester, idrottstävlingar och studiecirklar – och vid organiseringen av midsommarfirandet.
Det engagemang och medborgerliga ansvarstagande som kommer till uttryck i landsbygdens civila samhälle lär oss något om Sveriges väg till demokrati, folkstyre och välstånd. När den mentala klyftan mellan stad och land växer, och viktiga aspekter av Sveriges historia riskerar att glömmas bort i storstadens självcentrering och förtigas i mediernas historielösa rojalistförljugenhet, kan hemvändandets midsommaraftnar vara nyttiga påminnelser om hur och var det började.

…men talesättet ska inte underskattas. Det är inte lätt att återvända hem, och ofta är föreställningen om ett bevarat hem en fiktion för rotlösa. Det är inte heller lätt för alla att hantera vackra, ljusa sommarkvällar, när det borde kännas bra, men svaghet, sorg, vånda, rädsla och ångest finns kvar ändå, som de stackars satar vi ibland är och måste få vara i ett mänskligt samhälle. Det är en av missbrukets svåraste ögonblick.
Sverige har en mångsekel lång historia av djupa alkoholproblem. Och midsommar är inte bara en fin och tänkvärd tradition, landsbygdens lyckligaste kväll. Den är också, tyvärr, en av våra värsta suparhelger, landsbygdens värsta helg, när den svenska alkoholkulturen tar några av sina mest destruktiva uttryck och skördar många offer. Det finns en flabb- och hö-hö-tradition av att före, under och efter midsommarfirandet sätta alkoholen helt i centrum, oreflekterat och vulgärt. Det är att svika dem som inte kan hantera alkoholen – och det är att svika missbrukarnas omgivning.

Det svenska folkrörelsesamhället – och därmed en av de viktigaste förutsättningarna för den svenska demokratin – föddes i inte ringa grad ur ett socialt nykterhetsengagemang, mot alkoholkulturens värsta avarter. På den stolta traditionen vilar den restriktiva alkoholpolitiken.
Även i helgen kommer många alkoholfria insatser att göras, inte minst för ungdomar. Det behövs. Midsommar är en av det civila samhällets högtidsstunder, men också en av dess svåraste utmaningar.
Håll liv i landsbygdens allra finaste tradition, och ta hand om varandra i helgen.
Glad midsommar, till er alla.

Bildt slipper inte undan kritiska frågor

Av , , Bli först att kommentera 5

Utrikesminister Carl Bildt är inte den som svarar rakt på frågor i första taget. Han är ofta den som istället recenserar frågeställaren, antyder att den ställda frågan är felformulerad och sedan svarar på den fråga som borde ha ställts – och skulle ha ställts – om bara journalisten framför Bildt hade bytts ut mot en spegel, spegel på vägen där, säg vem som klokast på UD är.

Carl Bildt är en mästare på att besvara egna spegelfrågor. Det har gynnat honom. Förmågan att verbalt sätta journalister och motståndare på plats är en orsak till hans popularitet.
Men när det gäller Bildts tidigare engagemang som rådgivare och styrelseledamot i Lundin Petroleum, och det bolagets ifrågasatta aktiviteter i Sudan, tränger sig obekväma frågor på som inte låter sig omformuleras. Därför är han, på den punkten, så tystlåten och avvisande han förmår. Är det en acceptabel hållning?

Beskyllningarna i den aktuella rapport där ett stort antal frivilligorganisationer anklagar Lundin Petroleum för medhjälp till regimens fruktansvärda övergrepp i Sudan under åren 1997-2003, är mycket allvarliga. Även om bevisläget är grumligt och den juridiska processen svårbedömd, borde Bildt med tanke på sitt tidigare uppdrag för Lundin Petroleum visa större ödmjukhet och konstruktivitet inför kritiken och de berättigade frågorna.

För det här är fortfarande, vad gäller utrikesministerns roll, mer ett politiskt och moraliskt ärende, än ett juridiskt. Kraven på Bildt att han ska yttra sig utförligt är under omständigheterna ganska självklara. Bildt har aldrig tvekat att använda sin utrikespolitiska erfarenhet och sitt internationella kontaktnät som en merit i den utrikespolitiska debatten. Därför kan han inte nu välja vilka av sina internationella uppdrag han vill diskutera, som valfria rätter på ett smörgåsbord.
Han får acceptera att andra ställer frågorna den här gången, och kräver svar.

…för övrigt berör Lundin-rapporten, som journalisten Birger Thureson påpekade i en artikel på VK-debatt 15/6, indirekt viktiga frågeställningar för den moderna biståndspolitiken. När näringslivets aktiva roll för lokal tillväxt, på goda grunder, betonas starkare i biståndsarbetet, krävs glasklara regelverk. Bistånd får inte definieras så brett att det förlorar sin biståndskaraktär och humanitära dimension. Det behöver inte ske, men när vinstintressen krockar med grundläggande humanistiska, solidariska ideal, får inte någon tvekan råda om vad som gäller.

Norrland borde skälva oftare

Av , , 2 kommentarer 5

Om ett skalv i marken och ett på nätet, handlar min lördagskrönika den här veckan:

—————————————————-

Norrland borde skälva så där oftare

Vid halv elva-tiden i tisdags kväll skakade rummet till. Sedan mullrade det i marken som av en långtradare utanför fönstret. Men när jag lutade mig fram och tittade ut, fanns inget där. Även lätta, harmlösa jordbävningar kan ge en tänkvärd upplevelse av naturens krafter.
Men sedan, omedelbart efteråt, hände något annat, kom ett annat slags skalv, som nog fascinerade mig mer. Och jag tror att när någon b- eller c-student på Umeå universitet ger sig på att söka mäta det i en uppsats, kommer han eller hon att dra slutsatsen att det andra skalvet nådde högre på en lokal, social Richterskala än det första skalvet gjorde på den globala, geologiska.

Många som upplevde mullret kände nog som mig, att man inte var riktigt säker på vad som hänt. Kan det ha varit…? Var det bara hos oss…?
Och så gjorde vi som människor gjort i alla tider när märkliga saker sker: vi sökte oss till vår närmaste sociala omgivning för att få höra om någon annat sett eller hört något.
Att söka sin närmaste sociala omgivning betyder i Norrland år 2010 för allt fler av oss att vi rusar till datorn, mobilen eller närmaste bredbandsuppkoppling.

Inomloppet av några minuter fullkomligt skälvde de sociala medierna – Facebook, Twitter, bloggar – av frågor, vittnesmål och rapporter om det inträffade. Från olika orter längs Norrlandskusten, längre in i landet och på andra sidan vattnet i Österbotten kom utrop och bekräftelser.
Så befolkades de nya internetverandorna och internetbalkongerna i jordbävningens utbredningsområde en ljus tisdagskväll.
Så växte en första bild och känsla av händelseförloppet fram i ett snabbt, socialt förlopp.
Och efter stund kändes det som om en tillfällig, men ändå påtaglig regional gemenskap, en liten norrländsk samhörighet, av ovanligt slag uppstått över bredbanden.
Reaktionerna var inte stort annorlunda än dem som i långliga tider präglat städernas betongförorter; när fönster slås upp, balkongdörrar öppnas och lampor tänds runt om en innegård och alla tycks samtala med alla, och man kanske rentav känner lite lycka och trygghet i gemenskapen oavsett vad som frammanat den; eller i den lilla byn när människor lyfter telefonluren eller strömmar ut på tomter, grusvägar och åkrar för kolla med grannar och släktingar i en lokal nyhetsförmedling som skulle göra även moderna medier gröna av avund.

Men de nya sociala mediernas möjligheter att skapa interaktiva gemenskaper mellan många människor, på kort tid och över långa avstånd samtidigt är något helt nytt. Det går bortom förortens innergårdar och byns telefonledningar.
Och när man ser vad redan en obetydlig jordbävning utan några egentliga konsekvenser i övrigt kan stimulera fram i den vägen, så förstår man vad det kan betyda för information, öppenhet, debatt och samhörighet i situationer när mer står på spel och det verkligen inträffat något märkvärdigt, allvarligt eller farligt.
Det ger helt nya perspektiv åt diskussionen om medborgaransvar, civila gemenskaper och rotlöshet i det postmoderna samhället. Vill vi få en aning om hur det måste ha känts för folkrörelsernas pionjärer – drivna av en tro på självständiga, myndiga, nyfika, fria människors förmåga att ta tag i sina egna situationer – när de såg en föreningslokal fyllas för första gången, så kan vi kolla in de sociala medierna i dag. De är, bland tusen andra saker, på väg att bli även vår tids ordenshus. Jordbävningen i tisdags kväll var ett litet skalv längs marken. Skalvet längs de norrländska bredbanden gav oss en skymt av en framtid som det finns gott hopp om.

En annan reflektion kring tisdagskvällens tillfälliga norrländska gemenskap, i hög grad präglad av jordbävningens geografiska utbredning, är att ett sådant gemensamt norrländskt samtal så sällan uppstår i den politiska debatten.
Min känsla är att exempelvis kulturdebatten oftare lyckas medvetandegöra en regional dimension. Den politiska debatten följer de beslutande församlingarnas sammansättning och hoppar vanligtvis direkt från de kommunala nivåerna upp till riksnivå. Alltför sällan kompletteras den Stockholmsdominerade riksoffentligheten med en regionalt övergripande, norrländsk offentlighet, trots att det finns ett antal sakområden där en sådan vore befogad.

Det finns otaliga möten där Norrlandsfrågor diskuteras, och ett antal sakområden och ett antal institutioner där en norrländsk storregion på sätt och vis redan är ett faktum. Men deras offentliga genomslag är ofta begränsat.
Det märks i debatten om storregioner, i debatten om Botniaregionen och i debatten om Kvarkenregionen. Det märks ofta på de norrländska medierna, som i hög grad är uppdelade även mentalt i noga åtskiljda spridningsområden.
Det märks, för att bara titta på Västerbotten, i ridån som tycks gå på alla möjliga sätt någonstans mellan Umeå och Skellefteå; städerna som lever parallella liv, som på ett Ekelöfskt sätt aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser, så som Norrlandsstäder måste i hat och i kärlek.

Det finns inte riktigt någon norrländsk politisk offentlighet. Och de få gånger den uppstår handlar det gärna om gräl mellan kommuner och navelskådande lokalpatriotism. Men bristen på ett gemensamt, gränsöverskridande politiskt samtal är negativt för alla de kommuner och län som finns inom det vi brukar kalla Norrland.
Jag tror att det vore givande, och tycker att det borde bli vanligare, med fler regionala diskussioner om specifikt norrländska politiska angelägenheter och utmaningar där varken riksnivån eller de kommunala nivåerna är särskilt givande.
De sociala medierna, som suddar ut gamla gränser men också skapar nya, gemensamma samtalsrum, kan kanske visa beslutsfattare, makthavare och oss i medierna vägen även där? Norrland borde skälva oftare.

Om partiledardebatt och ”kungligt beskydd”

Av , , Bli först att kommentera 3

Min ledarkrönika i dagens tidning tar upp några aspekter av gårdagens partiledardebatt, och yttrar på slutet en missnöjd invändning mot Umeå kommuns påhitt att be om kungligt "beskydd" för kulturhuvudstadsåret:

——————————————————–

Många besked kvar att kräva

Hur var det Heidenstam skrev: “Långt enklare att skälla, än med bevis att slåss.”
Med tanke på hur genomusla och genomelaka de båda regeringsalternativen framställer varandra som i riksdagens partiledardebatter, och med tanke på att opinionsläget är så synnerligen jämnt – ungefär 50-50 – måste man ställa frågan: tycker båda regeringsalternativen att omkring halva väljarkåren är totalt omdömeslös och ondsint, alternativt korkad?
Tror de på allvar att väljare som ännu inte bestämt sig, eller som kanske har bestämt sig men inte för evigt och inte med någon självklar lojalitet i ena eller andra riktningen, låter sig övertygas av sekterismens språkbruk?

Politik i allmänhet är bättre än sitt rykte. Partiledardebatter i riksdagen är, tyvärr, ofta sämre än sitt rykte.
Samtliga riksdagspartier pålästa, kompetenta och engagerade ledare kapabla till ansvarstagande, nyanserade resonemang och slagfärdiga repliker.
Men när de äntrar plenisalens talarstol brukar de, av någon anledning, vara måna om att dölja sina kvaliteter.
Det är som om de inte vågar lämna ett trist rollspel där ingen tar risken att faktiskt ge och lyssna på argument, att ge eftertanken lina.

Det är problematiskt ur två aspekter: (1) det bidrar ytterligare till riksdagens relativa marginalisering, och (2) det slösar bort ett ypperligt tillfälle till fördjupande och klargörande meningsutbyte, med alla partiledare samlade och tid för dem att utveckla sina analyser och låta sina politiska personligheter blomma ut. Riksdagens talarstol är en unik chans, lyckopengen på gatan, som de slarvigt stövlar förbi.
I sak bjöd gårdagens debatt därför inte på något nytt. Men ett par iakttagelser lät sig ändå göras, framför allt kring respektive regeringsalternativs mest pressade partier.
När det gäller oppositionen var det intressant att se hur pass oförblommerat vänsterpartiet och Lars Ohly kör sitt eget race. Möjligen gör V analysen, med tanke på skrala opinionssiffror, att det är viktigare att hålla ihop kärnväljarna för att rädda riksdagsexistensen, än att bidra till en helt enad rödgrön front utåt.
När det gäller alliansen kunde man konstatera att Maud Olofsson anlade ett utpräglat landsbygdsperspektiv. Kanske har centerpartiet tagit intryck av sina usla opinionssiffror i storstadsområdena och nu accepterat att det är på andra håll i landet som man faktiskt har sin bas och sin identitet.

I övrigt: oppositionen verkar inte riktigt kunna bestämma sig för hur den ser på småföretagare, låginkomsttagare och valfrihet, spretar häpnadsväckande i utrikespolitiken och är fortsatt svag på skolområdet.
Alliansen har inga samlade besked, om a-kassa, arbetsmarknadsregler och övriga socialförsäkringar, är för mycket ”borgerliga” och för lite liberala och är lite vindflöjel i miljöpolitiken.
Oppositionen har ett litet försprång i jämställdhetsambitioner och integritetsfrågor. Alliansen vinner i grenen samarbetsförmåga, statsfinanser och statsministerkandidat.
Sammantaget är känslan att alliansen går till sommarlov med ett lätt initiativ, men att inget av regeringsalternativen kan svara tillräckligt tydligt på tillräckligt många frågor ännu.
Osäkra väljare har besked att kräva.

…för övrigt är Umeå kommuns underdåniga vädjan till det kungliga brudparet att bli ”beskyddare” för kulturhuvudstadsåret 2014 ett onödigt populistiskt fjäsk för rojalismen, med en krypande attityd och ett reaktionärt språkbruk ovärdiga en kulturhuvudstad.

Satsa på ostlagret i Ånäset istället

Av , , 1 kommentar 11

En signerad text av mig på dagens ledarsida:

———————————————–

Satsa på ostlagret i Ånäset istället

Norrmejeriers beslut att flytta ostlagret från Ånäset till Umeå är urtypen för en onödig och slentrianmässig centralisering av det slag som den svenska landsbygden inte mår bra av, inte har råd med och inte förtjänar. Om de mindre orterna i Norrland inte ens får behålla sina framgångsnäringar, sina största succéer, hur ska de kunna få en rättvis chans då?

Lagringen av Västerbottensost i Ånäset är omgärdad av mystik. Produktens kvalitet kopplas i marknadsföringen till unika förhållanden kring inte bara tillverkningen utan även lagringsprocessen. Ostlagret i Ånäset är led i en framgångssaga av det slag som pekar framåt mot den moderna landsbygden. Flera framtidstrender sammanstrålar: exempelvis potentiell modern turism – Ostriket som besöksplats, givetvis laddat med betydelse även av det faktum att berömda ostar ligger lagrade där – och jordbruksprodukter som internationellt gångbar upplevelse- och smakindustri. Sådana kombinationer, i den förutspådda övergången från industrialism till mer av upplevelseekonomi, är guld för lands- och glesbygden.

Motiveringen till nedläggningen handlar om för låg lagerkapacitet i Ånäset när tillverkningsvolymen i Burträsk ska öka. Men varför då inte bygga ut i Ånäset istället? Eller åtminstone behålla nuvarande kapacitet?
Norrmejerier borde vara väldigt måna om att inte skada produktens och det egna företagets framtoning när så mycket möda och så stora ord lagts ned på att koppla dem till landsbygd, unika rum och småskalig kvalitet. Det finns långsiktiga värden, även företagsvärden, som går utöver slutraden i de närmaste årens bokslut. Den insikten finns hos framgångsrika entreprenörer med regional förankring.

För ett företag som Norrmejerier, som bär ett kulturellt trovärdighetskapital, som spelar en viktig roll för regionens självbild, är det i ännu högre grad en insikt som borde vägleda strategiska investeringsbeslut. Norrmejerier har landsbygdens överlevnad, charm och kvalitet som utgångspunkt för sin reklam. Det ger Norrmejerier ett ansvar för regionen. Det innebär ett ansvar att inte skära ned en konkurrenskraftig verksamhet på en liten ort som visar att det går att skapa moderna näringssuccéer på landet.

Beslutet fogar sig till raden av nedskärningar av verksamheter – offentliga och privata – på mindre orter i Västerbotten de senaste åren. Sedda var för sig kan de tyckas vara av begränsad omfattning. Men för små orter finns sällan några marginaler, och framför allt skönjs ett oroväckande mönster.

Trenden är att det allt mer handlar om neddragningar av hyfsat effektiva, uppskattade och rationellt placerade verksamheter. Det är ofta inte centraliseringar gjorda under desperata besparingstvång. Istället tycks det finnas en lite vårdslös tro att om man bara geografiskt koncentrerar resurser till storskaliga punkter har man rustat sig för framtiden.
Det är dags att genomskåda den myten. Norrmejerier bör tänka om.

Kärnkraften går mot sitt nederlag i den nya lagen

Av , , 1 kommentar 4

Jag är som bekant inget fan av kärnkraften. Däremot är jag optimistisk om de förnyelsebara alternativen. Därför tror jag dels att kärnkraftsanhängarna helt missbedömer situationen när det gäller kärnkraftens framtidsutsikter, dels är jag förvånad över en del av kärnkraftsmotståndarnas argumentation kring det nya lagförslaget. Jag resonerar lite i en ledarkrönika om varför jag tror att kärnkraften går mot sitt nederlag i och med den nya lagen:

——————————————————

Kärnkraften går mot sitt nederlag med den nya lagen

Vem har sagt att det ska vara enkelt? Oljekatastrofen i Mexikanska golfen – redan nu orsak till den största miljöförödelsen i USA:s historia – är ett argument för kärnkraft, och ett argument mot kärnkraft.

1) Utsläppet är en horribel påminnelse om varför brutet oljeberoende bör vara ett högprioriterat mål. Inte bara för att förebygga klimathotet, utan av en rad miljöskäl. Även ekonomiska och politiska överväganden talar för en omställning till andra energislag. Då måste – givet oljans betydelse för det moderna samhället och givet att vi även fortsatt vill behålla, utveckla och sprida välstånd – alternativen prioriteras. Ett av de mest utvecklade och realistiska alternativen är utan tvekan kärnkraften.

2) Oljekatastrofen är en påminnelse om att den mänskliga faktorn och tekniska brister gör att inget system, hur väl det än är uppbyggt och hur strikt det än är reglerat, någonsin kan bli till hundra procent säkert. Olyckor sker, det osannolika inträffar förr eller senare. Att tro något annat, att tänka bort det oförutsägbara och irrationella, är att hänfalla till en utopi. Givet denna insikt bör kortsiktiga system där en olycka kan få förödande miljökonsekvenser, avvecklas och ersättas så snabbt det är möjligt och rimligt. Kärnkraftens hela produktionskedja, från uranbrytningen, via driften av reaktorerna till lagringen av avfallet, rymmer just den typen av risker.

Så svårt är det. Genomtänkta, relevanta och i de flesta avseenden övertygande argument, baserade på snarlika värderingar, kan leda till helt motstridiga slutsatser. Energifrågan är full av målkonflikter. Vad man tycker beror i hög grad på gissningar om framtiden. Tvärsäker står på lösan sand.
En olycka i energidebatten har varit att initiativet ofta växlat fram och tillbaka mellan starkt utopiska, dogmatiska läger. Det har lett till en anda av tvärsäkerhet och ensidighet både hos anhängare av och motståndare till kärnkraften.

För mig väger argumenten mot kärnkraft tyngre än argumenten för. Utslagsgivande för min del är den risk- och kostnadsbild som fortsatt kärnkraftsdrift ett sekel framåt skulle innebära, motstånd mot svensk (västerbottnisk) uranbrytning och en grundläggande optimism när det gäller de förnyelsebara alternativens möjligheter att säkra en konkurrenskraftig energiförsörjning.
Omställningen till det förnyelsebara blir en vinst med framtidsjobb och tillväxt för dem som inleder den tidigare än andra och som lyckas förena forskning och entreprenörskap kring tekniska innovationer på området. Inom något decennium kommer ny kärnkraft, tror jag, att framstå som ekonomiskt irrationellt i jämförelse med investeringar i vind- våg-, sol- och biokraft.

Men den hållningen bygger – i en värld där inte allt är svart eller vitt – på bedömningar. Anhängare av utbyggd kärnkraft gör andra bedömningar. Det är skälet till att kärnkraften splittrar båda regeringsalternativen internt. Energifrågan är alldeles för komplex för att pressas in i ett utifrån andra faktorer förutbestämt politiskt rutmönster. Och den som försöker, visar erfarenheten, gör troligen mer skada än nytta.
Det gäller att hitta en pragmatisk väg ut ur decennier av låsningar och ändå koncentrera de statliga resurserna på att ge utvecklingen förnyelsebar riktning. En viss ödmjukhet inför att det inte går att säga säkert hur snabbt omställningen kommer att bli möjlig skadar inte. Med en floskel: verkligheten får avgöra.

Regeringens förslag till ny kärnkraftslag, som kommer upp i riksdagen i veckan, bygger på en kompromiss mellan kärnkraftseuforiker och inbitna kärnkraftsmotståndare. Ny kärnkraft förbjuds inte (euforikerna jublar), men staten satsar helt på de förnyelsebara alternativen (alla jublar), och ny kärnkraft ska vara osubventionerad och bära långt mer av försäkringskostnaderna (motståndarna jublar). Vem kommer att ha råd att investera i kärnkraft då, under de villkoren?

Det är frågan som alliansen, splittrad internt, lämnar obesvarad. Staten prioriterar det förnyelsebara. När det gäller kärnkraften har uppgörelsen däremot en ”vi får väl se vem som har rätt”-karaktär. Det är ingen orimlig kompromiss. Kärnkraftsanhängarna gläds över ett slopat förbud, men jag tror att de (och de inom oppositionen som är motståndare till lagen) missbedömer situationen.

Kärnkraften är en ändlig, osäker, smutsig och dyr energikälla i en tid där utvecklingen av de förnyelsebara alternativen går allt snabbare. Utvecklingen kommer att ge teknikoptimisterna och kärnkraftsskeptikerna rätt. Den nya lagen bäddar för det.

Friheten och Frankenstein i IT-åldern

Av , , Bli först att kommentera 6

Min första lördagskrönika efter en semesterpaus försöker resonera lite kring om varför humanistisk bildning, rikt språk, individualism, kultur och konkurrens behövs som motvikt till stereotyp människosyn, kollektivism, kontrollsamhälle, målgruppstänkande och monopol, även i IT-åldern. Ena foten i upplysningen, den andra i romantiken.

…………………………………………………………….

Friheten och Frankenstein i IT-åldern

”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.”
Upplysningsfilosofen Immanuel Kant

”Skald, som ströfvar kring på bergen, / Glad och gagnlös, du som vi, / Dig, jag vet, behagar färgen / Af vår fägring, klar och fri. / Men der sitter, tung och trumpen, / På sitt stenrör Nyttans son, / Räknar oss, och pipnubbs-stumpen / Slår i kras med vredens dån.”
Romantikern P.D.A Atterbom, ur Blåklinten

Om man häller ned upplysningen (tänk typ sent 1700-tal och förnuftstro) och romantiken (tänk typ tidigt 1800-tal och flum) i en mixer och vrider på högsta effekt blir resultatet Mary Shelleys Frankensteins monster.

Det är en roman som förblir aktuell så länge människor funderar över sitt förhållande till vetenskap och natur.

Men, vill jag hävda, på arven från det bästa i upplysning och romantik, gradvis sammansmultna i kanterna över tid, vilar många av de finaste idealen för ett modernt, demokratiskt samhälle: Frihetspatoset. Rättighetskraven. Solidaritetstanken. Bildningsambitionerna. Folkrörelsemodet. Jämlikheten. Förnuftstron. Internationalismen. Den kreativa fantasin. Pedagogikens utveckling. Teknikvurmen. Miljömedvetenheten. Det fria kulturskapandet. Individualismen. Utvecklingsoptimismen. Livstilsmångfalden. Toleransen.

Många motsägelsefullheter som skaver mot varandra, men det fria samhället är aldrig ensidigt eller rätlinjigt. Och vi gör klokt i att minnas att friheter och rättigheter inte ramlat från himlen, utan vunnits till högt pris, och därför bör värdesättas därefter. Det gäller även i IT-åldern.

Internets, informationssamhällets och de sociala mediernas sammantaget positiva, demokratiserande, bildande, aktiverande och frigörande kraft står väl för de flesta utom tvivel. Möjligheterna och fördelarna överväger riskerna och nackdelarna på ett sätt som sällan skådats med samma entydighet vid andra stora tekniksprång i historien.

Men att, i det här fallet, teknikutvecklingen i sig kan hälsas med ogrumlad glädje, betyder inte att allt i utvecklingen runt omkring den, eller varje enskild tillämpning, är oproblematiskt eller utan fallgropar. Det gäller, nu som alltid, för människor och samhället att hävda sig i, hänga med och behålla kontrollen intellektuellt, etiskt och ideologiskt över teknikutvecklingen, inte att kontrolleras och passiveras av den.

Den tyska journalisten och författaren Frank Schirrmacher, aktuell med den omdiskuterade boken ”Payback”, om faror och utmaningar i informationssamhället, har blåst nytt liv i debatten (en välformulerad motbild ges exempelvis här av Sascha Lobo) om människans ställning i ett datoriserat samhälle. Jag har, delvis starka, invändningar mot Schirrmachers bitvis pessimistiska verklighetsuppfattning, men han ställer några av de viktigaste frågorna.

Han varnar för att det självständiga tänkandet kommer att gå förlorat om vi fastnar i tvånget att oupphörligt konsumera information bara för att den finns tillgänglig. Om vi inte längre förmår sortera och värdera flödet, skilja viktigt från oviktigt ­– eller överlåter helt åt nyttiga dataprogram att sortera och värdera åt oss. Och om vi underkastar oss föreställningen att livsöden och människor är kalkylerbara.

När dataprogram värderar resultaten av olika sök- och mätresultat utifrån registerade ord, sökningar och klick på nätet och ställer samman profiler och analyserar enskilda användares intressen, vanor och preferenser utifrån avancerade beräkningsmodeller, riskerar också människors självbild att förändras. Vi släpper en del av det egna tankearbetet, den egna analysen. Vi ger datorprogrammen förtroende att sköta det åt oss. Någonstans inleds ett sluttande plan.

Utvecklingen förstärks av det genomkommersiella och kollektivistiska målgruppstänkandet – även riktat mot barn – där människor förväntas agera, tycka och känna på ett visst sätt utifrån uppgifter som går att bearbeta statistiskt i försäljningsstrategier – ålder, kön, bostadsort, registrerade vanor.

Samma mönster går förstås igen i många länder när hotbilder av olika slag används för att politiskt motivera ökad övervakning utifrån speciella riskprofiler, personlighetsanalyser, beteendemönster och språkbruk.

I kombination med faran att den ledande tekniken på sikt riskerar att kontrolleras av några få mäktiga, slutna och nästan statsliknande bolag med monopolställning, som Apple eller Google, är det en hotbild att ta på allvar.

”Men”, skriver Schirrmacher, ”i internet och den digitala tekniken ligger också en enorm chans. För det finns en väg ut, som sällan framstod som så möjlig som i dag: perfektionen hos de nya systemen hjälper oss bara om vi tillåter oss att vara mindre perfekta, ja att utifrån våra brister och vår ofullständighet stärka något som datorer inte har och vad de måste avundas oss: kreativitet, tolerans och medvetenhet.”

Just så. Och då handlar det om något så klassiskt som humanistisk bildning, levande språk, kultur och en grundläggande historiemedvetenhet. Att nyanserat kunna formulera känslor, ståndpunkter och frågor, att kunna berätta om erfarenheter på ett personligt sätt utan att behöva fly till stereotyper, att kunna sätta saker i perspektiv och kritiskt granska påståenden och suggestioner – kanske har det aldrig varit viktigare. Det är nyckeln till konfliktlösning, nyfikenhet och dialog mellan individer och grupper. Och kultur och konst hjälper oss att hålla vår människosyn komplex och nyanserad.

Kolumnisten David Brooks skrev en mycket läsvärd artikel i New York Times i veckan till försvar för humanioras och konsternas ställning inom högre utbildning och på arbetsmarknaden, om deras betydelse för människors förmåga att förstå sammanhang och beteenden: ”Under det senaste seklet eller så har människor byggt olika system för att hjälpa dem förståmänskligt beteende: ekonomi, statsvetenskap, spelteori och evolutionär psykologi. De systemen är användbara i många sammanhang. Men inget av dem förklarar beteenden fullt ut, för djupt inne har människor passioner och drivkrafter som inte går att sammanfatta med systematiska modeller.”

Det var en drivande insikt bakom 1900-talets folkbildningsarbete, bakom kulturpolitikens framväxt och flera epokgörande skolreformer. Den har inte förlorat sin relevans. Tänk om en gnutta av den upphetsning och de överord som ägnas åt marginella skillnader i ekonomiska procentsatser och budgetdetaljer under valrörelsen kunde ägnas åt en diskussion om bildning, kultur, demokrati, frihet och människosyn i det nya informationssamhället. Debattörer från flera olika ideologiska läger har anledning att känna sig manade, flera har här stolta idéarv att värna och fullfölja.

…för övrigt: Umeå är både IT-driven universitetsstad, (blivande) kulturhuvudstad med ”öppen källkod” som tema och växande dataspelsstad. För den norrländska landsbygden är internets framväxt och individualiserade livsstilar den stora, oväntade chansen till demografisk återhämtning. Och hela Västerbotten är utpräglad folkrörelsebygd med berättartraditioner där egensinniga, motsträviga gestalter utan rädsla för normer, överhet och centralmakt utgör urtyperna. Det är en spännande och unik regional mylla för 2000-talets frihetsdebatt.