Het grön gröt lockade även röda katter

Personvalskampen inom miljöpartiet i länet mellan Jabar Amin och Thomas Nihlén, och de öppna ställningstagandena i den till förmån för Nihlén från Jonas Sjöstedt och Lennart Holmlund, är ämnet för en liten analys av mig på dagens ledarsida:

—————————————————————–

Het gröt blev öppen personvalskamp

Det har länge varit den heta gröt de gröna katterna strukit kring, med svårtolkade läten i en blandning av spinn och fräs. Men nu har ett par rödspräckliga kissar blandat sig i det hela med egna jamanden och börjat lapa.
Det handlar om den västerbottniska valrörelsens mest infekterade personvalsduell: Jabar Amin vs Thomas Nihlén. I potten ligger partiets förväntade riksdagsmandat efter höstens val, men också kontroll och inflytande över organisation och partimedel.

Jabar Amin, toppkandidat på miljöpartiets riksdagslista i länet och Thomas Nihlén, sittande riksdagsman men petad till plats fem på listan inför årets val, kämpar om kryssen och makten i partiet.
Det är till det yttre en repris från valrörelsen 2006, men med en helt annan bakgrund av interna slitningar, inte minst här i Umeå direkt efter förra valet när partiets ledande namn Nina Björby direkt efter valet manövrerades ut till den grad att hon till sist gick över till socialdemokraterna. Då, för fyra år sedan, var Jabar Amin var mycket nära att från tredje plats på listan lyckas kryssa sig in i riksdagen. Han var inte många röster från spärren.
I nomineringsprocessen inför årets val förde Jabar Amins anhängare upp honom till förstaplatsen, medan Thomas Nihlén flyttades ned till femte plats.
Den här gången är det alltså Thomas Nihlén som måste kryssa sig förbi Jabar Amin. Även den här gången är det på förhand svårbedömt hur det ska gå. Uppenbart är att både Amin och Nihlén ser varandra som motståndare.

Att duellen nu gått från viskis till snackis, beror i hög grad på okonventionella inhopp i debatten från vänsterpartiets riksdagskandidat i länet Jonas Sjöstedt och socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund.
Båda antyder förstås att det säkraste rödgröna anhängare kan göra är att rösta på vänsterpartiet respektive socialdemokraterna, men båda tar ändå tydlig ställning för Nihlén i Mp-striden.

Normalt brukar partier som vill regera tillsammans undvika att blanda sig i varandras interna trubbel. Men har här uppenbarligen både Sjöstedt och Holmlund känt sig kallade.
VK återger detaljerna på nyhetsplats i dagens tidning, med Jabar Amins upprörda reaktion på framför allt Sjöstedts inhopp i debatten. Det intressanta för utomstående är att både Sjöstedt och Holmlund i sina inlägg anger det rödgröna samarbetsklimatet som ett motiv för stödet till Nihlén.
Sjöstedt gör det som riksdagskandidat, utifrån en analys av vad som behövs för att det rödgröna samarbetet ska fungera på nationell nivå.
Holmlund gör det som kommunalpolitiker, efter en vad avser socialdemokraternas relation till miljöpartiet i Umeå turbulent mandatperiod, med många frågetecken kring hur en fungerande majoritet ska kunna formas nästa mandatperiod.

Det formaliserade rödgröna samarbetet är ovant för alla inblandade, på alla nivåer. Fortfarande finns interna tvivel på hur djupt engagemanget inom de andra partierna går, om samarbetet är en nödlösning eller ett långsiktigt projekt. Och på den kommunala nivån i Umeå är stämningarna mellan de rödgröna partierna ännu mer lynniga än nationellt. Då uppstår önskemål om stabilitet och förutsägbarhet. Sådant återspeglas kanske också i reaktionerna på kampen Amin vs Nihlén.

Att Thomas Nihlén själv öppet gläds åt vitsorden högt uppifrån tänkta samarbetspartier är begripligt. Men det är ändå inte säkert att stödet enbart är till hjälp för Nihlén och till nackdel för Amin. Med klappar på ryggen som pålitlig samarbetskamrat från kända politiker som Sjöstedt och Holmlund finns risken för ett slags etablissemangsstämpel. Utvecklingen inför årets kongressval i USA visar att den stämpeln kan vara besvärlig. De internationella trenderna talar egentligen för den mer oförutsägbara politikertyp som Jabar Amin, av anhängare i positiv mening och av motståndare i negativ, anses representera.

Som personvalsvän bör man slå fast att den här typen av dueller i grunden är bra och uppfriskande. Det är poängen med personval, att enskilda kandidater är något mer än bara sina partibeteckningar.
Det är inte omöjligt att uppmärksamheten kan ha en viss mobiliserande effekt på Mp:s kärnväljare. Men striden påminner också ofrånkomligt väljarna om bråken i Umeå efter förra valet. Personvalsstrider inför ett val är en sak – interna maktskiften omedelbart efter ett val är något helt annat. Den nya osäkerheten kring hur miljöpartiet, och det rödgröna samarbetet, mår kan stöta bort väljare som ännu inte bestämt sig.
I Amin vs Nihlén får vi kanske hur som helst en intressant skymt av framtidens valrörelser.