Föränderligt Umeå i eggande 2000-tal

Det ständigt föränderliga Umeå på väg in i 2000-talet är ämnet för min lördagsbetraktelse den här veckan, här i något längre version än i papperstidningen:

———————————————————–

Föränderligt Umeå i en eggande epok

Umeå Östra och Botniabanan, Tomtebo där staden breder ut sig, Öbacka Strand eller Ön där staden förtätas, vägpaketet, Konstnärligt campus, simhall i centrum, evenemangsarena, spårtaxi, pendeltåg, havsnära stadsdelar långt från centrum, ett nytt kulturens hus vid kajen, Staden mellan broarna, äntligen – vad kommer vi att blicka tillbaka på som den stora symbolen för Umeås steg in i 2000-talet?

Jag tror att några av ovanstående projekt – redan genomförda, i full gång, planerade eller föreslagna – har större chans än andra att hamna i historieböckerna, men jag tror att vad eftervärlden kommer att minnas allra mest blir något ingen utan grävskopa eller tidsmaskin kan beskåda fysiskt.

När en stad skriver sin historia är det ofta de fysiska omvandlingarna som står i centrum. Vi söker koppla epoker i en stads utveckling till fysiska platser, kvarter och byggnader, som vore arkitektur och stadsplanering pålitliga vittnen.

Det handfasta – som står där än eller finns fångat på svartvita fotografier där människorna är suddiga men byggnaderna skarpa – får symbolisera uppsving och motgång. Staden byggs och brinner, härjas och återställs, rivs och byggs på nytt. Något läggs ned, något annat etableras; staden byter gestalt, av tvång eller fri vilja, breder ut sig i det omgivande landskapet eller växer samman och uppåt.
Umeå är inget undantag.

Bilderna från Umeå åren efter branden 1888 upphör av det skälet aldrig att fascinera lite extra. Jag tror att många umebor – infödda som inflyttade – känner så. Att betrakta bilderna som togs decennierna kring förförra sekelskiftet är, på ett sätt, som att se klockan börja ticka från noll. En eldhärjad stad under mödosam uppbyggnad – men också med friheten för den tidens styrande att, inom givna ekonomiska ramar, forma den nya staden hur sjutton man vill, på blank sida. Epokskiftet blir, förmedlat av gamla bilder, påtagligt och snabbt.

Men det är en förrädisk efterhandskonstruktion, en förenkling, fixerad vid det materiella. För människorna som levde då var det annorlunda. För dem tickade inte klockan från noll. Umeborna sommaren 1888 var inte blanka sidor. De hade ju överlevt branden, inte fötts i den. De stod bara stilla, som stumma, lite mystiska, ödesmättade gestalter, några korta sekunder inför fotografen, men rände annars omkring med sina vardagsbestyr och sina vardagsbekymmer som vanligt. Säkert för de flesta inte i stort annorlunda 1897 jämfört med 1887.

De bar alla erfarenheter, känslor och minnen från det gamla Umeå med sig in i det nya. Björkarnas stad, som den började planeras när det akuta nödhjälpsarbetet organiserats efter branden, hade djupa rötter – förmedlade av dess invånare.

Men det är inte bara ödesdigra bränder som i efterhand fysiskt fått symbolisera övergångarna mellan Umeås epoker ekonomiskt, kulturellt och socialt.

Skeppsrederierna på 1800-talet, sedan länge borta förstås, berättar om den småindustriella handelsstaden Umeå. De stora, tunga regementena från början av 1900-talet – fortfarande en påtaglig del av Umeås stadsbild men nu fyllda av annan verksamhet – vittnar om den utpräglade militär- och förvaltningsstaden Umeå som började ta för sig i Norrlandskonkurrensen med ny självmedvetenhet.

Universitetscampus, senast uppfräschat med Lindellhallen, illustrerar efterkrigstidens unga, expanderande bildnings- och högskolestad – ett akademiskt centrum i Norrland vars första vinstlotter drogs för över ett halvt sekel sedan och som inte är särskilt ungt längre, snarare inne i mogen medelålder.
Byggnader som Norrlandsoperan och Folkets hus åskådliggör i dag kultur- och folkrörelsestaden Umeås uppmärksammade vitalisering från 1970-talet och fram till kulturhuvudstadsprojektet. Idrottsarenorna runt om i staden för olika sportarter påminner om både elitidrottens och föreningslivets Umeå.

Flygplats och hamnar, broar och vägar, nya kvarter och omstridda skolbyggen, nedsågade träddungar och kontroversiella handelsområden, stora industriområden och moderna gallerior – så kan man hålla på, fortsatt ut i kommundelarna, att räkna upp exempel på fysiska manifestationer av Umeå-epoker som egentligen formats och kännetecknats av något helt annat.

För det som bär upp en stads historia är inte byggnader som manifesterar något, utan människornas insatser, uppoffringar, idéer, initiativ och politiska beslut som förändrar förutsättningar, tar itu med problem eller bara skänker lokal gemenskap, värme och trivsel.

Vilka av de yttre förändringar som pågår i Umeå 2010 kommer att symbolisera epokskiften i staden historia om femtio eller hundra år? Värdiga kandidater saknas inte, jag nämner några av dem ovan, och det är fritt fram att spekulera.

Jag tror för egen del att Konstnärligt campus kommer att väga tyngre symboliskt än exempelvis simhall och evenemangsarena. Jag tror att Botniabanan och pendeltåg kommer att lyftas fram oftare än vägpaketet. Jag tror att projekt som förtätar staden och skjuter den på höjden med ny estetik säger mer om framtiden än dem som breder ut den i det omgivande landskapet i gammal stil. Jag tror att ett kulturens hus skulle kunna berika mer på sikt än en evenemangsarena. Jag tror att Staden mellan broarna är något många umebor längtar särskilt efter ska få gestalt.
Men de ena projekten står inte i någon motsättning till de andra och en snabbt växande stad utvecklas i många olika riktningar – fysiskt och innehållsmässigt – samtidigt.

Men jag tror att historieböckerna i första hand kommer att lyfta fram något annat.
En ny internationell rapport över bredbandskapacitet i olika städer, som VK rapporterade om i veckan, ger vid handen att Umeå har västvärldens snabbaste bredband och ligger på 18:e plats i världen. Det är en symbol för Umeå 2010.

Redan i Umeås kulturliv, inte minst från 70-talet och framåt, har man kunnat ana framtiden – myllret hitom och bortom institutionerna, det småskaliga under radarn, det ideella som etablissemanget upptäcker och vill formalisera först i efterhand, mötena mellan hitflyttade, utflyttade, kulturer och traditioner som inte kommenderas fram, utan bara uppstår, skummar en stund och drar vidare. Umeå som stad är mer en fors än en insjö, hoppande smålaxar mer än stående gäddor.

Småföretagare och entreprenörer i den nya IT- och tjänsteekonomin lämnar inte nödvändigtvis några stora fysiska avtryck efter sig i staden. Bredbanden grävs ned i marken och susar där. Universitetsorten som i stor omfattning ömsar en del av sin befolkning varje år, präglas av det rörliga, som inte hinner bli monument. Estetiken kring det ekologiska och energieffektiva kommer att utvecklas när hållbart tänkande präglar stadsutvecklingen på alla områden.

Det som kommer att känneteckna Umeå under 2000-talet är inte de väldiga, fysiskt dominerande institutionerna, de stora apparaterna, de epokgörande etableringarna, de heliga korna, utan den föränderliga, rörliga, snabba mångfalden i en bredbandens, entreprenörernas och kulturskaparnas stad. I vissa avseenden knyter det an till 1800-talets plottriga Umeå igen, efter 1900-talets expansion via det storskaliga och rätlinjiga – fast i en demokratisk välfärdsepok.

Även 2000-talets Umeå kommer att vara en hybrid eller syntes av tidigare epoker i stadens historia. För det måste beslutsfattandet bädda och förbereda. Om hur det kan ske borde valrörelsen handla.

—————————————–

”Dock är till beklaga”, skrev landshövdingen Johan Oxenstierna i sin ämbetsberättelse 1661, ”att desse små Norrlands städer för dess korta utlopp och ringa hantering hemma i landet inget synnerlig tillväxt haver sig att förmoda”. (citat ur ”Västerbotten. Ett bildverk” med texter av Christiansson, Westerlund, Ågren, Lindman).

Det var en kritisk hänvisning om hur centralmaktens inskränkningar av handelsfriheten – det bottniska handelstvånget som tvingade all norrländsk utlandsexport att segla omvägen via Stockholm – hämmade landsändan.
Umeå, anlagt några decennier tidigare, var en papperskonstruktion som ingen i de utpräglade jordbruksbygderna runt omkring var särskilt förtjust i och som hade självdött på grund av lokalt ointresse seklet innan när kronan på 1580-talet gjorde sitt första försök att grunda staden. I mitten av 1600-talet var det inte uteslutet att även andra ansatsen skulle sluta med fiasko. Men så blev det inte.

Jag vet inte hur Chris Heisters ämbetsberättelser ser ut, men man kan förmoda att de vad avser Umeås framtidsutsikter 2010 är något mindre defensiva, för att inte säga rentav lite småkaxiga. I så fall med goda skäl.