Staden mellan broarna under tjugo år

Staden mellan broarna är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

—————————————————-

Staden mellan broarna under tjugo år

Déjà vu, är enligt Nationalencyklopedin en ”känsla av att man upplevt något tidigare” Upplevelserna, skriver ne.se, ”förekommer särskilt vid uttröttning”.

Det är några veckor före valet. En del av debatten i Umeå handlar om det kommunala ledarskapet. Stadsplaneringen diskuteras livligt. Då tar det ledande kommunalrådet till orda i en debattartikel i VK. Där utlovas bland annat en fortsatt satsning på den centrala stadsmiljön. En passage i debattartikeln lyder:

”Nu gäller det staden mellan broarna, att göra älvlandskapet attraktivt och upplevelserikt för oss själva och våra besökare. Det sinnliga Umeå är viktigt och får inte förfuskas eller glömmas bort!”

Det gällde att levandegöra staden mellan broarna. Debattartikeln skrevs av Umeås kommunalråd Margot Wikström (S), i september 1991, för nitton år sedan.

Ett år tidigare, på sommaren 1990, skrev VK en lång nyhetsartikel om den nya vision kring ”staden mellan broarna” som började arbetas fram under andra halvan av 1980-talet. Ett antal arkitektfirmor hade bjudits in av kommunen för att skissa på tänkbara gestaltningar av området. Bland de inlämnade förslagen fanns, i VK:s sammanfattning, ”konserthus ute i älven, ett badpalats på kajen, en kaj utan biltrafik, mysiga fik”. I artikeln uttalade sig också dåvarande parkchefen Stefan Jonsson om tidsperspektivet och möjligheten för umeborna att tycka till:

”…än finns det chans för allmänheten att säga vad man tycker om kajens framtid. Det lär dröja något år innan det är dags att göra något åt ”staden mellan broarna”.

Tillbaka till valrörelsen 1991. I juli den sommaren skrev socialdemokraten Inge-Bert Täljedal, då ordförande i kulturnämnden, en artikel i VK om visioner för 1990-talets Umeå. Mot slutet skrev han:

”Under den gångna valperioden har vi också tagit fram förslag om hur staden mellan broarna kan förändras från enbart en asfalterad bilparkering till en grön, stimulerande oas med folkliv, mötesplatser och kulturella aktiviteter. Det förslaget vill vi börja genomföra. Vår förhoppning är att i den miljön kunna lokalisera ett modernt konstmuseum, eventuellt en konsthall i kombination med ett konserthus för den fullt utbyggda Umeå Symfoniorkester.”

I mars 1998, för att spola framåt, skrev före detta kommunalrådet Torsten W Persson (S) en artikel i VK med rubriken ”Ett levande centrum i Umeå”. Där uppmanade han:

”Fullfölj planerna om ”staden mellan broarna”. Erfarenheterna av ”Trädgård i norr” är goda och manar till en vidareutveckling av hamnområdet. Satsningen på Hamnmagasinet är ett intressant grepp och kan vara en god början. (…) Om hamnplan kan befrias från större delen av p-platser öppnas möjligheterna att fullfölja planerna på ett sammanhängande grön-, gång- och parkstråk efter älven från Lundåkern till Gimonäs.”

Åren går, parkeringsplatserna består, kajen fylls varken av kultur eller grönska, och så är vi framme vid hösten 2003, då nyheten kommer att Balticgruppen vill köpa Tullkammaren av kommunen. ”Staden mellan broarna”, uttalade kommunalrådet Lennart Holmlund (S) till VK i samband med affären, ”ska bli en ny spännande mötesplats för umeborna. Det behövs lite nya, djärva grepp i Umeå”. Han välkomnade Balticgruppens initiativ och tillade: ”Området är en fin mötesplats på sommaren, men på vintern är det ingenting där. Det är en sak att fundera över.”
Oppositionsrådet Britt-Marie Lövgren (FP) uttalade: ”Det här visar på en enorm framtidstro och en tro på Umeå”.

I november 2004 presenterade Balticgruppen under stor uppmärksamhet sex olika arkitektförslag för Staden mellan broarna. Den norska byrån Snöhettas förslag – som bland annat innehöll ett 29-våningshotell byggt på en konstgjord ö i älven, studentbostäder på kyrkbron och vinterträdgårdar – vann i konkurrensen.
Reaktionerna från politikerna i Umeå var positiva överlag.

Nuvarande kommunalrådet Anders Ågren (M) sade: ”det här är ett bra och intressant val och jag kan bara instämma i hyllningskören. Detta är början på ett nytt kapitel i Umeås historia.”

Sensommaren 2005 presenterade Snöhetta och Balticgruppen, ett uppdaterat förslag där även en simhall och ett äventyrsbad arbetats in i Staden mellan broarna, i linje med kommunens planer på ett nytt badhus. ”Det känns oerhört spännande”, sade Lennart Holmlund vidtillfället.

Men sedan tog det stopp. Trots den långa förhistorien hade Staden mellan broarna praktiskt taget dött igen politiskt redan till valrörelsen 2006. På grund av partiernas kraftigt spretande idéer om var det nya badhuset borde placeras, men också på grund av tilltagande politisk skepsis inom ett antal partier mot de presenterade planerna för hela projektet.

Under den gångna mandatperioden har en av ingen älskad, fortfarande ifrågasatt kompromiss om badhusets placering nåtts. Konstnärligt campus är på väg att bli färdigt. Flera utspel om en eventuell evenemangsarena har gjorts. En diskussion om kulturens hus och stadsbibliotekets framtid har förts. Och Umeå har blivit utsedd till kulturhuvudstad 2014.

I det läget, några veckor före valet 2010, har så Staden mellan broarna plötsligt hamnat i centrum igen efter Balticgruppens och Snöhettas nya volymförslag för kajområdet, utförligt beskrivet i VK under veckan. De flesta inblandade talar om att det här kanske är sista chansen.

Så är genombrottet nära, efter alla år? Av de visioner som passerat revy under de senaste tjugo åren – konserthus, konstmuseum, promenadstråk, grönområde, studentbostäder, badanläggning, saluhandel, operahus – är det nya förslaget i alla fall det mest tilltalande utifrån värdebegrepp som tillgänglighet, social öppenhet, kultur i det offentliga rummet. Det är som om 20 år av otåliga infall börjat ta varandra i händerna, på ett vänligt och tolerant sätt.

Där finns mötesplatserna för kulturupplevelser och sinnen, där finns den nyskapande arkitekturen som vågar betona och bejaka det urbana, där finns möjligheten till ickekommersiella vistelser för alla vid stans finaste läge, där finns möjligheten till genomtänkt affärsverksamhet, där finns något för både invånare och besökare, där finns sammanhängande inomhusmiljöer som fungerar praktiskt alla Umeås årstider, även under de långa, kalla höst- vinter- och vårmånaderna, inte bara lätträknade veckor av högsommarvärme.

Det hela visar den långsamma, tröga demokratins styrka, som tvingar otåliga idéer som var spännande men ofärdiga att mogna. Även om det kan kännas bråttom nu med tanke på 2014, kan man i efterhand säga att det varit till vinst för hela projektet att alla tvingats tänka om några varv till. Det är en tankeställare. Demokratin har inte bråttom, och är inte hipp, men är fenomenalt klok.

En del tyder, som VK skrev på nyhetsplats igår, på att en flytt av stadsbiblioteket nu är pusselbiten som fattas. Det är en kontroversiell pusselbit. Då är det dags för fler ledande politiker att bekänna färg i den debatten, att lyfta den ur mumlet och de interna bryderierna, att våga ta den direkt till umeborna, i full öppenhet, trots kulturkonservativa bannor från dem som redan anser sig ha svaren sedan decennier tillbaka.

Umeborna har rätt till en sådan debatt. Det vore att fylla bekännelserna till Staden mellan broarna med innehåll och ledarskap. Idéerna förtjänar det politiska risktagandet.