Inlandet, naturresurserna och Norrlands betydelse för svenskt välstånd, historiskt och i dag, är utgångspunkten för min krönika på dagens ledarsida, som också resonerar kring centerpartiets förslag från tidigare i veckan om att delförsälja Vattenfall och för en del av pengarna skapa en statlig investeringsfond bland annat för satsningar på Norrlands inland.
——————————————————–
Norrlands inland lyfte Sverige
När bolaget kom till bygden, var det ingen lek. Stackare den godtrogne. Stackare, ibland, även den motsträvige. Minnen finns kvar runt om i Norrlands inland, upplevda av eller återberättade i flera generationsled, av hur exploateringen kunde ta sig uttryck i när mäktiga intressen kom till byarna för att ta hand om lokala naturresurser och lära lokalbefolkningen haja sitt eget bästa. Ska man, exempelvis, förklara utgången i folkomröstningen om Vojmån 2008, och intensiteten i Nej-sidans kampanj inför den, går det inte att bortse från sådana historiska erfarenheter.
VK:s Matts Balgård, under decennier djupt involverad i kampen för att fridlysa Vindelälven, beskrev en gång vad som fick honom att ”ilskna till” i mitten av 1900-talet:
”…de lågmälda berättelserna om hur representanterna för Vattenfall och andra kraftverksbyggare i beskäftig nit for fram mot fattiga och omisstänksamma markägare och andra motparter. Hur man utan att informera eller förklara gick fram med stakningar och förundersökningar över andras marker. Hur man begagnade sig av motparters okunnighet till rena skambud på markinlösen och fallrättigheter. Hur man utnyttjade sitt tekniska och juridiska övertag i vattenmålen. Hur man våldförde naturen vid regleringar och kraftverkbyggen.”
Själva exploateringen av de rika naturresurserna var, förstås, ofta välmotiverad, både ur ett lokalt och ett nationellt perspektiv. De var ett av Norrlands bidrag till det svenska tillväxt- och välfärdsundret. De gav förnyelsebar och billig energi, jobb och kapital, och var ibland räddningen åt en lokal ekonomi som inte hade mycket annat när strukturomvandlingen bröt upp gamla livsmönster.
Men jobb, kapital och lokal tillväxt skapades inte i den utsträckning och med den långvarighet som hade kunnat ske om Norrlandsorterna vetat då vad de vet i dag. Löftesrika, fagra investeringsfaser inledningsvis lämnade mindre efter sig för bygderna än som varit skäligt. Och det dröjde länge och krävde ihärdiga politiska processer för att få kraftbolagen att agera öppnare, med mer hut och högre kompensation. Mycket har sedan gått åter i form av utjämningssystem, bidrag och regionalpolitik. Men det har både psykologiskt och som tillväxtbas varit något annat, mer nedlåtande och mindre fruktbart än om kopplingen mellan resursinnehav, och lokala investeringar präglat exploateringen från början.
I en region med sådan nationell betydelse för energiförsörjning och export – och för Vattenfalls uppbyggnad till en av Europas stora energikoncerner och för Sveriges relativt goda förutsättningar att klara övergången till en förnyelsebar energiförsörjning de kommande decennierna – är det ett både sorgligt och häpnadsväckande faktum, att inte mer blev kvar ens i närtid efter den stora exploateringsfasen.
Den här bakgrunden måste man ha klar för sig, när man diskuterar Vattenfall, svensk energipolitik och investeringsprojekt i Norrlands inland. Och det är mot den bakgrunden jag tycker att man ska värdera centerpartiets förslag tidigare i veckan att delförsälja Vattenfall för att frigöra resurser åt en statlig investeringsfond, framför allt för riskkapitalsatsningar på förnyelsebar energi, men också för en fond ”med syfte att bidra till utveckling och omställning av ekonomin i Norrlands inland”. Betoningen ska ligga på små- och medelstora företag, villkoret vara marknadsmässighet, insatserna högst täcka halva investeringsbehovet och hanteringen gå via regionala placeringsbolag med näringsliv och kommuner representerade.
I sin DN-debatt-artikel tidigare i veckan skrev näringsminister Maud Olofsson att en del av det frigjorda kapitalet ”bör avsättas för lokal utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering och hundra år av vinster för Vattenfall”. Det sista är en korrekt historieskrivning. Att ett statsråd står för den är av betydelse.
De som av gammal vana och i helslö analys motsätter sig tanken på en delförsäljning av Vattenfall har många skadliga utsläpp och mycket smutsig energiproduktion i andra länder att förklara. Svenska statens uppträdande som ägare av Vattenfall – under tidigare regeringar såväl som under denna – är en uppvisning av hur snabbt principer kan glömmas bort när förorenade miljarder strömmar in i statskassan. En delförsäljning av Vattenfall för ett större fokus på det förnyelsebara och ett mindre inslag av hyckleri vore enbart att välkomna.
Centerpartiets förslag har däremot andra brister. Inga konkreta summor eller procentsatser nämns, den del av förslaget som handlar om en investeringsfond för Norrlands inland kommer centerpartiet inte att få med sig övriga alliansen på och statliga investeringsfonder bör normalt av principiella skäl inte ha några fixerade geografiska utgångspunkter, och kan överhuvudtaget låta bättre på papper än de blir i verkligheten. .
Så förslaget är för vagt för att kunna värderas, har inte några större utsikter att bli verklighet, innehåller en del konstruktionsfel och måste karaktäriseras som ett typiskt valrörelseutspel. Inget frivarv direkt. Men en valrörelse handlar inte enbart om det realiserbara, utan också om att markera vilja, visioner och prioriteringar. Centerpartiet utgår i investeringsfondsutspelet från en historieskrivning om, en verklighetsbild av och ett framtidsscenario för Norrlands inland som har rätt utgångspunkter. För det ska de ha en eloge. De är inte i stort sällskap. Fondidén torde därför stressa de partier som konkurrerar om ungefär samma landsbygdsröster.
I en lång, storstadscentrerad valrörelse, med självupptagna Stockholmsmedier, borde det även finnas plats för en seriös, historiemedveten debatt om inlandets framtid som inte bygger på varken nedlåtande medlidande eller otacksam arrogans. Centerpartiets bidrag till den debatten är inte perfekt, men det är ett försök, och ett bidrag med inlandsperspektiv. Både den övriga alliansen och oppositionspartierna borde anta utmaningen.
