Skadeglädje som hotar Norrland

Av , , 11 kommentarer 20

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag lite om uppdelningen av Sverige när det gäller hur människor röstar mellan stad och land, mellan storstadsregionerna och Norrland, och varför det vore mycket negativt för Norrland om partier i framtiden skulle tvingas välja mellan att ha antingen en landsbygdsprofil eller en storstadsprofil:

—————————–

Skadeglädje som hotar Norrland

Skadeglädje är aldrig charmigt. Men när skadeglädjen dessutom är navelskådande och aningslös är den extra oaptitlig. Socialdemokrater och alliansare – det är er jag tittar på.

Riksdagsvalet 2010 bekräftar en trend som pågått under längre tid men som nu tycks går över i etablerat faktum: Sverige är ett politiskt djupt splittrat land, rent geografiskt. Klyftan mellan städer och landsbygd, mellan storstadsregioner och Norrland, när det gäller hur människor röstar, består. I vissa avseenden vidgas den. I grov sammanfattning blir storstäderna allt mer ljusblåa, med lite nya gröna toner, medan landsbygden, framför allt Norrland, går i klassiskt djuprött.
Ju längre ner på detaljnivå man kommer nyanseras den bilden och blir mångfacetterad. Men sett till partival och styrkeförhållande mellan regeringsalternativen råder ingen tvekan. Norrland är rött land. Storstäderna röstar betydligt mer liberalt.

För de två partier med folkrörelsebakgrund, som mer än de övriga försökte att parallellt och samtidigt vara röster och representanter för både Stockholm och lands- och glesbygden, var det motigt mest hela valrörelsen. För dem lämnar även valresultatet en känsla av identitetskris efter sig.
Socialdemokraterna gick riktigt dåligt i storstäderna, men bra i Norrland. Centerpartiet gick för sina förhållanden mycket bra i Stockholm, men tappade i Norrland.
Båda antas stå inför en del självrannsakan efter valet. Mellan inga andra partier var heller stämningen så bitter och rutten som just mellan S och C under valrörelsen. Den ömsesidiga frustrationen och konkurrensen sprang också ur det gemensamma ödet att kämpa för ett hopplöst svårt politiskt-geografiskt projekt – att vara starka i hela Sverige och i alla Sveriges miljöer, att med ett och samma budskap gå hem både i innerstaden, i förorten och i byn. Tidsandan är inte snäll just nu mot dem som försöker sig på att ta ett samlat grepp om landet.

Det tycks vara ett omöjligt uppdrag i svensk politik för tillfället. Och det är bekymmersamt, framför allt för Norrland. Går det överhuvudtaget för politiska partier i framtiden att hålla ihop ett budskap, en framtoning och en organisation som känns relevant, närvarande och identitetsskapande för både glesbygd och storstad samtidigt? Om inte, vilka blir konsekvenserna?

Tvingas partier välja i framtiden om de ska ha landsbygdsprofil eller storstadsprofil, om de ska driva landsbygdsfrågor eller storstadsfrågor – börjar vi överhuvudtaget erkänna att det skulle finnas en sådan antingen-eller-uppdelning – är det fara å färde för Norrland. Eftersom det bor så relativt få väljare i Norrland skulle en sådan uppdelning betyda att inget parti med ambition att vinna regeringsmakten kan gå till val med en starkt betonad landsbygdsförankring – i synnerhet inte när det gäller regionala intressen eller nationella investeringar. 
Det skulle, i en sådan antingen-eller-värld kosta förtroende och väljarstöd i de regioner där flest människor bor. Norrland skulle bli den stora förloraren om polariseringen tilltar.
Därför är det en för Norrlands del så förödande retorik när man försöker måla upp just sådana motsättningar mellan stad och land, som om inte ett och samma politiska budskap skulle kunna vara lika relevant här som där, som krävde Norrland något exklusivt, som har en landsbygdsvän ingen relevans på riksnivån eftersom man antingen är landsbygdsentusiast eller rikspolitiker.

En av de fånigaste flosklerna den här valrörelsen har varit att centerpartiet skulle ha övergett landsbygden därför att de driver generella frågor om företagsklimat, entreprenörskap och sänkta trösklar till arbetsmarknaden – som inte det vore i ännu högre grad ödesfrågor för landsbygden än för de redan tillväxtstarka storstäderna.
De socialdemokrater som ägnat sig åt den typen av populistisk propaganda, att centerpartiet övergett landsbygden för att de driver tillväxtpolitik även i Stockholm, har gjort Norrland och bilden av Norrland stora otjänster. De socialdemokraterna borde rannsaka sig själva och sin egen Norrlandsbild djupt innan de ställer till med ännu värre skada.

Men även de alliansdebattörer och liberala skribenter i Stockholm, Göteborg och Malmö som tävlat i att om vartannat avfärda socialdemokraterna som bara ett parti för losers på landet eftersom de råkar ha starkt stöd i Norrland, som identifierat alliansen som det med automatik moderna alternativet eftersom de har stöd i städerna och som avfärdat Norrland som obygd där man absolut inte bör investera i infrastruktur, bidrar till både uppdelningen av landet och till en kraftigt försämrad och okunnig Norrlandsbild. Med den retoriken från Stockholm, och mot bakgrund av att exempelvis Norrbotniabanan inte låg högt upp på regeringens investeringslista, så ska heller inte valresultatet förvåna. Ingen sida har anledning till skadeglädje. Båda sidor har anledning till självkritik.

För om målet är att även fortsatt hålla ihop landet och möjliggöra för en folkrörelsedemokrati med partier som i sina organisationer har förankring i olika geografiska regioner är den ömsesidiga antingen-eller-retoriken förödande. Det är en vulgobild som den här gången underminerade stödet för centerpartiet i Västerbotten och försvagade socialdemokraterna i storstäderna. Och sagt ur ett norrländskt, liberalt perspektiv: Ingen vinner på självuppfyllande profetior av det slaget där Norrland av både socialister här och liberaler i Stockholm framställs som en region utan framåtanda och egen bärkraft. För det är ju nys och båg. Landsbygdens framtid hänger på precis samma frågor som storstadsregionernas. Generell politik fungerar bäst även här.

Om Norrland uppfattas som en del av landet präglad av uppgivenhet, bristande förändringsbenägenhet, begränsad valfrihet, byråkratiska hierarkier inom vården, misstänksamhet mot entreprenörer, mer konservativ och ojämställd arbetsmarknad, fientlighet mot nya branscher – då kommer det att bli ännu svårare att locka hit investeringar och arbetskraft, att locka unga människor, i synnerhet familjer, att flytta ut från storstadsregionerna i riktning mot landsbygden, att få unga människor att stanna kvar på/återvända till orterna efter avklarade utbildningar.
Det finns många, inom respektive regeringsalternativ, som är skadeglada över centerpartiets och socialdemokraternas dilemman. Jag tror att det är en farlig skadeglädje.

Var gemensamt bekymrade istället, när Sverige delas upp.

11 kommentarer
Etiketter: , ,

Ett privilegium att få rösta i en fri demokrati

Av , , Bli först att kommentera 13

I min sista ledarkrönika innan valet motiverar jag varför jag efter moget övervägande, efter en turbulent mandatperiod med inte minst vanskötta integritetsfrågor, ändå ger mitt socialliberala stöd åt alliansen i årets val.

——————————————————

Privilegium att få rösta i en fri demokrati

Jag är gammeldags och röstar på valdagen. Det är en högtidsstund och ett privilegium att få göra det som fri medborgare i en demokrati. Man bör påminna sig om det, när gnället mot politik, politiker och valrörelse blir till stereotyp jargong så här de sista dagarna inför ett val. På söndag har vi ett antal i grunden anständiga och kompetenta partier att välja mellan, med många hårt arbetande och eftertänksamma politiker på de olika listorna som vi kan kryssa och två regeringsalternativ med någorlunda sammanhängande föreställningar om vad de vill för de kommande åren som vi kan ta ställning till.

Jag kommer, i regeringsfrågan, att ge alliansen mitt stöd i årets val. Det har under mandatperioden inte alltid varit en självklarhet. Alliansen är fortfarande inte en regering som får mig att jubla. Delvis väcker den min frustration. Det har funnits ögonblick under den här mandatperioden när jag gett upp hoppet om den.

Men den är utifrån ett socialliberalt perspektiv det bästa av de existerande regeringsalternativen när det gäller att värna de ekonomiska förutsättningarna för välfärd genom en bättre politik för jobb och småföretagande, bryta ned gamla, stelbenta byråkratiska system inom vård och omsorg genom valfrihetsreformer och skapa en skola där utrymmet för individanpassad pedagogik är större, läraryrket stärks, mobbing motverkas och elever med särskilt behov av stöd får det så tidigt som möjligt. Ur ett norrländskt perspektiv har de reformer som alliansen genomfört för investeringar och nya näringar varit framåtsyftande och nödvändiga för landsbygdens tillväxt.

Men alliansen har också varit en besvikelse på flera områden sedan den tog över. För egen del vill jag framför allt lyfta fram två där jag tycker att regeringen varit usel respektive cynisk: integritetsfrågorna och asyl- och flyktingpolitiken.
FRA-lagen, Ipred-direktivet, Datalagringsdirektivet, drogtestpopulism, övervakning, rigida säkerhetskontroller, registervansinne – den personliga integriteten har varit dörrmatta i hela västvärlden de senaste åren. Ändå har integriteten varit valets bortglömda fråga nummer ett. Varken FRA-lag eller Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet blev någon väckarklocka för de etablerade partierna. Det är bedrövligt. Skulle jag välja ut en fråga som den allra viktigaste, och kanske också mest komplexa, för det fortsatta 2010-talet blir det just den personliga integritetens ställning.

Innovationer inom kommunikation och teknik bryter ner gränser och hierarkier, frigör kreativitet, ökar tillgängligheten och förenklar möten mellan människor. Men utvecklingen skapar också – samtidigt – ökade möjligheter till övervakning, informationslagring och integritetskränkningar. Det är inte ett argument mot innovationerna, utan mot de politiska reaktionerna.

Vi lever i en fantastisk tid. Men som alla epokskiften där sociala och kulturella mönster förändras, lever vi också i en tid med många fallgropar om inte mänskliga rättigheter värnas. Där har inget av regeringsalternativen i mina ögon haft särskilt mycket intressant att säga, och båda har haft en hel del förfärligt att anföra. Det bådar inte gott.

Enfrågepartier är inget för mig, definitivt inte i ett riksdagsval där alldeles för mycket står på spel när det gäller ekonomin, välfärden, företagsklimatet och utbildningssektorn. Enfrågeperspektivet motsvarar inte heller min syn på hur ett parlamentariskt ansvarsutkrävande för en politisk helhet ska gå till. Men jag har, trots att partiet har en sämre ledning än det förtjänar och jag i efterhand är tveksam till om det var så klokt av dem att verkligen kandidera till riksdagen, respekt för Piratpartiet. Det kommer av allt att döma även fortsatt att ha en viktig roll att spela som opinionsbildare och påtryckare i frågor som det politiska etablissemanget skuffat längst ned på alla prioriteringslistor och inte riktigt verkar ha kompetens för att hantera.

Jag erkänner gärna också, på temat småpartier, en svaghet för feministiskt initiativ som inte förlorat sin legitimitet som viktig påtryckare i den under hela valrörelsen nedtonade jämställdhetsfrågan (trots att partiet gjorde bort sig när de helt slöt upp bakom det rödgröna ”hylla ROT, hata RUT”-patriarkala regeringsalternativet). Varken Piratpartiet eller Fi lär ha någon chans att komma in i riksdagen, men debatten skulle vara fattigare utan dem och det ska de ha eloger för.

I asyl- och flyktingpolitiken har den här regeringen bara varit marginellt bättre än den tidigare socialdemokratiska, och det är inget högt betyg. Nästan varje gång som känslan för solidaritet och medmänsklighet på det området satts på prov – vid utvisningsärenden, i diskussionen om papperslösas rätt till vård, i frågan om anhöriginvandring – har allianspartierna reagerat med tvehågsenhet, harklanden och då och då med upprörande lagförslag. Den efterlängtade reformen för mer arbetskraftsinvandring tillsammans med miljöpartiet ger stora plus. Men när det gällde i övrigt betedde sig alliansregeringen vanligtvis som sina socialdemokratiska föregångare 1994-2006, och det var trist att se.

De rödgrönas kritik av sjukförsäkringsreformernas syften och principer, aktuellt de senaste dagarna, betraktar jag däremot som ren och cynisk förljugenhet. Oppositionens ledande företrädare talar mot bättre vetande och använder enskilda fall av oacceptabla, grymma och felaktiga tillämpningar – som måste upphöra oavsett regering – från Försäkringskassans sida, trots att man själva försökte gömma undan sådana fall när man själva hade makten. Det är ett ynkligt sätt att bedriva valrörelse på.

Alliansen har börjat reformera ett systematiskt utanförskap som var omänskligt i ordets rätta mening. Mer behövs göras. Upprörande fall av felaktig lagtolkning måste uppmärksammas, men de är inget som Fredrik Reinfeldt kan lastas mer för än Göran Persson kunde det när liknande idiotier förekom under S- regeringar.
Men de rödgrönas kritik mot alliansen för att långsamt frångå den generella välfärdens principer i ersättningsnivåerna och taken inom socialförsäkringarna, även sjukförsäkringen, saknar inte grund. Där har alliansen helt enkelt inte förmått svara på vad den vill på sikt. Det är svagt.

Och så är det ju, att det växlar från område till område. Det finns inget svart och vitt. De som alltid håller på bara ett lag, och alltid hånar allt vad motståndarna gör, som alltid bara vantolkar, smutskastar, slänger tillmälen omkring sig, har inget förstått.

till sist handlar ett val dock om att välja, att väga för och emot och komma till en slutsats. Jag tror inte att alliansen i nuvarande form har inneboende energi, samhällsanalys och idékraft för mer än högst en mandatperiod till. De mest spännande koalitionerna för kommande decennier hoppas jag ser annorlunda ut. Jag skulle välkomna socialliberala partisammanslagningar i mitten mellan folkpartiet och centerpartiet, ett mer fristående miljöparti, en nytänkande socialdemokrati och nya moderater, kanske sammanslagna med Kd, som inte fastnar i fällan att söka ta över de gamla socialdemokraternas grötmyndiga roll i svensk politik.

Men nu är det 2010 och det inte läge för drömmerier. Ett antal länder har under finanskrisen visat hur snett det kan gå om inte regeringsutövandet sköts kompetent och ekonomin hålls under kontroll. Alliansregeringen hanterade finanskrisen på ett föredömligt sätt. De rödgröna, trots bekväm oppositionsställning, agerade under finanskrisens hetare fas däremot panikslaget. Hade deras infall omsatts i regeringspolitik hade Sverige farit ned i en långt djupare kris. De bestod inte testet.

I de rödgrönas Sverige finns – inte för att de önskar det, men för att deras politik är slarvig i sin analys – risken att vi halkar tillbaka i likgiltighet inför socialt utanförskap, i axelryckningar inför mobbing på skolgårdarna, i acceptans av sociala klyftor i klassrummen, i en pessimistisk syn på landsbygden, i en återbyråkratisering av vården, i en socialistiskt färgad syn på företagare som ”motståndare” och i en negativ attityd till tjänstesektorn. Miljöpolitiken, där oppositionen är bra, väger inte upp detta för mig.

Vikten av att hålla ihop Sverige ekonomiskt, socialt och regionalt, i en humanistisk känsla för att alla människor är unika, att vi ska respektera varandra, att vi ska lyssna på varandra och att ingen människa kan reduceras till en anonym kugge i ett maskineri, är ett tungt vägande skäl för mig när jag ger alliansen en chans till.
Det sker utan entusiasm, i väntan på för framtiden mer spännande alternativ, men också i stark önskan om att Sverige ska få en stabil majoritetsregering där inga främlingsfientliga krafter har några möjligheter till inflytande över ett land som sedan urminnes tider varit som bäst, rikast och mest framgångsrikt när det bejakat öppenhet, invandring, nyfikenhet och mångfald.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Kom upp hit och hälsa på

Av , , Bli först att kommentera 9

I min ledarkrönika i dag reflekterar jag lite kring ett par aspekter av den Stockholmscentrerade valrörelsen och synen på Norrland.

————————————————–

Kom upp hit och hälsa på

Varken statsministern eller oppositionsledaren kommer till Västerbotten under valrörelsens sista vecka. Reinfeldt och Sahlin prioriterar annat.
Valmatematiskt är det säkert ett rationellt beteende. En pliktskyldig presskonferens med regionalmedia och ett torgmöte i Umeå – framför utkommenderade ombudsmän, partianhängare och några förbistrosande fotgängare – ger långt sämre genomslag i de storstadscentrerade riksmedierna än en avstickare till något stockholmskt eller göteborgskt förortstorg.

Ändå säger det mängder om hur den politiska debatten och den mediala bevakningen förskjutits på några år.

Genomoppositionens omstridda förslag om kilometerskatt och höjd bensinskatt, genom allianspartiernas förslag i sitt gemensamma valmanifest om en investeringsfond för Norrlands inland och genom diskussionerna om energipolitikens och elförsörjningens betydelse för basindustrins konkurrenskraft, har landsbygdens villkor förvisso funnits med även i de nationella utfrågningarna.

Men till och med då är det ofta om Norrlands förutsättningar relativt okunniga storstadsjournalister som bestämmer dramaturgin. Alltid samma sak: Norrland får i ”stackars er”-klappar på axlarna och utmålas ibland som ett ”Eländes-Sverige” i kontrast till ett liberalt ”Tillväxt-Sverige”. En del reportage i riksmedia från landsbygden är så klichéartade att man tvivlar på om en ens det nedlåtande medlidandet är ärligt menat.

Delvis är det resultatet av en gammal självbild som funnits i många landsbygdskommuner. Det har funnits tendenser till lokala vädjanden om just ett sådant medlidande som fått debatten om Norrland att under decennier kännas passiv och pessimistisk och kretsa alldeles för mycket om stöd, bidrag och kompensationer. Men det är en gammal bild, som i dag i hög grad är missvisande och orättvis. Vi borde vända på perspektiven. Vad kan storstadsregionerna lära av landsbygden? En hel del.

Storstadsperspektivet är, tror jag, en av orsakerna till att valrörelsen varit så trist fokuserad på kortsiktiga plånboksfrågor. För det är snarare i Norrlandsregioner, både i kuststäderna och i inlandet, än i Stockholm som de stora, strukturella framtidsfrågorna diskuteras som mest ingående och upplevs innerligast av medborgarna:

Behovet av en ny postindustriell tillväxt företagande inom nya branscher. Nödvändigheten av en kunskapsskola med bildningsideal för att värna social rörlighet, rättvisa chanser och en någorlunda välavlönad arbetsmarknad.
Det ekonomiska värdet av ledande innovationer för en både förnyelsebar och konkurrenskraftig elförsörjning. Vikten av entreprenörskap inom den offentligfinansierade sektorn för en medborgarnära social service och större jämställdhet på arbetsmarknaden. Den chans att klara en långsiktig finansiering av trygghetssystemen som ökad arbetskraftsinvandring innebär. Värdet av regionala samarbetsformer för att samla resurser och kunna tävla om framtidens etableringar.

Allt det är ödesfrågor för många Norrlandsorter. Att sänka trösklarna för ungdomar och utsatta grupper till arbetsmarknaden och samtidigt behålla robusta, generella trygghetssystem som uppmuntrar flexibilitet och möjliggör nödvändiga strukturomvandlingar – någon form av flexicurity för 2000-talet – är ännu viktigare i mindre kommuner än i de allra största städerna. I flera Norrlandskommuner förs långt mer än i de största städerna, intressanta, konkreta diskussioner om kulturlivets, föreningslivet och hela det civila samhällets roll som kraft för identitet, kreativitet, mångfald och tillhörighet i lokalsamhällena.

Men allt det här är också ödesfrågor för Sverige, och flera av dem hör till valrörelsens mest bortglömda, när så mycket av debatten handlar om hur befintliga resurser används och så förhållandevis lite om hur nya resurser skapas. Mer riksfokus på Norrland skulle berika den diskussionen.

Det finns en socialliberal framåtanda och ett nytänkande i Norrlandsregionerna som riksmedia, och stundom regionalmedia, vägrat att skildra eftersom den bryter mot de inlärda snyftvalserna och Stockholmsredaktionernas formulär A för Norrlandreportage. Det är synd, för det skadar både omgivningens bild av Norrland och den lokala politiska självbilden.

…när Bill Clinton höll sitt tal till det demokratiska konventet 1992, sade han några ord om fördomarna i Washington mot hans hemstat Arkansas. Kom ner och hälsa på, sa han, i synnerhet om ni är från Washington, visst vi kämpar med problem, men ni kommer också att se väldigt många människor uträtta fantastiska saker. Hälsa på, ni kanske till och med lär er något.
Uppmaningen kan riktas rakt ut i den Stockholmscentrerade svenska debatten. Kom upp och hälsa på, ni skulle kunna lära er ett och annat.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Valrörelsen som allra bäst och sämst

Av , , 4 kommentarer 14

Gör en litet svep över partierna och valrörelsen i dagens lördagskrönika, med både allvar och ironi, positivt och negativt, och med själva poängen på slutet:

———————————————

Valrörelsen som allra bäst och sämst

Partiernas bästa stämningars längtan inför valet:

Moderaterna: Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, närapå i den ordningen. Moderaterna har inte många enskilda förslag man lägger märke till. Men i grenen statsbärande regeringsduglighet, ekonomiskt ansvarstagande och förmågan att förnya sin framtoning i sympatisk riktning när gamla statsbärare tappar i anseende dominerar de svensk politik just nu.

Socialdemokraterna: är det parti som har den tydligaste hållningen i frågor som rör socialförsäkringssystemens framtid med förankring i den generella välfärdens principer. Har också mer än andra identifierat och diskuterat behovet av livslångt lärande, möjligheten för människor att hinna vidareutbilda sig, komma igen och få nya chanser under långa yrkesliv.

Folkpartiet: är det parti som med störst trovärdighet betonar hur en socialliberal kunskapsskola med trygga arbetsmiljöer, extra stödinsatser och stärkt läraryrke, är nödvändigt för att Sverige ska kunna värna välstånd, jobb och entreprenörskap även i 2000-talet. Har den principfastaste utrikespolitiken för demokrati, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet.

Vänsterpartiet: står upp för en solidarisk hållning i asyl- och flyktingpolitiken när flera andra partier inte helt orkar stå emot frestelsen att småtesta förslag i annan riktning, har en skarp jämställdhetsprofil i familjepolitiken och hör till de riksdagspartier som komprometterat sig minst i de personliga integritetsfrågorna.

Centerpartiet: är det enda av riksdagspartierna som återkommande på partiledarnivå haft något konkret och engagerat att säga om landsbygden och Norrlands framtid. Är även det parti som fullt ut vågat dra igång en debatt om framtidens arbetsmarknadslagstiftning och hur trösklarna till jobb kan sänkas för utsatta grupper.

Miljöpartiet: är det parti som med mest glöd formulerat att övergången till ett klimathållbart, förnyelsebart samhälle inte är ett nödvändigt ont, utan en chans för svensk ekonomi och tillväxt. Är de som med mest intellektuellt kurage står upp för exempelvis omstridda förslag som bensinskattehöjning. Har sökt frigöra sig från 1900-talets retoriska mönster.

Kristdemokraterna: har stått upp i regeringen mot exempelvis förslaget om försörjningskrav för anhöriginvandring, och i den typen av frågor varit ett socialt samvete inom alliansen. Har via socialministern varit pådrivande i reformerna för ökad valfrihet, medborgar- och patientmakt och fler driftsformer inom offentlig sektor, mot byråkratism och centralism.

De konstigaste förslagen från riksdagspartierna eller deras ledande företrädare:

Moderaterna: skicka kuvert i grälla färger till personer som är misstänkta för sexbrott, redan innan rättegång.

(På temat: är du misstänkt är du skyldig, och om du inte är skyldig lär dig det grälla kuvertet en läxa så att du aktar dig för att begå om samma brott som du eventuellt aldrig begick. Fast lite skyldig är du nog oavsett, ingen rök utan eld, och förresten avlyssnar vi din e-post alltid, hela tiden, så passa dig.)

Socialdemokraterna: avskaffa RUT i hela landet och inför butlerservice i Stockholms tunnelbana istället.

(På temat: bara rediga karlar med riktiga karljobb bör få bli företagare, men om det är män i centrala Stockholm som får servicejobben och tjänar pengarna är det okej med nya tjänstejobb också. Men bara där. Låginkomsttagare i resten av landet kan sluta gnälla, vi måste vinna röster i storstan.)

Vänsterpartiet: straffskatt på visstidsanställningar.

(På temat: de där kapitalistiska småföretagarna som har fräckheten att nyanställa folk till privata jobb måste straffas även om det skapar fler arbetslösa, drabbar de mest utsatta hårdast och minskar resurserna till välfärden. Den som inte hittar ett fast, välbetalt jobb på en gång får skylla sig själv.)

Folkpartiet: tvinga föräldrar till stökiga barn att sitta med i klassrummen.

(På temat: bråkiga barn är en rent disciplinär fråga och har inget med sociala omständigheter att göra. Om inte föräldrarna dyker upp tar vi farmor eller morfar, om inte de kommer tvingar vi grannarna att veta hut i skamvrån. Annars skickas skämsstrut hem i grällfärgat kuvert – tipstack Ask).

Centerpartiet: den hotade vargstammen mår bra av licensjakt för det är bara inavlade vargar som dödas, inga andra.

(På temat: när det gäller vargens överlevnad, minkuppfödning och djurskydd är det viktigt att alltid kolla vad lobby- och branschintressen tycker, så att de inte blir förbannade, och sedan säga något högt. För övrigt är dagens kikarsikten fantastiska. Man känner igen en inavlad varg direkt.)

Miljöpartiet: förbjud köpcentrum utanför stadskärnor.

(På temat: det som duger åt välbärgade Södermalmsbor i Stockholm duger åt alla andra också, och de som råkar bo i förorter eller i mindre städer eller på landsbygden eller har mager ekonomi eller stor familj eller överhuvudtaget bor i Norrland borde fundera över sina egoistiska livsstilar, sälja bilen och flytta till Söder.)

Kristdemokraterna: gör vårdnadsbidraget obligatoriskt i hela landet.

(På temat: arbetslinjen är helig och ska gälla på alla områden utom i familjepolitiken där den skulle kunna ha betydelse för ökad jämställdhet, starkare ställning för kvinnor på arbetsmarknaden och bättre integration. Könsrollerna är heligare än arbetslinjen. Femtiotalet var fint.)

…för övrigt hoppas jag att väljare som fortfarande tvekar mellan regeringsalternativen, mellan partier inom ett block eller mellan enskilda kandidater på ett partis lista ger sitt stöd åt dem som ägnat sig minst åt att frånskriva meningsmotståndare heder, ära och anständighet. Rösta på dem som ägnat sig minst åt aggressiva personangrepp, som erkänner att verkligheten är nyanserad, att det finns flera sidor av saken. Kryssa dem som sökt berätta med egna ord vad de själva vill och varför.

De som med utgångspunkt i skiljelinjer kring några procent av statsbudgeten delar in världen i vi och dem, i goda och onda, i önskvärda och icke önskvärda människor, som önskar elände och lidande åt de som tycker annorlunda, som inte drar sig för metoder i valfuskets närhet, som inte respekterar demokratisk mångfald om inte väljarmajoriteten röstar precis som de tycker – de kommer efter valet inte att dra sig för att som makthavare och beslutsfattare ignorera enskilda människor som råkar ut för övergrepp och maktmissbruk i olika delar av samhället.

Rösta inte på smutskastarna och mobbarna inom politiken. Rösta på dem som orkar stå för något positivt och humanistiskt också i sina egna uppträdanden.
 

4 kommentarer
Etiketter:

När jämställdheten glöms bort

Av , , 1 kommentar 4

I en krönika på dagens ledarsida skriver jag litet grand om jämställdhetsdebatten så här långt i valrörelsen.

—————————————————————-

När jämställdheten glöms bort

Kanske blir det ett av ögonblicken man efteråt lyfter fram som avgörande för valutgången: när Lars Ohly i SVT på frågan om delad föräldraförsäkring avfärdade ammande mödrar med att det finns bröstpumpar. Eftervalsanalyser pekar gärna ut sådant skum på ytan för att beskriva djupare väljarströmmar. Det var, retoriskt, en av valrörelsens klumpigaste repliker. Fram manades bilden av vänsterpartiets ovanifrånperspektiv med en byråkratiserande, anonymiserande syn på stat och samhälle, där partiet dikterar och enskilda människor ska veta sin plats.

Men låt mig erkänna en sak: i det här fallet jag är mer nedslagen av debatten som följde, än av Ohlys oskickliga sätt att försvara en av få ståndpunkter vänsterpartiet har i sitt program som är liberalt tilltalande: individualiserad föräldraförsäkring.
För bakom den frustande förtjusningen från allianshåll över vänsterledarens pumpproblem blottas den tilltagande marginalisering som jämställdhetsfrågan råkat ut för under valrörelsen. Föräldraförsäkringen är ett exempel så gott som något.

Att genom en individualisering, eller åtminstone en tredelning, av föräldraförsäkringen låta den följa samma principer som övriga socialförsäkringar, inte som i dag i realiteten vara kopplad till familjen, skulle självklart som alla reformer skapa avvägningsproblem. Men det skulle ta tag i en av de större kvarvarande orättvisorna i Sverige: ojämlikheten på arbetsmarknaden när det gäller löne- och karriärutveckling mellan män och kvinnor.

I en avvägning mellan friheter och ofriheter, när konsekvenser ställs mot konsekvenser, borde könsbunden ojämlikhet av det slaget väga mycket tungt som argument. Det skeva uttaget av föräldraledigheten är en av huvudorsakerna till att kvinnors ställning på arbetsmarknaden är betydligt svagare än mäns. Sådant har också följder för föräldrarnas närvaro, tid för barnen och för familjers möjligheter att bestämma själva. I bröstpumpshysterin försvann det perspektivet snabbt.

Bara om könsklyftan på arbetsmarknaden inte anses vara något problem, blir frågan om föräldraförsäkringens utformning så enkelspårig som värnarna av den nuvarande ordningen vill hävda. Och det kan ifrågasättas, om man ser på statistiken över hur många barn som ammas helt efter låt säga åtta månaders ålder, eller efter ett års ålder, hur relevant bröstpumpsdiskussionen vore ens med en reformerad föräldraförsäkring.

Men, och nu kommer det väsentliga, inget av regeringsalternativen går till val på att förändra föräldraförsäkringen. Alliansen satsar vidare på den ganska svaga jämställdhetsbonusen, men säger nej till en individualisering av föräldraförsäkringen. De rödgröna föreslår, sedan de som regeringsalternativ inte vågat stå för kravet på en tredelning, i sitt manifest ingenting alls. Som Svenska Dagbladets Göran Eriksson skrev i förra veckan i en nyhetsanalys är paradoxen nu att alliansen ”har en politik för att pappor ska ta ur mer av föräldraledigheten, de rödgröna har det inte.”

Det största problemet med de rödgrönas regeringsalternativ ur ett jämställdhetsperspektiv är dock något annat. För om alliansen har vårdnadsbidraget, försvaret av den nuvarande föräldraförsäkringen och irriterande tendenser till antifeminism som svaga kort, har de rödgröna samlat ihop en hand egna märkligheter som sänker deras trovärdighet på andra sätt.

De rödgröna gör en häpnadsväckande åtskillnad mellan ROT och RUT, med en patriarkalisk dunk i ryggen av företagande inom traditionellt manliga branscher och en föraktfull nedvärdering av företagande inom traditionellt kvinnodominerade branscher. RUT-debatten har skadat de rödgrönas trovärdighet i jämställdhetsfrågan.

Motståndet mot entreprenörskap, fler arbetsgivare och alternativa driftsformer på välfärdsområdet – något som verkligen skulle ha betydelse för kvinnors makt och frigörelse på arbetsmarknaden – visar också att vänsterpartierna när det blir allvar prioriterar socialistiska dogmer framför de stora möjligheter till effektiv jämställdhetspolitik som finns i en marknadsekonomisk välfärdsstat. Och så orkar man inte ens, som regeringsalternativ, föreslå en förändring av föräldraförsäkringen. Det är så tunt.

Och Så ambitionslösa är regeringsalternativen på området. Att alliansen, trots sitt snarast ökande ointresse och sitt avbrutna idéarbete, förmodligen skulle vinna på en hetare jämställdhetsdebatt, säger en del om hur svaga de rödgröna är i jämställdhetspolitiken. Lars Ohlys bröstpumpsreplik var faktiskt ett lovvärt undantag.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Vem trivs med vem i Umeå efter valet?

Av , , Bli först att kommentera 7

Ibland skiljer man skämtsamt mellan ”oppositionen” å ena sidan och ”fienden” å andra sidan. Den förstnämnda är formell, den senare reell. När mikrofoner stängts av och anteckningsblock lagts undan kan samtalsklimatet vara betydligt hjärtligare över parti- och blockgränserna än inom dem. Bilden är träffande även för svensk politik. Alldeles särskilt relevant verkar den vara för Umeå.

Vem som är vem, opposition och fiende, för socialdemokraternas Lennart Holmlund inför valet är inte alldeles lätt att säga. Det meningsutbyte som utbröt i slutet av förra veckan mellan Holmlund och miljöpartiet i Umeå avslöjade en del gnissel i relationerna.

”Jag tycker inte att Miljöpartiet har gjort något i kommunpolitiken i Umeå”, sade Lennart Holmlund i lördagens VK, där han slog fast att han inte ser några möjligheter att regera med miljöpartiet efter valet. ”Det finns ingen gemensam syn i planerings- och utvecklingsfrågor.” På sin blogg avfärdar han miljöpartiet lokalt som ett ”högerparti” utan ideologi som är mer suget på makt än intresserat av politikens innehåll.

På detta svarade Nanny Ålander och Alireza Mosahafi från miljöpartiet direkt samma dag: ”Lennart Holmlunds påståenden i hans blogg om att Miljöpartiet är ett högerparti eller att Miljöpartiet i Umeå har bestämt sig för att stödja Alliansen i Umeå är inte sant. Det är synd att ett kommunalråd ägnar sig åt lögner. Vi i Miljöpartiet De Gröna har inte än tagit ställning i formfrågor som har med eftervalet att göra. Vi vill dock redan nu deklarera att vi inte stödjer något parti oreserverat.”
Och i lördagens VK sade Alireza Mosahafi att miljöpartiet i Umeå ”avvaktar valresultatet” och att ”alla dörrar hålls öppna”.

Om det här vore tonläget mellan partierna på riksplanet skulle det förstås ha varit katastrofalt för deras trovärdighet som regeringsalternativ. Men kommunpolitik har andra konstitutionella utgångspunkter – med sin form av samlingsstyre – än rikspolitik.

Regeringsfrågan har där automatiskt lösare konturer.

Det ger ofta det största partiet samarbetsfriheter av det slag som socialdemokraterna i Umeå brukar unna sig. Men bara under en förutsättning: att valresultatet inte förvandlar styrkeförhållandena i fullmäktige från en buffé där det stora partiet kan plocka som det vill, till en meny där det får lov att bestämma sig för en bestämd rätt – eller där rentav en annan majoritet bestämmer sig för en rätt som helt utesluter det största partiet.

Vad Lennart Holmlund i praktiken säger – med stöd i den kommunpolitiska traditionen – är att han inte resonerar i termer av regering och opposition som två väldefinierade enheter på det sätt som man gör i rikspolitiken.
Fördelningen av poster i nämnder och styrelser efter valet, och senare budgetarbetet, kräver vissa ställningstaganden kring samarbete och rollfördelning. I övrigt är det kommunpolitiskt inget märkvärdigt när Holmlund talar om att inte ”regera” med någon, utan att ”samarbeta” från fråga till fråga med dem som ställer upp.

Politiskt kan dock en sådan hållning vara dubbeltydig, eftersom den är lite oklar och kräver att valet inte öppnar upp för andra att gå ihop i egna, fasta majoriteter. Där kommer stämningen mellan enskilda partier in i bilden.

Å ena sidan tilltalar Holmlunds linje säkert många som tycker att blockpolitiken är förlegad och gärna ser breda samarbeten som håller ytterkantspartier marginaliserade. Den lokala opinionsundersökning som VK redovisade för i lördags – där M och Mp går framåt enligt rikstrenden, men S undviker raset partiet är inne i nationellt – talar för en sådan tolkning.

Å andra sidan: skulle stämningen te sig alltför infekterad kan både mittenväljare och vänsterväljare som stöder socialdemokraterna lokalt välja att för säkerhets skull söka förskjuta samarbetets tyngdpunkt i olika riktningar genom att rösta på ett alliansparti, miljöpartiet eller vänsterpartiet i stället. Även väljare som tycker att det gått stå i kommunen på vissa områden kan bli benägna att rösta på ett mer enhetligt alternativ.
VK:s opinionsundersökning gav klart besked om att den tydliga, strukturella rödgröna majoriteten ser ut att bestå i Umeå. Men det betyder inte att valet saknar spänningsmoment, eller att det är oviktigt vilka partier som går framåt respektive bakåt i valspurten. Det finns ett antal intressanta frågor som avgör nyanser, öppningar och låsningar i umepolitiken de närmaste fyra åren:

* Vilka blir störst av socialdemokraterna och allianspartierna?

* Får socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får allianspartierna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans en majoritet?

* Vilket blir tredje största parti av Mp, V och Fp?

För osäkra väljare i Umeå finns en hel del att grubbla över.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Några ord om Margot Wikström

Av , , Bli först att kommentera 3

Om man som ung eller inflyttad – utan egna minnen av epokerna när det begav sig – läser eller ställer frågor kring Umeås moderna historia, är Margot Wikströms namn alltid ett av de första som omnämns. Det brukar uttalas med en speciell ton av respekt.

Av det jag läst och fått mig berättat framstår hon som en politiker med attityd, stridbarhet och rejäla, självsäkra nypor – säkert inte bekväma för motståndare när det var dags för beslut – men också med en intellektuell eftertänksamhet som vågade sig utanför vardagspolitiken, och en medkännande insikt om enskilda människor.  

Hennes insats som socialdemokratisk umepolitiker, under ett antal år i rollen som kommunalråd, sammanföll med en spännande övergångsperiod i Umeås historia. Hon valdes in i fullmäktige vid tidigt sjuttiotal i ett Umeå som växte snabbt tillsammans med det alldeles unga universitetet. Då stod, mer än i dag, frågor om brådskande utbyggnad av social service – barnomsorgen nämns som en av hennes hjärtefrågor – i centrum. Det var ett Umeå där mycket var nytt. Det vilade lite av social nybyggarstämning över staden.

Hennes senare år som första kommunalråd under andra hälften av 1980-talet och en kort tid på 90-talet – i ett läge när universitetet redan var ett moget faktum – dominerades mer av frågor kring den självmedvetna stadens fysiska utbyggnad och förändring. Stadsplaneringsärenden av det slag som fortfarande står i centrum, med inte minst kulturmiljöerna som en framträdande del av Umeås nya identitet, skapade kontroverser.

När jag häromveckan försökte följa visionerna om Staden mellan broarna till deras ursprung var Margot Wikström ett av namnen vid källflödet. Det är logiskt. Närmare studier av hennes karriär kommer att börja i ett Umeå och se ett annat ta form på vägen. Hon var gestaltare mer än förvaltare.

De bästa kommunalpolitikerna påminner ofta i avgörande lägen om den klassiska bilden av någon som kan hålla ett äpple så hårt att ingen kan bända upp fingrarna och samtidigt så varsamt att inte en droppe saft pressas ut och förloras. Det är den kombination av övertygelse och självdistans, att vilja och att tänka efter, som en demokratisk beslutsfattare behöver.

Margot Wikström kommer att minnas som en nationellt uppmärksammad vägröjare och föregångare för kvinnor på ledande positioner i politiken, men framför allt som en karismatisk politiker med stor betydelse för Umeås utveckling decennierna efter universitetets tillkomst.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Vad får pendeln att slå, och åt vilket håll, 2010?

Av , , Bli först att kommentera 7

I sin nyutkomna och synnerligen läsvärda Palme-biografi tar Henrik Berggren upp hur Olof Palme under sitt sista år i livet intresserade sig för den amerikanska historiken Arthur Schlesingers tes om ”vågrörelser i historien”.

Schlesinger, skriver Berggren, ”menade att det sker en pendelrörelse mellan radikala och konservativa perioder i historien med ett intervall på ungefär femton år. Enligt detta schema hade en radikal topp kommit på sextiotalet för att följas av en konservativ våg på sjuttiotalet. Men det som framför allt intresserade Palme var det faktum att den amerikanske historikern – som arbetat åt John F Kennedy – förutspådde att förändringens vind skulle börja blåsa igen i slutet av åttiotalet. Det stämde också med Palmes egen bedömning. ” Om Schlesingers vågrörelseteori slog in kunde slutet av åttiotalet för Palme bli en “perfekt tid för att engagera sig i den intellektuella debatten”, skriver Berggren.

Jag är ingen större anhängare av schematiska modeller, tvivlar allt mer på tillämpligheten av grovhuggna ideologiska skalor när det gäller praktisk politik och anser just begreppen radikal och konservativ vara två av de mest missförstådda i samhällsdebatten.
Men vågrörelseteorins användbarhet, befriad från allt för skrikiga etiketter och med viss flexibilitet när det gäller tidsintervallen, bekräftas egentligen av de flesta demokratiska länders politiska utveckling.
Och faktum är att söker man de svenska val som ligger närmast vändpunkterna i Schlesingers vågrörelseteori under de senaste tjugo åren landar man på 1991 och 2006, de två senaste tillfällen som socialdemokraterna – det fram tills för några år sedan normbildande och statsbärande partiet – förlorat regeringsmakten i Sverige.

Nästa vändpunkt skulle, om man blickar framåt, komma någon gång kring valet 2018. Det är förstås onödigt, och kanske ogörligt, att spekulera i just nu, ett par veckor före ett fortfarande ovisst och öppet val 2010. Men vågrörelseresonemanget kan ändå med fördel tillämpas på den hittillsvarande svenska valrörelsen.

Om opinionsmätningarnas trender och majoritetens bedömning slår in, att alliansregeringen får förtroendet en mandatperiod till, så skulle det följa ett gammalt, etablerat mönster i den svenska demokratins historia. Men samma mönster talar också för att den extremt blockpolitiskt präglade valrörelse som vi nu upplever inte ger särskilt mycket vägledning för kommande mandatperioder därefter.

Vill man först vidga perspektivet kan man se ännu mer övergripande vågrörelser i 1900-talet. En stor vändpunkt kom med Per-Albin Hanssons folkhemstal 1928, som markerade ett definitivt avsked, för decennier framåt, till primitiv klasskampsretorik, marxism och vi mot dem-tänkande inom svensk socialdemokrati. Folkhemmet var ett över blockgränser och samhällsgrupper inkluderande projekt, inte ett konfrontatoriskt, exkluderande projekt.
Det i kombination med den strategiska fingertoppen till bondeförbundet lade grunden för ett flera decennier långt socialdemokratiskt regeringsinnehav, med stabilt stöd hos vad vi ibland kallar marginalväljare.

Utrikesläget gjorde de kommande tjugo åren speciella. Men i det första normala efterkrigsvalet 1948 – när socialdemokraterna uppvisade tecken på att vilja gå i socialistisk riktning med planekonomiska inslag – markerade väljarkåren genom att nästan halvera kommunisterna, försvaga socialdemokraterna något och skifta tyngdpunkten inom oppositionen till den mest principfasta försvararen av en fri, social marknadsekonomi, folkpartiets Bertil Ohlin.

En tredje vändpunkt kom vid slutet av femtiotalet, med ATP-frågan. Den icke-socialistiska oppositionens, och framför allt Bertil Ohlins, övertaktiska uppträdande återgav en då ganska tröttkörd socialdemokrati initiativet i den ständigt pågående reformstafetten med liberalerna. ATP-frågans moraliska dimension (ett försök till anständig, social rättfärdighet), inte dess tekniska aspekt (en långsiktigt ohållbar konstruktion) vägde i slutändan tyngst för väljarmajoriteten. Att liberalerna uppfattades fastna i den sistnämnda, medan socialdemokraterna betonade den förstnämnda, bidrog till ytterligare ett drygt decennium av socialdemokratiskt styre.

Sedan kom sjuttiotalets omvälvningar, maktskiftet som en logisk följd av socialdemokratins nya, socialistiska tongångar och sedan allt som hänt därefter. Ett större mönster går igen: när socialdemokratin blir för socialistisk, aggressiv och introvert söker marginalväljarna andra, liberalare alternativ. När de partier som utgör alliansen uppfattats som för stelbenta, borgerliga och socialt okänsliga, har marginalväljare gått till den pragmatiska socialdemokratin. Den pendelrörelsen brukar avgöra svenska val.

Vad som i historiens ljus kommer att ses som vår tids pendelutlösande frågor är inte lätt att säga. Integritetsfrågan är den kanske på sätt och vis allra viktigaste, men den spelar en begränsad roll i valrörelse, tyvärr. Därför finns andra kandidater, som förmodligen får större betydelse:

Skiftet från en storskalig industriekonomi till en mer småföretagarbetonad tjänsteekonomi, med de konsekvenser det har för behovet av gott företagsklimat och mångfald på tidigare monopoliserade, byråkratiserade områden.

Den demografiska utmaningen när trycket på välfärdssektorn hotar bli ohållbart om inte fler privata jobb och ökat välstånd tillför resurser.

Omställningen till en klimatsmart och förnyelsebar tillväxtekonomi där smutsiga och ändliga energikällor fasas ut till förmån för förnyelsebar energi och ny teknik, med de chanser för exportinriktat entreprenörskap det kan ge ett land som vågar gå före.

Behovet av högklassig, individanpassad och tydligt kunskapsinriktad undervisning inom både skola och högre utbildning för att som litet, exportberoende land kunna möta en allt starkare global konkurrens.

Behovet av ett gyllene möte mellan en snabbrörlig arbetsmarknad och robusta, generella, solidariska sociala försäkrings- och trygghetssystem som uppmuntrar till just rörlighet, flexibilitet och vidareutbildning under längre yrkeskarriärer och ett livslångt lärande, som ger människor nya chanser när det går åt helvete och som garanterar att en plötslig arbetslöshet eller sjukdom inte på kort tid kastar livet över ända.

Behovet av en human, öppen inställning till arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande, som närmar sig integrationsproblemen på ett konstruktivt, inte misstänkliggörande, sätt och som gör upp med de skamliga asylavvisningar som fortsätter nu precis som under den tidigare regeringen.

Alliansen har en mer övertygande berättelse om hur resurser till framtidens välfärd ska skapas genom arbetslinje, bättre företagsklimat, satsningar på valfrihet och nya jobb i framtidens tjänstebranscher och en kunskapsbaserad skola och kvalitetsinriktad högre utbildning. De rödgröna har mer brinn i ögonen när det gäller klimat- och miljöomställningen som en chans att skapa en förnyelsebar tillväxt och en svensk exportbransch, liksom ett principiellt tydligare budskap när det gäller framtidens socialförsäkringar och det livslånga lärandet.

Vilka av dessa stora områden som väljarmajoriteten anser kräver särskild uppmärksamhet de närmaste fyra åren, tillsammans med de klassiska frågorna om regeringsduglighet och ekonomiskt ansvarstagande, avgör sannolikt valet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Bra med höjda alkoholskatter

Av , , 1 kommentar 0

Det blir höjda alkoholskatter efter valet, oavsett vilket regeringsalternativ som vinner. Det kan man konstatera sedan både alliansen och de rödgröna lagt fram sina valmanifest.
Utmärkt.
Regeringsalternativen viktar höjningarna lite olika. De rödgröna höjer ölskatten, vinskatten och spritskatten vardera med 12,5 procent, medan alliansen höjer ölskatten och vinskatten med 13 procent och spritskatten med bara fem procent. Intäkterna till statsbudgeten blir 1,1 miljarder i alliansens fall och 1,4 miljarder i de rödgrönas.
Med tanke på det kraftiga lobbyarbete som bedrivits för sänkta alkoholskatter är det välkommet att båda regeringsalternativen visar medvetenhet om de ökande alkoholskadorna i samhället och står upp för en ansvarsfull politik på området.

Alkohollobbyn är missnöjd, föga oväntat. Ledningen för Sveriges bryggerier har protesterat mot höjningarna och varnat för negativa konsekvenser i form av ökad illegal försäljning.
Det är ett välkänt skrämskott, med begränsad trovärdighet. Höga alkoholskatter är ett utmärkt verktyg för förebyggande av alkoholskador. Alliansen och de rödgröna gör rätt som justerar upp de här skatterna.
Även försöken att i smyg underminera den solidariska alkoholpolitiken via klartecken för framtida gårdsförsäljning bör i samma anda avvisas.

1 kommentar
Etiketter: