Förluster landsbygden inte har råd med

Av , , 1 kommentar 15

Viktig service och ödesdigra nedläggningar på landsbygden är ämnet för min lördagskrönika den här veckan, där jag slår ett slag för värdet av levande byar och faran för att på olika sätt avlöva dem till förmån för kommunernas tätorter.

————————————————

Förluster landsbygden inte har råd med

Det sker ständigt någonstans i landet, och är lika sorgligt varje gång – när byskolan läggs ned, när lanthandeln bommar igen, när en lokal affärsidkare tvingas ge upp. På nyhetsplats i gårdagens tidning rapporterade VK att lanthandeln i Nästansjö, Vilhelmina, tvingas slå igen på grund av låg köptrohet hos kunder och ett avtal från kommunen som hindrar skolan och förskolan på orten att handla lokalt.

På senare år har det ofta handlat om de hotade byskolorna. Men alla som vuxit upp i en by känner igen fenomenet, när man åker förbi ett sorgset, livlöst hus och får höra berättelsen om hur där förr låg en skola eller en lanthandel, som lades ned för några år sedan. Skolan centraliserades av politiska skäl, butikens kunder handlade i tätorten på väg hem från jobbet, så gick det som det gick, och lite av bygden dör när det sker.

I veckan fick jag läsa i lokaltidningen från den ort där jag växte upp i Hälsingland, att sport-, fritid-, skogs- och verkstadsbutiken Dahlia i Färila, som funnits ”jämt” går i konkurs. Så tappar orten lite geist, riskerar att få ett tomt hus som förbipasserande får berätta om istället för att handla hos.
Den svenska glesbygden har inte råd med sådana förluster – ekonomiskt eller socialt, på grund av bristande köptrohet eller hur regler för lokal upphandling skrivs, tolkas eller tillämpas (det senare nog så viktigt).

Och utvecklingen är inte bara en angelägenhet för landsbygden, utan för hela landet. Ska man sentimentalisera lite har även lanthandlar – som byskolor och andra bortprioriterade inslag i den lokala servicen – fyllt unika funktioner långt utöver kärnverksamheten. Det har varit träffpunkter för sociala gemenskaper som varit större än grannskap och vänkrets, mindre formaliserade än föreningar och organisationer, men inte så oöverblickbara och opersonliga som hela kommuner eller regioner.
Det är en temperaturzon som behövs för att hålla ett lokalsamhälle levande.
Ekonomiska intäkter och jobbtillfällen har också varit viktiga, förstås; det rena utbudet i form av varor och kommersiell infrastruktur har i kärva tider varit en överlevnadsfråga.
Men det som svider hårdast och saknas mest när de lokala kommersiella, kulturella och sociala serviceinrättningarna är borta är större än det materiella. Och det liv som just lokala affärsidkare skapat – frambrutet underifrån och i uppoffringar för idéer, övertygelser och hantverksglädje – skapar värden som inte går att sammanfatta enbart i bokslut, jobb, service eller skatteintäkter.
Landsbygdsentreprenörerna har varit med och skapat miljöer för informella, lokala samtal och informationsutbyten där annat kunnat spira fram än i mer officiella eller mer privata sammanhang.
I föreningsstugan, församlingslokalen, fotbollskansliet, fikarummet, jaktstugan, hantverksboden, marknadsståndet, teaterkön, skolmatsalen, men också i lanthandeln och hos andra affärsidkare, har ett lokalt medborgarskap myllrat och puttrat fram. Alla har inte trivts överallt, eller sett med blida ögon på alla typer av mötesplatser, men mängden av dem även på den lilla orten har tillsammans gjort det möjligt för ett civilsamhälle att leva upp.

Något renodlat landsbygdsfenomen är det för övrigt inte. Det blir bara tydligare där, då nedläggningar blir så definitiva. Samma behov av mötesplatser mellan det privata och det institutionaliserade finns i det lokala kvarteret i mångmiljonstaden eller i stadsdelen i hundratusenstaden vid kusten intill Kvarken. Landsbygdens erfarenheter av otvungna, toleranta och fördragsamma sociala gemenskaper är ofta en bristvara i storstaden, myter till trots.

Försöker man med hjälp av historiska paralleller förstå vad sociala medier som facebook, twitter och andra forum i gränslandet mellan det privata och det offentliga på internet fyller för funktioner för människors sociala relationer och medborgarskap i 2000-talet är de lokala mötesmiljöerna på den gamla svenska landsbygden inget dåligt exempel att studera, lära och dra slutsatser av.
Därför är det som sker på landsbygden, när lokal service och affärsverksamhet, viktiga, småskaliga mötesplatser i vardagen, försvinner – delvis helt i onödan och utan långsiktigt genomtänkta, rationella skäl – inte bara en ödesfråga för bygderna. Det är ett varnande exempel även för växande städer som planerar och gestaltar nya områden, nya kvarter, nya stadsdelar och föränderliga centrum.

Det borde, förutom frågan om hur jobb skapas och välfärd finansieras, stämma dem som tanklöst misstänkliggör shopping och handel i sig till eftertanke. Men det är också en uppfordran till en mer medveten och vidsynt konsumentattityd, till medborgarskap, ställningstagande och konsekvens även i den rollen.
Våra bygder skapar och gestaltar vi själva, eller inte alls, det är en gemensam angelägenhet. Om vad som är rätt och fel prioritering, nödvändigt och överflödigt, essentiellt och pynt, kan man debattera – det finns inga enkla svar. Men engagemanget måste bubbla lokalt, ingen utomstående lär sörja eller jubla mer än tillfälligt hur det än går.

Jag hör till dem som tror att det är ett misstag att avlöva byarna till förmån för kommunernas större tätorter.
Att inte behålla byskolorna, att inte stötta den kommersiella närservicen, är att beröva inte bara glesbygden, utan även den lite mer stadsnära landsbygden, på inslag och kvaliteter som kan få avgörande betydelse i den hårda konkurrensen om inflyttning, etableringar och rekryteringar framöver.

Det som skulle kunna locka människor att lämna storstädernas förorter för svensk landsbygd är, tror jag, inte i första hand små tätorter som försöker härma städer, utan det idylliska, uppkopplade med god infrastruktur utrustade byalivet.
För varje byskola som stänger, för varje lanthandel som bommar igen, dör inte bara lite av landsbygdens finaste historia och möjligheter att leva upp på nytt; försvinner gör även sociala, kulturella och ekonomiska erfarenheter av hur medborgare deltar, skapar och tar ansvar som hela Sverige – stad som land – skulle må bra av att vårda.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Entreprenören som hjälte

Av , , Bli först att kommentera 6

Entreprenören som hjälte är temat för min ledarkrönika i dagens tidning.

————————————————-

Entreprenören som hjälte

Jag tänker på vad Gustaf Hellström skrev i sin biografi om socialliberalismens uthållige föregångare i Sverige Adolf Hedin (1834-1905):

”När Hedin invaldes i riksdagen var han… ”un uomo finito”, ”en färdig man”. Hans utveckling var avslutad: i sin ungdoms ideal hade han ett andligt kapital som räckte långt utöver hans egen livslängd. Men just detta skänker hans verksamhet, trots dess omfattning, ett drag av monotoni.”

För en politiker likt Hedin, som till slutet förblir i opposition, som inte får se sina idéer bryta igenom, är en sådan monotoni mindre problematisk. Den kan tvärtom, som i fallet Hedin, vara en styrka och en förutsättning för genombrottet när det väl kommer.
Men för dem, det gäller i ännu högre grad politiska partier, som redan vunnit makten och ansvaret, som kanske redan själva blivit etablissemang, som förverkligat eller haft mångåriga chanser att förverkliga idéerna, är en motsvarande stagnation förödande.

Ideologier, lyder en användbar definition, består av ett antal bestämda värderingar, en verklighetsbild och en uppsättning handlingsrekommendationer om hur värderingarna i ett givet läge bäst kan omsättas i handling.
I det svenska partilandskapet delar i dag de flesta regeringsdugliga, hyfsat mittenorienterade partier från M till S, grundläggande, gemensamma värderingar. Löjeväckande krigsdanser om motsatsen tjänar som intern terapi för partier på dekis men tröttar alla andra och skrämmer, bevisligen, bort väljare från dem som skriker värst.

Den politiska vardagsdebatten handlar istället till stor del om verklighetsbilden och handlingsrekommendationerna. Och när partier stagnerar, är det ofta verklighetsbilden som släpar efter, inte uppdateras, som leder till vanföreställningar och får det att brista i synen på enskilda människor som bryter mönster. Sker det kan bara makt i sig rädda ett parti från sönderfall. Går makten förlorad, rasar det.
Den politiska rörelse som inte förstås människors drivkrafter, vardagar och drömmar i samtiden, som inte finns närvarande och nyfiken i många olika samhällsaktörers verklighet, kommer inte att ha mycket att bidra med, och kommer aldrig att vara duglig till breda samhällskoalitioner.
Många av de stora framstegen i Sverige under andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet sammanföll med nya insikter om hur samhället såg ut även underifrån och utifrån, inte bara ovanifrån, och nya uppfattningar om arbetets värde, arbetets rätt och den enskilda människans värdighet och rättigheter.

Då var det konservativa grupperingar, knutna till en gammal samhällsordning, som inte ville se människors situation annorstädes i hierarkin, inte satte sig in i olika samhällsgruppers verklighet och inte förstod, inte ville förstå, människors drivkrafter. Därför hamnade man – inledningsvis, ofta även i kvarblivande motstånd – fel i stora socialliberala reformfrågor under det moderna Sveriges framväxt.

Den mödosamma process som socialdemokraterna nu är inne i 2010, för öppen ridå, handlar mycket om liknande svårigheter att uppdatera en förlegad verklighetsbild och olusten inför att acceptera andra samhällsaktörers värde och drivkrafter, fastklamrandet vid inlärda fiendebilder.
Tydligast gäller det partiets kluvna, reserverade syn på företagare och entreprenörer, inte minst på den offentliga sektorns område, där systemdogmatism alltför ofta sätts före kvalitet och tillgänglighet. Retoriken blottlägger återkommande en märklig syn på människorna bakom de ständigt nya och växande företag som är en av förutsättningarna för jobb, välfärd och utveckling i samhället. Alliansregeringen, inte minst Reinfeldt och Borg, har också svårt att riktigt omfamna småföretagaren som hjälte, men inte tillnärmelsevis lika svårt som socialdemokraterna har det.

Där måste förr eller senare en frigörelse ske från frasmarxistiskt färgade och från verkligheten avskärmade stereotyper om partiet ska ha en roll att spela i 2000-talet. Synen på företagande som något som kan tolereras när det redan existerar, men som i grunden är ett problem som bör begränsas och absolut inte omfatta nya områden, går inte att på 2000-talet förena med en seriös, solidarisk och trovärdig välfärds-, jobb- och tillväxtpolitik.

Vi har i Umeå sett den röd-röda koalitionens svårigheter att prestigelöst och med brukarnas bästa för ögonen bejaka trygghetsboendet på Backenområdet. Vi ser det i landstingsmajoritetens attityder till privata aktörer.
Man vill inte fullt ut erkänna att entreprenörer och småföretagare – alla som förverkligar idéer, utvecklar sina hantverk och under hårt arbete och stora risktaganden skapar jobb och inkomster till välfärden – tillhör samhällets många hjältar, värda erkänsla och tilltro. Det är synd.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hon borde ha fått stanna och plugga färdigt

Av , , 4 kommentarer 7

Ledarkrönika om det ovettiga i att en utbytesstudent tvingas avbryta terminen och lämna landet.

—————————————————-

Hon borde få stanna och plugga färdigt i Umeå

nyhetsplats i gårdagens VK berättades om 23-åriga stipendiaten och utbytesstudenten Zeljana Mikovcic från Kroatien som tvingas avbryta sin termin vid Umeå universitet och lämna landet efter att först ha fått felaktig information från svenska ambassaden och sedan vägrats uppehållstillstånd av Migrationsverket.
Hon vill plugga färdigt här, universitetet vill att hon ska få stanna, både Sverige och deras hemländer berikas av utbytesstudenter som kommer hit. Nu slängs hon ut. Alla förlorar på det.

Det är ett i en lång rad av vardagsexempel på hur benhårt paragrafrytteri från Migrationsverkets sida skadar Sverige, motarbetar rörlighet över gränserna, saboterar för enskilda människor i deras livsansträngningar och späder på intrycket att de statliga myndigheter (nu Migrationsverket, tidigare Invandrarverket) som hanterar migrationsfrågor fortsatt fungerar för dåligt eller har för oklara direktiv.

Exemplen på upprörande fall är så många till antalet, finns från så många år tillbaka och är så spridda över landet att det inte går att komma ifrån uppfattningen att något gått snett på allra högsta ledningsnivå, långt ovanför handläggarnivåer där instruktioner uppifrån måste fullföljas, i migrationsmyndigheternas uppfattning om sina egna uppdrag.

De politiska beslutsfattarna – både under tidigare socialdemokratiska regeringar och under alliansregeringen – har varit måttfullt intresserade av att rätta till problemen. Regeringar av olika färg har sänt ut minst sagt tvetydiga signaler när skandalösa avvisningar stått i centrum, flyktingbarn har misstänkliggjorts, inskränkande förslag som försörjningsstöd för anhöriginvandring och avgifter för utomeuropeiska studenter drivits fram och frågan om vård för papperslösa placerats i långbänk. Den nya, positiva synen på arbetskraftsinvandring som alliansen och miljöpartiet beslutat om är ett undantag av frisk fläkt i annars unken luft.

Men Migrationsverket och dess föregångare har varit alltför villiga att ta fasta på vissa politiska signaler – de om restriktivitet – samtidigt som man slutit öronen för andra vädjanden om mer humana, liberala tillämpningar.
Ofta handlar det om asylsökande som skickas bort efter hårda regeltolkningar, utan vettiga skäl och i strid med grundläggande medmänsklighet. Men det gäller alltså även i hanteringen av studieärenden på högskolenivå.

Inte bara de värderingar och principer som borde vägleda politiken, utan också alla seriösa bedömningar om vad framtidens välfärd kommer att kräva rent praktiskt, talar för ett växande behov av internationella utbyten, med ökad invandring av arbetskraft och studenter.

Är det överhuvudtaget längre rationellt med ett migrationsverk i nuvarande form, som hamnar snett så ofta? Vore det kanske bättre att lägga ned och börja om på nytt, med helt nya, omvända utgångspunkter för myndighetsutövningen i de här frågorna: inte hur rörligheten över gränserna ska begränsas, utan tvärtom främjas och underlättas?
Det kanske är ett jobbigt perspektiv att lyfta fram när andra värderingar sägs ha medvind. Med det är rätt strid att ta. Vem har sagt att det ska vara lätt?

4 kommentarer
Etiketter: ,

Två miljarder i fond för Norrlands inland

Av , , 2 kommentarer 6

 

Investeringsfonden på två miljarder för företagande i Norrlands inland är ämnet för mina funderingar i veckans lördagskrönika. Det är ett utmärkt initiativ vars grundtankar och perspektiv jag välkomnar, och välkomnade när idén presenterades i höstas. Men reservationslöst kan man förstås inte förhålla sig till det. Det gäller att undvika klassiska fällor.
 
———————————-
 
Lyft för inlandet eller placeboeffekt?
 
Smaka på den, två miljarder till en riktad statlig investeringsfond för Norrlands inland, nu även klubbad genom Näringsutskottet. Ska vi jubla högt, är det ett epokskifte? Eller har vi så stora förväntningar på kaninen i hatten att vi missar ett smussel med kortleken?
 
Reservationen först: det finns inga magiska piller, och en inledande placeboeffekt kan vara direkt skadlig, när förväntningar brister och tid gått förlorad. Statliga riskkapitalfonder med behjärtansvärda portalparagrafer men oklara utgångspunkter och rötterna i pressade utspel under en valrörelse är normalt sett inget doktorn ordinerar; definitivt inte till dem med en historia av hypokondri.
 
Ingen riktad investeringsfond i världen kan av sig själv skapa utveckling där – allt annat lika – något saknas i de generella grundförutsättningarna. Så är det med riktade satsningar av det här slaget. De kan ge ytterligare skjuts när framåtrörelsen redan finns där eller ge ett avgörande lyft när bärkraften i övrigt är stor. Som klappar på axeln i väntan på slutet, eller som plåster på gamla och nya sår, är de mer till skada än nytta. De tenderar att lura blickar och ansträngningar åt fel håll.
När statliga eller europeiska medel ställs tills förfogande finns också risken att de stimulerar projekt- och subventionstänkande utan långsiktig substans; beteenden anpassas så lätt till generösa fonder istället för fonderna till verkligheten. Förr eller senare svider notan.
 
Idén att inrätta en ny statlig investeringsfond för bättre tillgång på riskkapital i Norrlands inland var intressant, lovvärd och oklar när den lanserades av näringsminister Maud Olofsson under valrörelsen, och är intressant, lovvärd och oklar när den nu ska förverkligas som regeringspolitik under namnet ”Norrlands innovation AB”.
Jag välkomnar den nu som då.
 
Men lika lätt som det är att applådera grundtanken, initiativet och prioriteringen, lika nödvändigt är det att varna för de uppenbara farorna och påminna, framför allt centralmakten, om att placeboeffekt är placeboeffekt och generösa gester i det lilla inte kan ersätta prioriteringar i det stora.
 
Redan ett snabbt svep över den senaste tidens nyhetsrapportering kring infrastrukturen i Västerbotten ger en kompletterande och inte lika optimistisk bild. Det kärvar lite här och var för infrastrukturen i länet.
Norrbotniabanan har inte fått klartecken, och de tänkta finansieringslösningarna – kloka i och för sig, oppositionen hade inga egna alternativ som omfattade hela investeringen – lär utredas i godan ro ända till den dag regeringen faktiskt förvandlar viljeinriktning till beslut.
Den strategiskt värdefulla satsningen på Umeå hamn hotas därför att Trafikverket inte hittar de miljoner man för sin del ska bidra med för finansieringen. Pendeltrafiken mellan (Holmsund-) Umeå-Vännäs-Lycksele riskerar att försenas i väntan på en nödvändig upprustning av banan, för vilken finansieringsläget likaledes är oklar. Och de projekt där saker hänt – som vägpaketet i Umeå – har staten gjort klart att lokala aktörer får pytsa upp ordentligt för att det ska bli något av.
 
Norrland är ingen prioritet för centralmakten när det kommer till infrastrukturen. Över tid märks det i både små och stora projekt. Nedgången kommer inte med ett stort, rungande nej, utan med många harklingar om ”förhoppningsvis någon gång”, ”kanske senare”, ”inte just nu”.
Och det är den stora reservation man måste ha med i reaktionen på införandet av en investeringsfond för Norrlands inland: den får inte bli en ursäkt att skruva åt kranarna på andra håll, att skjuta upp, snåla in, prioritera bort och dra ned vid andra anslag och investeringar som på lång sikt är viktigare.
 
För hjälp till investeringar är en sak, grundförutsättningar för näringsliv, affärsverksamheter och företagande något mycket större och mer komplext.
 
Men betyder det att vi ska bryta ihop och i gammal förföljelsemani se den föreslagna fonden som början på slutet? Nej, självklart inte. För tvärtemot vad en del debattörer i Stockholm – mysigt insvepta i sina fördomar om landsbygden i allmänhet och Norrlands inland i synnerhet – säkert kommer att hävda, är en investeringsfond för inlandet inte en satsning i blindo eller i förlorat territorium. Upplägget har substans.
 
Dess positiva syn på inlandet och erkännande av inlandets för hela Sverige viktiga tillgångar i form av idéer, naturresurser och människor, innebär något nytt i statens attityd till den norrländska landsbygden. För det är centerpartiet och regeringen värda eloger.
Perspektiven vänds. Kompensations- och tröstperspektivet ersätts av något mer framåtsyftande. Det är inte inlandet som problem, utan inlandet som potential som står i fokus. En Stockholmscentrerad debatt skulle också må bra av att nyansera sina fördomar om regionerna i norr. De vaknaste kommunerna i Norrlands inland kan lära övriga landet en hel del med sitt globala perspektiv i kombinationen av tunga exportindustrisatsningar, moderna tjänsteföretag och anti-jante-nu-jädrar-entreprenörsanda. Men utan hjälp och rimliga förutsättningar – som storstäderna tar för givna för motsvarande verksamheter – går det inte.
Där kan en fond med den tänkta inriktningen spela en positiv roll till relativt sett mycket låg kostnad för statsmakten.
 
Rationellt utformad – låg byråkrati, tydlig marknadsmässighet, tufft men rakt handhavande och ordentliga prövningar – kan fonden fylla precis den funktion som investeringsfonder i allra bästa fall ska göra. Två miljarder är inte någon hisnande summa i sammanhanget, snarare ganska begränsad med tanke på det vidsträckta geografiska område som avses, men givet förhistorien inte en spottstyver heller.
 
För om det jublas över fonden har det ett djupare magstöd än bara rationella räkneövningar. Det är gott och begripligt. Historien om det utsugna, förtalade och missgynnade Norrland finns där som ett känsloläge, en stämning, ett rättfärdighetspatos i jakt på upprättelse. Det hela kan ses som åtminstone en första kompensation för allt som Norrlandsregionerna bidragit med till Sveriges hundraåriga tillväxt och för alla orättvisa neddragningar och centraliseringar av statlig service som Norrlandskommunerna råkat ut för genom åren.
 
Men gottgörelsen som princip är lika fullt inte det relevanta. Det nya perspektivet handlar om något annat, och det är bör vi bejaka. Jublet bör rikta blicken framåt.
Stolthet över erkännandet, kärv realism om att fonden i sig inte löser några problem, stränghet i tillämpningen och en osentimental insikt om att det inte finns några magiska piller – i den andan kan vi hälsa initiativet med tillförsikt. Två miljarder för riskkapital åt företagande i Norrlands inland. Smaka på den.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Bluffmakeri om gårdsförsäljningen

Av , , 4 kommentarer 10

Gårdsförsäljning av alkohol är ämnet för min ledarkrönika i torsdagens tidning:

—————————————————

Bluffmakeri om gårdsförsäljningen

Visst låter det idylliskt. Gårdsförsäljning av lokaltillverkat, svenskt vin i liten skala intill somriga hagar som en chans för svensk landsbygd till fler besökare och levande landskap. Reklamstrategerna kan vara nöjda; småskalighet, landsbygd, genuin matkultur och turism – vem kan vara emot en sådan idyll, när den hägrar bara en uppkorkad, lokalt tappad, liten obetydlig flaska och ett glimrande glas i solen bort? Som sommarvisa för fantasin tål refrängen att nynnas på. Med verkligheten har det hela föga att skaffa. Den skönsång som sakta men säkert ljuder genom de politiska instanserna i riktning mot lagstiftarna rymmer i det finstilta ett kvalificerat bluffmakeri.

Argumenten som framförs för gårdsförsäljning bygger nämligen på halsbrytande logiska volter.

Å ena sidan betonas att det bara handlar om mycket små mängder som skulle försäljas, med försumbara konsekvenser för totalkonsumtionen och utan några inverkningar på Systembolagets monopol. Men det är svårt att förstå hur kraven på gårdsförsäljning kan anses värda en sådan uthållig lobbykampanj, om värdet för landsbygden beräknas bli minimalt.

Å andra sidan utmålas gårdsförsäljning som ett potentiellt lyft för landsbygden, en chans till fler turister, större intäkter och levande landskap. Men det svårt att se hur det ett sådant anmärkningsvärt lyft skulle kunna ske utan en så omfattande försäljning av vin, sprit och öl att grundvalarna i den svenska alkoholpolitiken hotas.

Givetvis hänger det inte ihop.

Förklaringen till varför trycket på att införa gårdsförsäljning är så starkt är de ekonomiska intressena i bryggeribranschen. Gårdsförsäljning är en förskönande och flummig omskrivning – hur definieras gårdsförsäljning i en lagtext? – av ett första, juridiskt avgörande undantag från Systembolagets monopol; en ödesdiger reva, som sedan lär vidgas, söm för söm, i den restriktiva alkoholpolitiken.

Enligt nyhetsrapportering väntas den kommande utredningen, svart på vitt, inte bara säga ja till gårdsförsäljning av egentillverkat vin, utan även, för att leva upp till EU:s regelverk, förespråka att tillståndet utvidgas till försäljning av öl, vin och sprit från andra – inhemska som utländska – tillverkare. Det skulle ge klartecken för en storskalig försäljning vid sidan om monopolet, som därmed faller.

Allianspartierna är internt splittrade i sina reaktioner på detta. Det var lovande att folkpartiets ekonomiske talesman Carl B Hamilton i går talade klarspråk om att en sådan förändring skulle hota principerna bakom hela alkoholpolitiken och folkhälsan. Även på sina håll inom kristdemokraterna finns en stark skepsis. De starkaste förespråkarna finns inom centerpartiet och moderaterna.

Här pågår en dragkamp som kan få långtgående konsekvenser. För gårdsförsäljningen är ett hot mot den solidariska svenska alkoholpolitiken.

Jag brukar använda uttrycket solidarisk alkoholpolitik, inte, som det heter, av lyriska ambitioner, utan därför att uttrycket når hjärtat av den restriktiva grundtanken. Medborgarna accepterar ett detaljhandelsmonopol när det gäller försäljning av alkoholhaltiga drycker och vissa insnävningar när det gäller öppettiderna, av solidaritet med alkoholskadornas offer i samhället. Obekvämligheten för konsumenterna är marginell, men de positiva effekterna i form av minskade alkoholskador uppenbara och väl belagda. Alkoholproblemen försvinner inte, men begränsas när konsumtionen hålls i schack. Allt tyder på att en majoritet fortsatt ser det som en ansvarsfull, rationell kompromiss på ett område där ökad konsumtion alltid fått förödande sociala och ekonomiska konsekvenser.

Försöken att få bukt med det kopiösa supandet – genom måttfullare vanor och alkoholfria miljöer för politik, bildning och nöje – var en viktig del av folkrörelsernas demokratiarbete under Sveriges långa övergång från fattigt och ofritt land till en rik och välmående demokrati, med myndiga medborgare och ett vitalt civilsamhälle. Inte minst på landsbygden har insatser mot en destruktiv alkoholkultur bidragit till utveckling och livskvalitet de senaste 200 åren. I tider av nedgång och motgång har aldrig alkoholkulturen varit någon positiv kraft för lokalsamhällena. Att den inte nått tidigare epokers omfattning har varit en räddning i nöden för orter och byar.

Klartecken för gårdsförsäljning skulle sätta den solidariska alkoholpolitiken på spel. Det vore ett ansvarslöst, omotiverat och flummigt risktagande, till ingen nytta.

4 kommentarer
Etiketter: , ,

Fult spel i Vilhelmina-politiken

Av , , 1 kommentar 15

Bråket i Vilhelminas kommunpolitik efter valet är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

———————————————————

Fult spel i Vilhelmina-politiken

Att veta vad som försiggått bakom kulisserna i Vilhelminas kommunpolitik efter valet är inte lätt för en utomstående att reda ut. Man kan anta att där ligger gammalt groll, personkonflikter och säkert även en del patriarkala neuroser och bubblar under ytan. När sådan möda läggs ned på att hålla tidigare kommunalrådet Maria Kristoffersson (C) borta från posten som vice ordförande för kommunstyrelsen, är det oundvikligt att många undrar vad det är som pågår.

Det som synts utåt och finns i protokoll – konsekvenserna vid det uppmärksammade kommunfullmäktigemötet för ett par veckor sedan när en rutinmässig omröstningsprocedur förvandlas till en uppvisning i dålig stil och demokratisk omognad – har under alla omständigheter inte varit uppbyggligt att skåda. Socialdemokraterna i Vilhelmina åsidosätter med sitt beteende att gripa in i andra partiets nomineringar en god tradition – som socialdemokrater själva i många kommuner vårdat på ett hedervärt sätt genom åren – och en för utvecklingen i framför allt mindre kommuner gynnsam praxis när det gäller schysst och korrekt uppträdande från majoritetens sida gentemot oppositionen.

Gör de det för att motståndaren är en kvinnlig politiker från ett annat parti som styrt kommunen och det inte går för sig? Gör de det i segerrus för att de kan och inte tänker längre än näsorna räcker? Är de beredda att bära ansvaret för den nyordning de nu inför även när de själva förlorar nästa gång?
Varför de efter en stor valseger och ett entydigt mandat från väljarna gör sig själva och bilden av kommunen sådana onödiga otjänster kan de bara svara på själva; rationellt och förtroendeingivande är det inte. Bitterheten och bristen på generositet är påfallande.

Folkpartiets Lars Eliasson, som med sin udda och obegripliga självlansering till posten som vice ordförande i kommunstyrelsen gav socialdemokraterna precis vad de behövde och sökte, och som nu redan hunnit hoppa av igen, avslöjade med sin kupp att det inte står särskilt bra till med delar av oppositionen heller. Folkpartiet i Vilhelmina har mödosamt jobb framför sig för att återvinna förlorat förtroende.
Inom kristdemokraterna synes inte heller umgänget vara helt harmoniskt, för att säga det milt. Och centerpartiet har förstås en svidande valförlust att bearbeta självkritiskt, alldeles oaktat att Kristoffersson just nu behandlas illa av socialdemokraterna.

Överhuvudtaget har det varit påfallande dålig stämning i Vilhelmina-politiken på senare år. Kommunens långsiktiga utveckling är det inte till gagn och nytta.

1 kommentar
Etiketter: ,

Sahlin var något viktigt på spåren

Av , , Bli först att kommentera 7

Tillbaka lite ringrostig efter några veckors VK-ledighet med krönika om Mona Sahlins avgång. Jag återkom ett antal gånger under förra mandatperioden till min analys att  Sahlins partiledarskap inte är socialdemokraternas problem. Därför tror jag inte heller att hennes avgång är en lösning på något. Tvärtom var nog problemet att socialdemokraterna inte lyssnade tillräckligt på Sahlin. Jag tror faktiskt att hennes partiledarskap kommer att uppvärderas med tiden.

————————————————-

Sahlin tänkte rätt – men fick nej av sitt parti

I efterhand vet alla bättre. Den politiska debatten är en varm pool i lyxmiljö för besserwissrar, i synnerhet när det går åt skogen för någon. De som inte behövde fatta besluten och stå som ansvariga plaskar lite, höjer glasen och sjunger en trudelutt om hur allt skulle ha gjorts istället, när någon misslyckas eller av andra skäl faller. Men i efterhand är det ibland också dem som allt rasar ihop kring som lär oss mest och symboliserar betydelsefulla skiften. Ibland har de röjt en väg som var nödvändig, men de själva inte hann beträda. I efterhand, när poolen kallnat och plasket upphört, kan den utskåpade få upprättelse som framsynt.

Jag tror att Mona Sahlins insats som partiledare kommer att uppvärderas med tiden. Jag tillhör inte dem som i hennes ledarskap ser orsaken till socialdemokraternas historiska, och demokratiskt sunda, nedgång från statsbärande parti till ett parti bland andra. Att hon till slut misslyckades både som partiledare och oppositionsledare – i sak, retoriskt och taktiskt – är obestridligt. Väljarmajoritetens slutord var entydigt. Men hon är i gott sällskap, och uppgiften var grymt otacksam från början.

Svensk socialdemokrati delar dilemma med flera andra socialdemokratiska partier i Europa. När makten går förlorad blir det svårare att hålla ihop motstridiga särintressen. Samtidigt gör samhällsutvecklingen att inövad retorik, dogmatiska lösningar och inhamrade fiendebilder ter sig irrelevanta och förlegade i de flestas ögon.

Socialdemokratin har inte spelat ut sin roll, men är inne i en svårare omställningsfas än vad ett partiledarbyte kan lösa. Mona Sahlin är, paradoxalt nog, en av dem som bäst förstått detta inom svensk socialdemokrati. Hon lyckades inte omsätta särskilt mycket av sitt nytänkande i handling som partiledare – ofta på grund av internt motstånd och låsningar till exempelvis LO-toppen – men hennes ansatser var tilltalande.

Man får gå långt tillbaka i den svenska socialdemokratins historia innan man hittar ett mer sympatiskt och ifrågasättande linjetal än det Sahlin höll när hon tillträde som partiledare 2007. Vad hon bad om var förtroende att förändra partiets syn på hur rollfördelningar, hierarkier, utmaningar och målkonflikter ska förstås i dagens samhälle, på vad som egentligen är progressiv politik på 2000-talet. Hon efterlyste nya attityder till företagande, valfrihet och mångfald – allt för att hindra en genomklappning 2010.

Hon fick inte det förtroendet av sitt parti, hon lyckades inte organisera det interna förnyelsearbetet och det lyssnande ledarskapet blev till en belastning i samma ögonblick som hon kördes över i den för en partiledare allra viktigaste av frågor: regeringsfrågan. Sedan var det som om hon förlorade modet – särskilt under finanskrisen agerade hon svagt och tappade i anseende.

Men Sahlins problem var inte att hennes instinkter och analys förde fel, utan att hennes parti inte insåg att de var värda att fullföljas med övertygelse. Inte minst försöket att etablera ett regeringsalternativ med bara miljöpartiet – utan det belastade vänsterpartiet – var en briljant och slug strategi. Men det tog traditionalisterna bara ett par dagar att köra över Sahlin och tvinga fram samarbete vänsterut.

Hade Sahlin fått gå till val med en mer nytänkande, öppensinnad socialdemokrati i socialliberal allians med bara miljöpartiet hade det knappast räckt till egen majoritet ändå, men det hade gjort alliansens valrörelse svårare, mildrat socialdemokraternas fall och ökat miljöpartiets möjligheter att omsätta opinionssiffror i valresultat.
Det hade, i ett sådant scenario, kunnat vara Sahlin som fått bilda minoritetsregering med hyfsad kontroll över inrikespolitiken.

Hennes efterträdare skulle därför göra klokt i att fullfölja det Sahlin påbörjade men avbröt, i en insikt om att hon inledningsvis var något viktigt på spåren.

Nu plaskas det i poolen. Men Sahlin hade kunnat bli precis den partiledare socialdemokraterna hade behövt. Hennes avgång markerar snarare en missad chans, än ett avvecklat problem, för ett parti med mycket att grubbla över.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,