Bilden av Norrland här och i omvärlden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag hoppar över det traditionella nyårskrönikerande i året sista text för min del, och återvänder istället till vad som kanske var det vanligaste temat i mina lördagskrönikor under 2010 – Norrland som helhet och bilden av Norrland, och gör en liten historisk återblick på temat.

————————————-

Norrland i egna och omvärldens ögon

En gammal visdom först: När Stockholm och Köpenhamn grälar om den norrländska fjällvärlden kan man vara säker på att motiven för upphetsningen inte är lokalinvånarnas bästa. Åtminstone var det inte omsorg om Finnmarken i sig som fick Sverige och Danmark att bråka om skatteuppbörd i lappmarkerna och Nordnorge, och om militär och ekonomisk makt över olika delar av Ishavskusten, under andra halvan 1500-talet, de första decennierna efter den nya, svenska nationalstatens grundande. Det handlade, som det nästan alltid gör, om kontroll över resurser och strategiska landområden.

Att bli föremål för centralmaktens nyfikna blickar, kanske rentav instruktioner och ombud, uppåt landet, har alltid varit en tveeggad upplevelse för Norrland. Motiven har växlat, men bara undantagsvis har uppmärksamheten varit entydigt positiv.
I en blandning av lock och pock, löften och befallningar, har makthavarna sökt hämta vad de velat ha från landsändan med största möjliga smidighet, minsta möjliga bråk och lägsta möjliga motprestation. När balansgången mellan lock och pock inte gett resultat, har man skippat det förra.

Visst har investeringar gjorts, militärt skydd givits och en politisk och ekonomisk inkludering i riket påskyndats under århundraden som ibland kommit människorna och näringarna till del och främjat en utveckling som annars hade dröjt längre med större nöd som följd.

Men nog så ofta har, som vi vet, i synnerhet inkluderingsprocesserna och skyddsargumenten inneburit övergrepp, hårdhänt exploatering och smutsiga maktövertaganden som lämnat bestående sår, motsättningar och misstro in i våra dagar. I fyrbandsverket ”Övre Norrlands historia” skriver Sven Ingemar Olofsson i andra bandet några intressanta rader om hur Vasasönernas, i synnerhet den blivande Karl IX:s, intresse för den norra landsändan sökte glans och svepskäl i Olaus Magnus historia om de nordiska folken:

”Medan den gamle konung Gustaf helt visst fann Olaus Magnus’ skildring väl sensationsbetonad och effektsökande, läste Vasasönerna boken om göternas mandom, om samernas exotiska liv och bottningarnas dristighet och märkliga bedrifter med en ungdomlig entusiasm, som fick ett bestående inflytande på deras uppfattning i mogen ålder om den nordliga landsändan och dess invånare. Också fick västerbottningarna i de tre Vasasönerna på tronen villiga lyssnare på besvär och andraganden från det avlägsna landskapet.”

Ej heller, fortsätter Olofsson ”finns det anledning att se den följande kolonisations- och reformpolitiken i Västerbotten och lappmarkerna som enbart ett led i kraftmätningen med Danmark, alltså med utrikespolitisk motivering. Helt visst var det här fråga om Carls naturliga strävan som regent att tillgodose försörjning och skydd i den utsatta landsändan, förstärkt av hans ovannämnda personliga engagemang i norr”.

Jag är, som sagt, tveksam till om det var ens till del välvilja mot Norrlands regioner som föranledde uppmärksamheten. Men som Olofsson påvisar gällde redan på 1500-talet det som gäller än i dag: hur omvärlden och övriga landet uppfattar Norrland och dess invånare – oavsett om upplevelser grundas på populärkulturella framställningar, historiska skildringar, hårda samtida fakta eller egna erfarenheter – har stor betydelse, på gott och ont, för hela regionens livsvillkor och möjligheter.

Och som framgår av historiens fortsättning är det de lokala och regionala initiativen, kraven och påtryckningarna som varit allra viktigaste för Norrlands egen utveckling och modernisering, medan kronans ingrepp utifrån, ibland viktiga och framgångsrika (som grundandet av Umeå till exempel, får man väl säga ändå), ibland repressiva och utsugande, framför allt drivits av centrala kontrollbehov.

Men hur mycket gehör Norrlands landskap fått för sina budskap, hur mycket erkänsla och förståelse de mött söderöver, har berott på en kombination av egen kraft, eget självförtroende och omvärldens föreställningar, vanföreställningar, fördomar och romantiska myter.

Bilden av Norrland – som den skapas av oss som bor här i brokig mångfald, många skilda erfarenheter och ständigt motstridiga viljor och som den genereras stereotypt och ytligt genom nyhetsrapportering, debatt och populärkultur på riksplanet – avgör mycket.

Det gäller både statliga beslut om infrastruktur och service, och privata beslut om investeringar, etableringar och flyttar. Och i bilden av Norrland på andra håll i landet inkluderas både städerna och glesbygden, både universitetscampus och skogsbyn – i ömsesidigt beroende. Det är en gemensam regional angelägenhet.

Slutsatsen kan inte vara att det finns givna svar, rätt och fel eller, hemska tanke, att det bör finnas en standardiserad bild av Norrland och dess människor som ska främjas.

Slutsatsen måste bli att bilden av Norrland är en viktig politisk aspekt av lokalt utvecklingsarbete att vara medveten om, diskutera och bråka kring, söka fördjupa förståelsen av. Hur uppfattar människor som lever och verkar här sina orter och regioner, hur ser de regionala identiteterna ut i den mån de alls finns, hur kan man politiskt och ekonomiskt förbättra förutsättningarna för de norrländska städerna och den norrländska landsbygden genom ökat samarbete och samling över tidigare administrativa gränser? Och hur ser omvärlden på Norrland och dess orter, med vilka nyanser och fördomar och med vilka politiska konsekvenser?

Hur den formella regionfrågan om politiska och administrativa gränser och nivåer utvecklas när det gäller Norrlandslänen är ovisst, men det praktiska regiontänkandet i stort och smått, på en rad områden, inom skiftande branscher och med olika geografiska utgångspunkter är i full gång. Det kan gälla projekt inom de gamla länen, det kan gälla Botniaregionen, Kvarkenregionen, det kan handla om perspektiv från Ryssland till norska kusten.

Jag tror att sådant regiontänkande och försöken att famna något slags Norrland i gemensamma satsningar och en insikt om ömsesidigt beroende, är rätt väg att gå. Men initiativet, viljan och idéerna måste växa fram lokalt och regionalt, för annars reduceras Norrland åter till en resursbod i omvärldens ögon. Bilden av Norrlands utmaningar och möjligheter, farhågor och drömmar, måste skapas här, annars kommer centralmaktens och riksperspektivets vaga föreställningar om det där ”avlägsna” Norrland att sätta villkoren för regionens utveckling. Då kan det gå lite hur som helst, då förskjuts makten bort.

Att tala om Norrland som helhet, lite oftare, lite självständigare och med lite större optimism, är nog en god föresats inför 2011.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Sören Wibe

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag kom det tråkiga beskedet av Sören Wibe gått bort alldeles för tidigt vid 64 års ålder. Han var en orädd, djupt påläst och konsekvent debattör som väckte respekt i många olika läger, även hos dem som inte alltid höll med honom. Wibe företrädde i både EU-frågan och exempelvis kärnkraftsfrågan helt andra ståndpunkter är mina, men i en demokratisk gemenskap betyder inte sånt något för uppskattning av och respekten för en med- eller motdebattör.

Jag kände inte Sören Wibe, men hade förra året förmånen att leda en debatt här i Umeå inför Europaparlamentsvalet där han deltog. Publiken var inte stor, men Sören Wibe gav järnet, frustade som en ångpanna i replikerna och efteråt berättade han en rolig anekdot från någon av sina många tv-debatter.

Det andra tillfället jag minns när jag hörde honom live var när han talade inför en grupp ledarskribenter som nyvald ledare för Junilistan och funderade högt och initierat, med en del roligt skvaller från Bryssel, om det mesta som rörde EU.

Vi behöver de orädda, frustande personligheterna i politiken som får människor att lyssna, som sätter sig in i sina sakfrågor på djupet, som ger fanken i hur vindarna blåser och som drivs av övertygelser först och främst, och sedan söker olika forum, sammanhang och möjligheter att driva de övertygelserna. Sören Wibe var en sån politiker.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Förstämning och många tankar efter attacken

Av , , Bli först att kommentera 5

Knivattacken i Umeå mot Bostadens ordförande och fullmäktigeledamoten Bernt Andersson väcker förstämning, bestörtning och många tankar. Polisens rubricering av brottet som mordförsök understryker hur brutalt överfallet var.

Så länge motivet är okänt och gärningsmannen inte är gripen är det omöjligt att dra djupare slutsatser eller söka förklaringar. Det ligger självklart nära till hands, när en framträdande kommunpolitiker angrips med våld, att fundera på eventuella bakomliggande politiska motiv. Men det vore meningslöst och onödigt, i ett skede där fakta ännu saknas och ingen hotbild är känd, att spekulera vidlyftigt och utan substans.

Låt oss i stället först stämma in i den starka förhoppning många umebor uttryckt under dagen om att Bernt Andersson trots de mycket allvarliga skadorna ska få återhämta sig, tillfriskna och snart under omständigheterna må bättre igen – och att polisens utredningsarbete ska leda till att brottet klaras upp så snabbt som möjligt .

Som alla våldsdåd river även detta upp rädsla, oro och frågor av allmängiltig karaktär om samhällsutvecklingen och den lokala tryggheten. Trots att Umeå är en till vardags förhållandevis lugn stad med låg brottslighet och god stämning, så kan det grova våldet drabba människor även här. På det finns ett antal exempel från senare år. Det kan man tyvärr aldrig helt skydda sig mot i något levande samhälle.

Men när antalet enskilda fall av meningslöst våld i stad blir större finns det alltid skäl att vara uppmärksam på underliggande orsaker och tänkbara förklaringar. Även om varje brott har sin egen unika bakgrund och tragedi, kan den samlade bilden också ge ledtrådar om när hela samhället måste öka energin, närvaron och eftertanken i det våldsförebyggande arbetet.

Det blir lätt att diskussioner handlar om det – viktiga – polisiära arbetet. Det är naturligt när något otäckt just har inträffat och ett brott är ouppklarat. Men det våldsförebyggande arbetet är utom i undantagsfall en polisiär fråga i första hand. Och det är alltid värt att påminna om.

Vi får inte glömma att allt det förebyggande, sociala och kulturella, arbete som sker på vardagsbasis i föreningar och inom kommunen, för att skapa sammanhang, gemenskaper och stimulerande mötesplatser där medmänniskors problem kan fångas upp i tid, fortfarande är det bästa, bredaste och effektivaste sättet att hindra att en våldsutveckling eskalerar utöver enskilda dåd.

Insikten om hur värdefullt och meningsfullt det långsiktiga arbetet är, insikten om att vi behöver och måste ta hand om varandra i en vardag där hårda konflikter, stressad likgiltighet och obetänksamma ord ibland tar onödigt stor plats, måste vi ständigt vi vårda, och gärna lite ömmare.

Tankarna i dag går till Bernt Andersson och hans omgivning.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Och det har bara börjat…

Av , , 1 kommentar 8

Besked om att pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs kan dras igång redan nästa år är ämnet för den här ledarkrönikan.

————————————————–

Och det har bara börjat…

Ibland är det en efterlängtad triumf i sig när en enskild pusselbit faller på plats. Men det hindrar inte att den större helheten – som pusselbiten är pusselbit i – fortfarande är lika viktig och måste uppmärksammas vidare, för att triumfen inte ska övergå i ny frustration.

Beskedet i går att nu även den rödgröna majoriteten i landstinget, efter en del tvekan, vill prioritera en tidigare start för pendeltågtrafiken mellan Umeå och Vännäs är riktigt goda nyheter. Finansieringen ska enligt gårdagens uppgifter lösas genom att Vännäs kommun går in med en förskottering till driften med ca 1 miljoner kronor för 2011 och ca 2,5 mkr för 2012. Trafiken ska därmed kunna inledas redan 12 december nästa år, inte 2013 som tidigare varit målet.

Man kan alltid ha synpunkter på frampressade, dubbla finansieringslösningar av det slaget, och definitivt i ett större perspektiv diskutera hela den landstingskommunala nivåns roll och funktion. Men det är, i sammanhanget, mer ett teoretiskt spörsmål, som vad gäller landstingens begränsningar och oklarheter när det gäller utvecklingsfrågor till fullo belysts i regionbildningsdiskussionerna.
Spårbunden pendeltrafik Umeå-Vännäs är en angelägen satsning av flera skäl. Att den tidigareläggs är utmärkt.

För Vännäs, som genom Botniabanan förlorar sin gamla funktion som knutpunkt för järnvägstrafiken, är tidsperspektivet särskilt relevant. Vännäs-Umeå och Umeå-Vännäs är redan i dag utpräglade pendlingssträckor, med många människor som åker mellan kommunerna i jobb- och utbildningssyften.

Att föra över delar av den pendlingen till miljövänliga, kollektiva tågkommunikationer – förutsatt givetvis att turtäthet och priser gör det till ett praktiskt alternativ – är inte bara klimatsmart, utan också en viktig del av arbetet med så kallad regionförstoring.

Botniabanan främjar regionförstoring av mer omfattande slag, genom bättre att knyta ihop Norrlandskustens större och rätt isolerade tätorter. Pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs bidrar till en lokal variant av regionförstoring som binder ihop den växande universitetsstaden med en stadsnära landsbygdskommun.

Men mer krävs. När jublet lagt sig är det viktigt att se hur Umeå-Vännäs-trafiken bara är en pusselbit i en större utveckling av de tillväxtorienterade, hållbara, gröna transporterna i Västerbotten och Norrland, för människor och gods, som knyter orter samman. Pendeltrafik till Holmsund borde bara vara en tidsfråga. Spårtrafiken Umeå-Lycksele är en satsning av stor betydelse för inlandet.

Stambanan finns kvar, vilket ofta glöms bort, och värdet av en upprustning och nysatsning av Inlandsbanan påtalas klokt från näringslivshåll. Norrut väntar Norrbotniabanan på klartecken. Och vill man vidga perspektiven ytterligare är även trafiken över Kvarken till Finland en pusselbit av betydelse.

Västerbotten moderniseras, krymper och vidgas på samma gång. Det är tillåtet med optimism.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Ett principlöst beslut om public service

Av , , 1 kommentar 6

Regeringen beslut att införa förhandsprövning av programtjänster från SVT, SR och UR är ämnet för den här ledarkrönikan. Jag är kritisk till beslutet, som inte är acceptabelt, men passar också på att vara kritisk i flera avseenden till hur public service-bolagen prioriterar, fungerar och finansieras i dag.

Här är några tidigare krönikor av mig om just public service för den som vill följa mina käpphästars vandringar och försök att hänga med i den tekniska utvecklingen:

Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen

Löjets skimmer över licenssystemet

Public service – optimist eller pessimist?

Hotell Kantarell, public service och fåniga kampanjer

SVT irrar i fel labyrint

Prioritera den regionala närvaron

Feministisk blick på Bolibompa och rädsla för krav

Feltänkt kampanj

En del lovande tecken

Pinsamt programinköp

Undergräv inte public service

——————————————

Public service måste få utvecklas

Regeringen beslutade i förra veckan att införa ett system för förhandsprövning av programtjänster från SVT, SR och UR. Myndigheten för radio och tv ska sköta prövningen, och remisser ska skickas till privata medieföretag för synpunkter. ”Det är” skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en motivering, ”viktigt att hitta en balans mellan bolagens utvecklingsbehov och skyddet för övriga aktörer på medie­marknaden”.

Uttryckt på annat sätt: privata mediebolag som är rädda för att bli ifrånsprungna av de där jädra licensmatade och i statsmaktens famn bortskämda public service-bolagen har lobbat häcken av sig för att få regeringen att sätta lagom stora käppar i hjulen på investeringar och utvecklingsarbete inom public service.
Med viss förvåning kan man konstatera att regeringen nu plockar fram näsduken, torkar privataktörernas tårar och ger dem vad de vill ha – därtill snudd på ett slags vetorätt över SVT:s och SR:s framtidsprojekt.

Det är ett olyckligt beslut, men symboliskt för den vilsenhet, det hyckleri (i alla läger) och den principlöshet som präglar hela public service-diskussionen i Sverige. För regeringens förslag tar inte itu med något av de faktiska problem som public service-bolagen själva gärna förnekar, men hotar att med politisk kontroll bromsa på ett område där både SVT och SR med sina aktiviteter för internet och mobiler brutit ny mark, främjat tillgängligheten till kulturarv och ökat kvalitet och öppenhet inom media i nya kanaler

Public service-idén kan inte inskränkas på det sättet – att public service inte, när privata aktörer slöar till, skulle få leda och prägla en medieutveckling. Mediepolitiken kan inte vara inriktad på att hindra innovationer. Antingen har vi public service-aktörer, i ett gränsland mellan det offentliga och det privata, därför att vi tror på grundidén på just det området, och kan då inte avråda dem från att tänka nytt och fritt, när det gäller teknik, programformer och kommunikation, eller så har vi inte public service överhuvudtaget. Vi bör ha det.

Men också just därför: svensk public service är i ett skriande behov av en djupgående framtidsdebatt.

Public service-ledningarna vet inte vad de vill. När de uttalar vad de vill är det inte alltid förtroendeingivande. De politiska beslutsfattarna, oavsett regering, har inte på många år vetat hur de egentligen ser på public service som idé och praktik, vilket inte varit till någon hjälp när public service-bolagen själva börjat utgå alltmer från lyssnar- och tittarsiffror, i ett kommersiellt färgat och fördomsfullt målgruppstänkande där man släppt en del bildnings- och kvalitetsideal som motiverar bolagens existens.

Kritiken är återkommande: En berättigad genrebredd kompletteras inte med en vital kvalitetsdiskussion. Licensbyråkratin är förlegad och bör ersättas med annan offentlig finansiering som garanterar oberoendet. Och löjliga SVT-kampanjer mot mångfald och privata aktörer på tv-området tyder på skev självbild.

Public service får inte vara en skyddad vrå, utan måste kritiseras i dag precis som förr, när det gäller kvalitet, när det gäller politisk (nästan alltid socialistisk) snedvridning, när det gäller programidéer. Sådana ifrågasättanden har gjort SVT och SR gott.

Det handlar inte om att låta SVT, SR och UR flyta iväg hur som helst. De ägnar sig åt en hel del som inte borde vara förenligt med uppdraget och mångfalden. Vad public service kan vara på 2000-talet är inte en fråga som ställs för ofta, utan för sällan.

Men regeringens förslag bygger inte på någon sådan intellektuell analys av public service eller konstruktiv syn på möjligheterna i medieutvecklingen. Det har istället karaktären av principlös eftergift till en principlös och stressad kampanj från nervösa konkurrenter. Det bör dras tillbaka.

1 kommentar
Etiketter: ,

Västerbotten, energin och de svåra valen

Av , , 2 kommentarer 5

Västerbottens och Norrlandslänens rika energiresurser och de svåra vägval som hela regionen kommer att ställas inför under 2000-talet är ämnet för funderingar i min lördagskrönika den här veckan. Den kan ses som en uppföljare till den här reflektionen kring skogen i Västerbotten i en tidigare lördagskrönika.

—————————————————-

Västerbotten, energin och de svåra valen

2000-talet kan bli ett stressigt århundrade med beslutsångest för Västerbotten, som jobbiga tonår när man bara vill låsa in sig på toaletten, stänga ute världen en stund, stirra in i spegeln och försöka komma på vem man egentligen är.
Men det behöver inte enbart vara dåliga nyheter. Det kan också bli en räddning. För hur en region ser ut efter en guldrusch beror mycket på hur den planerade och prioriterade, vad den tillät och inte tillät.

Det handlar, förstås, om energi, natur och miljö.

Trots att deltagarna och förhandlarna vid klimattoppmötet i Cancún i Mexico för en dryg vecka sedan bemödade sig om att presentera slutresultatet som en framgång, var ljuspunkterna marginella. Det samlade intrycket var av ett dystert stillastående där det mesta som var svårt och bindande, men nödvändigt, sköts upp, och där det globala perspektivet tappades bort.

Men även om myten att det finns en motsättning mellan tillväxt och hållbar utveckling – odlad både av vänstersocialister och ärkekonservativa i en udda, destruktiv koalition – påverkar inrikesdebatterna i flera av de största utsläppsländerna, så gäller fortfarande att strategier och innovationer för energieffektivitet, förnyelsebar energiförsörjning och klimatsmarta lösningar inte bara är av nöden för miljön, utan också en chans till jobb, företagande och ekonomiska lyft för de länder som går före.

Klimatpolitik får inte utmålas som något riskfyllt och kostsamt, utan bör ses som något rationellt där ekonomiska styrmedel bort från olja, kol och gas går hand i hand med och är nödvändiga för teknisk utveckling, entreprenörskap och jobb för 2000-talet.

Martin Ådahl från Fores skrev klokt i förra veckans Fokus om en aspekt av förhandlingarna: “Skuldkrisen efter finanskrisen gör det ju guld värt med intäkter som inte snedvrider ekonomin. Utsläppsrätter eller koldioxidskatt är likt tobaksskatt en av få intäkter som istället vrider rätt. Skuldkrisen och klimatkrisen hade kunnat lösas ihop – istället för höjd skatt på arbete.”

Norrland har två saker som hela världens stater och energiföretag (och indirekt alla konsumenter) redan i dag dreglar hämningslöst, i fattiga regioner brutalt, över, och som de/vi kommer att spana efter med blodröda ögon i framtiden: klimatsmarta energikällor och, sett ur energiproduktionssynpunkt, enormt gott om plats i glesbefolkat land.

Det senare hänger förstås ihop med det förra. Ska framtidens rena och förnyelsebara energiproduktion kunna ersätta dagens ändliga och smutsiga kommer vi sannolikt att tvingas ta mark och tillgångar i anspråk på ett annat sätt än tidigare, och använda mer av våra naturresurser för just energiförsörjningen. Men vilken mark, vilka resurser, till vilket pris och under vilka villkor? För Norrland är frågeställningen både kittlande och hotfull.

Finns det hjärterum, finns det stjärterum, lyder det gamla ordstävet. Men när det gäller försök att ställa om energipolitiken i hållbar riktning – att skapa den gröna och hållbara men ändå innovativa och välståndsalstrande tillväxten – är problemet att ordstävet alltför sällan stämmer, oavsett hur man vrider det.
Man kan vara varmt för ett energislag i teorin, utan att ha plats för eller vilja se det utbyggt i sin egen närhet. (Det som på engelska kallas Nimby: ”Not in My Backyard” – ”Inte på min tomt”).

Gärna vindkraft, men någonstans där jag slipper se den, där inga fåglar flyger, där försvaret inte övar, är väl urtypen för en sådan vardagsnära reaktion i Sverige. Det finns knappt ett enda förnyelsebart energislag som inte är kontroversiellt när det blir konkret och lokalt.

Man kan också ha gott om plats för eller gott om resurser till en viss typ av energiproduktion, och erkänna att så är fallet, men vara kraftfull principiell motståndare till den ändå. Debatten om brytning av uran i Västerbotten rymmer den hållningen. Varianterna är otaliga. Man kan vara överens om värdet av att exploatera en råvara, men oense om hur och till vilket syfte – i Västerbotten är skogen det tydligaste exemplet.

Egentligen allt tyder på att Västerbotten är på väg in i en epok där just energifrågan på nytt ställer hela regionen inför grundläggande och uppslitande motsättningar om vad den vill vara, hur den ser på sina resurser, vad den vill prioritera och hur den ska kunna få någonting tillbaka av det man bidrar med nationellt och globalt. Under 1900-talet var det vattenkraften som ställde några av de allra jobbigaste frågorna. Under 2000-talet kommer det att handla om skogen, vinden, marken (igen, i ett nytt kapitel), kusten och berggrunden.

I en kartläggning gjord av Norrstyrelsens arbetsgrupp för miljö och energi i Region Norrland (rapport 2009: 6) sammanfattas problemet:

”Hållbar tillväxt och omställning av energisystemet är en svår process och det finns många motstående intressen. Det är viktigt att vara medveten om vilka målkonflikter som finns och att ha en strategi för hur konflikterna ska hanteras. I omställningen av energisystemet till förnybar energi är storskalig etablering av vindkraft och nyttjandet av skogsråvaran de områden som är förknippade med störst konflikter för Region Norrland. (…) Framgångsrika regioner utgår från lokala och regionala tillgångar. De har en förmåga att bygga team och att synliggöra processen inåt och utåt. Det måste finnas en vilja och förmåga att förankra processen för att möjliggöra prioriteringar och att vid behov kunna fatta obekväma beslut.”

Hur ska skogen användas, var ska vindkraften byggas? Vill man studera framtidens energiutmaningar bör man besöka Västerbotten och övriga Norrlandslän. Nästan varenda knivig avvägning, vartenda svårt vägval, gällande framtidens energiförsörjning går att lokalisera och konkretisera här. Till vindkraft och skog bör också uranet fogas, som en potentiell framtida konfliktkälla. Kanske även vågkraft?

Det finns inga perfekta lösningar, dogmatikernas tid är definitivt över, liksom deras som hittar skäl att säga nej till allt, men saknar ryggrad nog att erkänna konsekvenserna. Förr eller senare måste vi bestämma oss för vad vi vill i energifrågan, som är både chans och huvudvärk för Västerbotten. Den debatten har bara börjat.

Mest i linje med Västerbottens tänkta framtid som råvaru-, förädlings-, utbildnings- och upplevelseregion i en helhet och de krav på klimatsmart, ren och säker tillväxt som blir en av seklets stora utmaningar, lokalt som globalt, ligger de förnyelsebara energikällorna – som vinden och skogen. Att prioritera även storskaliga utbyggnader och högre nyttjandegrad där vore en ansvarstagande och långsiktig kompromiss för hållbarhet och ekonomisk utveckling. Krav på svensk uranbrytning i Västerbotten – en kortsiktig exploatering på grund av en onödig kärnkraftspolitik av en dyr, ändlig, smutsig och osäker källa med långverkande negativa effekter för landskapsupplevelsen – bör enligt min mening mötas med ett omisskännligt nej.

Men bara ett är säkert: frågorna kommer att ställas.

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Säg nej till gårdsförsäljning

Av , , 3 kommentarer 4

Utredningsförslaget angående det som missvisande kallas gårdsförsäljning av alkohol är ämnet för den här ledarkrönikan:

————————————————-

Säg nej till gårdsförsäljning

I dag presenterade regeringens utredare sitt förslag om gårdsförsäljning – ett som genomgången visar missvisande begrepp – av alkohol. Det följer i huvudsak vad som redan tidigare varit känt: utredaren föreslår att butiker, placerade var som helst men med vissa kvantitativa och organisatoriska begränsningar, ska få sälja vin, öl och sprit, inte bara från egen tillverkning utan även från andra producenter.

Av uppenbara och rättsligt invändningsfria skäl görs alltså inga geografiska preciseringar av det slag som förespråkarna för gårdsförsäljning gärna gjort när de presenterat det som ett projekt för landsbygden.
Att butiker, om förändringen genomförs, måste få sälja även andra tillverkares produkter beror på att en begränsning till enbart egenproducerad, och därmed inhemsk, försäljning skulle strida mot EU-rätten.

Utredningen föreslår också att gårdsförsäljning bara ska få ske i samband med ”ett studiebesök på tillverkningsstället, föreläsning eller någon annan liknande upplevelsetjänst med anknytning till den aktuella alkoholdrycken som erbjuds allmänheten mot betalning.”

De kvantitativa gränserna definieras så att försäljningen till varje enskild person vid besökstillfället inte får överstiga ”1 liter spritdryck, 3 liter vin eller andra jästa alkoholdrycker eller 5 liter starköl”, och att tillståndshavarens sammanlagda ”gårdsförsäljning av tappade alkoholdrycker inte överstiger 1 500 liter 100 volymprocent alkohol per år.”

Inramningen med dessa restriktioner till trots innebär förslaget – som utan tvekan är ärligt om själva rättsläget och därför ger ett bra diskussionsunderlag – att den restriktiva alkoholpolitiken undermineras radikalt. Att släppa alkoholförsäljningen så fri vore att kapitulera inför alkohollobbyns krav och att i praktiken avskaffa Systembolagets monopol. Detta för en reform som på sin höjd skulle ha marginell nytta för landsbygden, men med säkerhet få starkt negativa konsekvenser för folkhälsan.

Av de inledande reaktionerna att döma möter förslaget skepsis även inom delar av alliansen. Både från Folkpartiet och Kristdemokraterna hörs direkta sågningar. Barn- och hälsoministern Maria Larsson (Kd) med ansvar för folkhälsofrågor var också tämligen avvisande i sin första reaktion. Oppositionen har sedan tidigare markerat sitt motstånd mot gårdsförsäljning.

Det finns inget skäl att backa. Värna den solidariska alkoholpolitiken.

3 kommentarer
Etiketter: ,

Det öppna samhället är starkast

Av , , Bli först att kommentera 6

Terrordådet i Stockholm och faran för politiska överreaktioner är ämnet för ledarkrönikan nedan där jag resonerar kring ett par aspekter av händelsen utifrån beskedet om socialdemokraternas beklagliga (ännu så länge eventuella, får man kanske också tillägga) omsvängning i FRA-frågan.

Det har skrivits många riktigt bra och träffsäkra analyser efter det som hände i helgen. Det här är tre av många texter av många som i mina ögon gör viktiga iakttagelser utifrån olika perspektiv:

Inte i mitt namn, av Mustafa Can

När terror får råda, av Erik Laakso

Låt oss inte falla i fällan kollektiv skuld, av Dilsa Demirbag Sten

—————————————————

Det öppna samhället är starkare än våldet

Det är djupa instinkter vi brottas med när omfattande våldsdåd har utförts. Behovet som de flesta känner av att ”göra något”, att manifestera ”motstånd” är starkt och naturligt. Likgiltighet inför terror vore omänskligt. Och en instinkt i motsatt riktning – att i fascination inför våldsromantik börja söka acceptabla motiv till eller skänka skimmer och heroism åt terroristers angrepp på mångfald, demokrati och öppenhet – vore början på slutet.

Att djupare förklara en människans utveckling även när den slutar i grymma handlingar, är en sak och något helt annat än att söka ursäkter. När terrorister däremot börjar tillskrivas legitima drivkrafter medan offren skuldbeläggs för att de inte gjort eftergifter och anpassat sig till fundamentalistiska krav, likgiltigt av vilket slag eller under vilka fanor – då snurrar alla moraliska kompasser vilt.

Men viljan att göra något, naturlig som den är, ger ingen vägledning i sig om hur ett hot faktiskt ser ut, hur det bör bekämpas och vilka värderingar det ytterst är som ska värnas. När det öppna, demokratiska samhället utsätts för enskilda självmordsdåd är det sällan en fysisk mobilisering som krävs i första hand, utan en inre principfasthet, en bevarad övertygelse om att det som var rätt innan är rätt även efteråt. Men att mobilisera till lugn och tillförsikt är betydligt svårare än att mobilisera till ångest, jakt och symbolhandlingar.

Ofta blir det emotionella behovet av synliga krafttag kontraproduktivt. Ibland tar det sig uttryck i kollektiva skuldbelägganden när intoleranta, främlingsfientliga krafter tar chansen att sprida fördomar och hat.
Ibland tar det sig uttryck i tvivel på om det rättssäkra, toleranta samhället är starkt nog att försvara sig själv.  Det sistnämnda tvivlet kan bli det farligaste av alla.

Det har ironiserats över den byråkratiska torrheten i Fredrik Reinfeldts första framträdande efter helgens terrordåd. Varför inga knutna nävar? För mig träffade han rätt ton, liksom polismakten när den i extrem försiktighet vägrar att spekulera bortom ett fastslaget faktaläge, likgiltigt hur stora rubrikerna är. Det inger förtroende att de inte låter sig hetsas.

Ändå har det, som vi vet, efter attackerna mot New York 11:e september 2001, gått en våg av sådan hets genom regeringar och parlament i hela västvärlden, med en rad integritetskränkande lagstiftningar som följd. Rätten till en personlig sfär har prioriterats ned under – i sak felaktiga – förevändningar att kampen mot terrorism kräver eftergifter, att det öppna samhället inte kan försvara sig med sina egna grundprinciper intakta.

Även i Sverige har regeringar i flera integritetsärenden sedan dess hamnat alldeles snett i både beslut och motiveringar, med alliansens FRA-lag som det mest uppmärksammade exemplet. Därför är det mycket nedslående att nu även socialdemokraterna, enligt ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson, väljer att ge upp kravet på att just FRA-lagen ska rivas upp och istället ger stöd åt regeringens linje. Det är en hållningslös överreaktion.

Det demokratiska, rättssäkra, öppna samhället är alltid sårbart för enskilda, brutala dåd. Det går aldrig att komma ifrån. Men om det står fast vid sina grundprinciper – till dem hör mångfald, tolerans och personlig integritet – är det öppna samhället inte svagt, utan starkare, tuffare och uthålligare i sin grundvävnad än några våldsläror någonsin kommer att bli.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Bygg storstad i Umeå för Norrlands skull

Av , , 3 kommentarer 14

Bygg Umeå högre, tätare och centralare för en miljömedveten, socialt progressiv, attraktiv större norrländsk stad, är budskapet i min lördagskrönika den här veckan.

———————————————————

Hela Norrland behöver storstaden Umeå

Folk har alltid dragit till storstan med dubbla känslor. Men det är dit de har dragit. Städer och stadsliv, urbana miljöer, har alltid fascinerat, attraherat, skrämt och provocerat människor. Älskade och hatade har de oupphörligt lockat nyfikna till sig.
Urbaniseringen som genomgripande strukturomvandling i våra nordeuropeiska trakter, och som massrörelse globalt, är en relativt ny företeelse. Men staden som fenomen och miljö har djupa civilisatoriska rötter. Städernas historia är i hög grad de stora idérörelsernas och kulturrörelsernas historia.

Där människor samlats på liten yta med många centrala mötesplatser och skiftande sociala miljöer, har processer dragit igång. Ett utbyte av idéer, åsikter, erfarenheter och trosföreställningar har tagit fart, och sammanslutningar bildats, som blivit koffein för kulturliv, idéutveckling, serviceutbud, livsstilsexperiment och samhällsaktiviteter av alla slag.
Stadslivets faser uppsving och blomstring är ända från antiken förbundet med ett yttre framåtskridande. Städerna har haft en påskyndande effekt för kulturella epokskiften, upptäckter, innovationer, tolerans och tillväxt. Städernas större kriser är i allmänhet också kopplade till epoker av ofred, nöd, stagnation och nedgång.

Om människor i ökande omfattning sökt sig till städerna, motvilligt, för att det är där som jobb och näringar funnits vid handels- och maktcentra, eller om jobb och näringar uppstått i städerna för att det är där många driftiga människor velat vara av andra kulturella och sociala skäl, är delvis omstritt.
Men de flesta är överens om att den moderna urbaniseringen i ett välmående och rikt land som Sverige till väsentliga delar är kulturellt och socialt betingad.

Människor vill till urbana miljöer som ett självändamål, och de ekonomiska realiteterna förändas som en följd av det. Och de människor som vill bort från städerna är visserligen långt färre till antalet, men drivs inte sällan av liknande, fast omvända känslor – flytten ut på landet ses som ett självändamål, ett ställningstagande i sig.

Flyttlassen är inte som förr ekonomiska, utan kulturella och sociala.

Ska man förstå de utmaningar som Västerbotten, och hela Norrland, står inför på 2000-talet kan man därför inte blunda för urbaniseringen som ett ofrånkomligt och frivilligt faktum. Norrland har inte råd att förlora sina byar. Men Norrland är också dödsdömt om det inte kan erbjuda åtminstone ett par utpräglat urbana storstadsmiljöer av det slag som majoriteten människor i dag vill leva sina liv i. Som Norrlands största stad har Umeå där ett särskilt ansvar. Att Umeå fortsätter att växa och fångar upp flyttlass som går till större städer, är viktigt för hela regionen.

Men för att Umeå ska kunna fortsätta att spela en sådan roll, och öka befolkningen i den omfattning som prognoser förutser, krävs att staden förmår erbjuda miljöer som kännetecknar en riktig storstad.

Då stämmer det, som allt fler framhåller, att om en stad ska växa på ett socialt hållbart och miljömedvetet sätt gäller det att bygga högre, centralare och tätare. Skulle Umeå börja närma sig 150 000 eller rentav 200 000 invånare blir det även här till att välja: förtäta miljövänligt och bygg på höjden så att centrala delar av stan blir tillgängliga för fler, eller skapa en segregerad, hierarkisk transportstad där folk utan ekonomiska muskler tvingas ut i utkanter och förorter. Förtätningen av städer, att utnyttja marken så att kostnader kan sänkas och yta frigöras även för gemensamma, icke-kommersiella mötesplatser, är inte bara en miljöfråga, utan en klassisk jämlikhetsfråga. Att bygga högre och tätare, och gärna så att ögat får något att lägga märke till, är en del av en progressiv stadsplanering.

I veckan protesterade moderaternas Anders Ågren mot uppgifter från Bostaden om att man övergett tanken på att bygga ett flertal höga hus på Ön. Det går, menar Ågren, emot intentionerna bakom hela den satsningen, att man skulle bygga stad. Han har helt rätt. Umeå räknar i sina egna prognoser med en fortsatt, långsiktig och kraftig befolkningstillväxt. Då är det socialt och ekologiskt rätt att bygga högre och tätare. Bostadsbyggandet på Ön är en chans för Umeå att inleda den utvecklingen.

I veckan anordnades också ett seminarium på Arkitekthögskolan (vad tur att inte det bygget stoppades för övrigt) om framtidens stadsplanering och stadsliv i samband med de svenska teknik- och designföretagens 100-årsjubileum. I ett av föredragen presenterades en intervjuundersökning om attityderna till Umeå som stad jämfört med riksgenomsnittet. Umeå placerade sig högt när det gällde mångfald och egen identitet, men fick sämre betyg när det gäller mötesplatser och hur vacker staden uppfattas vara. Det är något att lägga märke till.

Ska Umeå vara en progressiv, miljömedveten stad för studier, kultur och företagande bör grundriktningen vara klar: Umeå måste bejaka tillväxt, sträva till att växa ur småstadens kostym och bli mer av storstad. Bygg högre och tätare, erbjud en utpräglat urban miljö. Låt det märkas på utformningen att en utbildningssatsning av världsklass på området arkitektur och design faktiskt görs just här.

Förverkliga och ta fasta på de visioner som presenterats för Staden mellan broarna, med nya mötesplatser och landmärken på platser som i dag är anskrämliga.
Men att bejaka förändring och utveckling är inte liktydigt med att säga ja till allt eller att bara vrida på en kran. Även dogmatiskt nejsägeri kan ibland bottna i bittra erfarenheter av att allt inte går rätt till bakom kulisserna, att jämlikhetsaspekter sällan finns med i planeringen. Beslutsfattare och investerare gör klokt i att tidigt inse behovet av balans, delaktighet och demokratisk kontroll i stadsplaneringen.

Att man går till sista instans för att söka bevara Rosa Huset, att man säger nej till rivning av gamla varmbadhuset, att inte politiska och privata makthavare gör upp i de inre rummen, att ingen får automatisk gräddfil vid tillståndsgivningar – allt det hör också till en progressiv, jämlik stadsplanering i Umeå. Allt motstånd mot förändringar är alltså inte omotiverat. Balansen måste finnas, givandet och tagandet vara ömsesidigt. En progressiv stadsplanering måste bygga på transparens och öppenhet.

Man måste också, en nog så viktig punkt, planera och bygga så att det skapas ekonomiska förutsättningar för fler att bo centralt, med blandade boendeformer och rimliga hyror i delar av beståendet. I många storstäder pågår, trots förtätningar, en utslussning av ekonomiskt svagare bort från stadskärnorna. Det är en förödande utveckling, som inte får bli Umeås. Alla har hemläxor att göra.

Umeå bör vara en radikal, experimenterande, inkluderande, myllrande stad; ha den stora Norrlandsmetropolens attraktionskraft inte bara ekonomiskt på papper, utan även när det gäller mångfald i estetik, livsstilar och kultur. Då måste saker tillåtas hända och förändras när det gäller arkitektur och planering. Det vore synd om kulturkonservatism, jantelag och småstadsnostalgi, med gott minne men utan nyfikenhet eller lust på vad framtiden kan ge och nya generationer skapa, skulle stoppa en sådan utveckling.

Bygg högre, bygg iögonfallande, bygg progressivt, bygg storstad.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Nydalastugorna mitt i Umeå

Av , , 1 kommentar 5

Debatten om Nydalastugornas framtid är ämnet för en ledarkrönika av mig. Den går i en klassisk å ena sidan – å andra sidan – ton, med lite övergripande, historisk bakgrund inledningsvis:

————————————

Nydalastugorna mitt i Umeå

Nydalasjön, tidigare Tavlesjön, kunde kanske en gång i tiden ha beskrivits som en norrländsk sjö bland tusenden. Men som alla sjöar intill eller i närheten av byar, jaktmarker, handelsvägar och odlingslandskap har den en brokig och rik historia. Under århundraden har människor – på liv och död, för nödtorft och uppehälle och i lek och rekreation – nosat på, snuddat vid, färdats över, velat exploatera och hela tiden sökt närhet till och nytta hos sjön och dess omgivande marker, sommar som vinter.

Så småningom, nu är vi redan långt komna, hamnade den inom räckhåll för, men ännu en bit utanför, invånarna i den lilla, nygrundade älvstaden Umeå. Och till slut, hundratals år senare, när Umeå mognat till modern universitetsmiljö, hann staden ikapp. I dag är inte Nydalasjön längre en ensam sjö bland tusenden, utan hjärtat av ett centralt placerat fritidsområde i Norrlands största stad där det myllrar av liv, som i en modern stadspark.
Ett utflyktsmål är sjön i högre grad och för fler än någonsin, men det är ett utflyktsmål inom, inte utanför, staden.

Att Nydalasjön blivit ett så viktigt fritidsområde är mångas förtjänst. Det formades av enskilda eldsjälar, av föreningar och folkrörelser, av framsynta politiska beslut och av vakna entreprenörer, men framför allt av omgivningarnas alla människor som gav området permanent liv genom sina besök. Snart kommer den nya ringleden att mullra i närheten. Nydalasjön, närmare betraktad, lär oss mycket om Umeås historia och märkvärdiga utveckling, och fortsätter att göra det.

Och där, kring sjön, står de: Nydalastugorna, som kulturhistoriska vittnesmål om stugliv i en annan epok.

Stugorna har länge varit styvbarn i Umeås planeringspolitik; de tolereras, men med kylig distans, som stående på så kallad ofri mark, med oklara framtidsutsikter. Hur deras status ska definieras är en fråga som småsjudit länge, men som nu är på väg att koka upp till avgörande i form av den fördjupade översiktsplan för Nydalaområdet som ska till fullmäktige. Där ska beslut fattas om stugmarkens eventuella planläggning, vilket skulle innebära ett definitivt besked till stugornas ägare om att de ska stå kvar. Socialdemokraterna och vänstern sade vid votering i byggnadsnämnden tidigare i år nej till planläggning, allianspartierna och miljöpartiet sade ja.

Båda sidor har, vad jag kan bedöma mycket klokt att anföra och flera viktiga principiella poänger. En del ser dem som viktiga symboler för hela området, kulturhistoriska minnemärken, estetiskt värdefulla inslag i området med trygghetsskapande funktion för alla som rör sig i området. Andra ser dem som hot mot tillgänglighet och öppenhet, en privat avskärmning mellan fina strandkanter och allmänheten.

Demokratisk tillgänglighet och öppenhet i det viktigaste friluftsområdet, i en stad som i övrigt bör urbaniseras mer, förtätas och byggas på höjden, är en viktig principfråga. Närheten till vattnet får inte begränsas av plånböcker. Och eftersom de flesta människor bär med sig en sund respekt för personliga sfärer kan en sådan inskränkning bli följden med stugor i trång miljö. Det måste undvikas.

Men stugorna har också ett högt kulturhistoriskt och estetiskt värde, som måste tas på allvar. Och stuglivet kring sjön kan ha en trygghetsskapande funktion i vad som i praktiken är en stadspark. Stugorna har potential att berika miljön för alla.

Följer man debatten om stugorna bara med det förströdda intresse som kräver väldiga gester och spektakulära överord för att ta notis, kan man kanske få intrycket av en oförsonlig konflikt som kräver kapitulation från den ena eller andra sidan.

Men talar man med politiker från olika partier, människor som ofta rör sig kring Nydalasjön och medlemmar i de nätverk som värnar stugorna, blir intrycket vanligtvis ett helt annat, och betydligt mer nyanserat. I direkta samtal har jag aldrig stött på våldsamt heta känslor i frågan. För det allra mesta har båda sidor respekt för motpartens oro och resonemang.

Att det inte, om viljan finns, skulle gå att hitta en sansad, rentav kreativ, kompromiss om stugornas framtid som säkerställer demokratisk tillgänglighet och värnar kulturhistoriska värden, förefaller osannolikt.

Låt Nydalasjön fortsätta att berätta om vår historia, men på lika villkor för alla.

1 kommentar
Etiketter: , ,