Västerbotten, energin och de svåra valen

Västerbottens och Norrlandslänens rika energiresurser och de svåra vägval som hela regionen kommer att ställas inför under 2000-talet är ämnet för funderingar i min lördagskrönika den här veckan. Den kan ses som en uppföljare till den här reflektionen kring skogen i Västerbotten i en tidigare lördagskrönika.

—————————————————-

Västerbotten, energin och de svåra valen

2000-talet kan bli ett stressigt århundrade med beslutsångest för Västerbotten, som jobbiga tonår när man bara vill låsa in sig på toaletten, stänga ute världen en stund, stirra in i spegeln och försöka komma på vem man egentligen är.
Men det behöver inte enbart vara dåliga nyheter. Det kan också bli en räddning. För hur en region ser ut efter en guldrusch beror mycket på hur den planerade och prioriterade, vad den tillät och inte tillät.

Det handlar, förstås, om energi, natur och miljö.

Trots att deltagarna och förhandlarna vid klimattoppmötet i Cancún i Mexico för en dryg vecka sedan bemödade sig om att presentera slutresultatet som en framgång, var ljuspunkterna marginella. Det samlade intrycket var av ett dystert stillastående där det mesta som var svårt och bindande, men nödvändigt, sköts upp, och där det globala perspektivet tappades bort.

Men även om myten att det finns en motsättning mellan tillväxt och hållbar utveckling – odlad både av vänstersocialister och ärkekonservativa i en udda, destruktiv koalition – påverkar inrikesdebatterna i flera av de största utsläppsländerna, så gäller fortfarande att strategier och innovationer för energieffektivitet, förnyelsebar energiförsörjning och klimatsmarta lösningar inte bara är av nöden för miljön, utan också en chans till jobb, företagande och ekonomiska lyft för de länder som går före.

Klimatpolitik får inte utmålas som något riskfyllt och kostsamt, utan bör ses som något rationellt där ekonomiska styrmedel bort från olja, kol och gas går hand i hand med och är nödvändiga för teknisk utveckling, entreprenörskap och jobb för 2000-talet.

Martin Ådahl från Fores skrev klokt i förra veckans Fokus om en aspekt av förhandlingarna: “Skuldkrisen efter finanskrisen gör det ju guld värt med intäkter som inte snedvrider ekonomin. Utsläppsrätter eller koldioxidskatt är likt tobaksskatt en av få intäkter som istället vrider rätt. Skuldkrisen och klimatkrisen hade kunnat lösas ihop – istället för höjd skatt på arbete.”

Norrland har två saker som hela världens stater och energiföretag (och indirekt alla konsumenter) redan i dag dreglar hämningslöst, i fattiga regioner brutalt, över, och som de/vi kommer att spana efter med blodröda ögon i framtiden: klimatsmarta energikällor och, sett ur energiproduktionssynpunkt, enormt gott om plats i glesbefolkat land.

Det senare hänger förstås ihop med det förra. Ska framtidens rena och förnyelsebara energiproduktion kunna ersätta dagens ändliga och smutsiga kommer vi sannolikt att tvingas ta mark och tillgångar i anspråk på ett annat sätt än tidigare, och använda mer av våra naturresurser för just energiförsörjningen. Men vilken mark, vilka resurser, till vilket pris och under vilka villkor? För Norrland är frågeställningen både kittlande och hotfull.

Finns det hjärterum, finns det stjärterum, lyder det gamla ordstävet. Men när det gäller försök att ställa om energipolitiken i hållbar riktning – att skapa den gröna och hållbara men ändå innovativa och välståndsalstrande tillväxten – är problemet att ordstävet alltför sällan stämmer, oavsett hur man vrider det.
Man kan vara varmt för ett energislag i teorin, utan att ha plats för eller vilja se det utbyggt i sin egen närhet. (Det som på engelska kallas Nimby: ”Not in My Backyard” – ”Inte på min tomt”).

Gärna vindkraft, men någonstans där jag slipper se den, där inga fåglar flyger, där försvaret inte övar, är väl urtypen för en sådan vardagsnära reaktion i Sverige. Det finns knappt ett enda förnyelsebart energislag som inte är kontroversiellt när det blir konkret och lokalt.

Man kan också ha gott om plats för eller gott om resurser till en viss typ av energiproduktion, och erkänna att så är fallet, men vara kraftfull principiell motståndare till den ändå. Debatten om brytning av uran i Västerbotten rymmer den hållningen. Varianterna är otaliga. Man kan vara överens om värdet av att exploatera en råvara, men oense om hur och till vilket syfte – i Västerbotten är skogen det tydligaste exemplet.

Egentligen allt tyder på att Västerbotten är på väg in i en epok där just energifrågan på nytt ställer hela regionen inför grundläggande och uppslitande motsättningar om vad den vill vara, hur den ser på sina resurser, vad den vill prioritera och hur den ska kunna få någonting tillbaka av det man bidrar med nationellt och globalt. Under 1900-talet var det vattenkraften som ställde några av de allra jobbigaste frågorna. Under 2000-talet kommer det att handla om skogen, vinden, marken (igen, i ett nytt kapitel), kusten och berggrunden.

I en kartläggning gjord av Norrstyrelsens arbetsgrupp för miljö och energi i Region Norrland (rapport 2009: 6) sammanfattas problemet:

”Hållbar tillväxt och omställning av energisystemet är en svår process och det finns många motstående intressen. Det är viktigt att vara medveten om vilka målkonflikter som finns och att ha en strategi för hur konflikterna ska hanteras. I omställningen av energisystemet till förnybar energi är storskalig etablering av vindkraft och nyttjandet av skogsråvaran de områden som är förknippade med störst konflikter för Region Norrland. (…) Framgångsrika regioner utgår från lokala och regionala tillgångar. De har en förmåga att bygga team och att synliggöra processen inåt och utåt. Det måste finnas en vilja och förmåga att förankra processen för att möjliggöra prioriteringar och att vid behov kunna fatta obekväma beslut.”

Hur ska skogen användas, var ska vindkraften byggas? Vill man studera framtidens energiutmaningar bör man besöka Västerbotten och övriga Norrlandslän. Nästan varenda knivig avvägning, vartenda svårt vägval, gällande framtidens energiförsörjning går att lokalisera och konkretisera här. Till vindkraft och skog bör också uranet fogas, som en potentiell framtida konfliktkälla. Kanske även vågkraft?

Det finns inga perfekta lösningar, dogmatikernas tid är definitivt över, liksom deras som hittar skäl att säga nej till allt, men saknar ryggrad nog att erkänna konsekvenserna. Förr eller senare måste vi bestämma oss för vad vi vill i energifrågan, som är både chans och huvudvärk för Västerbotten. Den debatten har bara börjat.

Mest i linje med Västerbottens tänkta framtid som råvaru-, förädlings-, utbildnings- och upplevelseregion i en helhet och de krav på klimatsmart, ren och säker tillväxt som blir en av seklets stora utmaningar, lokalt som globalt, ligger de förnyelsebara energikällorna – som vinden och skogen. Att prioritera även storskaliga utbyggnader och högre nyttjandegrad där vore en ansvarstagande och långsiktig kompromiss för hållbarhet och ekonomisk utveckling. Krav på svensk uranbrytning i Västerbotten – en kortsiktig exploatering på grund av en onödig kärnkraftspolitik av en dyr, ändlig, smutsig och osäker källa med långverkande negativa effekter för landskapsupplevelsen – bör enligt min mening mötas med ett omisskännligt nej.

Men bara ett är säkert: frågorna kommer att ställas.