Ett principlöst beslut om public service
Regeringen beslut att införa förhandsprövning av programtjänster från SVT, SR och UR är ämnet för den här ledarkrönikan. Jag är kritisk till beslutet, som inte är acceptabelt, men passar också på att vara kritisk i flera avseenden till hur public service-bolagen prioriterar, fungerar och finansieras i dag.
Här är några tidigare krönikor av mig om just public service för den som vill följa mina käpphästars vandringar och försök att hänga med i den tekniska utvecklingen:
Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen
Löjets skimmer över licenssystemet
Public service – optimist eller pessimist?
Hotell Kantarell, public service och fåniga kampanjer
Prioritera den regionala närvaron
Feministisk blick på Bolibompa och rädsla för krav
——————————————
Public service måste få utvecklas
Regeringen beslutade i förra veckan att införa ett system för förhandsprövning av programtjänster från SVT, SR och UR. Myndigheten för radio och tv ska sköta prövningen, och remisser ska skickas till privata medieföretag för synpunkter. ”Det är” skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en motivering, ”viktigt att hitta en balans mellan bolagens utvecklingsbehov och skyddet för övriga aktörer på mediemarknaden”.
Uttryckt på annat sätt: privata mediebolag som är rädda för att bli ifrånsprungna av de där jädra licensmatade och i statsmaktens famn bortskämda public service-bolagen har lobbat häcken av sig för att få regeringen att sätta lagom stora käppar i hjulen på investeringar och utvecklingsarbete inom public service.
Med viss förvåning kan man konstatera att regeringen nu plockar fram näsduken, torkar privataktörernas tårar och ger dem vad de vill ha – därtill snudd på ett slags vetorätt över SVT:s och SR:s framtidsprojekt.
Det är ett olyckligt beslut, men symboliskt för den vilsenhet, det hyckleri (i alla läger) och den principlöshet som präglar hela public service-diskussionen i Sverige. För regeringens förslag tar inte itu med något av de faktiska problem som public service-bolagen själva gärna förnekar, men hotar att med politisk kontroll bromsa på ett område där både SVT och SR med sina aktiviteter för internet och mobiler brutit ny mark, främjat tillgängligheten till kulturarv och ökat kvalitet och öppenhet inom media i nya kanaler
Public service-idén kan inte inskränkas på det sättet – att public service inte, när privata aktörer slöar till, skulle få leda och prägla en medieutveckling. Mediepolitiken kan inte vara inriktad på att hindra innovationer. Antingen har vi public service-aktörer, i ett gränsland mellan det offentliga och det privata, därför att vi tror på grundidén på just det området, och kan då inte avråda dem från att tänka nytt och fritt, när det gäller teknik, programformer och kommunikation, eller så har vi inte public service överhuvudtaget. Vi bör ha det.
Men också just därför: svensk public service är i ett skriande behov av en djupgående framtidsdebatt.
Public service-ledningarna vet inte vad de vill. När de uttalar vad de vill är det inte alltid förtroendeingivande. De politiska beslutsfattarna, oavsett regering, har inte på många år vetat hur de egentligen ser på public service som idé och praktik, vilket inte varit till någon hjälp när public service-bolagen själva börjat utgå alltmer från lyssnar- och tittarsiffror, i ett kommersiellt färgat och fördomsfullt målgruppstänkande där man släppt en del bildnings- och kvalitetsideal som motiverar bolagens existens.
Kritiken är återkommande: En berättigad genrebredd kompletteras inte med en vital kvalitetsdiskussion. Licensbyråkratin är förlegad och bör ersättas med annan offentlig finansiering som garanterar oberoendet. Och löjliga SVT-kampanjer mot mångfald och privata aktörer på tv-området tyder på skev självbild.
Public service får inte vara en skyddad vrå, utan måste kritiseras i dag precis som förr, när det gäller kvalitet, när det gäller politisk (nästan alltid socialistisk) snedvridning, när det gäller programidéer. Sådana ifrågasättanden har gjort SVT och SR gott.
Det handlar inte om att låta SVT, SR och UR flyta iväg hur som helst. De ägnar sig åt en hel del som inte borde vara förenligt med uppdraget och mångfalden. Vad public service kan vara på 2000-talet är inte en fråga som ställs för ofta, utan för sällan.
Men regeringens förslag bygger inte på någon sådan intellektuell analys av public service eller konstruktiv syn på möjligheterna i medieutvecklingen. Det har istället karaktären av principlös eftergift till en principlös och stressad kampanj från nervösa konkurrenter. Det bör dras tillbaka.
