Och det har bara börjat…
Besked om att pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs kan dras igång redan nästa år är ämnet för den här ledarkrönikan.
————————————————–
Och det har bara börjat…
Ibland är det en efterlängtad triumf i sig när en enskild pusselbit faller på plats. Men det hindrar inte att den större helheten – som pusselbiten är pusselbit i – fortfarande är lika viktig och måste uppmärksammas vidare, för att triumfen inte ska övergå i ny frustration.
Beskedet i går att nu även den rödgröna majoriteten i landstinget, efter en del tvekan, vill prioritera en tidigare start för pendeltågtrafiken mellan Umeå och Vännäs är riktigt goda nyheter. Finansieringen ska enligt gårdagens uppgifter lösas genom att Vännäs kommun går in med en förskottering till driften med ca 1 miljoner kronor för 2011 och ca 2,5 mkr för 2012. Trafiken ska därmed kunna inledas redan 12 december nästa år, inte 2013 som tidigare varit målet.
Man kan alltid ha synpunkter på frampressade, dubbla finansieringslösningar av det slaget, och definitivt i ett större perspektiv diskutera hela den landstingskommunala nivåns roll och funktion. Men det är, i sammanhanget, mer ett teoretiskt spörsmål, som vad gäller landstingens begränsningar och oklarheter när det gäller utvecklingsfrågor till fullo belysts i regionbildningsdiskussionerna.
Spårbunden pendeltrafik Umeå-Vännäs är en angelägen satsning av flera skäl. Att den tidigareläggs är utmärkt.
För Vännäs, som genom Botniabanan förlorar sin gamla funktion som knutpunkt för järnvägstrafiken, är tidsperspektivet särskilt relevant. Vännäs-Umeå och Umeå-Vännäs är redan i dag utpräglade pendlingssträckor, med många människor som åker mellan kommunerna i jobb- och utbildningssyften.
Att föra över delar av den pendlingen till miljövänliga, kollektiva tågkommunikationer – förutsatt givetvis att turtäthet och priser gör det till ett praktiskt alternativ – är inte bara klimatsmart, utan också en viktig del av arbetet med så kallad regionförstoring.
Botniabanan främjar regionförstoring av mer omfattande slag, genom bättre att knyta ihop Norrlandskustens större och rätt isolerade tätorter. Pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs bidrar till en lokal variant av regionförstoring som binder ihop den växande universitetsstaden med en stadsnära landsbygdskommun.
Men mer krävs. När jublet lagt sig är det viktigt att se hur Umeå-Vännäs-trafiken bara är en pusselbit i en större utveckling av de tillväxtorienterade, hållbara, gröna transporterna i Västerbotten och Norrland, för människor och gods, som knyter orter samman. Pendeltrafik till Holmsund borde bara vara en tidsfråga. Spårtrafiken Umeå-Lycksele är en satsning av stor betydelse för inlandet.
Stambanan finns kvar, vilket ofta glöms bort, och värdet av en upprustning och nysatsning av Inlandsbanan påtalas klokt från näringslivshåll. Norrut väntar Norrbotniabanan på klartecken. Och vill man vidga perspektiven ytterligare är även trafiken över Kvarken till Finland en pusselbit av betydelse.
Västerbotten moderniseras, krymper och vidgas på samma gång. Det är tillåtet med optimism.
