Del 1 av min lördagskrönika den här veckan:

--------------------------------------------------

Oacceptabelt hemlighetsmakeri kring Stasi-arkiven

Det är lätt för ett land att kokettera med bekännelser till öppenhet och offentlighetsprinciper kring det harmlösa, lätthanterade och ofarliga.
Det är lätt att blåsa upp sig med krav på att andra ska tvätta solkiga historiska bykar, när den egna synes ligga tryggt hopvikt i skyddad garderob.
Men när kraven på öppenhet plötsligt gäller obekväma sanningar om och dunkla aspekter av det egna landets förflutna, när offentliggöranden av arkivmaterial har ett pris, är det inte alltid lika kul längre. Då kan det hända att sekretesstämpeln, de krystade ursäkterna och hemlighetsmakeriet langas fram fortare än kvickt.

Sverige är, när det blir lite småjobbigt, ibland bättre på öppenhet i teorin än i praktiken, rättrådigare i uppmaningar till andra än i tillämpningen på hemmaplan. Uppgörelsen med Sveriges i många avseenden grumliga agerande under andra världskriget dröjde länge. IB-affärens soppa bubblar fortfarande regelbundet upp till ytan i det offentliga samtalet 37 år efter avslöjandet. Och nu står Säpos vägran, svårbegripligt nog bekräftad av Kammarrätten, att ge forskaren Birgitta Almgren tillgång till de så kallade Stasi-arkiven – med uppgifter om vilka svenskar som eventuellt samarbetade med den beryktade östtyska säkerhetstjänsten – i centrum för debatten.

Diktaturen i det forna östtyska DDR representerar ett av 1900-talets mörka kapitel. Dess förtryck och övervakningsapparat var avskyvärda. Brutaliteten och den systematiska förföljelsen av oliktänkande var typiska uttryck för kommunismens vansinne. 20 års-minnet av Berlinmurens fall förra året blev en nyttig påminnelse om hur regimen till slut tvingades mura in sina invånare och skjuta skarpt på dem som försökte ta sig ut, för att stoppa en massflykt från den auktoritära planekonomins elände över till fria, liberala demokratier och sociala marknadsekonomier.

Frågor som rör hur DDR-regimen under decennier agerade i sina kontakter med och sitt propagandaarbete i andra länder är alltså inte vilken fråga som helst, ingen liten petitessdetalj. Att söka ge en klarare och mer grundlig bild av hur kontakterna mellan DDR och Sverige såg ut, hur försöken till infiltration gick till, på olika nivåer är angeläget för att förstå en viktig aspekt av vår moderna historia; även i förebyggande syfte, för att brotten inte ska belysas med förskönat propagandaljus.

Vad materialet i Stasi-akterna innehåller av substans, hur det ska värderas och hur enskilda personers kontakter med DDR-regimen ska bedömas i efterhand, vilka av de förekommande namnen som har något att förklara och vilka som hamnat på listan oförskyllt, är givetvis frågor som måste vägleda ett balanserat och seriöst arbete med arkivet som källmaterial.

Materialet är inte vikigt för att lyfta fram enskilda namn, utan för en bättre förståelse av ett allvarligt historiskt skede. Men stängs arkiven för forskning kan ingen sådan diskussion överhuvudtaget föras.
Då kvarstår osäkerheten om vad materialet möjligen skulle visa. Då vet vi inte. Då försvinner heller inte misstankarna om att sekretessen faktiskt döljer något relevant.
Arkiven bör öppnas.

Läsvärd Newsmill-artikel om rasism av Sakine Madon.

Del 2 av min lördagskrönika den här veckan:

------------------------------

Bejaka ungdomars extraarbete

Att ungdomar som så vill arbetar extra på kvällar och helger ibland för att tjäna lite extra (det kan vara viktiga kronor för många ungdomar i familjer med knapp ekonomi), för att skaffa sig meriter och kontakter för framtiden, för att förbereda sig på vuxenlivet eller för att fördjupa ett brinnande intresse, är något utmärkt som enbart bör bejakas. Det stärker ungdomarna. Det stärker civilsamhället. Det skapar en smidigare arbetsmarknad. Och det är ett bra sätt för företagen att erbjuda unga människor tidig arbetslivserfarenhet.
En utpräglad vinn-vinn-situation, alltså.

Från den typen av extraarbete bör hämmande, överbeskyddande och verklighetsfrämmande byråkratiska påbud hållas på långt avstånd. Därför är det viktigt att Arbetsmiljöverket tar till sig av den hårda och berättigade kritiken mot verkets förslag om att ungdomar under 18 år bara ska få gå i skolan och arbeta sammantaget 40 timmar per vecka och åtta timmar per dag, med en 48 timmars sammanhållen veckovila.

I praktiken skulle ett sådant regelverk, där skoltid och arbetstid räknas samman och företag hotas med böter om reglerna bryts, göra det omöjligt för många ungdomar att arbeta extra. Även en del föreningsarbete skulle riskera att falla under restriktionerna. Företag som redan i dag avskräcks av byråkratin kring att anställa och extraanställa skulle avskräckas ännu mer. Trösklarna för unga människor till arbetsmarknaden via extrajobb på fritiden skulle höjas.
Vem gynnar det?

Det här är ett exempel på när ”om det går så ska allt läggas till rätta in i minsta detalj”-tänkande förs för långt och får helt andra konsekvenser än vad som torde ha varit avsikten. Förslaget får i realiteten mycket lite med arbetsmiljö eller omsorg om ungdomars välmående att göra. Det kommer att uppfattas som en markering av att ungdomars extraarbete är något oönskat och problematiskt, inte något positivt och värdefullt. Det är orimligt.

Grundläggande regelverk måste förstås finnas, ramar och en uppföljning av hur de fungerar som hindrar att unga utnyttjas. Men de föreslagna direktiven går långt utöver vad som är motiverat. Betydligt större tilltro måste sättas till att ungdomarnas, deras föräldrars, företagens och föreningslivets egna omdömen, önskemål och förmåga att avgöra vad som är bra och lämpligt vida överstiger den detaljerade, misstänkliggörande mallen från centralt håll.
Arbetsmiljöverket signaliserar nu lite vagt att man ska lyssna på de remissynpunkter som kommer in angående riktlinjerna. 
Det bör lyssna till kritiken, och dra tillbaka förslaget.

Låt mig säga det först: slipstvång är en fånig regel.

Att det ibland finns klädkoder på vissa arbetsplatser, och att en del jobb av informations- eller förtroendeskäl kräver uniform, är inte märkvärdigt.

Ibland kan problemet vara nästan omvänt: att arbetskläder inte ställs till förfogande. Så kan det vara när det handlar om kvinnodominerade yrken – exempelvis vid en del förskolor – där förmåner som finns inom många av män dominerade yrken stundom saknas.

Inte heller är det något underligt med att en arbetsgivare kan ställa krav på hur arbetstagare representerar ett företag utåt. Det är naturligt.

Men trots det torde just slipstvång vara svårmotiverat i de flesta sammanhang. Det är en sak, och mest en personlig åsikt.

En annan, och kanske viktigare, sak är att ett slipstvång– om det finns, och det finns ju ganska ofta – knappast kan anses som någon prioriterad sak att upprätthålla från arbetsgivarens sida i ett läge när situationen på arbetsplatsen är konfliktfylld och stämningen dålig.

Det borde åtminstone vara fallet inom bussbranschen och när det gäller förarnas kläder.

Situationen inom bussföretaget Nobina är inte bra i Umeå. Det kan man konstatera, även om orsakerna till det inte är lätta att reda ut utifrån, och säkert finns att söka på flera håll. Alla parter måste bjuda till för att det inte ska spåra ur.

Just därför, i det läge som råder, när ansträngningarna borde vara inriktade på att stabilisera situationen och skapa ett bättre, internt samtalsklimat, är upprätthållet slipstvång ingenting som borde prioriteras.

Till slut kom den reaktion från Mona Sahlin som många efterlyst. Ett bra klargörande.

Bra sågning av dåligt förslag.

Ingen konstig reaktion, utan en sund reaktion.

Det kan bli ett jobbigt år om alla partier ska börja försöka använda bröllopsståhejet som ett sätt att få uppmärksamhet och försöka sola sig i "glansen" av evenemanget.

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring de nya riktlinjer gällande internetanvändning för anställda inom landstinget som VK skrev om på nyhetsplats i gårdagens tidning:

-------------------------------------------------

Landstingets onödiga nervositet för anställda som surfar

Först: jobbar man på en tidning ska man akta sig för att raljera över andra arbetsplatsers ambivalenta, nervösa förhållande till sociala medier och kommunikation på internet. De etablerade medierna har i sina attityder till sociala medier på bara ett par år växlat mellan förfärade Karl Gerhardska ”katt bland hermelinerna”-falsetter och beundrande ”snälla, vi vill också vara med där, vi är coola också, vi lovar”-bedjanden. Någon enighet om var balansen ska ligga finns inte. Alla testar vi oss fram.

På VK råder ingen ambivalens i dag – sociala medier är något positivt. Vi vill vara aktiva där. Har man inte gjort något inlägg på ett tag smyger man nästan på redaktionen så att inte nån ska få syn på en. Det är attityden liksom:

– Hörrudu, Ola, jag har inte sett dig på Twitter på hela dan, vad hade vi sagt om det där, vad ska kidsen tro om oss, nån förklaring?”

– Nja, njä, vet inte…förlåt”.

Så med den reservationen att jag redan hör till de övertygade, men inte alltid hört till dem, tycker jag att Västerbottens Läns Landsting är snett ute med den teknikrestriktiva policy för användning av internet som VK skrev om på nyhetsplats i går.

Problemet med den är inte på något sätt att den lägger fast ett antal grundläggande självklarheter: att man ska sköta sitt jobb, att användningen av internet ska vara förenlig med arbetsuppgifterna, att man inte skada landstingets förtroende, att inte allt är tillåtet, osv.

Problemet uppstår inte heller om man tar itu med och markerar vid enskilda fall där internetkommunikation på arbetstid missbrukas på ett för arbetsuppgifterna och arbetsplatsen skadligt sätt. Och att man tar journalsäkerheten på största allvar är förtroendeingivande.

Problemet är att man i det sammanhanget pekar ut och inför förbud kring just internet, som vore tekniken i sig ett problem som i bästa fall kan tolereras på marginalen. Istället borde man se möjligheterna, lita på de anställdas omdöme och arbetsmoral och i övrigt utgå från det självklara att samma regler gäller där som överallt annars. Eventuell misskötsel vid internetanvändning på arbetsplatsen ska förstås hanteras på samma sätt som andra liknande problem. Internet i sig är varken ursäkt eller problemkälla.

Onödiga förbud, regelverk utformade i en stämning av misstro, förebyggande förebråelser och abrupta skillnader mellan interna regelverk och samhället utanför skapar inga bra eller lockande arbetsmiljöer. Det hämmar arbetslust och effektivitet.

Lite mer tillit, lite större frihet, lite mindre misstro och så det gamla vanliga sunda förnuftet, är en bra grundregel. I en föränderlig tid, är det en insikt många arbetsplatser kommer att tvingas värka fram de närmaste åren.

Det här vore ett utmärkt besked, om sakskäl fick gå före prestige efter frågans olika turer. Och att Sofiehemsskolan, liksom likaledes utsatta Östra Ersbodaskolan, får vara kvar borde ju också vara en logisk följd av att en tydlig majoritet i fullmäktige står bakom den linjen. Gott så.

Den här förhoppningen som jag uttryckte vid årets början känns onekligen fjärran från att infrias så här långt i valrörelsen. Värst hittills när det gäller vulgär debattstil, groteska överdrifter och oseriös debatt har socialdemokraterna varit. Och tyvärr är det onekligen så att en del ledande socialdemokrater i Västerbotten börjat utmärka sig på ett negativt sätt, med förfalskade citat, smaklösa misshandelsskämt och nu senast horribla och för debatten djupt skadliga tillmälen mot motståndare med lätt homofoba anspelningar som särskilda bottennapp. Vilka ord återstår när de verkligen behövs?

Anders Ågren och Sven-Olov Edvinsson och andra har helt rätt i sin kritik av hur den här valrörelsen inletts från socialdemokratiskt håll i Västerbotten, framför allt i angreppen på centerpartiet. Det gäller givetvis inte alla socialdemokrater och inte all kampanj, och inte allt meningsutbyte kring centerpartiet. Låg debattnivå är förstås inte heller något renodlat socialdemokratiskt fenomen, och det är i mina ögon över tid inga större skillnader mellan de rödgröna som helhet och alliansen som helhet på den punkten.

Men de mer än betänkliga inslagen från just socialdemokraterna i Västerbotten är många för tillfället, och att det inte finns fler aktiva socialdemokrater som tar tydlig ställning för en seriös debattnivå när partikamrater spårar ur ger skäl för frågan: hur mår länets socialdemokrati för tillfället, var drar den gränsen för dålig stil i debatten, hur ser den på väljarnas rätt till en vettig valrörelse och vilken typ av företrädare tycker den att Västerbotten förtjänar, alldeles oaktat ideologisk tillhörighet?

Både Umeå och Västerbotten brottas med många svåra, och spännande, framtidsfrågor som förtjänar skarpa, rejäla debatter med kontraster, en mångfald av idéer och klart formulerade alternativ – på kommunal nivå, på landstingsnivå och på nationell nivå. Men en sådan tuff, saklig debatt omöjliggörs om allt geggas ner till lögner, smaklösa personangrepp och en fullständig devalvering av värdeord och omdömen. Det är inte Västerbotten värdigt.

Fel väg: I veckan lades förslaget om studieavgifter för studenter utanför EU/EES-området fram. Argument för en sådan reform finns och med stipendiemedel vägs somligt upp, men jag tycker att argumenten som talar emot förändringen väger tyngre. De positiva effekterna är på sin höjd marginella, de negativa konsekvenserna ska inte underskattas varken på kort eller lång sikt, principen bakom förslaget är tveksam och signalen det sänder i debatten om mer av avgiftsfinansiering inom högre utbildning överhuvudtaget är inte bra. Det är, sammantaget, ett steg i fel riktning. DN:s ledarsida drar alltså fel slutsatser.

Så här har jag skrivit tidigare om detta.

Vulgärpropaganda: Det är trist att en sådan mäktig, resursstark organisation som LO inte har ambitionen att bidra på ett mer balanserat och seriöst sätt till samhällsdebatten än den kampanj man dragit igång i veckan. Viktiga frågor och öden vrids runt till partipolitisk vulgärpropaganda. Så går det när ledningen prioriterar egen partisekterism framför medlemsintressen.

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Sveriges Television, som överhuvudtaget kämpar med sin självbild och uttolkningen av sitt uppdrag, verkar ladda upp för ett svårartat monarkifjäsk under 2010.

Ohämmad populism tycks bli ett bärande tema för omfattningen av och inriktningen på bolagets bevakning av det stundande bröllopet.

Oberoende?

Argumenten för att avskaffa den förlegade licensbyråkratin och ersätta det med finansiering över fonder och skattesedel blir allt starkare.

Om K G Abramsson skämtade så var det ett omdömeslöst skämt. Han borde inse och medge att det var omdömeslöst.

Noterar att de sanslöst feltänkta och osympatiska experimenten med elevbetyg på lärare sprider sig till fler kommuner. Tycker synd om (i synnerhet mobbade) elever och lärare där. Så här skrev jag häromåret kring detta.

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring kommunsammanslagningar med anledning av förslaget från Vindeln i veckan att utreda frågan om huruvida Vindeln skulle kunna bli en kommundelnsnämnd i Umeå.

----------------------------------------

De starka känslorna och det svåra ordet

Få inte panik nu, men det börjar se lite obra ut. Fortsätter vi precis som förut, utan några anpassningar till resten av samhällsutvecklingen, går det förr eller senare på tok.

Förändringar behöver inte göras i hast och desperation, men något slags nytänkande är på sikt nödvändigt. Ju tidigare vi förbereder oss, desto lättare blir det att undvika onödigt dramatiska omvälvningar.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta kapitlet om den kommunala sektorn i Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007 - och framför allt resonemangen kring mindre kommuner där befolkningsunderlag, service och ekonomi börjar svikta.

Fortsatt urbanisering med problematiska demografiska konsekvenser för landsbygden; ökad global konkurrens och rörlighet; ett nytt slags arbetsmarknad; eftersatta lokala investeringsbehov och högre krav på den kommunala välfärdens service- och trygghetssystem; svårigheter att upprätthålla kompetensförsörjningen: Allt ställer i synnerhet mindre kommuner inför nya utmaningar när det gäller att få resurser och ambitioner att gå ihop. Är alla kommuner i landet redo att anta dem på egen hand?

Utan att ta till några kraftfulla eller provocerande formuleringar uttryckte Ansvarskommittén i sitt betänkande försiktigt bedömningen att "vissa kommunsammanläggningar kommer att bli aktuella".

Och det är ju så snacket går allt mer även i Västerbotten, framför allt när inlandskommunernas demografiska framtid kommer på tal. Även om det satsas stort i traditionella nyckelnäringar, även om den allmänna tekniska utvecklingen och de nya livsstilsmedvetna trenderna är positiva för landsbygdens attraktionskraft och även om möjligheterna att locka till invandring öppnar intressanta framtidsutsikter, är situationen sammantaget bekymmersam.

Ytterligare utökat och fördjupat samarbete för att upprätthålla en grundläggande social service, kraftsamla kring de viktigaste investeringarna och den centrala infrastrukturen och få ut maximal effekt av de gemensamma resurserna ses av de flesta som den enda realistiska vägen.

I praktiken är det lättare sagt än gjort. Men principiellt är det sällan någon har en annan åsikt än att det är tillsammans, inte var för sig, som Västerbottens mindre kommuner måste möta de nya utmaningarna.

Någonstans i bakgrunden av sådana diskussioner skymtar alltid det känsligaste av ord: kommunsammanslagning. Ibland sägs det högt, ibland är det underförstått, ibland är det tabu. Men det finns där.

Lyckade kommunsammanslagningar, dem alla förespråkare drömmer om, får två plus två att bli minst fem.
Härligt, vilken grej.

Misslyckade kommunsammanslagningar, dem alla motståndare varnar för, förvandlar två plus två till högst tre.
Shit, vilket fiasko.

En del kommunsammanslagningar, kanske är det vad många väljare misstänker i första läget, slutar med att två plus två blir fyra, lik förbaskat.
Jaha, och vad nu?

Men kommunsammanslagningar handlar i första läget mer om känslor och identitet, än om demokratisk och ekonomisk matematik.

Och känslorna är, i synnerhet på lands- och glesbygden, vanligtvis inledningsvis negativa. Redan själva ordet, så byråkratiskt det än må klinga, är laddat med associationer, minnen och oro. Det har en doft av nederlag, resignation och kapitulation kring sig: kommunsammanslagningar.

Säg ordet i en debatt, med ett tonfall av oundviklighet och nödvändighet, och tanken går oftare till kriser, problem och missmod, än till optimism, satsningar och spännande framtidsutsikter.

Stämningen kring ordet i de lokala debatterna är litet grand så här: Det går inte längre. Det vi har räcker inte för förverkliga det vi skulle önska. Det räcker inte ens för att rädda det vi har och månar om. Vår kommun har kört fast, och måste söka hjälp hos andra.

I den betydelsen av ordet, i den berättelsen, uppfattas kommunsammanslagningar i bästa fall som det minst dåliga i en rad eländiga alternativ.

Men sett historiskt är det långt ifrån självklart att kommunsammanslagningar enbart ska ha negativ klang. De stora kommunreformerna i Sverige på 50-, 60- och 70-talen kan diskuteras ur många aspekter, inte minst när det gäller lokaldemokratin. Men de hade inte någon entydig krisstämpel på sig.

Tvärtom sågs de av många som en framåtsyftande del i välfärdsprojektet för att bättre organisera en expanderande och mer ambitiös social service. De var kontroversiella, de har lämnat både positiva och negativa spår, men bars mer upp av visioner och mindre av en "i värsta fall något nödvändigt ont"-känsla än dagens diskussioner.

Det är alltså stor skillnad på olika typer av kommunsammanslagningar. Om de sker som värjningsaktioner i nödläge, eller med offensiva avsikter i goda tider. Om de sker mellan jämstora kommuner, eller mellan en jättestor och en ganska liten.

Förslaget som fördes fram från Vindeln den här veckan om att i samarbete med universitetet låta utreda vad det skulle innebära om Vindeln blir en kommundelsnämnd (ett i sig omdiskuterat och inte enbart lovordat system) till Umeå är egentligen en kombination av det offensiva och det defensiva. Bakgrunden är, som framförs, en kriskänsla i annars självmedvetna Vindeln. Men samtidigt knyter idén an till den optimistiska debatten om regionförstoringar i Norrland, nya samarbetsformer över förlegade organisatoriska gränser och till stora Umeås fortsatt starka tillväxt. Det finns alltså både pessimism och optimism i förslaget.

Jag har ingen omedelbar uppfattning om huruvida det vore bra med en sammanslagning av Umeå och Vindeln. Farhågorna om sämre lokaldemokrati och förlorad identitet gör att fördelarna måste kunna beläggas som stora för att det ska kännas motiverat. Men att frågan alls ställs är utmärkt. Att förneka de potentiella fördelarna vore lika dumt som att förneka de potentiella nackdelarna. Frågan måste dryftas, fördjupas, belysas. Många av landets kommuner står inför genomgripande förändringar. I Västerbotten bjuds starka kontraster som är extra intressanta att studera.

Det behövs mer kunskap och ett robustare beslutsunderlag för att kunna gå vidare, bekräfta eller avfärda. Idén att be universitetet utreda frågan är därför i sig alldeles lysande.

Anders Rönmark skriver i Örnsköldsviks Allehanda mer om debatten kring regiontänkande och arbetspendling.

Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver med andra utgångspunkter om regionfrågan.

Inom parentes apropå detta: Det var fascinerande, både politiskt och teatralt, för några veckor sedan när Barack Obama, Bill Clinton och George W Bush höll en gemensam presskonferens hur Clinton alldeles självklart var den karismatiska, värmestrålande, charmiga mittpunkten.

Obama har en helt annan framtoning. Hans, också stora, karisma är av ett annat och mer återhållet - kanske kan man säga akademiskt - slag. Det är både till fördel och nackdel för honom, men återspeglar framför allt en del intressanta aspekter av hans ledarskap, och skillnaderna mellan hans stil och Clintons. Joe Klein skrev läsvärt på samma tema i Time häromveckan.

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag utifrån tanken på regionförstoring lite kring nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå, och tar lite hjälp av Gustaf Fröding.

(Någon invänder säkert, att detta är åsikter lätta att ha i Umeå, en stad som växer och lockar till sig folk ”på andras bekostnad”. Jag tror att det är en felaktig slutsats och ett föga givande perspektiv. För det första växer inte Umeå på andra Norrlandskommuners bekostnad, utan i så fall på bekostnad av andra tillväxtstarka universitetsorter söderöver, vilket är bra för hela Norrland, inte minst för inlandskommunerna. För det andra är botniabanan, ökad arbetspendling och regionförstoring i mycket högre grad en chans än en risk för kommunerna söder och norr om Umeå när det gäller inflyttning och befolkningsunderlag.)

-------------------------------------------------------

Inga Ersa och Persa längs Norrlandskusten

Nyheten om att kommundirektören i Örnsköldsvik är skriven och betalar skatt i Umeå väcker visst uppseende. Som jag ser det är det enbart en positiv nyhet, för alla parter.

”Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led. "

Ju förr vi börjar tänka region och regionförstoring på allvar i Norrland och längs Norrlandskusten, desto bättre. Ju förr vi börjar vidga vår uppfattning om vad som är ”här” och ”där”, desto större blir chanserna att göra Botniabanan – och Norrbotniabanan – till succé. Ju mer vi grottar ner oss i ömsesidig lokal missunnsamhet och misstänksamhet (som vore Norrland ett slutet kärl där den enes bröd är den andres död), däremot, desto svårare kommer Norrland att få det i konkurrensen om jobb, företag, människor och välstånd.

”Var klövern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär.
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näven bort åt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
som gjorde brygd och bak."

Att även en kommundirektör i Örnsköldsvik kan bo i Umeå för att lösa en familjesituation är bra för – just det – Örnsköldsvik på både kort och lång sikt. Det omvända förhållandet, att man kan jobba i Umeå men bo i Örnsköldsvik är bra för – just det – Umeå på både kort och lång sikt. Det underlättar kvalificerade rekryteringar till både näringsliv och offentlig sektor. Det skapar bättre förutsättningar för nyinflyttning till hela regionen. Det vidgar den potentiella norrländska arbetsmarknaden. Det lyfter bostadsmarknaden. Det ger ett kraftfullt underlag för varför fortsatta infrastrukturinvesteringar i norr är samhällsekonomiskt rationella. Och det höjer livskvaliteten och valfriheten för människor som redan bor och verkar här.

”Så stredo de, så trätte de,
så levde de, så mätte de
varandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
"Ve nästa ting, Jan Ersa!",
"vi möts, vi möts, Per Persa!",
var deras sista ord."

(Gustaf Fröding)

En sådan frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kommer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norrland.Rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och större möjligheter till individuella livsval i en norrländsk kontext, är själva kärnan i botniavisionerna. Värdet av de ökade möjligheterna till regional tillväxt i Norrland överstiger, även ur ett kommunperspektiv, vida eventuellt enskilt förlorade skatteintäkter. Nyheten om Örnsköldsviks kommundirektörs arbetspendling skvallrar om en hoppingivande utveckling.

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

------------------------------------------------------------

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?