Måste man vara glad? Får man vara glad?

Av , , Bli först att kommentera 6

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Det är frågorna som jag resonerar lite kring i den här korta krönikan om ett arbetsliv i förändring.

—————————————————————-

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet?

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Hur mycket tjurig individ tål ett gemensamt mål och ansvarstagande, hur mycket effektivitet och kontroll överlever kreativiteten och fliten?
Svensk arbetsmarknad är inne i en omställning som inte bara har med strukturomvandlingar och globalisering att göra. Lika stor betydelse har det att livsstilar, identitetsbottnar, kommunikationsvanor och vardagsliv förändras i takt med samhälls- och teknikutvecklingen. Det sker inte enbart men i huvudsak i en välkommen, mer individualistisk och liberalt tillåtande riktning, bort från kvävande mallar och måttstockar.
Men hänger arbetsgivare, arbetstagare och kunder med i den gradvisa omvandling som pågår runt omkring?

I förra veckan rapporterades det om att Alimak Hek AB i Skellefteå inte längre vill betala för de anställda under fikaraster, med hänvisning till den globala konkurrensen.

Under det senaste året har rader av direktiv för användandet av sociala medier på arbetstid, väckt uppmärksamhet i olika branscher.

Arbetskläder, makten över dem, utformningen och finansieringen av dem, är ett återkommande konfliktområde i många yrken.

För en månad sedan protesterade anställda inom äldrevården i Umeå mot formuleringar i ett kontrakt från arbetsgivarens sida om att de anställda ska ”visa lust och vilja för arbetet”.
Det handlar ibland om arbetsgivare som, ofta med goda avsikter, ibland med ett nervöst kontrollbehov, inte hittar balansen mellan iver och tolerans, mellan tro på ett upplägg och respekt för medarbetares integritet, mellan vilja att lägga tillrätta och fördragsamhet med knöligheter.

Det mesta talar för att yngre generationer kommer att växla arbetsplatser oftare och tvingas jobba längre upp i livet än tidigare, för att välfärden ska kunna upprätthållas när vi lever längre och längre.
Då krävs inte bara reformer för generell välfärd som höjda tak i socialförsäkringarna, regelreformer som sänker trösklarna för företag att anställa människor i utsatta grupper och stora insatser för ett livslångt lärande. Ännu mer hamnar frågor om miljö och stämning, på arbetsplatserna i centrum.

Om vi ska orka längre, och mäkta med omställningar högre upp i åldrarna, får inte arbetslivet slita ned som förr. Det finns alla skäl att tala om vad som kan ge uthållighet och glädje i jobbet för fler.
Men inte som krav och yta, utan i en djupare insikt om hur vi fungerar som människor i olika livsfaser.
Lite större rum för det individuella och egna, och för det sociala som lindrar, stöttar och avleder – på internet eller i fikarummet – är en bättre väg att gå, och skapar långt större konkurrenskraft, än att skränka in och reglera bort vardagspauser eller kräva lust när den saknar rötter och näring.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Dra rätt slutsatser av de höga elpriserna

Av , , 2 kommentarer 5

De skyhöga elpriserna och vilka slutsatser vi bör dra av dem på lång sikt är ämnet för några funderingar i den här krönikansom kritiserar både kärnkraftslobbyns bluff och klimatdebattörernas feghet.
 
——————————————
Dra rätt slutsatser av de höga elpriserna
 
De höga elpriserna upprör åter känslorna. Det är begripligt med tanke på den börda på privatekonomier och viktiga industrier som de senaste vintrarna inneburit. Vad som är mindre gripligt är kortsiktigheten och fegheten i debatten från politikers, mediers och profilerade debattörers sida när det gäller vilka slutsatser som bör dras. Klimatdebattörerna har gått och gömt sig, kärnkraftslobbyn har glada dagar och indignation mynnar sällan i resonemang.
 
För att börja med det senare finns det en punkt där indignationen är i högsta grad berättigad. Oligopolsituationen på elmarknaden är en skandal som hämmar normala och för konsumenterna gynnsamma marknadskrafter att verka. Det är ett akut problem. De stora jättarna Vattenfall, Fortum och Eon dominerar, samarbetar i grumligt korsägande, har föga incitament att agera för lägre priser och hindrar på ett oacceptabelt sätt rationell konkurrens på elmarknaden. Det är inte avregleringen som är problemet, utan att den inte är genomförd fullt ut, att den fastnat i ett läge som ligger mycket långt ifrån sund marknadsekonomi.
 
I övrigt gör kärnkraftslobbyn som den brukar, hakar på en rådande diskussion och starka stämningar – för ett år sedan var det klimatfrågan, nu är det elpriserna – för att på omvägar vinna stöd för en framtida utbyggnad av en ändlig och dyr energiresurs.
Det är en dogmatisk kampanj som blandar ihop det korta och det långa perspektivet, som inte vill diskutera kostnader för, konsekvenser av, osäkra omständigheter kring och olösta frågor gällande hela förloppet från uranbrytning till avfallslagring som kärnkraften inrymmer.
 
Nya kärnkraftverk är så dyra att bygga, omständliga att underhålla och osäkra att driva – om de inte hårdsubventioneras som hittills – att de bara går ihop ekonomiskt om elpriserna hålls höga under lång tid.
 
Försöken att låsa fast stora delar av energiförsörjningen vid kärnkraft för resten av 2000-talet underskattar också potentialen och tempot i teknikutveckling, entreprenörskap och forskning kring de förnyelsebara alternativen med samma tidsperspektiv. Att utmåla nya kärnkraftverk som ett sätt att sänka elpriser är att vilseleda. Att satsa på förnyelsebart vore med största sannolikhet bättre ur prissynpunkt och tryggare ur försörjningssynpunkt för det kommande halvseklet än att bygga nya reaktorer för drift många decennier framåt.
 
Men där är vi inte ännu. Därför slår hackande reaktorer på elpriset. Och en snabb avstängning av reaktorer skulle driva upp priserna ännu mer – eftersom kärnkraftverken står där, byggda, hårdsubventionerade och producerande faktum sedan lång tid tillbaka. Trots att förklaringarna till denna vinters elpriser vanligen börjar med låga nivåer i vattenmagasinen, finns alltså ett uppenbart samband mellan existerande kärnkraftskapacitet och elpriserna.
 
Men behovet av kärnkraft på kort sikt ska inte förväxlas med vad som är rationellt att satsa på långsiktigt. Även om en förtida avveckling av kärnkraften är omöjligt både för ekonomi och elförsörjning måste omställningen till det förnyelsebara, bort från det ändliga, inledas någon gång – av ekonomiska skäl lika mycket som miljömässiga.
 
Om vi ska kunna garantera en säker, ren och ekonomiskt rationell energiförsörjning för kommande generationer måste vi inse att ingen framtida ekvation kommer att gå ihop – ekonomiskt och ekologiskt – om inte de förnyelsebara alternativen tar över. När nuvarande kärnkraften tjänat vore en välavvägd, realistisk brytpunkt att sikta på.
 
Kärnkraftslobbyn försöker utnyttja både klimatfrågan och elpriserna för att mana på energipolitiken in i en storskalig och dyster återvändsgränd. För drabbade av skyhöga räkningar vore det ingen tröst och ingen räddning. Den bluffen bör genomskådas.
Men även oppositionen som varit så heta på att synas i klimatfrågan de senaste åren, och som inte vill bygga ny kärnkraft, uppträder just nu med allt annat än ryggrad och integritet. För de höga elpriserna är ju till inte ringa del konsekvenser av klimatpolitiska prioriteringar, skatter och utsläppsrätter. Ekonomiska styrmedel driver upp avgörande marginalpriserna på det som importeras i form av fossila bränslen i lägen med inhemskt underskott.
 
Men det är ju själva poängen med ekonomiska styrmedel på miljöområdet, att en omställning bort från i det här fallet smutsiga energikällor ska stimuleras. Man måste försvara helheten i en sådan process, som ofrånkomligen tar tid och som kommer att belöna dem som är tidigt ute. En del av de höga elpriserna hänger ihop med en miljö- och klimatpolitik som många debattörer, ohämmat påhejade av trendkänsliga medier, slagit fast är en livsnödvändighet. Jamen, stå för det då, det var ju rätt.
 
För dem som anser klimathotet överdrivet, inte ser något behov att ställa om från ändliga energikällor till förnyelsebara och håller klimatpolitikens styrmedel för onödiga, är elprisdebatten betydligt enklare intellektuellt. Men inget parti inom alliansen eller den rödgröna oppositionen parti har, på goda grunder, intagit någon sådan hållning.
 
Därför är exempelvis socialdemokraternas kritik mot regeringen för höga elpriser nu tomt, ryggradslöst och populistiskt hyckleri, talande för ett parti i en fas av intellektuell förvirring med en självbild utan verklighetsförankring. Och var är miljöpartiet i debatten om elpriserna? Vill man inte förknippas med B sedan man demonstrerat för A? Är det inte roligt längre?
 
Elpriserna tynger hushåll och industrier. Men inget blir bättre av att vi drar felaktiga slutsatser för framtiden eller förlorar modet att stå upp för en omställning till det förnyelsebara som är nödvändig, rätt och på lång sikt den med marginal billigaste och tryggaste lösningen.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Stöd kraven på demokrati i Egypten

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är fortfarande mycket oklart hur utvecklingen av upproret i Egypten kommer att utvecklas, hur den ideologiskt mycket breda koalition av olika oppositionsgrupper kommer att lyckas organisera fortsatt motstånd, hur den hårt pressade regimen kommer att reagera och framför allt hur militären kommer att agera.

 

Men det är tvivellöst gripande och hoppingivande händelser som utspelar sig i hela regionen, där revolutionen i Tunisien bara var en början. En rädsla har släppt, ett tålamod tagit slut, som ofta i historien när auktoritära regimer börjar falla.

 

Omvärlden får nu inte vela eller mumla i sitt stöd för krav på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, och får inte hålla auktoritära regimer under armarna av gammal vana, med floskler om ”stabilitet” och i strid mot alla principer. Osäkra dagar väntar, det är för tidigt att jubla, protesterna för demokratisering och frihet i Egypten måste få känna omvärldens stöd.

 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja tack!

Av , , 3 kommentarer 6

Om åldersfixering åt alla håll i politiken, och slöseri med erfarenheter i samhällslivet, handlar några funderingar i den här krönikan.

———————————————-

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja, tack!

Mossa eller napp? Dinosaurie eller småglin? Åldersfixering är ett otyg. Politiken är inget undantag.
Åldersfixering är ett resursslöseri när den med rosiga kinder vill pensionera redan 55-åringar som något slags fossiler, och ett resursslöseri när den med ärrade händer viftar undan 20-åringar som något slags snorvalpar.

Åldersfixering kan göra startsträckan för unga till inflytande, makt, och delaktighet groteskt lång. Den kan spärra ut vittnesmål från, insikter om och engagemang för nya sociala och kulturella verkligheter så länge att de nästan redan blivit historia innan någon yngre får chansen att injicera sina erfarenheter i debatt och beslut.
Åldersfixering kan visa ut äldre människor från banan precis när mognad, insikter, samlad kunskap, auktoritet att säga obekväma nej, oräddhet att stöta sig med trender och tålamod att tänka efter gör dem dugligare och värdefullare för en församling, arbetsplats eller organisation än någonsin.

Erfarenheter kan syfta på det man samlat på sig under ett liv, en växande samling minnen, perspektiv och kompetenser. Det är eftertänksamhetens, jämförelsernas, den historiska överblickens och de stora perspektivens erfarenheter.
De är inte snabba med första repliken. De hänger inte med i första nyhetsdygnet. Men de är ovärderliga för den som vill förstå samtiden och förutse framtiden när den inledande upphetsningen lagt sig.

Men erfarenheter kan också syfta på det man upplever i nuet. De kan vara samtida och ögonblickliga, formade av en speciell vardag här och nu. Sådana erfarenheter måste tas tillvara kontinuerligt och direkt i det politiska arbetet. Och först en större mängd människor tillsammans, i olika åldrar och från skiftande miljöer, i ömsesidigt, respektfullt utbyte av sådana erfarenheter, kan skapa sig en helhetsbild av samtiden och samhället. Mångfalden av åldrar får ett egenvärde.

Vi är skruttdåliga på att ta tillvara och värdera erfarenheter i Sverige. Inte minst inom politiken gäller det både det långa livets och det stressade nuets erfarenheter. Vingspannet på det svenska etablissemanget, politiskt och medialt, och den svenska offentliga debatten, är ofta onödigt litet; en tunna med pingvinvingar.

Även när det gäller en annan typ av erfarenheter är vi sorglöst slösaktiga i det politiska livet, och där har medierna störst skuld. Det handlar om erfarenheterna hos människor som trampat snett, som misslyckats, eller kanske bara försökt sig på något – som företagare, som nyskapare i sina organisationer – men landat i diket.
Går det åt fanders för några som råkar vara politiker har det länge varit en inre medielogik att de ska drevas, tvingas till avgång eller åtminstone skam så nyanslöst att varken de eller andra med högre ambitioner än att livet igenom vara robotar som aldrig någonsin riskerar något vågar sig in i politiken igen. Fiaskots, sårets, otillräcklighetens ödmjukhet och eftertanke får aldrig chansen att förädlas i ett medieklimat där den skenheliga drevjournalistiken fortfarande slår till regelbundet.

Inte ens motsatsen, framgångens erfarenhet hos en politiker, är riktigt accepterad. Då slår en spekulativ, misstänkliggörande jantelag till. Titta, den där är ju inte som folk, följer inte normen, avviker, sätt åt en´.
Det har redan börjat leda till en farlig utarmning av politiken, när människor måna om sin integritet tänker sig noga för innan de utsätter sig.

På tal om sega gubbar:
Det sägs att den åldrande Winston Churchill (81 år när han avgick) under sina sista år som premiärminister brukade reta utrikesministern, den tilltänkte, och otålige, efterträdaren Anthony Eden med påminnelsen om att William Gladstone minsann bildade sin sista regering vid 83 års ålder.
Konrad Adenauer, Västtysklands första förbundskansler efter kriget, valdes vid 73 års ålder, satt sedan kvar vid makten i 14 år och avgick först vid 87 års ålder, tämligen motvilligt.
Ronald Reagan ansågs symbolisera en ny tidsanda, såsom den nu var, och ett nytt decennium – en påminnelse som att det inte bara är unga som kan bryta ny mark – när han tillträdde som amerikansk president, 70 år gammal.

På tal om brådmogna spolingar:
Konturerna av en ny, gyllene generation i svensk politik, kan anas. Gustav Fridolin, 27 år, är på väg att bli språkrör för miljöpartiet. Annie Johansson, 27 år, tippas av många bli Maud Olofssons efterträdare i centerpartiet. Birgitta Ohlsson, 35 år, nämns återkommande som en önskvärd, framtida efterträdare till Jan Björklund i folkpartiet. Det skulle sänka medelåldern på partiledare rejält, vilket varken är bra eller dåligt, men också av skäl som har med personerna, inte deras ålder att göra, bädda för högklassiga debatter i riksdagen.

Andra partier kommer att satsa på lite äldre ledare. Förhoppningsvis blir vingspannet brett. Och vem som blir banbrytare, förstår sin tid bäst, kommer aldrig att gå att utläsa av passet.

3 kommentarer
Etiketter: ,

Svår balansgång för Obama

Av , , Bli först att kommentera 0

Det årliga State of the Union-talet och läget i amerikansk inrikespolitik är ämnet för några rader i den här krönikan.

—————————————————-

Svår balansgång för Obama

När Barack Obama träder in i kongressen för att hålla årets State of the Union-tal om läget i nationen sker det i ett dramatiskt skede av amerikansk inrikespolitik. Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och framför allt den gigantiska statsskulden tornar upp sig som ett nationellt hot av nytt slag.

Det har nog funnits mer än en amerikansk president de senaste 100 åren som då och då, när politiken krisat värre än vanligt, önskat få göra som Thomas Jefferson 1801: skriva ned det årliga budskapet på papper och skicka kopior till kongressen, som någon annan sedan får läsa upp.

Så gick det till under hela 1800-talet. State of the Union var länge inget tal, det var ett skriftligt meddelande.

George Washington höll det första State of the Union-talet 1790 själv inför kongressen. Även efterträdaren John Adams närvarade personligen. Men Thomas Jefferson, mer skeptisk mot en stark centralmakt än föregångarna, tyckte att ritualen, med det demonstrativa och eniga hyllandet av presidenten, hade för starka monarkistiska drag. Han skickade en budbärare.

Det skulle dröja ända till Woodrow Wilson 1913 innan en president på nytt närvarade för att leverera State of the union. Även då hade skiftet av ritual politiska undertoner. Presidentrollen hade åter fått större tyngd, blivit mer aktiv och fått starkare positiv laddning, med Theodore Roosevelt som banbrytare några år tidigare. Den utvecklingen har bara fortsatt.

Under påverkan från radio och tv har själva den konstitutionella kärnan sedan dess bäddats in allt djupare i en teatral händelse med många bottnar och aktörer. Det är de till synes löjliga, men subtila, detaljerna som räknas. Allt som kongressledamöterna gör skärskådas och tolkas. Vem sitter bredvid vem, vem skakar hand med vem, vem vänder ryggen mot vem, vem applåderar eller applåderar inte till vilken del av presidentens tal?

Presidentens tal är bara halva föreställningen. Få är där för att bara lyssna. Hela rummet är en scen.

Som ritual har det, inte minst genom det unisona jublet under presidentens inmarsch, fått växande symbolisk betydelse. Det ger det politiska etablissemanget tillfället att manifestera högre gemensamma, nationella värden, nedärvda i institutionerna och lyfta över dagsdebattens käbbel.
I år, mot bakgrund av det brutala attentatet mot en kongressledamot och hennes åhörare i Arizona för ett par veckor sedan, men också den hätska polariseringen mellan demokrater och republikaner det senaste året, kommer den aspekten att stå i centrum.

För Obama väntar en svår balansgång mellan utsträckt hand till motståndarna och tydligt ledarskap utifrån egna principer. Han har både mot- och medvind. Kongressvalen i höstas blev en jätteframgång för republikanerna och tyvärr ett svårt fiasko för demokraterna och Obama, som båda fick underkänt av väljarna. Men de senaste veckorna, efter lyckade kompromisser över blockgränsen i slutet av förra kongressperioden och ett eftertänksamt, lovordat tal efter attentatet i Arizona, har Obamas popularitet ökat kraftigt igen, i ett snabbt opinionsskifte.

Samtidigt har ledande republikaner efter höstens seger fått stora problem med att förklara vad de egentligen vill själva, mer än att vara emot demokraternas reformer. Var vill man spara, var vill man satsa, vad vill man själva i sjukförsäkringspolitiken? Pressas de blir det mest vaga floskler och i sak undvikande svar.

Det republikanska partietablissemanget, måna om att framstå som seriösa i mittenväljarnas ögon och måna om att inte sabba chanserna helt för nästa republikanska presidentkandidat, vrider sig också besvärat när de konfronteras med radikala och uppseendeväckande krav och citat från företrädare inom den omstridda Tea Party-rörelsen.

Inget av partierna mår alltså riktigt bra.

Det står och väger. Läget är spänt. Obama lär inte våga nöja sig med att skicka ett brev.

Bli först att kommentera

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Av , , Bli först att kommentera 7

Bättre villkor för småföretagare och ökad jämställdhet inom näringslivspolitiken och innovationspolitiken som ödesfrågor för Västerbotten, och för Sverige, och möjligheten till fräschare sätt att ibland närma sig området närings- och tillväxtpolitik är ämnet för min lördagskrönika den här veckan.

Malin Lindbergs avhandling som jag refererar till när det gällen innovationspolitiken och jämställdheten kan läsas i sin helhet här.

—————————————————

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Det ska vara manligt, tekniskt, storskaligt och redan från början förankrat högt uppe i hierarkierna eller djupt inne i de bakre rummen, annars blir det inga stålar, inga kontakter och ingen uppmärksamhet.
Det är en av förklaringar till varför Norrlands inland haft det tufft, trots tung basindustri och stora naturresurser, att bredda sina näringsliv och arbetsmarknader. Och det är en av förklaringarna till varför Sverige haft sådana problem att få fart på småföretagandet överhuvudtaget.

Första problemet: Det har, grovt uttryckt, varit män och maskiner som gällt i den svenska innovationspolitiken. Idéer, nätverk och företagande med andra utgångspunkter, framför allt inom traditionellt kvinnodominerade branscher, har exkluderats och missgynnats.
I en avhandling som lades fram i höstas vid Luleå tekniska universitet – "Samverkansnätverk för innovation. En interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning" – visar Malin Lindberg på ett givande och inträngande sätt hur innovationspolitikten i sina prioriteringar nedärver gamla, normer och hierarkier.

Hennes studie, ett utmärkt exempel på hur relevant genusperspektivet i forskning är, konstaterar att av de innovationssystem som har prioriterats i politiken är det främst ”två grupper av näringar som dominerar: bas- och tillverkningsindustri respektive ny teknik, som båda främst består av mansdominerade branscher. En lägre prioritet har givits åt gruppen service- och upplevelsenäringar, som till största delen består av näringar som sysselsätter många kvinnor.”

Kvinnor som grupp och de näringar som sysselsätter många kvinnor, skriver Lindberg, ”har fått en betydligt mindre andel av de innovationspolitiska medlen än vad män och mansdominerade näringar har fått.”
Basindustri, teknikindustri och tillverkningsindustri får omkring 80 procent av pengarna, medan området service och upplevelser får omkring 20 procent.

Malin Lindberg beskriver också de samverkansnätverk för kvinnligt företagande hon har studerat:

”De vittnar om hur de har blivit avrådda att söka medel från policyprogram som riktar sig till innovationssystem och kluster; om hur de inte ansetts vara lämpliga att ta del av statlig service inom företags- och innovationsutveckling; om hur deras målgrupper med kvinnor och verksamhetsområden med många kvinnor givits undermåliga statliga utvecklingsmedel; samt om hur män och mansdominerade sektorer prioriterats i policyprogram och forskningsstudier.”

Så den redan från början djupa könsuppdelningen inom näringsliv och arbetsmarknad kan förstärkas av innovationspolitiken.

Problemet är inte de traditionella näringarna. För Norrland är de grunden för orternas överlevnad, och själva förutsättningen också för framväxten av lokalt tjänste- och serviceföretagande. Problemet är att nya perspektiv och aktörer – de som ska generera morgondagens jobb och tillväxt – inte får chansen att utvecklas på jämlika villkor. Ojämlika maktförhållanden, formella och informella, från gårdagens samhällsliv överförs till morgondagens via de medel och insatser som hade, eller borde ha, helt andra syften.

Politikens snäva spektrum, summerar Lindberg, ”hämmar den innovativa potentialen hos de aktörer och områden som tillskrivs en central roll i den framväxande kunskapsekonomin.”

Hemläxa nummer ett.

Andra problemet: Det har under lång tid varit de allra mäktigaste företagen och de stora, rika facken som styrt och ställt när lagar utformats och byråkrati skapats för näringsliv och arbetsmarknad i Sverige. De resursstarka jättarna har haft goda relationer till varandra och till regeringarna. Och det har varit de stora, starka aktörerna som stått i centrum för mediernas bevakning – ofta ljussatt med en förutbestämd mjukmarxistisk verklighetsuppfattning – av näringsliv och arbetsliv under decennier.

Även liberaler har tenderat att glömma idealen om konkurrens och konsumentmakt och fastna i ett slentrianmässigt försvar av privat näringsliv i sig, som en motsvarighet till socialismens ryggmärgsförsvar av allt offentligt. Oavsett utväxter av monopol, oligopol och korruption, fall där allt som oftast just mindre företag körs över.

Småföretagarnas villkor, hur de drabbas av myndighetsagerande, regler, skatter, administrationstvång, frånvaro av skyddsnät och orimliga arbetstider, har tämligen systematiskt ignorerats av beslutsfattare, intresseorganisationer och medier.

Att andelen nya och mindre företag i Sverige varit för låg, och att mindre företag haft svårt att expandera, att attityderna till entreprenörskap länge var reserverade, är inte ägnat att förvåna. Det är också en orsak till den höga arbetslösheten i utsatta grupper.

Globaliseringsrådets på flera områden matnyttiga slutrapport från 2009 slår fast:

”Dessutom förefaller sysselsättningsökningen uteslutande vara hänförlig till tjänstesektorerna och företrädesvis till de mindre och medelstora företagen. Det finns skäl att tro att förskjutningen mot tjänster och mindre företag kommer att fortsätta framgent. De större industriföretagen har sannolikt spelat ut sin roll som direkta sysselsättningsmotorer.”

Hemläxa nummer två.

Tillsammans är de här två missförhållanden ett underskattat hot mot framtida jobb och välfärd. Det gäller inte minst i en region som Västerbotten, där ett av problemen är för smala och entoniga arbetsmarknader och svårigheter att locka innovatörer att satsa utanför storstadsregionerna. Även Umeå, trots att det snarare är ett framgångsexempel i Norrland, har en del problem av liknande slag.

Här finns mycket att göra nationellt och regionalt. Tillväxt- och näringslivspolitik definieras ofta snävt. Ibland reduceras den till att handla om enbart ekonomiska frågor; eller missuppfattas handla om ett slags önskelista från storföretagen som politiken ska säga ja eller nej till; eller blir föremål för mossig marxism från 1800-talet som delar in världen i arbete och kapital och sedan stänger alla ögon och öron.

Att istället utgå från hur hierarkiska normer och förlegade attityder laddar begrepp som entreprenörskap, innovationer, hållbarhet, miljö, utveckling och kön på ett sätt som hämmar lokalt ny- och småföretagande i allmänhet och innovationssatsningar inom traditionellt kvinnodominerade områden i synnerhet, är ett mer konstruktivt sätt att börja formulera en modern näringslivspolitik.

Här kan radikal samhällskritik och klassiska tillväxtperspektiv, regionala strävanden och framtidsforskning mötas, lära av och inspirera varandra. För Norrland är ny- och småföretagande inte bara en fråga om jobben, utan en fråga om makt, jämlikhet och frihet, och inte minst i det avseendet en fråga om regional överlevnad på sikt.

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Av , , 3 kommentarer 12

En krönika om beskedet att Migrationsverket ska lägga ned sin anläggning i Vilhelmina och storskalighetstänkande som gör lands- och glesbygdskommunerna är chanslösa vad de än gör, eftersom de är just små.

———————————————–

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Migrationsverkets besked att flyktinganläggningen i Vilhelmina ska läggas ned följer tråkiga, men kända mönster. Motiveringen att den välfungerande anläggningen är för småskalig, och därmed för dyr när besparingar ska göras, känns igen. Så har storskalig drift och centraliseringar av verksamhet till de större städerna alltid motiverats.

Men då är lands- och glesbygdskommunerna chanslösa vad de än gör, hur de än presterar och hur väl de än lever upp till givna förtroenden och goda åtaganden, eftersom de är just små.

Den centraliseringsautomatism som varje år drabbar landsbygdskommuner runt om i landet bör inte accepteras. Det skapar uppförsbacke i sig, men färgar också omvärldens bild av och investeringsvillighet i kommunerna på ett negativt sätt.
När det handlar om offentlig verksamhet är det i slutändan en politisk fråga.

Nedläggningen av anläggningen berör 320 platser och 70 lägenheter. Migrationsverket har nio anställda i Vilhelmina. Kommunen gör dock som VK rapporterat om på nyhetsplats bedömningen att sammanlagt ett tjugotal tjänster involverade i arbetet berörs. Det är i sig en tuff påfrestning för orten. Dessutom smalnar det av den lokala arbetsmarknaden med de konsekvenser det har för rekryteringsmöjligheter även till andra branscher.

Men i det här fallet är frågan större än som sammanfattas i antalet jobb och lägenheter.

Dels, och framför allt, handlar det om själva principerna och utgångspunkterna för flyktingmottagande och integrationspolitikens tidigaste skeden. Var och under vilka former bör och kan mottagandet ske, vilka möjligheter erbjuder det lilla samhället i integrationsprocessen som kanske storstaden inte gör i samma mån?

Dels handlar det om den principiella synen på småskalighet och decentralisering som något tänkbart värdefullt överhuvudtaget i samhället.

Dels handlar det om den norrländska landsbygdens framtid demografiskt och befolkningsmässigt.

Sammantaget borde möjligheterna med småskaligare anläggningar i landsbygdskommuner som vill ta emot och vars lokalsamhällen ställer upp, utvecklas av och tar ansvar i den mycket svåra och komplicerade process som flyktingmottagande utgör väga tungt.

I synnerhet som Norrlands inland sätter en del av sitt framtidshopp till just invandring och det moderna landsbygdssamhället med mångfald i det lilla som lockande alternativ till storstadsförorten. Kopplingen till framtidsperspektivet har en positiv effekt på konstruktivitet och uthållighet i det långsiktiga integrationsarbetet, som andra miljöer inte alltid kan erbjuda. Ur både solidaritets-, integrations- och utvecklingssynpunkt förstärker plusfaktorerna varandra.

Gör inte om gamla misstag. Varför lägga ned i Vilhelmina?

3 kommentarer
Etiketter: , ,

I väntan på nästa epokskifte

Av , , Bli först att kommentera 2

Några funderingar kring epoker, långa och korta århundraden och vilka som blir först med att samla en ny, bred rörelse som tar vid i 2000-talet när det långa svenska 1900-talet tar slut. För er som kollar i papperstidningen så har Niklas Erikssons teckning paus den här veckan, men han är åter nästa vecka igen.

————————————-

I väntan på nästa epokskifte

Man brukar ibland med hänvisning till historikern Eric Hobsbawm tala om ”det långa 1800-talet”, som började med franska revolutionen 1789 och slutade med första världskrigets utbrott 1914, och ”det korta 1900-talet” som inleddes med första världskriget och slutade med Sovjetkommunismens fall .
Det är sällan inrikespolitiska epoker är lika lätta att identifiera. När revolutioner uteblivit och inga murar fallit, när reformismen lunkat på i hyggligt samförstånd, flyter färgerna ihop. I Sverige får vi söka oss långt tillbaka för att hitta omvälvningar. Frihetstiden på 1700-talet, revolutionen 1809, ståndsriksdagens avskaffande 1866 och demokratins genombrott 1917-1921 efter decennier av liberalt och socialdemokratiskt förarbete, är exempel på tydliga epoker eller brytpunkter i den inrikespolitiska historien.

Även sedan demokratins genombrott kan, om man så vill, den inrikespolitiska utvecklingen delas in i många korta miniepoker. En för varje decennium med allt som passerat revy och förändrats, som gärna sker när vi närmar oss nutid i historieskrivningen. Men frågan är om inte kontinuiteten, hur likt sig allt förblivit i frågeställningar och grundläggande strävanden, är mer påfallande än de små skiftningar och tyngdpunktsförskjutningar som ständigt ägt rum sedan vågmästarnas 20-tal och kohandelns 30-tal till i dag.

Omöjligt är det inte att framtidens historieböcker trots det kommer att tala om en i grunden sammanhängande epok ända från Per-Albin Hanssons folkhemstanke – det entydiga brottet med marxistisk samhällsanalys och klasskamp inom socialdemokratin till förmån för pragmatisk socialliberal reformism – fram till de nya moderaternas och alliansens försiktiga puts av den marknadsekonomiska välfärdsstaten i mogen form. Det kanske är det långa svenska 1900-talet.

Utvecklingen har varit enorm, men inom ramen för en och samma grundtanke. Välstånd genom marknadsekonomi och utbildning, välfärd genom generella trygghetssystem och gemensam finansiering – tillsammans tillväxt så det knackar. Det mesta i svensk debatt kretsar fortfarande kring hur den gamla slagdängan ska sjungas på bästa sätt i varje ny tid. De som prövar helt andra låtar vet att de är dömda att förbli i opposition.

Man kan gå ännu längre tillbaka. Adolf Hedins pionjärmotioner på 1880-talet om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar, eller motiven bakom folkpensionens införande av Karl Staaffs liberala ministär 1913, kräver ingen översättning från en epoks tankesätt, perspektiv och retorik till en annan, eftersom de påbörjade något som fortfarande är en del av en konsensus i samhällsdebatten och väljaropinionen.

Det är långa bågar över ett århundrade även för reformlunkens land. Över det behöver man inte sucka. Det visar styrkan i den marknadsekonomiska välfärdsstaten, som inga ärkekonservativa, nyliberala eller socialistiska systemskiftesdrömmar haft en chans att mäta sig med.

Men epokskifte behöver inte betyda systemskifte, att det gamla rensas bort trots oförändrade förutsättningar.

Ett epokskifte kan också tvingas fram när verkligheten förändras så till den grad att helt nya frågeställningar kräver uppmärksamhet där de gamla refrängerna fortfarande fungerar, men inte ger heltäckande vägledning. Sverige är på väg mot ett sådant, men partierna har svårt att hänga med.

Man skulle kunna hävda att vi befinner oss i slutfasen av Sveriges långa 1900-tal, där Fredrik Reinfeldt snarare avslutar något än inleder något. Jag tror att det är så.

Gårdagens partiledardebatt i riksdagen underströk vilket väntrum som inrikespolitiken befinner sig just nu. I det som avtecknar sig som 2000-talets stora vattendelare, epokgörande frågor och avgörande målkonflikter som måste övervinnas i nya synteser, nya breda ideologiska koalitioner, står både regering och opposition för tillfället ganska osäkra, handfallna och sökande.

Energiförsörjning, miljö och hållbar utveckling. Personlig integritet och rättssamhälle. Migration, samlevnad, tolerans och pluralism. Rationalism, individualism och trosmångfald. Globalisering och småskalighet. Demografiska revolutioner och svårlösta välfärdsekvationer, medborgarrollen bortom det privata men nedanför det statsapparata, i 2000-talets demokratier. Och så hotet mot demokratin från nya auktoritära, repressiva tillväxtregimer, där marknadsekonomin får rum, men liberalismen stängs ute.

Vilka blir hävstång för en ny epok, intellektuellt och organisatoriskt, som utgår från dessa perspektiv? Orkar något av de etablerade partierna i närtid? Blir det kapplöpning i grön, ideell utvecklingsoptimistisk liberalism, där prefixen faller bort, mellan nya generationer inom folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, kanske tillsammans med fritänkare inom socialdemokrater och moderaterna, kanske med nya rörelser som piratpartiet som pådrivare på vissa områden? Eller går de gamla aktörerna mot sitt slut tillsammans med den epok de formade och kämpade i?

Svensk politik är på väg in i ett epokskifte, men det söker fortfarande sina trovärdiga, intellektuellt stringenta vägröjare. Vem hinner samla en ny, bred framstegsrörelse först?

Bli först att kommentera
Etiketter:

Umeå, Sundsvall och ett gammal gnabb

Av , , 6 kommentarer 8

VIlken är Norrlands huvudstad, har Norrland en huvudstad, behöver Norrland en huvudstad? Det är utgångsfrågorna för den här lördagskrönikan:

——————————————————

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

”Möjligen har vi här ett första vittnesbörd om att de opinionsbildande i Umeå kände sig mogna att ta upp konkurrensen med den ecklesiastika och administrativa metropolen Norrlands Aten om ställningen som Norrlands huvudstad. Det var vid denna tid ingen tvekan om att Umeå var första stad i Övre Norrland, som vi ovan sett även ekonomiskt. Men att mäta sig med det väletablerade och till invånarantal dubbelt så stora Härnösand var ett djärvt grepp, som avslöjade vittgående aspirationer och en stark tilltro till den egna förmågan. (…) Branden 1888, som gjorde Umeå riksbekant, synes snarare ha ökat än minskat detta nya självförtroende.”
(Ur ”Umeå stads historia 1888-1972” om rektor Johan Johanssons förslag 1888 att försöka få den hovrätt som var planerad för Norrland förlagd till Umeå istället för Härnösand.)

Norrlands ledande stad – är det Umeå eller Sundsvall? Ett nytt försök från Sundsvalls sida att i en reklamkampanj lägga pr-beslag på begreppet ”Norrlands huvudstad” har väckt frågan till liv igen.
På ytan handlar diskussionen om professionell marknadsföring, klassisk titelsjuka och mild regionalpatriotism. Frågan är som gjord för några snabba webbomröstningar, ömsesidigt gnabb med glimten i ögat och kvicka uppräkningar av vad som egentligen finns i respektive städer. Underhållande, men utan större betydelse.
Under ytan, däremot, är det en känslig diskussion med stor relevans för hela Norrlands framtid och med historiska rötter som sträcker sig sekel tillbaka.

Gnabbet och dragkampen om positionen som norra Sveriges ledande stad har pågått länge. Mycket har hänt på vägen. Någonstans måste man ändå börja. Varför inte med en dag av dubbla katastrofer, rök, eld och ruiner.
Att både Umeå och Sundsvall brann ner inom loppet av timmar, på samma dag för 123 år sedan, 25 juni 1888, är dramaturgiskt, mer än meteorologiskt, ett av de märkvärdigaste sammanträffandena i Norrlands historia.
Här går det, med viss försiktighet och några reservationer, att tala om ett före och ett efter, inte bara för de drabbade städerna, utan för hela den norra östkusten.
Att 1800-talets sista decennier i efterhand framstår som en övergångsfas från en epok till en annan även regionalt har förstås med den övergripande samhällsutveckling som pågick i landet de åren att göra, inte med de två brandkatastroferna i sig.

Starkare krafter var i full rörelse redan innan. Industrialiseringen, de nya transportmöjligheterna, moderniseringen av vardagslivet, den ekonomiska liberaliseringen, det växande välståndet, statens och det offentligas ökade närvaro även i norr, demokratiseringen och folkrörelsernas framväxt – allt sammantaget, hela språngbrädan för det moderna Sverige, skulle haft en genomgripande påverkan på Norrland under alla omständigheter, oavsett torka, storm och eldgnistor 25 juni 1888.

Ändå blir brandkatastroferna i Umeå och Sundsvall i sina dramatiska förlopp den dagen en naturlig utgångspunkt om man vill låta jakten på titeln som Norrlands huvudstad bottna i något årtal eller någon historisk händelse.
Eldhärjningen förändrade både Umeå och Sundsvall – då den större och rikare staden av de två – mer än bara till det yttre. Man fick i beskådan av ruinerna ytterligare skäl att tänka noga på sin framtid och hur det skulle gå vidare.

Och den nationella solidaritet som städerna fick del av via frivilliga hjälpinsamlingar från andra håll i landet blixtbelyste både den dåtida statsförvaltningens svåra begränsningar och den ändå tydliga närvaron av en upplevd nationell gemenskap som alldeles självklart inbegrep Norrlandskusten.
Helt utan betydelse var det säkerligen inte. Och tidpunkten sammanfaller hur som helst med utvecklingen i stort.

Man skulle därför kunna hävda att den rykande askan i Sundsvall och Umeå sommaren 1888 symboliserade början på en mer än sekellång kapplöpning av helt nytt slag mellan städerna längs Norrlandskusten om centralmaktens gunst och om positionen som Norrlands ledande stad.
Sedan nödåtgärder och återuppbyggnader börjat övergå i vardag intensifierades en konkurrens om nya invånare, om offentliga institutioner och privata etableringar, om infrastruktur och service, som hade inletts tidigare, accelererade under 1900-talet och som pågår än i dag. Argumenten har handlat om geografiska lägen, traditioner, resurser, lokala kompetenser, andra aktuella satsningar – lobbandet i Stockholm, rännandet i rätt korridorer, har varit ständigt.

I den dragkampen, bitter, har många funnits med, tagit spjärn och sökt greppa rep: Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå – men även Östersund.
Hovrättsfrågan nämns som ett tidigt exempel. Umeå var länge en outsider i konkurrensen. Ändå blev det så småningom Umeå som tog hem allt mer och till sist den största vinstlotten av alla – universitetet. För Umeå var det vinstlott och epokskifte. För andra städer var det, av andra skäl, början på en stagnation, som skapade avund mot lyckligt lottade Umeå.

Att just Umeå skulle bli Norrlands största stad och en av Nordens mest dynamiska tillväxtregioner i den lilla skalan anade få när askan fortfarande var varm sommaren 1888. Ändå är Umeå i dag utan tvekan den enda stad som i dag skulle kunna göra anspråk på titeln Norrlands huvudstad.

Men Umeå är inte Norrlands huvudstad, med den centralisering av makt, representation och institutioner som begreppet normalt innefattar. Det vore att överskatta Umeå och underskatta andra. Och det ska vi vara glada för. I en tänkt storregion, omfattande väldiga områden, skulle det snarast vara ett kristecken om en stad dominerade helt. Norrland behöver tillväxtstarka städer, som i sig utgör nav för mindre regionprocesser (som Umeå i Västerbotten), och en eller ett par som utgör urbana skyltfönster nationellt och internationellt.

Men mångskiftande Norrland som helhet behöver ingen huvudstad. Det finns gott om exempel runt om i världen på starka tillväxtregioner där flera medelstora städer i nätverk tillsammans skapar utveckling.

Konkurrensen mellan städerna är utmärkt och viktig, det är härligt med självförtroendet, men i framtidens Norrland behövs gemensam kraftsamling, att städer kompletterar varandra, är bra på olika saker, drar nytta av varandra och samordnar sig i ett prestigelöst regiontänkande för att Norrland inte ska tappa tyngd.

En av anledningarna till att regionfrågan gått i stå är just misstron städerna emellan. Det talas ganska öppet om Sundsvalls Umeåfobi. I Norrbotten känns Sundsvall som något tämligen avlägset nere i söder. Ska regionförstoring fungera här krävs lösningar och attityder som överbrygger avstånden. Då måste funktioner och institutioner spridas, delas och vara flexibla på ett annat sätt.

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.

Västerbotten som hemma

Av , , 3 kommentarer 5

Hemlängtan och bortlängtan i Västerbotten är ämnet jag funderar lite kring i den här krönikan, med anledning av bland annat några nyhetsartiklar i VK senaste veckan.

——————————————-

Västerbotten som hemma

”Så är för oss den ort där vi föddes, liksom även den gemenskap vi fick bli en del av, vårt hem.”
Marcus Tullius Cicero

Hemlängtan har varit en mäktig kraftkälla och plåga i människans historia. I litteraturen och filmen hör vägen bort, och vägen hem – lycklig eller tragisk, fullföljd eller omöjlig – till de allra mest skildrade. Om det är Odysseus som irrar på den långa färden hem till Ithaka. Om det är Ovidius som skriver brev från exilen i Tomis och längtar tillbaka till Rom, där det händer. Om det är Kristina från Småland i Utvandrarna som i sitt nya land på andra sidan havet drömmer om sommarnätterna hemma. Om det är Dorothy i Trollkarlen från Oz som virvlas ut på äventyr i en kluven känsla av både ny frihet och hemlängtan.

Över hela Norrlands 1900-tal, politiskt och kulturellt, vilade frågan om hem, rätten till hem, längtan till nya hem, ödesmättad och lite spännande.

Hemlängtan kan vara konkret – man har en klar uppfattning om var hemma är, en väldefinierad plats, ett hus, en ort, ett landskap eller ett land, och längtar dit. Hemlängtan kan vara abstrakt – när man lider av att inget någonstans känns som hemma och längtar efter att hitta en sådan plats eller miljö.

Hemlängtan kan även helt sakna geografiska band och istället kretsa kring enskilda människor som utgör ens hem var de än råkar befinna sig. Hemlängtan kan även handla om språk, sedvänjor och politiska perspektiv, långt mer än något fysiskt. Man längtar till ett visst sätt att umgås, resonera och gestalta vardagen.

Hemlängtan kan även gälla något man upplevt gått förlorat med tiden och samhällsutvecklingen, fast man bott i samma bygd hela tiden.

Och så kan hemlängtan inverteras i bortlängtan. Man längtar till andra sammanhang och människor, inte så noga vilka, bara de är annorlunda än dem man vuxit upp med.

Som parallell till allt detta ligger förstås hemkänslan, hemlängtan uppfylld, lyckan av att vara hemma eller att höra hemma någonstans. Det behöver inte vara barndomens platser. Det kan lika gärna vara det nya man upptäckt, flyttat till, kanske tvingats fly till, på något sätt blivit en del av.

Hem kan upptäckas på nytt under ett helt liv, eller vara detsamma från vaggan till graven. Lika fint båda.

För diskussionen om Västerbottens framtid, glesbygdens överlevnad, landsbygdens utveckling och kuststädernas expansion, är det nödvändigt att ofta grunna kring hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan som kraft och komplex. För i uppfattningen om vem som bör känna sig hemma var – i synnerhet när mindre seriösa, navelskådande storstadsdebattörer närmar sig frågan – lurar många fallgropar.

Fallgrop 1: den mediala och populärkulturella stigmatiseringen av dem som inte följer strömmen, utan stannar på landsbygden. Redan det ofta använda uttrycket ”blir kvar” säger en del om vilka fördomar som styr riksdebatten, när det tvärtom ofta handlar om genomtänkta, medvetna livskvalitetsval.

Fallgrop 2: snålheten ibland på norrländska orter mot dem som flyttat in i vuxen ålder, stämpeln utböling, stereotypa uppfattningar om hur en norrlänning är skyldig att vara. Det är, när den förekommer, en inskränkt reaktion.

Fallgrop 3: nervositeten i Norrland när ungdomar flyttar bort, ut i världen. Det är inget nederlag, det är ett gott betyg att ungdomar blivit självständiga och gör fria val. Utvandring, även när någon inte återvänder, ger tillbaka mycket i form av impulser och idéer.

Vi ska inte vara nervösa över att flyttlass lämnar länet, inte ens stannar i Umeå, som VK rapporterat om i veckan, det är oundvikligt. Målet för både Umeåregionen och inlandet bör vara att locka människor från andra håll i landet och att ge dem som vill möjligheter att stanna och verka, med all den globala delaktighet som den nya tekniken möjliggör från minsta by i dag.

Men hur generös en ort är och kan vara med att få även nyinflyttade att känna sig som hemma blir då ännu viktigare. Det gäller både en stad som Umeå och inlandskommunerna. VK har på nyhetsplats senaste veckan även haft artiklar om service och livsförutsättningar på glesbygden som smulat sönder myter om att de små orterna ställer överdyra krav. I verkligheten rör det sig om måttfulla krav på basservice för orternas överlevnad, en önskan om att slippa motarbetas.

Det är i kombinationen av människor som känner orten eller staden utan och innan, och bär dess historia med sig, och människor som kommer utifrån med fräscha ögon och bryter mönstret, som saker börjar hända.

Genom att vägra någon stigmatisering av landsbygden, vägra bejaka riksdebattens fördomar, men också genom att generöst förstå dem som längtar bort, ökar vi möjligheten att fler som åker återvänder vad det lider, att färre tvångsmässigt börjar pratar illa och nedlåtande om orten man lämnat och att fler nya besökare känner sig lockade av miljöerna här.

Det är inget fel med att känna sig hemma redan från början, inget fel med att längta bort och inget fel med att bejaka en ny miljö senare i livet.
Västerbotten är fullt med människor som kämpar med hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan. Vi kan bli fler. Det är en salig, dynamisk röra.

3 kommentarer
Etiketter: , ,