Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Folkrörelsernas historia kan ge oss vägledning ännu i dag när det handlar om att djupare förstå enskilda partiers inre liv och utmaningar. I den här krönikan resonerar jag lite kring det, och kring socialdemokraternas kris, eftervalsdebatt, historia och ödesfråga inför 2011. Jag tror inte den handlar så mycket om att välja väg, som att förbli ett inkluderande, brett parti med folkrörelseambitioner, vilket kan komma att visa sig svårt av den hårdföra eftervalsdebatten, trots dess intressanta nyanser nedanför falangstriderna, hittills att döma. Hade jag haft plats skulle jag ha dragit paralleller till de tyska socialdemokraternas historia och dagssituation, men det får bli en annan gång.

I morgondagens krönika ska jag fortsätta på samma folkrörelsetema och med samma utgångspunkter, i en text om varför folkpartiet och centerpartiet förmodligen skulle göra klokt i att svälja prestigen och gå ihop i ett gemensamt, större liberalt parti.

Här dagens krönika i en lite längre och utförligare webbversion:

——————————————–

Socialdemokraternas stora ödesfråga

”Begreppet ”rörelse” markerar en riktning – en strävan mot något eller för något. Folkrörelse blir följaktligen det som ett större antal människor enas kring och strävas efter att uppnå. Det som eftersträvas kan således ej redan vara uppnått utan förekommer som en idé – en målsättning. Folkrörelseidén är vidare samhällsomspännande och ej intressesekteristisk, och den utgör en dynamisk kraft.”

Bo Andersson i ”Folkbildning i perspektiv. Studieförbunden 1870-2000” (Utgiven 1980 som historik och framåtblick)

Det finns väl i dag fler tänkvärda definitioner av folkrörelse än det finns aktiva folkrörelser, En innebörd framgår dock redan av begreppets båda led; det krävs människor, och det krävs rörelse.

Om redan eniga polare häckar i ensamt rum, sammanbitet skanderar de förutbestämda teserna i takt och efteråt dunkar varandra i ryggen bitternöjda över hur rätt de har och hur eländiga och lurade alla andra är, förblir de få, likriktade och orörliga.

Folkrörelserna var, när de stod på höjden av vitalitet, ohjälpligt nyfikna på vittnesmål och argument från många miljöer. De var rent glupska på enskilda människors erfarenheter och egenheter. Instinkten var att öppna dörren.

Man förstod att även inom ramen för en värderingsgemenskap gäller: ju fler som samlas i rummet, som känner sig välkomna att tänka högt, ju fler miljöer som är representerade, ju färre som stämplas som fiender – desto mänskligt rikare blir diskussionen.

Alla som varit aktiva i en större förening vet att de utgörs av en vid första anblicken sällsam samling av original, excentriker, kufar och nördar. Herrejösses, låt en ärkekuf få säga det rakt ut, det är lätt att göra sig lustig över hur möten brukar gå till. Men det som ironiska och otåliga betraktare av folkrörelserna missar är att folkrörelsearbetet, tålamodet att lyssna en gång till, skapade idé- och bildningsmiljöer av en bredd, ett djup och en uthållighet få kan konkurrera med.

Folkrörelserna var i sina bästa stunder individualistiska gemenskaper där många trivdes och tolererade varandra, och där oundvikliga spänningar på grund av skilda erfarenheter inte utlöste aggressioner och stämpelhysteri, utan förnyad tankeverksamhet. Att många var välkomna och att inte alla tänkte lika, var idéarbetets förutsättning.

Om de politiska folkrörelserna längre existerar kan man tvivla på. Men både partierna och valsystemen har de gamla strukturerna som utgångspunkt, och jag tror att folkrörelsemodellen fortfarande kan hjälpa till att förklara vad det är som pågår inom olika partier.  Tre aktuella exempel är socialdemokraternas kris, moderaternas lyft och den debatt om en sammanslagning av Fp och C som smugit igång.

Socialdemokratins läge är det mest dramatiska, för i partiets eftervalsdebatt passerar hundra år av svensk politisk historia revy. Ska man sammanfatta grovt har socialdemokraterna genomgått tre stora, grundläggande interna strider under sin historia.

Under Hjalmar Brantings tid som ledare, handlade det om att befästa den demokratiska reformvägen och hålla rent från marxistisk dogmatism. Till slut krävdes partisplittring för att även organisatoriskt skilja den demokratiska socialismen från den antidemokratiska kommunismen.

Nästa stora vägval kom när Per-Albin Hanssons inkluderande folkhemstanke fick ersätta förlegad och impopulär klasskampsretorik. Det och senare Saltsjöbadsavtalet var en ny befrielse för socialdemokratin från marxistisk retorik, och bäddade i sin pragmatism, inte olik moderaternas i dag, för kommande regeringsinnehav, och frigjorde rum för konkret reformarbete bortom testuggeriet.

Under Tage Erlanders partiledarskap rådde tidvis starka spänningar, på nytt, mellan den utveckling av en marknadsekonomisk tillväxt- och välfärdsstat som blev partiets väg och de vildvuxna drömmar som vänstersocialister drömde om mer omfattande socialiseringar av ekonomin i landet. När Palme inte orkade hålla emot de kraven på sjuttiotalet, förpassade väljarna partiet till opposition, i enlighet med regeln att väljarna inte gillar omvälvande systemskiften.

Nyckeln till socialdemokraterna mångåriga framgångar var att man lyckades bli en rörelse med elastiska väggar och öppna dörrar, som famnade nyanser. Det lockade ständigt nytt folk till partiet, från olika miljöer, idédebatten fortsatte, partiet samlade erfarenheter och sökte nya synteser. De stora vägvalen bidrog till att den processen riktade sig mer framåt och var mer verklighetsförankrad, än gamla teoretiska strider med förenklade verklighetsbilder och ingrodda fiendebilder skulle ha tillåtit.

Nu är partiet i djup kris, och frågeställningar från partiets hela historia virvlar upp på nytt. Det är, bortsett från marxistiskt färgade utbrott som skulle garantera partiet en lång tid i opposition, en intressant debatt i sak, bland annat om ett nytt, grönt tillväxtbegrepp med tänkvärda nyanser, som gör socialdemokratin gott. Ser man till vad som faktiskt skrivs av seriösa, sansade debattörer är mönstren och den interna rollfördelningen långt ifrån så given som den ibland framställs.

Den stora frågan är dock om partiet överhuvudtaget hinner dit att den debatten tillåts mogna, om det är tillräckligt starkt för att bestå som inkluderande folkrörelse även i mindre format, eller om den interna polarisering som kan skönjas (förstärkt och bekräftad av hela debatten kring PR-byrån Primes aktiviteter i eftervalsdebatten), där gamla fiendebilder riskerar att ta över igen, skrämmer bort just de nyanser, den nyfikenhet på människors skiftande drivkrafter och erfarenheter, även när de inte stämmer med tesen, som ingen folkrörelse kan överleva utan? Det är en ödesfråga för ett ärrat parti.

(Morgondagens krönika ska handla om varför folkpartiet och centerpartiet borde gå samman.)

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>