Svår balansgång för Obama

Det årliga State of the Union-talet och läget i amerikansk inrikespolitik är ämnet för några rader i den här krönikan.

—————————————————-

Svår balansgång för Obama

När Barack Obama träder in i kongressen för att hålla årets State of the Union-tal om läget i nationen sker det i ett dramatiskt skede av amerikansk inrikespolitik. Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och framför allt den gigantiska statsskulden tornar upp sig som ett nationellt hot av nytt slag.

Det har nog funnits mer än en amerikansk president de senaste 100 åren som då och då, när politiken krisat värre än vanligt, önskat få göra som Thomas Jefferson 1801: skriva ned det årliga budskapet på papper och skicka kopior till kongressen, som någon annan sedan får läsa upp.

Så gick det till under hela 1800-talet. State of the Union var länge inget tal, det var ett skriftligt meddelande.

George Washington höll det första State of the Union-talet 1790 själv inför kongressen. Även efterträdaren John Adams närvarade personligen. Men Thomas Jefferson, mer skeptisk mot en stark centralmakt än föregångarna, tyckte att ritualen, med det demonstrativa och eniga hyllandet av presidenten, hade för starka monarkistiska drag. Han skickade en budbärare.

Det skulle dröja ända till Woodrow Wilson 1913 innan en president på nytt närvarade för att leverera State of the union. Även då hade skiftet av ritual politiska undertoner. Presidentrollen hade åter fått större tyngd, blivit mer aktiv och fått starkare positiv laddning, med Theodore Roosevelt som banbrytare några år tidigare. Den utvecklingen har bara fortsatt.

Under påverkan från radio och tv har själva den konstitutionella kärnan sedan dess bäddats in allt djupare i en teatral händelse med många bottnar och aktörer. Det är de till synes löjliga, men subtila, detaljerna som räknas. Allt som kongressledamöterna gör skärskådas och tolkas. Vem sitter bredvid vem, vem skakar hand med vem, vem vänder ryggen mot vem, vem applåderar eller applåderar inte till vilken del av presidentens tal?

Presidentens tal är bara halva föreställningen. Få är där för att bara lyssna. Hela rummet är en scen.

Som ritual har det, inte minst genom det unisona jublet under presidentens inmarsch, fått växande symbolisk betydelse. Det ger det politiska etablissemanget tillfället att manifestera högre gemensamma, nationella värden, nedärvda i institutionerna och lyfta över dagsdebattens käbbel.
I år, mot bakgrund av det brutala attentatet mot en kongressledamot och hennes åhörare i Arizona för ett par veckor sedan, men också den hätska polariseringen mellan demokrater och republikaner det senaste året, kommer den aspekten att stå i centrum.

För Obama väntar en svår balansgång mellan utsträckt hand till motståndarna och tydligt ledarskap utifrån egna principer. Han har både mot- och medvind. Kongressvalen i höstas blev en jätteframgång för republikanerna och tyvärr ett svårt fiasko för demokraterna och Obama, som båda fick underkänt av väljarna. Men de senaste veckorna, efter lyckade kompromisser över blockgränsen i slutet av förra kongressperioden och ett eftertänksamt, lovordat tal efter attentatet i Arizona, har Obamas popularitet ökat kraftigt igen, i ett snabbt opinionsskifte.

Samtidigt har ledande republikaner efter höstens seger fått stora problem med att förklara vad de egentligen vill själva, mer än att vara emot demokraternas reformer. Var vill man spara, var vill man satsa, vad vill man själva i sjukförsäkringspolitiken? Pressas de blir det mest vaga floskler och i sak undvikande svar.

Det republikanska partietablissemanget, måna om att framstå som seriösa i mittenväljarnas ögon och måna om att inte sabba chanserna helt för nästa republikanska presidentkandidat, vrider sig också besvärat när de konfronteras med radikala och uppseendeväckande krav och citat från företrädare inom den omstridda Tea Party-rörelsen.

Inget av partierna mår alltså riktigt bra.

Det står och väger. Läget är spänt. Obama lär inte våga nöja sig med att skicka ett brev.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>