Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

Ett citat ur den korta dokumentärfilmen ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” inleder den här krönikan om Västerbotten, Norrlandsbilden, regionfrågan och regionala identiteter:

————————————————-

Probleminsikt och skaparkraft i 2000-talets Norrland

”Långt i norr bortom blanka vatten och ändlösa skogar som mil efter mil tecknar mörka taggiga konturer mot fjällens fjärran grå siluetter, ligger Västerbotten, Norrlands till ytvidden andra län. Till sitt yttre kargt och främmande för sydlänningen, men med en kärv och säregen skönhet med dolda rika resurser och bebott av ett folk med en kraft, seghet och oförtruten energi som bara ett hårt liv i en hård och ovänlig natur kan skapa. På smala ödesmarksvägar har kulturen trängt fram här, nått längre och längre norrut.”

Surfar man in på filmarkivet.se kan man se den korta dokumentären ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” från 1943, i regi av Adrian Bjurman och med manus av John Sandén. Där visas bilder på hemmansägare Isak Nilsson i Norsjö, 84 år ”i en bygd där man talar föga, men där gärningen säger desto mer”, landshövding Gustav Rosén, Bolidens guldgruva, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, skulptören Rudolf Oskarsson i Torrböle, konstsmeden Seth Lindgren i Umeå och flugfisketillverkning i Vilhelmina.

Filminstitutet skriver i sin kommentar till filmen:

”Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen. Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia.”

Den regionala historien har många bottnar. Det finns en dubbelhet i Norrlands utveckling, i uppodlandet av jorden, moderniseringen, som aldrig går att komma ifrån och som fortfarande i dag ligger till grund för konflikter och spänningar.
Gradvis under 1900-talet kom en annan slags kolonisation, knuten till de ”dolda rika resurserna” i landskapet, en snabb exploatering där stora aktörer hämtade ut stora vinster.

Så har det gått i vågor. Forna nybyggare blir bygdens människor som söker värna sin rätt och sina resurser och balansera det mot behovet av investeringar utifrån. Perspektivet i den korta filmdokumentären från de sista krigsåren ligger starkt på utbildning och säkerställande av arbetskraft för regionens näringar. Filmen skildrar, som Bengt Bengtsson skriver i kapitlet ”Regionfilmen och konstruktionen av Folkhemmet” i antologin ”Medier och politik” (2007): ”en bygd fylld av yrkesskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor.”

Under efterkrigstiden förändrade strukturomvandlingar villkoren. Decennier av utflyttning, söderut och mot kuststäderna tog fart. Norrlands historia är ett ständigt växelspel mellan in- och utflyttning. Fortfarande är omsättningen av människor mycket högre än nidbilderna påstår.

Västerbotten är ett län positivt färgat av det mötet mellan inflyttade och uppväxta. Under perioder har flyttlassen varit en källa till ångest. Men för 2000-talet är rörligheten, sökandet efter individuella livsstilar, Norrlands hopp. När mönstret av växande storstäder nyanseras av många, små flyttströmmar och de tekniska möjligheterna till modernt företagande på landsbygden ökar, öppnas intressanta perspektiv. En tidigare önskan om att människor ska stanna ersätts av en mer dynamisk önskan om att människor ska bryta mönster, söka sig hit och dit.

I dag är det en allmän uppfattning att invandring är en förutsättning för Norrlands tillväxt i framtiden. Det är inget nytt. Liberale skriftställaren Anders Johnson pekade på intressanta historiska exempel i sin läsvärda artikel ”Invandrarna byggde Västerbotten” på VK-debatt i torsdags:

”Även i dag och för framtiden kan Sverige dra nytta av den kompetens, de internationella kontakter och den kreativitet som invandrare kan bidra med. Dessutom står Sverige – och då inte minst Norrlands inland – inför en stor brist på människor i yrkesverksamma åldrar. ”

En ny rapport från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) om rekryteringsbehovet i Västerbottens län fram till 2020 – som underlag för arbetet med kompetensförsörjning och utbildningsplanering – pekar på ett behov av 39 000 anställningar de kommande tio åren. Redan fram till 2015 kommer jobbtillväxt och pensionsavgångar att skapa behov av 22 763 anställningar i länet. Att matcha efterfrågan och utbud på den könssegregerade, regionala arbetsmarknaden blir inte lätt.

Behovet av arbetskraft med rätt kompetens kommer att kräva inflyttning från andra delar av landet och världen. Och då växer frågeställningen från att handla om efterfrågan på enskild arbetskraft till att handla om regionens sammantagna attraktionskraft för människor. Inte minst möjligheten för båda vuxna i en familj att hitta jobb och försörjning, blir avgörande.

För att ekvationen ska gå ihop måste Norrland erbjuda en mångfald av livsmiljöer – både småskalig landsbygd och urbana stadsmiljöer – goda kommunikationer och en regionförstoring som rejält vidgar arbets- och bostadsmarknaderna.
Och först som enad regional aktör kan Norrlandslänen tillsammans uppbåda en större tyngd när det gäller statliga investeringar. Men ska regionförstoringar lyckas krävs att fler bejakar just ett sådant ett helhetsperspektiv på Norrland som häver sig över gammal misstro och lokala skyttegravar i insikten att den regionala utvecklingen är en gemensam sak.

Det finns många myter om ”obygden” och dess människor som odlats i andra delar av landet. Grovhuggna klichéer som förtiger den regionala mångfalden och aldrig skildrar framgångshistorier som skulle bryta mot förutfattade meningar, har ibland passivt tagits över i den egna självbilden. Den negativa Norrlandsbilden hämmar även regionstanken. Ett problem är bristen på en norrländsk offentlighet där fler identiteter kan skapas än bara de lokala och den nationella. Det hänger ihop med medielandskapet. Redan 1992 skrev Dag Nordmark om ”Mediernas geografi” i en Cerum-antologi:

”Behovet av mötesplatser där det förenande samtalet kan föras är inte mindre nu än under lokalpressens pionjärtid. Fortfarande behövs upplysning om ”hvad och hurudant Norrland faktiskt är”, inte minst för norrlänningarna själva. Skall idén om Botnia-regionen realiseras behöver öviksborna veta mera om Ovako. Norrbottningarna skulle säkert förstå sin egen situation bättre om de visste mera om Nolaskogsområdets problem. Sannolikt bidrar de lokala medierna verksamt till utformandet av lokala identiteter, av samhörighet och vi-känsla. Som vi sett gör de emellertid det inom tämligen snäva gränser. Lokalpressens geografiska solidaritet är knuten till det område där läsarna och annonsörerna finns”.

Att den formella storregionprocessen verkar gå i stå behöver inte övertolkas, kanske är inte tiden mogen. Men debatten sedan ansvarskommitténs betänkande har visat att instinkten ofta är misstro mot regiongemenskap som sådan. Den misstron avslöjar ibland en paradoxal blandning av bristande krisinsikt och bristande självförtroende.

Men krisinsikt är nödvändig och för större optimism finns goda skäl. En djupare, mer framåtblickande och självmedveten Norrlandsbild för 2000-talet vore en början.