Bildning, hantverk, frihet

En gång i tiden kunde jag, men kan inte längre, citera slutdelen av Brantings tal i författningsfrågan 1918 och Lincolns Gettysburg-tal utantill. Nu försöker jag lära in Vilhelmina-poeten Bo Johanssons tänkvärda dikt Bofast från samlingen “För all dess rikedoms skull” (1984). Det här är en torsdagskrönika till försvar för bildning och hantverk, värdet av att kunna saker utantill, tankens och händernas minne, insikten om lärandets oundvikliga möda. I papperstidningen finns en teckning på temat av Niklas Eriksson med sedvanlig briljans.

————————————————————-

Bildning, hantverk, frihet

”Vi förstår att vi fysiskt kanske inte kommer att överleva. Men vi borde försöka att överleva mentalt och försöka tala om saker som vi har tillsammans. Som till exempel: minns du melodin från Beethovens nionde symfoni? Och så började vi sjunga för varandra, för att komma bort från skräcken, för att få våra hjärnor att tänka på andra saker. Vi talade om Van Gogh och om Rembrandt. (…) Alla såna saker, för att komma bort från våra tankar, för att ta oss ut ur det här. Och jag tror verkligen att det hjälpte.”
En överlevande från Förintelsen berättar om sin tid i Auschwitz i filmdokumentären ”Anne Frank remembered”

Det här är ett försvarstal för bildningsideal, hantverkstraditioner och värdet av att kunna saker utantill. Att bära kunskaper och färdigheter, tankens och händernas bildning, med sig och inom sig, lagrade till erfarenheter som en del av personligheten, skapar beredskap för ögonblickets utmaningar, svårigheter och plötsliga vägval. Det är i det kaotiska, kanske ibland tragiska ögonblicket som ett rikt material av inre kunskaper och perspektiv, förståelse för sammanhang, möjligheten att se paralleller, gömmor av bilder, ord och uttryck, självklara och säkra handgrepp – allt det som formar, balanserar och eggar våra reaktioner, våra bedömningar och vårt agerande – är ovärderliga.

Bara det vi redan bär inom oss – bildning, värderingar, instinkter och egna erfarenheter – sätter oss i stånd att snabbt, här och nu, avslöja myter, bildra front mot propaganda, göra egna bedömningar och självständigt se möjligheter och mänskligheter. Bildningsprocessen är per definition långsam. Den kan inte ersättas av en snabb blick i ett inbillat facit. Att bara punktvis och tillfälligt inhämta fakta ger dåliga beslutsunderlag och sårbarhet för missbedömningar och vilseledningar. Bildning och tillgång till informationskällor är inte samma sak.

Hantverkets bildning, händernas minne, kroppens minne, skapar självständighet, självkänsla, djupare förståelse för grundläggande processer i världen och makt över den egna situationen – oavsett om den används i professionell praktik eller inte. Det vi kan själva förstår vi bättre även när vi inte utnyttjar kunskapen. Hantverket vidgar och fördjupar vår världsbild.

Föreställningen att lärande och bildning, kunskap som man gör till sin egen och sedan förädlar i mödosamma processer, blivit överflödigt eller förlegat, bygger på en reaktionär och naiv tro på nyauktoriteter och nyöverhet.
Som om människor inte behöver rustas för livet med egna lagrade kunskaper som underlag för beslut, mylla för instinkter och beredskap för krislägen, bara för att ytfakta och andras kungöranden går att söka fram snabbare än blixten. Som skulle kritiskt tänkande vara en plastblomma.

Tack vare teknikens utveckling har vi ur ett bildningsperspektiv aldrig levt i en bättre, friare, mer egalitär epok. Men den som tror att informationsteknologins fantastiska möjligheter till spridning och bearbetning gör det svåra, trägna och ibland tråkiga inlärandet överflödigt, den som tror att kunskap är lika med kort väg till information, den som tror att lärarrollen kan reduceras till rastvaktens, den som tror att kunskap inte kräver vägledning och inte kostar ansträngning, den som tror att frånvaro av vägledning och ansträngning – bristen på krav och solidariskt stöd i kombination – inte har ett högt pris, individuellt och kollektivt, har inget förstått.

Tekniken är en oslagbar hjälp för den bildningshungrige, sparar tid och omvägar, vidgar tillgången till material enormt och demokratiserar debatten. Men bildningens och kunskapens oundvikliga, nyttiga och utvecklande möda, för tanke och kropp, består.

Bildningsidealet, och det var så folkrörelserna formade det, måste också ha en frihetsdimension som ofta glöms bort. Bildning är inte kungsord ovanifrån, färdiga, statiska uppsättningar av kunskaper och färdigheter som ska förvärvas. Bildningsprocessen måste vara antiauktoritär och öppen, ifrågasättande och problematiserande. Den manifesteras inte av titlar och diplom, utan är varje medborgares egen sak och rikedom. Möda för frihet, inte för inordning. Kunskap för skapande, inte för efterhärmning. Bildning och utbildning är inte synonymer.

”En extrem form av omläsning är att lära sig utantill. Det har jag ägnat mig åt hela livet. Jag är lika full av dikter, vilka snurrar i mitt medvetande i samma stund jag låter dem komma, som en bikupa är fylld av bin. (…) Dikter, som man kan på detta sätt, blir en kära för den mödas skull de vållat. Ett bättre och stöldsäkrare bagage kan man inte ha med sig genom livet.”
Olof Lagercrantz i ”Om konsten att läsa och skriva”.

Ska man hårdra det har det senaste halvseklets skoldebatt präglats av å ena sidan en skadligt naiv och negativ syn på lärande och kunskap, å andra sidan en storartad frigörelse från hierarkiska, exkluderande strukturer inom utbildning och samhälle. Bilden är som alltid komplicerad. Men bildnings- och hantverksidealen, insikten om lärandets möda och värde, är nu som förr en fråga om både frihet och jämlikhet. Börja där.