Att bli gammal i Västerbotten
Den åldrande befolkningen, de demografiska utmaningarna och de äldres nya roll i det framtida samhället är ämnet för den här krönikan där jag argumenterar mot den utbredda pessimism som kretsar kring alla demografiska framtidsprognoser som spår en ökad andel äldre. Se det långa livets rikedom också, är budskapet. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.
————————————————
Att bli gammal i Västerbotten
Hur ska det bli med alla gamlingar som bara lever längre och längre? Får man tro de demografiska spådomarna är vi på väg mot åldrandets decennier. Men gamla människor, de har väl gjort sitt, eller hur var det nu igen?
Jämmervalsen är bakgrundsmusik till många debatter. Men sällan skruvas den upp på så hög volym som när åldrandet i det moderna samhället ska diskuteras. Försörjningsbördan, hur ska det gå med försörjningsbördan? Äldreomsorgen, hur skall äldreomsorgen finansieras, finns det tillräckligt med personal? Kommer rullatorproduktionen att hänga med? Hur ofta sänds melodikrysset? De unga kommer hur som helst att få jobba häcken av sig för att det här ska gå ihop, har vi fått lära oss. Den ödesdigra strömbrytaren väntar där någonstans vid 65 – klick, föredetting, eftersnack, nu tillhör du det gåtfulla folket 2.0.
Kontrasten till vårt bejakande av unga generationer som resurser och löften kunde inte vara större. En åldrande befolkning ger dåliga vibbar, den instinkten sitter djupt. Och regioner där det är de många äldre, inte de många yngre, som präglar framtidsprognoserna, får lätt panikkänslor.
Demografin är förstås ett faktum. Framtidens Västerbotten kommer att ha en större andel äldre som lever vidare, som vore det den naturligaste sak i världen. Men när blev det med automatik ett problem?
Livslängden ökar, människor får fler hyfsat friska år för sig och sina kära efter avslutade arbetsliv, erfarenheter bevaras längre, mötena över generationsgränser blir fler, människor får chansen att bejaka intressen och kompetens bortom yrkesrollerna. När gick ett av de finaste bevisen för utveckling och välstånd från att vara en mänsklig triumf till att bli föremål för pessimism? Debatten om framtidens åldrande är ibland ett typexempel på en instrumentell och trång människosyn.
Åldrandet är på väg att förändras radikalt i Sverige de kommande decennierna. Omställningen kommer inte att vara enkel, kulturellt eller ekonomiskt. Ingrodda fördomar om ålderdom släpper inte. Och 2000-talets försörjningsbörda är en reell utmaning.
I veckan kom siffror från Statistiska Centralbyrån som bekräftade att den arbetande delen av befolkningen kommer att behöva försörja, som uttrycket lyder, en växande andel äldre de kommande 20 åren . I Västerbotten ser situationen minst problematisk ut i Umeå, som ligger bättre till än riksgenomsnittet. Tuffast ser det ut i Dorotea och Åsele. Men den övergripande bilden är gemensam.
Av det går att dra några slutsatser. Framtidens yrkesliv kommer att behöva vara längre och därför mer omväxlande och långsiktigt skonsammare. Fler byten av branscher och arbetsplatser, ett livslångt, flexibelt lärande, pålitliga socialförsäkringar och varsamma arbetsmiljöer kan ge människor kraft att orka längre och lust att prova nytt längs vägen. Ökad arbetskraftsinvandring kan rädda välfärdsservicen. Men arbetsmarknaden är bara ett perspektiv, det som är lätt att mäta. Det finns många andra aspekter på den nya, långa ålderdomen, som inte utgår från vad äldre kräver, utan hur de berikar ett samhälle.
Hur värdesätter vi erfarenhet? Hur ser vi på människors roller och möjligheter som medborgare genom hela livet? Förmår vi lyssna med tillräcklig uppmärksamhet på de äldre som lämnat in sina formella positioner? Definieras vi som medborgare, som demokratiska medgestaltare, enbart av vad vi jobbar med? Det vore futtigt. De många äldre som går in i ålderdomen med bättre hälsa och fler aktiva år framför sig än någon tidigare generation, kommer att ha en stor roll att spela även några avslutande år på arbetsmarknaden. Äldres deltidsföretagande är en underskattad potential. Men de äldre kommer framför allt att vara viktiga och ovärderliga som aktörer, ledande och stöttande, i civilsamhället, i föreningar och folkrörelser, i grannskap och i vänkretsar.
Den nya, långa ålderdomen kan bli en energikick för framtidens lokalsamhällen. Inte heller det blir konfliktfritt. Det kommer att bli en balansgång och skapa en del oklara rollfördelningar. På mindre orter där antalet uppdrag är begränsat måste de äldre vara generösa med att släppa fram yngre till inflytande. Men framför allt är de äldres ökade tid och kraft som medborgare en potential.
Det diskuteras hur framtidens kommuner ska gestaltas för unga. Lika viktigt är hur service, utbud och lokala miljöer kan bli attraktiva och aktiverande för gamla. Även där är mångfald nyckelordet, möjligheten att välja att bli gammal i den urbana staden eller den lantliga idyllen, med nya vanor eller trygga vanor på ålderns höst. De gamlas Umeå, de gamlas Vindeln, de gamlas Lycksele – var och hur? Äldres flyttvanor och uppbrott på 2000-talet, kanske närmare barn och barnbarn, kommer att prägla Västerbotten.
Demografin anger förutsättningar, inte vad man gör av dem. Se det långa livets rikedom.
