Det finns ingen norrlänning – bara alla norrlänningar

Det finns ingen norrlänning, bara en massa norrlänningar är temat för veckans torsdagskrönika, med teckning på temat av Niklas Eriksson i papperstidningen.

——————————————————

Det finns ingen norrlänning – bara alla norrlänningar

“Uppe på åsryggen såg Olof ut över myrarna och skogarna. Hit hör jag. Här kan jag inte stanna. Och han tyckte att ungdomen var slut, färdig, förbi, och att den gått så fort. Han skulle fortsätta i en annan skog, därför att hans liv var skogar, och städerna han skulle se -snart i framtiden – var ett slags skogar.”
Ur Eyvind Johnsons ”Slutspel i ungdomen”

Det finns ingen norrlänning, bara en massa norrlänningar – infödda, inflyttade, utflyttade, permanenta, tillfälliga, frivilliga, motvilliga, entusiastiska, likgiltiga, i en befriande röra.

Norrlänningar har dragit iväg och blivit stockholmare, européer eller världsmedborgare. De har vårdat en relation till Norrland över långa avstånd och förblivit norrlänningar; eller sökt klippa av den identiteten demonstrativt, som ett plågsamt minne.

Människor har kommit från hela världen och blivit norrlänningar genom sitt val av miljöer att leva och verka i; norrlänningar ibland bara i egna ögon, ibland bara i andras, ibland med identiteten flytande, som för de flesta. Andra norrlänningar har vuxit upp med en självbild utan dramatik.

Gemensamt för dem alla är att norrlänningen i bestämd form aldrig existerat. Distinktionen kan tyckas teoretisk, men är i själva verket en hemläxa alla med intresse för Norrlands utveckling måste lära sig skyndsamt. När föreställningen om den stereotypa norrlänningen faktiskt används i debatten, och får följder, är det inte läge att vara underdånig och bejaka den av bekvämlighet för att få ett samtal att flyta lättare. Bilden av norrlänningen som urtyp är en fälla; övertäckt av putslustiga skämt och till synes harmlös jargong döljer den en benhård geografisk hierarki till Norrlands nackdel.

En ny rapport om Norrlandsbilden i ledande tidningar, från PR-byrån Skylark som presenterades av landshövdingen Chris Heister på ett möte i förra veckan, ger nya belägg för hur Norrland ofta automatiskt placeras i eländesfacket.

Det kan vara skönt att ge efter för en fördom, att inte stå emot den. Också rollen som kliché kan erbjuda en form av trygghet. Men bilden av norrlänningen är en punkt där Norrlandsföreträdare i olika roller har en skyldighet att visa civilkurage i debatten, att inte alltför snabbt ge omvärlden vad omvärlden vill ha i form av fördomar.

Detta hysteriska och fnissiga behov av att knåda ner människor under en kollektiv beteckning laddad med stereotyper är bara okej om man är beredd att stå för konsekvenserna.

Få är det, tror jag, när konsekvenserna kommer i form av serviceneddragningar med grumliga motiv, uteblivna investeringar, svårigheter att rekrytera arbetskraft, färre maktposter och utflyttning till storstäderna av kulturella och sociala skäl.

Den som flyttat hit någonstans i från och kämpar för fotfäste i lokalsamhället är lika mycket norrlänning som den infödde Kalixbon. Och skoteråkaren i Saxnäs eller dansarrangören i Täfteå är en del av det moderna Västerbotten på samma sätt som IT-entreprenören eller forskaren i Umeå. Vi är det alla som lever och verkar här.

Det verkar ibland svårt att vinna acceptans för att mångfalden, kontrasterna, olikheterna i sig kan vara en självklar och identitetskapande utgångspunkt för Norrland. Istället grälas det om den rätta eller lämpliga bilden av norrlänningen. Privata preferenser lyfts upp som principer.

Men den sanna norrlänningen finns inte, bara en massa norrlänningar. Det känns tryggt och fritt.