Grön liberalism för 2000-talet

Jag är liberal, för tillväxt och starkt emot ny kärnkraft bortom dagens. Om att den kombinationen är fullt möjlig, trots ensidigheten i den senaste veckans svenska, liberala debatt, och om behovet av en grön och teknikoptimistisk liberalism inriktad på hållbar, förnyelsebar tillväxt för 2000-talet, som inte låser fast sig vid en gammal teknik, handlar en del funderingar i den här krönikan.

———————————————————–

Grön liberalism för 2000-talet

Det är nära mellan drömmar och ångest. Att behärska processer i atomens inre – för fredliga eller dödliga syften – var ett av 1900-talets stora prestigeprojekt, symbolen för en ny tid där människan slutligen trodde sig ta kontrollen över sitt öde, föremål för beundran och fasa. Fascinationen består, i en blandning av energipolitisk villfarelse och cyniskt militärt faktum.

När det gäller energiförsörjning är prestigen inbillad. Kärnkraften skapar inte längre styrka utan sårbarhet. Men fortfarande lever föreställningen om kärntekniken som ett slags symbol för förnuftsbaserat framstegstänkande. I de många försvar för kärnkraften som debattörer formulerat senaste veckan har det funnits som en underton hela tiden – kärnkraften är någonstans ändå rationell och kärnkraftsmotstånd är någonstans längst inne uttryck för emotionellt flumflum. Jag delar inte den åsikten.

För att summera mina egna invändningar mot ny kärnkraft bortom dagens: Det är inte risken för jordbävningar här som är riskargumentet mot att göra Sverige beroende av kärnkraft i hundra år till, utan riskbilden totalt sett, och den är bred. Gå ett sekel bakåt i tiden och vi landar på 1911. Det hinner hända mycket på ett sekel. Det handlar inte om vad som är en sannolik risk, utan om vilka konsekvenserna blir när det osannolika inträffar. Många utgår även ifrån att ny kärnkraft vore billig. Så är det inte. Ny kärnkraft blir inte ekonomiskt rationell när alla kostnader räknas in och jämförs med alternativen. Kärnkraften är inte heller någon ren energiform. Uranbrytning är en smutsig historia och avfallsfrågan, med svindlande tidsperspektiv, är inte löst.

Tillgången på energi har varit en grundförutsättning för tillväxt, rörlighet och välstånd. Så är det fortfarande, i enorm omfattning. Länge framstod alla energikällor som goda energikällor. Nu skaver tillväxtideal mot hållbarhetsideal; vid en första anblick kan framtidens energiförsörjning framstå som en omöjlig ekvation. Det är onödigt pessimistiskt. Utsikterna är inte hopplös.

Många har den senaste veckan argumenterat som om valet för resten av detta sekel stod mellan kol/olja och kärnkraft; och som om de förnyelsebara alternativen vore orealistiska. Det är vilseledandet. Valet står mellan olika former av megainvesteringar – i förnyelsebar energiproduktion eller i ändlig, riskfylld kärnkraft. Dyrt blir det hur som helst. I jämförelse med investeringar i vind-, sol, våg- och biokraft kan kärnkraften snart vara överspelad.

Tyskland är kanske det land där planerna på en energiomställning kommit längst. Süddeutsche Zeitung konstaterar i en bred genomgång av vilka konsekvenser en nedläggning av kärnkraftverken skulle få:

”Men kan deras kapacitet ersättas så enkelt? Och: är energiomställningen överhuvudtaget betalbar? Experter menar: ja. ”Till 2050 kan vi enligt olika scenarier ta elkraften helt från förnyelsebara energikällor”, säger miljömyndighetens chef Flasbarth. ”Och det även om vi stänger ned det sista kärnkraftverket 2017”. Men insatsen för energiomställningen kommer att bli enorm.”

Det handlar om investeringar på många miljarder euro. Det kommer att krävas en massiv utbyggnad av framför allt vindkraft till havs, många nya och långa kraftledningar och ackumulatorer för att transportera och spara energin. Dena, tyskt kompetenscentrum för energieffektivitet, förnybara energiformer och intelligenta energisystem, efterlyser mer än 3500 kilometer med kraftledningar för 380-kilovolt till år 2020. Det ger ett hum om storleksordningen i omställningen. Fram till 2050, när hela elbehovet kan täckas av förnyelsebar el, kommer existerande kol- och gasverk att behövas. ”Med några väsentligt ökade kostnader på grund av energiomställningen måste vi inte räkna”, säger miljömyndigheten.

Forskningsinstitutet Fraunhofer, inriktat på miljö, säkerhet och energi, bedömer att de positiva effekterna överväger redan år 2025. Süddeutsche Zeitung citerar en studie: ”Därefter kommer samhällsekonomin tack vare användningen av förnyelsebar energi att besparas åtgärder som man annars skulle ha tvingats till på grund av energiförsörjning genom fossila bränslen.”

Det här är bara några röster, Andra forskare gör andra bedömningar. Ingen sitter inne med säkra svar. Men de som utgår från att kärnkraften behövs många decennier till för att inte ekonomin ska rasa ihop argumenterar emotionellt, inte baserat på fakta. Omställningen till en hållbar tillväxt byggd på effektiviseringar och förnyelsebara alternativ är inte flum, utan realistisk.

”Ekonomisk liberalism”, skriver Svante Nycander i sin ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet”, i ett kapitel om Locke-liberalism, ”förutsatte ett mentalt uppbrott från skråväsende, regleringar och försakelseetik, ett nytt sätt att se på människan och hennes rättigheter, ett bejakande av förvärvsbegär, vällevnad, personlig valfrihet och lust till innovationer, a capitalist spirit.” Det är en bra sammanfattning av vad som tillsammans med rättighetsliberalism och socialliberalism blev en av den kapitalistiska välfärdsstatens grundinstinkter – välkomna innovationer, erkänn att det är enskilda människors fria driftighet och ambitioner som ofta leder utvecklingen.

En av de mest attraktiva dimensionerna i den liberala samhällsanalysen är att den är framstegsbejakande, men aldrig utopisk. Liberalismen har inga ändamål som helgar medlen. Den ser inget förutbestämt i horisonten, utan accepterar historiens oförutsägbarhet och den enskildes ansvar. Det gör liberalismen dålig på mobilisering och skymford, men motståndskraftig mot fundamentalism. Liberalismen är en försiktig plugghäst som vinner i längden, utan att någonsin få människor att dåna som på en Beatles-konsert (eller själv dåna). Är det en bra grund att närma sig energifrågan på? Jag vill hävda att det är den bästa. Men då får inte liberalismen bli teknikkonservativ eller tekniknostalgisk.

Den extremt komplicerade energifrågan – synen på tekniska lösningar utifrån värderingar kring fattigdomsbekämpning, välstånd, frihet och rörlighet, ekologisk hållbarhet och resursansvar inför kommande generationer – kan inleda nya ideologiska kristallisationsprocesser för resten av 2000-talet. Omprövningar kommer att krävas lite här och var. Tillväxt och grön hållbarhet måste förenas, och det är bara möjligt om energiförsörjningen är förnyelsebar.

En del läger kommer att tvingas inse att liberala fri- och rättigheter, marknadsekonomi, privat entreprenörskap, obunden forskning och individuella drivkrafter fortfarande är en avgörande förutsättning för utveckling och innovationer.

Andra kommer att tvingas inse att ekologisk hållbarhet, hushållande med resurser, vårdande av natur och miljö för kommande generationer är en nödvändig del av en modern, förnuftsbaserad tillväxtfilosofi. Är inte tillväxten förnyelsebar är den inte bara förödande och osolidarisk, utan även omöjlig att upprätthålla.

Om 1900-talets stora ideologiska kompromiss var den kapitalistiska välfärdsstaten där liberalism och socialdemokrati överlappade varandra, tror jag att 2000-talets stora kompromiss kommer att vara en modell för hållbar, förnyelsebar tillväxt som lösning på energifrågan. Det arbetet kan inte skjutas upp i decennier på grund av dogmatism eller pessimism. Framtiden hör den gröna liberalismen till.