Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeås framtidsdebatt, tillväxten, möjligheterna, vägvalen och kritiken mot bristande lokaldemokrati, är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————————

Umeå, stämningen och känslan i magen

När jag öppnar Google Earth i min mobil, skriver in ”Umeå” i sökfältet och börjar zooma in landar hårkorset till slut i korsningen Västra Esplanaden och Nygatan, i närheten av stadshuset. Någonstans måste det ju landa. Men var vilar det psykologiska hårkorset när vi tänker på och talar om Umeå? Vilken minnesbild väcker känslor i magen kring Umeå? Och var upplever vi att Umeå börjar och slutar? Det är givetvis helt individuellt, beroende på bakgrund, ålder och livsvillkor. Men frågan är värd att utbyta erfarenheter om.

Vid läsning av sekelgamla litterära skildringar av eller biografiska minnesteckningar om städer är det nästan alltid slående hur det som förr var utkant, kanske till och med ren landsbygd, nu blivit centrala och bebyggda områden, i takt med urbanisering och exploatering av nya områden. Och det som tidigare var helt självständiga orter, har förvandlats till rena stadsdelar med knappt märkbara gränser. I städer där utkanten förblivit utkant, brukar inte mycket annat ha förändrats heller.

En stad går att peka ut på en karta, en stad kan sammanfattas i oräkneliga statistiska kolumner om dess invånare, ekonomi, service, företag, föreningar, skolor, administration, kostnader för snöröjning, estetiska regler för korvförsäljning, farthinderintervall, offentliga konstverk, antal skräpkorgar, antal busshållsplatser, antal hundbajskorvar per kvadratmeter och alla andra yttre förutsättningar som skapar salig blandning. Städer går att mäta på alla möjliga sätt och placera i tabeller. Men godtycket kan anordna en hel hambofestival i de tabellerna.

Söker man urbana framgångsfaktorer ger statistiken bara några ledtrådar. Städer lockar människor till sig av framför allt andra, inte lika mätbara, skäl.
Den moderna urbaniseringen drivs inte av ekonomiska faktorer så mycket som av kulturella faktorer. Lätt förenklat: människor flyttar inte längre motvilligt dit jobben finns, utan jobben skapas i de miljöer dit människor söker sig frivilligt och av kulturell och social nyfikenhet. Den enskilt viktigaste tillväxtfaktorn i en kommun är människorna som bor och verkar där.

Stämningarna, känslorna i magen, associationerna och bilderna, förhoppningarna och fantasierna, som en stad väcker hos invånare och besökare, är svåra att definiera; egna för var och en. Men det är atmosfären kring en stad – upplevd eller förmedlad via rykten och populärkultur – som kan avgöra om människor strävar att komma just dit, tar chansen att studera, jobba eller pröva lyckan där, istället för någon annanstans.

Vilken är Umeås atmosfär, och när börjar den kännas? Umeåregionen är ett samarbete som antyder att Umeå är något mer än bara det som finns inom kommungränserna. Diskussionerna om att Vindeln och Nordmaling skulle kunna bli kommundelar visar också att Umeå som identitet kanske inte är begränsad till kommunen.

Samtidigt finns det ett missnöje i existerande kommundelar, som i Sävar och Holmsund-Obbola, över att vara missgynnade, inte en del av det ”riktiga” Umeå.
Sträcker sig Umeå ända till Örnsköldsvik, eller tar Umeå slut vid Tegsbron? Det finns inga svar, förstås, var och en definierar sin egen upplevelse av Umeå. För mig hänger stadens utveckling ihop med hela regionen, hela Norrland.

Det här är min syn: Norrland är en helhet, men inget slutet kärl. Norrland behöver en levande och småskalig landsbygd med bevarad närservice och rimliga förutsättningar. Men Norrland kan inte blunda för urbaniseringens faktum, och behöver därför för sin överlevnad, för landsbygdens och glesbygdens överlevnad, stadsmiljöer som fångar upp flyttströmmar som annars skulle försvinna längre bort, och som kanske kan locka till sig flyttströmmar från andra håll i landet och världen. Det är en progressiv Norrlandsvision, som ser människor som en tillgång, inte ett problem.

Det är inget självändamål att en stad växer, och det är inget som kan planeras fram i fullmäktigepropåer, men för en norrländsk småstad i synnerhet är tillväxt ett tecken som gott som något annat på lokal livskvalitet. Kan staden i den processen dessutom ta chansen att utveckla nya urbanare, tätare, socialt och ekologiskt hållbara stadsmiljöer för flexibelt bruk året runt, vore det enligt mitt synsätt en vinst för Umeå, vars fördelar i dag inte ligger i den hållbara planeringen eller den estetiska utformningen av stadsbilden.

Ska Umeå växa på ett ansvarsfullt, sammanhållet sätt, måste också stadsplaneringen tillåtas att utvecklas i takt med nya insikter om miljö, kultur, arkitektur och teknik. När nya stadsmiljöer utformas måste man lära av tidigare epokers misstag – ohållbara transportlösningar, hård segregation, dyster stadsbild – men utvecklas inget nytt alls görs gamla misstag bara permanenta.
Och även om en stad växer, betyder det inte att tillväxten hanteras på ett socialt och miljömässigt rimligt sätt. Stora krav ställs på stadsplaneringen.

Att hoppas på att en norrländsk stad ska växa – hellre än att bara de allra största, fåtaliga metropolerna söderut blir ännu större – är inte heller detsamma som att skapa förutsättningarna för att det ska kunna ske. För det är människor själva som ska bestämma, i så hög grad det går, var de vill bo, flytta eller stanna. Därför vore instinkten att vilja stänga dörren till nya människor, att säga att det räcker bra som det är, vi vill inte ha sällskap av fler, så bedrövlig.

Där någonstans skymtar, som jag ser det, ett par av de många vägvalen: välkomnande öppenhet och nyfikenhet på vad vår tid kan bidra med till stadens identitet och utveckling eller självtillräcklig misstänksamhet mot nya influenser och idéer.

Men det finns också en annan aspekt, som är en nödvändig del av all lokal livskvalitet, den viktigaste – demokratisk delaktighet. Demokratiskt tålamod och transparens, ett mod att informera öppet och sätta frågor högst upp på dagordningen före, inte efter, de lokala valen, hör till en modern stads attraktionskraft. Legitimitet för storskaliga satsningar måste sökas brett och på förhand, inte smalt och i efterhand.

Det gör processer mindre effektiva, men gemensamma vägval som inte bärs upp demokratiskt är inte framåtsyftande. Legitimiteten handlar inte om att ingen ska bli missnöjd – enighet uppstår aldrig i en fri debatt – utan om att det ska gå rätt till. Utvecklingsbegreppet kan aldrig skiljas från lokaldemokratin.

Det må frustrera idésprutor och alla som vill skynda på, men den mödosamma demokratin är insiktsfullast till slut. Tar man inte en debatt i god tid, med risken att förlora den, har man låg trovärdighet efteråt. Här har Umeå en mer tvivelaktig meritlista. Beslutsprocesser har inte varit så öppna som de borde. Frågor har smugits fram när de borde ha lyfts högt. Det har kastat skuggor och skapat misstro.

Jag tycker att man noga måste skilja mellan inslagen av dogmatisk kulturkonservatism i motståndet mot förändringar, och den korrekta, träffande kritiken av brister i den demokratiska processen, de dåliga möjligheterna för medborgare att ta ställning och de oklara beslutsunderlagen.

Den sistnämnda kritiken är framåtblickande och står inte i vägen för förändringar. En progressiv stad kan inte slarva eller tappa tålamodet på den punkten. Det är också ett vägval, en läxa att lära och en kritik att ta på största allvar – hur beslut förbereds och fattas, hur den lokala demokratin fungerar.

Det finns mycket att diskutera.