Umeå bortom de stora vinstlotterna

När upplever man Umeå som starkast, vad är det utmärkande för Umeå? På den frågan finns förstås lika många svar som de finns umebor och umebesökare. I den här krönikan funderar jag lite för egen del kring det, med ett regionalt perspektiv och med några rader på slutet om Umeås utmaning inför resten av 2000-talet, bortom 1900-talets stora etableringar och statliga vinstlotter.

—————————————

Det brusar inte bara på ett sätt i Umeå

Varje stad, liksom varje by, har sitt eget brus om natten. Att öppna fönstret en försommarkväll och lyssna, är de fina nyansernas ögonblick.

Råkar man befinna sig i en storstad kan till och med sirener i fjärran kännas romantiska; som en fors man vuxit upp i närheten av eller skogssuset som för den invigde inte är något annat likt. Sitter man ute på landet, träder fablernas värld snart fram ur den skenbara tystnaden; tråkigt i sådana ögonblick har bara ignoransen.

Jag har alltid gillat att sitta vaken till sent och lyssna till brusen, från skogen eller över takåsarna, hemma eller på besök någonstans. Det inger känslan av både en större gemenskap och ett slags förtrolig hemlighet; det gäller för metropolen och för glesbygden. Nattbruset är stearinljuset som får den hemliga skriften att träda fram.

När jag upplever Umeås som starkast, när Umeå känns som mest hemma i världen, är det om natten en sommarkväll, med fönstret öppet, eller vid en sen cykeltur längs älven, när både byggkranarna inåt centrum och den milsvida skogshorisonten syns i skymningen.

Och det som fascinerar mig med Umeå i de ögonblicken – och något annat än subjektiva upplevelser vi kan berätta om för varandra kan det aldrig bli när vi söker en stads själ – är upplevelsen av den här staden som ett kämpande, urbant, norrländskt undantag; ett projekt mot alla odds, domedagsprofetior, dysterkvistar, likriktare och riksmediestereotyper.

Umeå är staden som visar att det går, omgiven av havet till öster och en lika kämpande norrländsk glesbygd till söder, väster och norr, trots fördomar och nidbilder. Men lika lite som en människa är en isolerad ö, är en stad det. Umeås får för mig sitt skimmer just av det regionala sammanhanget och av den lokala historien. Det som fängslar mig med Umeå är inte isolerat till Umeå, det är inte Umeå som ö, utan har med kontrasterna och mångfalden i hela regionen att göra; Umeå som en omistlig del av något större. Till min upplevelse av Umeås själ hör därför även, på ett positivt sätt, Bjurholm och Lycksele, även Vännäs och Vindeln, även Storuman och Nordmaling, precis som upplevelsen av länets mindre kommuner på motsvarande sätt stärks av Umeå.

Jag känner personligen, i hjärtat, starkare för landsbygd, om det vill jag inte hyckla, än för städer, men jag tycker också långt mer om kontrasterna mellan riktig stad och riktig landsbygd i en region än någon jämngrå smet av småtätorter som inte går att skilja åt och som blir varken eller.

Och att Umeå växer borde glädja varje glesbygdsvän i Västerbotten, för Västerbotten får inte ses som ett nollsummespel. Norrland behöver några utpräglat urbana, hyfsat stora städer, för att den omgivande landsbygden här ska ha någon chans att konkurrera med landsbygd där det inte är lika kallt och vintern inte lika lång .
Där har Umeå ett ansvar, att växa, att uppfattas som något mer än en liten småstad.
Men den levande landsbygden runt omkring är lika värdefull som stadsmiljön, för Umeås samlade attraktionskraft. Kuststäderna och inlandet har båda en ömsesidig, destruktiv misstro att besegra.

Till upplevelsen av vad Umeå är – med bildning, tolerans, ungdom, natur, Björklöven och andra ord som räknas upp på nyhetsplats i dag – hör också vad det varit genom sina många olika epoker, från stadsgrundandet fram till i dag. Dit hör det småskaliga, fristående och folkrörelsebetonade med rötter redan i 1800-talet, liksom de storskaliga, hierarkiska, ofta statliga institutionerna kring vilka Umeås 1900-tal i allt högre grad kretsade men som det alltid är farligt att ta för givna och använda som huvudkuddar.

Mer av framtidsdebatten i Umeå borde handla om perspektiven bortom de stora institutionerna, om nya identiteter som inte kräver ett stort etableringsbeslut som frö. Dit hör just det krångliga, dubbeltydiga förhållandet till centralmakten – som omväxlande velat reglera, kontrollera, tvinga och stötta, men vanligtvis enbart av egenintresse. Umeå har dragit många statliga vinstlotter, men just därför alltid haft det struligt med regionperspektivet. Nu är det slut på lotterna, och gamla vinster räntar sig inte för evigt.

Dit hör också den illusoriska delen av Umeås tillväxt som skett genom sammanslagningar. Umeå är ju, påpekade en läsare i veckan, en märklig konstruktion där många byar och kommundelar räknas in i befolkningssiffran, vilket gör att Umeå är långt större som kommun än som stadsmiljö.

Umeå har inte bara ett brus.