Tyskland avvecklar kärnkraften – igen – och nu är det allvar

Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till senast 2021 väcker stor uppmärksamhet även i Sverige, trots att det i sak inte innebär något dramatiskt nytt egentligen sett i ett lite större perspektiv.

Jag har som trogna läsare vet ett specialintresse för tysk politik, och hör ju dessutom till kärnkraftskeptikerna i Sverige, så här kommer en betydligt längre text om det tyska beslutet än som fick plats i papperstidningen; det är en lite pladdrig genomgång med några invävda länkar för den som är intresserad av några reflektioner kring den partipolitiska och samtidshistoriska bakgrunden till beslutet, som trots att jag välkomnar det i sak, uppenbart är framdrivet av inrikespolitiska taktiska skäl, inte av energipolitiska övertygelser.

———————————————————-

Tyskland börjar avveckla kärnkraften – igen

Bara så att vi förstår den historiska dimensionen i beslutet: det är som om kristdemokraterna skulle kräva individualiserad föräldraförsäkring, som om vänsterpartiet i Umeå skulle kräva sänkt kommunalskatt, som om Anders Ågren skulle kräva mer klotter, som om Vilhelmina skulle kräva en nedläggning av sin flygplats till förmån för Gunnarn, som om Jan Björklund skulle kräva fler mobiltelefoner på lektionerna– det är otänkbart, händer aldrig.

Men när den tyska regeringen, bestående av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, i går beslutade om en avveckling av tysk kärnkraft till senast 2021 är det ur ett historiskt, partipolitiskt perspektiv någonting sensationellt.

Kärnkraften har alltid haft trogna vänner i de tyska kristdemokraterna – det har varit en identitetsfråga och en stridsfråga för en hel politisk generation i Tyskland, både inom CDU/CSU och de gröna, medan socialdemokraterna, liksom i Sverige, länge var splittrade och först i och med regeringsbildningen på nationell nivå med de gröna 1998 gradvis tvingades ta ställning mer definitivt mot kärnkraften.

Ur ett energipolitiskt perspektiv är gårdagens besked från regeringen Merkel dock inte särskilt dramatiskt. Redan år 2000 beslutade den dåvarande regeringen Schröder med socialdemokrater och gröna, efter en uppgörelse med energibolagen, om en utfasning av kärnkraften som i praktiken innebar en avveckling i ungefär samma takt och omfattning som den nu beslutade, även om upplägget var ett annat och man inte lade samma tyngd vid ett enskilt årtal.

Först förra hösten upphävde – i en lagteknisk gråzon, i intern oenighet och trots miljöministern och det kristdemokratiska framtidsnamnet Norbert Röttgen – Angela Merkels regering den avvecklingsplanen och beslutade om förlängd kärnkraftsdrift.
Det beslutet för ett halvår sedan, inte gårdagens återställare, var den tyska regeringens stora misstag.

Efter svåra nederlag för regeringspartierna i flera viktiga delstatsval, stora framgångar för de gröna och en växande negativ opinion mot kärnkraften efter händelserna i Fukushima backar nu en hårt pressad Merkel i stort sett tillbaka till det som redan gällde 2000-2010 och som då inte väckte någon större uppståndelse i svensk debatt.

Inte minst nederlaget i den ekonomiskt och industriellt betydelsefulla delstaten Baden-Württemberg, där kristdemokraterna hade styrt oavbrutet sedan 1953 men i våras, under ledning av den profilerade kärnkraftsvännen Stefan Mappus, förlorade makten till en koalition av gröna och socialdemokrater där de gröna för första gången någonsin i Tyskland tillsatte en ministerpresident, sågs som en tydlig signal till Berlin i kärnkraftsfrågan från en traditionellt konservativ regional väljarkår.

De gröna i sydvästra Tyskland har en tydlig mittenprofil, en del har till och med kallat den på gränsen till värdekonservativ, och kristdemokraternas försök att skrämmas med den gamla bilden av de gröna som flummiga galenpannor fungerar inte alls längre. Nu konkurrerar partierna om samma väljargrupper, och miljöfrågan har fått både en ny dimension av tillväxtfaktor och teknikoptimism, och en dimension av värdekonservatism, som får väljare att söka sig dit från alla möjliga håll – från de gamla vänsterprotestgrupperna, från pragmatiska socialliberala strömningar och från gamla konservativa, religiöst färgade miljöer  – i en ny koalition som bryter gamla mönster.

Mycket i tysk politik just nu, och sannolikt snart även i svensk politik, handlar om partiernas tävlan att fånga upp de nya strömningarna bortom gammal blockpolitik och 1900-talets partistereotyper.

I flera nationella opinionsmätningar efter valet i Baden-Württemberg under försommaren har de gröna varit näst största parti, större än SPD, och på väg att närma sig CDU. Det viskas redan nu, lite spekulativt, om att de gröna kanske kommer att behöva gå till val med en egen kanslerkandidat nästa gång, som kristdemokraternas huvudmotståndare. Sådant kan förändras snabbt, men det tyska partilandskapet – länge dominerat av kristdemokrater och socialdemokrater – är otvetydigt på väg att förändras.

Drivkraften bakom regeringen Merkels nya kärnkraftsbeslut är därför inrikespolitisk taktik, inte energipolitisk övertygelse. Hon vill dels få bort kärnkraftdebatten från dagordningen en gång för alla, dels öppna dörren för samarbete med de gröna, genom att gå dem till mötes i deras viktigaste fråga.

Men drivkraften var i betänklig grad inrikespolitisk taktik även inför förra höstens motsatta ställningstagande. För redan då, innan Fukushima, pågick en kraftmätning inom CDU mellan en falang, ledd av miljöministern Röttgen – som ville ge kristdemokraterna en tydligare miljöprofil, hålla fast vid den rödgröna kärnkraftsavvecklingen, desarmera kärnkraften som klassisk stridsfråga och istället öppna dörren på glänt till ett framtida samarbete mellan CDU och de gröna inte bara på lokal och regional nivå, utan även i förbundsdagen – och en klassiskt konservativ falang som inte ville ha något alls med de gröna att göra, som ville betona CDU:s klassiska värderingar och i enlighet med det även göra kärnkraften till en avgörande fråga inför kommande delstatsval.

Angela Merkel stod egentligen den förstnämnda falangen närmare, trots att hon länge varit en varm kärnkraftsanhängare, i synen på behovet av ett modernare CDU och fler samarbetsmöjligheter än bara med krisdrabbade liberala FDP.

Men under internt tryck från redan missnöjda konservativa grupperingar i det egna partiet gick hon förra hösten till en för att vara Merkel ovanligt aggressiv offensiv, avfärdade alla tankar på samarbete med de gröna som hjärnspöken och gav demonstrativt stöd åt framför allt kärnkraftsdogmatikern Stefan Mappus, CDU:s ministerpresident i Baden-Württemberg.

Det underliggande budskapet var att valet i B-W skulle bli en konfrontation mellan kristdemokrater och gröna. Socialdemokraterna hamnade helt i skymundan.

Sedan kom katastrofen i Japan och förändrade allt, även i tysk inrikespolitik, när kärnkraften på nytt blev en utslagsgivande fråga – till kärnkraftsförespråkarnas nackdel. Nu är Mappus bortröstad, kärnkraftslobbyn på defensiven, regeringskoalitionens opinionssiffror i botten, liberala FDP i en av sina djupaste kriser någonsin, de gröna större än någonsin och allt fler inom CDU luftar på nytt tanken att ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna trots allt vore värt att pröva. Miljöministern Röttgen ser betydligt gladare och mer övertygad ut nu än i höstas, och har varit pådrivande bakom regeringens nya omsvängning.

Just nu ser ett sådant samarbete med de gröna ut som den enda chans CDU/CSU har att få bilda regering även efter nästa val, även om sargade, liberala FDP försöker locka tillbaka väljare med en ny, mer socialt profilerad partiledning och opinionsmätningar alltid bara är just mätningar.

Så trots att kärnkraftsbeslutet till sin inriktning är välkommet och rationellt, och borde vara en vägvisare även för Sverige, inger regeringens agerande föga förtroende och återstår många frågetecken. Avvecklad kärnkraft innebär inte i sig en omställning till det förnyelsebara och hållbara, i synnerhet inte om utgångspunkten är opinionsmätningar och maktpolitisk desperation.

Tyskland måste visa hur övergången ska gå till, så att inte kärnkraft ersätts av andra miljöskadliga energislag.

Säkra svar finns inte, men som mycket kvalificerade rapporter i Tyskland visat är en sådan omställning fullt möjlig, utan större kostnader än en kärnkraftsutbyggnad skulle medföra och utan att de klimatpolitiska målen äventyras, om bara viljan finns.

Valet behöver inte, som pessimister och teknikkonservativa i Sverige med dålig koll på den tyska debatten gärna hävdar, stå mellan antingen kol/olja eller kärnkraft. Men lika väl som en omställning till det förnyelsebara skulle ge stora, långsiktiga konkurrensfördelar för det land som visar vägen, kommer det att kräva tydliga prioriteringar, stora investeringar och storskaliga satsningar som redan nu utlöser lokala protester där vindkraft, solkraft, elnät och kraftstationer behöver byggas, delvis hos samma grupper som på nationell nivå högljutt kräver att kärnkraften ska bort.

För om inte utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen sker, om inte energiinfrastrukturen som krävs för att alternativen ska kunna bära upp energiförsörjningen byggs och om inte omfattande energieffektiviseringar genomdrivs, kommer inte ekvationen att gå ihop – och då är risken stor att det slutar med att kärnkraften ersätts av kol, olja och gas, och klimatpolitiken går i stå. Här har den tyska regeringen åtskilliga frågor kvar att besvara, och ett bestående trovärdighetsproblem.

Men det ställer inte bara den nuvarande regeringen inför skyldigheten att visa att man inser vad en kärnkraftsavveckling kommer att kräva i form av målmedvetna satsningar på alternativen, utan också de gröna i Tyskland att även på lokal nivå, inför konkreta projekt som storskalig elnätsutbyggnad, sluta med det tvångsmässiga nejsägeri som bromsar utbyggnaden av det förnyelsebara.

Kärnkraftsavvecklingen ställer de gröna inför tvånget att ta ansvar för beslut som de vet är nödvändiga men som ansvarslösa protestgrupper som traditionellt stått partiet nära, och ofta utgjort dess kärna, är kritiska till. De grönas partiledning kommer därför att sättas på betydligt hårdare prov de kommande åren, än de senaste. Med dubbla budskap och ansvarslös inkonsekvens i partiets största profilfråga kommer de nya mittenväljarna inte att ha något tålamod.

Därför är det inte utan skäl som både SPD och de gröna nu initialt har lite svårt att veta hur de ska förhålla sig till regeringens nya avvecklingsbeslut. Man vill å ena sidan behålla initiativet i kärnkraftsfrågan, helst över höstens delstatsval i Berlin, men löper å andra sidan risken att framstå som orimliga om man helt sågar ett beslut som i stort är detsamma som, eller rentav en bättre version av, det man själva försvarat i över tio år.

Här finns också mycket prestige investerad. En av partiets ledande företrädare, Jürgen Trittin, var miljöminister i den rödgröna regeringen 1998-2005 och ansvarig för kärnkraftspolitiken, som trots avvecklingsbeslutet väckte kritik internt inom de gröna. Hans företrädare på miljöministerposten hette för övrigt – just det – Angela Merkel.

Ryck i vilken tråd som helst i tysk inrikespolitik, och kärnkraftsfrågan kommer att sprattla till.

Tysklands avvecklingsbeslut är framför allt en chans att visa att det går att trots kärnkraftslobbyns massiva skrämselstrategier avveckla den dyra, miljöskadliga och riskförknippade kärnkraften i ett stort och exportberoende industriland och ersätta den med förnyelsebara alternativ och energieffektiviseringar, utan att det äventyr jobb eller tillväxt. I jämförelse med att låsa fast stora delar av energiproduktionen i nybyggd kärnkraft för kanske hundra år framåt ter sig Tysklands avvecklingsbeslut betydligt mer miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfullt.

Men framgången är inte given, omställningen går inte av sig självt och hur Tysklands energiförsörjning utvecklas är av intresse för hela Europa. Beslutet i går är omgärdat av ofrånkomlig osäkerhet och ovisshet, precis som en strategi för ny kärnkraft skulle vara.

Nu får de förnyelsebara alternativen chansen, nu får vi se, nu är det allvar.