Saab-krisen och vad staten bör och inte bör göra

Av , , 2 kommentarer 6

Saabs kris är ämnet för den här krönikan. Min utgångspunkt är att de som tycker att staten borde "göra något" och sätta miljarder på spel för att rädda Saab missar poängen med den generella välfärden och inte inser vad det är som skapat det svenska välståndet. Välfärdssamhället hotas inte av att gamla branscher läggs ned och nya tar över – det är tvärtom utformat just för att socialt klara och bejaka sådana omställningar. I papperstidningen i morgon som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson.

—————————————————

Saab-krisen och vad staten bör och inte bör göra

Det är plågsamt när företag går i konkurs eller verksamheter flyttar från orten – för de anställda som förlorar jobb, yrkesidentitet och utkomst, men också på kort och ibland även på längre sikt för de berörda orterna som helhet. Det gäller alla typer av nedläggningar och uppsägningar, stora som små, medialt välbevakade som medialt ignorerade, för det är alltid enskilda människor och deras familjer som drabbas först och främst. Även krisen för Saab måste givetvis ses ur den mänskliga aspekten. Glada peptalk och käcka tillrop, eller rentav, som förekommer på sina håll, skadeglädje, är sorgligt malplacerade. Självklart är det mycket tråkiga nyheter.

Men det betyder inte att Saabs kris ska blåsas upp som något större än den är – ett enskilt företag som gått med minus i decennier, som inte lyckats tillverka produkter konsumenterna är beredda att köpa i tillräcklig grad och som skulle ha mycket dåliga framtidsutsikter även i genomsubventionerad form. Den uppmärksamhet som Saabs öde fått de senaste åren står inte i någon som helst proportion till företagets betydelse för jobben, välfärden eller samhällsekonomin i landet.

De hetsiga, men orimliga kraven på att staten ”borde göra något” för Saab, avslöjar en fundamental brist på tilltro till både den generella välfärden och marknadsekonomin, de faktorer som lyfte Sverige från djup fattigdom till imponerande välstånd på bara ett par generationer. Och det tyder på ointresse för behovet av en grön omställning (att Mp förra mandatperioden engagerade sig för subventioner av amerikanskägd biltillverkning var obegripligt).

Måttet på industriell konkurrenskraft och framsynt näringslivspolitik är inte hur länge det går att hålla ett permanent förlustbringande företag på en överetablerad bransch med tveksam miljöprofil vid liv av nostalgiska skäl. Det avgörande är hur villkoren ser ut för nya entreprenörer, småföretag och innovationer, för investeringar i verksamheter som har potential att skapa morgondagens jobb.

Strukturomvandlingar i ekonomin är oundvikliga, och mer än så, de är en grundläggande förutsättning för välfärd och sysselsättning. Sverige har genomgått ett stort antal och blivit rikare och tryggare varje gång.

I en vital ekonomi går de snabbt och smärtfritt, när nya företag och nya branscher tar över och ersätter de som spelat ut sin roll, anställda snabbt hittar nya jobb och samhällsekonomin ges ny energi. Många orter i Sverige kan vittna om hur nedläggningar som först framstod som en katastrof visade sig bli frigörelser och startskott för något bättre.

Sverige, liksom övriga världen, står inför en ny sådan förändringsprocess, när miljö- och klimatutmaningar kräver en omställning till hållbar tillväxt. Nya miljölösningar kommer att bli jobb- och exportsuccéer för de som vågar leda omställningen hellre än att klamra sig fast i gårdagens heliga kor.

Men för att omvandlingarna ska bli så lyckade krävs att villkoren för nyföretagande, investeringar, forskning och innovationer är goda. Och trygghetssystem och utbildningsinsatser måste finnas som ger människor inte bara skydd och hjälp under övergången, utan också aktivt bidrar till att ge människor frihet och stimulans att byta spår och vidareutveckla sig kontinuerligt under livets gång.

Vill man förstå varför den generella välfärden och inkomstbortfallsprincipen är överlägsen alternativen inte bara ur ett trygghets- utan även ur ett frihetsperspektiv, är det förklaringen: den dämpar de tillfälliga sociala konsekvenserna av, samtidigt som den skyndar på, strukturomvandlingar i samhällsekonomin. Välfärdssamhället hotas inte av att gamla branscher läggs ned och nya tar över – det är tvärtom utformat just för att socialt klara och bejaka sådana omställningar.

Staten har alltså en hel del att göra och ta ansvar för i sådana lägen som Saab befinner sig i: Se till att upprätthålla den generella välfärdens grundprinciper och hålla trygghetssystemen robusta. Säkerställa resurser för en forskning och utbildning av världsklass och med det livslånga lärandet som en utgångspunkt. Skapa konkurrenskraftiga villkor för ny- och småföretagande. Få arbetsmarknaden att fungera flexibelt och motverka strukturellt utanförskap. Och med styrmedel stimulera omställningar som är nödvändiga för en miljömässigt hållbar tillväxt. Men inget av detta talar för att staten borde göra någon ytterligare miljardinsats för just Saab.

Saab-debatten har visat att oroväckande många inte förstår poängen med den generella välfärden eller vilka processer det är som gjort Sverige till ett land med högt välstånd, inte inser vad en grön omställning innebär i praktiken och inte är intresserade av att bädda för framtidens jobb och industri. Kom ihåg det, när ropen vrids upp på högsta volym att staten borde sätta skattemiljarder på spel för Saab.

Vad staten bör värna är inte ett enskilt bilmärke som nästan aldrig gått med vinst, utan en samhällsmodell av generell välfärd, marknadsekonomi och kontinuerlig utveckling som gjort Sverige till ett av världens rikaste länder.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Vinka adjö till blockpolitiken i mötet mellan det liberala och det gröna

Av , , 1 kommentar 8

Säg adjö till blockpolitiken, det är i mötet mellan det liberala och det gröna som det borde hända saker i svensk politik framöver. Det är grundbudskapet i den här lördagskrönikan, som tar sin början i förra gången det hölls nyval till riksdagen i svensk politik.

———————————————

Vinka adjö till blockpolitiken

1958 kan framstå som ett ointressant politiskt årtal i jämförelse med vanliga snackisar som 1914, 1917, 1932, 1948, 1968, 1976, 1994 eller 2006.

1958 liksom – vem bryr sig?

Men ska man utse de senaste hundra årens viktigaste årtal i svensk politik hör 1958 definitivt hemma på topp tio, kanske till och med på topp fem. Ett antal saker hände då som skulle prägla svensk politik för decennier framåt, som delvis fortfarande färgar av sig på tänkesätt och ryggmärgsreaktioner, 53 år senare. 1958 var senaste gången som det hölls nyval på riksplanet – till andra kammaren – i Sverige. Det har inte skett sedan dess, trots många turbulenta parlamentariska ögonblick och oklara majoritetsförhållanden genom åren.

Utlösande faktor 1958 var den omstridda pensionsfrågan och resultatet av folkomröstningen året innan, som fått centerpartiet att efter sex års samarbete lämna koalitionsregeringen med socialdemokraterna.

När det efter ett nederlag i en avgörande votering på våren 1958 stod klart att den socialdemokratiska minoritetsregeringen inte skulle få stöd av något icke-socialistiskt parti för sitt ATP-förslag i andra kammaren, och att ingen uppgörelse med folkpartiet skulle komma till stånd, utlyste Tage Erlander – som inte var någon mespropp när det gällde – nyval.

Det blev en framgång för socialdemokraterna, som ökade med 1,6 procentenheter – lika mycket som Sveriges kommunistiska parti backade; och för högerpartiet och centerpartiet som gick framåt 2,4 respektive 3,2 procentenheter – lika mycket som folkpartiet, valets förlorare, tappade (minus 5,6).

Mandatmässigt uppstod ett dödläge mellan de nya blocken som skulle brytas först året efter när folkpartistiske ledamoten Ture Königson beslutade lägga ner sin röst för att möjliggöra att en socialt angelägen trygghetsreform överhuvudtaget kom till stånd, hellre än att riskera fortsatt låsning.

Pensionsstriden, och folkpartiets och socialdemokraternas ömsesidiga ovilja att söka kompromisser, födde den moderna blockpolitiken. Fp-ledaren Bertil Ohlin såg i konflikten en indirekt chans att skapa icke-socialistisk enighet kring ett regeringsalternativ, och socialdemokraterna såg i frågan en chans att ta udden av den socialliberala utmaning som Fp med Ohlins paroll om “det glömda Sverige” stått för. Socialdemokraterna såg klarare i det fallet.

Ohlin gick vilse i taktiken. Trots att hans invändningar mot ATP-systemets konstruktion visat sig berättigade i efterhand, så framstod motståndet till slut som socialt tondövt. ATP-frågan hjälpte socialdemokratin att förlänga sitt regeringsinnehav och återta ett, skenbart, initiativ i sociala frågor partiet varit på väg att förlora.

1958 var första gången som det gamla bondeförbundet gick till val med sitt nya namn, centerpartiet. Och som ett oppositionsparti igen efter åren av samarbete med S var man på väg in i en förnyelseprocess som snart aktualiserade frågan om fördjupat mittensamarbete mellan Fp och C.

Andrakammarvalet 1958 innebar också att folkpartiet för första gången sedan 1944 inte längre var största oppositionsparti, passerat med 1,3 procentenheter och sju mandat av högerpartiet.

Bland de nya ledamöter som tog plats i riksdagen 1958 utmärker sig två lite extra i efterhand: blivande centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin och blivande moderatledaren Gösta Bohman. Som en händelse var 1958 även året då Olof Palme valdes in i riksdagen för första gången, i första kammaren.

Händelserna kring 1958 skapade den moderna blockpolitik som fortfarande består, lade grunden till nya samtal om mittensamverkan mellan Fp och C och förde några av de kommande decenniernas viktigaste politiker in i riksdagen. Ideologiska profiler och parlamentariska samarbetsmönster, styrkeförhållanden och personella uppställningar förändrades.

Nu spekulerar allt fler att Sverige i höst kan gå mot ett nytt nyval. Skulle den samlade oppositionen – S, Mp, V och Sd – göra gemensam sak mot grundbultar i regeringens ekonomiska politik, inte bara i enskilda sakfrågor som hittills, är det inte omöjligt att Fredrik Reinfeldt inväntar en fråga där alliansen har stort förtroendekapital, ställer ultimatum och vid ett nederlag söker väljarnas förtroende i ett extra val.

Mot ett sådant scenario talar att socialdemokraterna knappast efter sina valnederlag och med en nyvald partiledare som svajat betänkligt vore redo att kämpa i en ny valrörelse, att vänsterpartiet enligt opinionsmätningarna löper risk att åka ur riksdagen och att både C och Kd inom alliansen likaledes balanserar på fyraprocentspärren och därför har skäl att frukta nyval.

Andra röster har börjat argumentera för att både regeringspartierna och S, Mp och V borde söka kontakt med Sverigedemokraterna och diskutera med dem som med andra partier. Jag anser att det vore ett historiskt misstag, en onödig eftergift åt ett 5,7 procentsparti och oförsvarligt i sak med stor risk för att politiken långsamt, steg för steg, förskjuts och anpassas i främlingsfientlig riktning. Det finns inget i andra länders utveckling som tyder på att en sådan legitimeringsprocess skulle vara till långsiktig nytta för några andra än Sd.

Men alla dessa resonemang, nyvalstanken, hålla ut-tanken och normalisera Sd-tanken – utgår ifrån en fix idé som lever kvar sedan 1958 – den stela blockpolitiken, inlärd i partiapparaterna sedan generationer och utgåendes från i huvudsak samma perspektiv som för ett halvt sekel sedan.

Det är blockpolitiken, inte det parlamentariska läget, som är problemet.

Svaret på den låsning som föder spekulationer om nyval får inte bli gradvisa försök på bägge sidor blockgränsen att legitimera främlingsfientliga krafter. Och det bör inte vara att gå till väljarna och be dem att i ett nyval återupprätta en trött, alltmer irrelevant blockpolitik. Svaret borde istället bli att bryta upp blockpolitiken och ersätta den med vitalare samarbetsmönster, med större relevans för en ny tids frågeställningar.

Alliansen har spelat en viktig roll med reformer av stort värde på flera områden de senaste åren, men har uppenbart börjat spela ut sin roll i nuvarande form. Det rödgröna samarbetet inför förra valet var mossigt redan när det lanserades; sannolikt en bidragande orsak inte bara till socialdemokraternas nedgång utan också till miljöpartiets låga resultat i förhållande till opinionsmätningarna. Inte ens på klassiska områden som socialförsäkringar, arbetsmarknadslagstiftning eller skattesystemet ger blockpolitiken annat än förvirrade och motstridiga besked, dolda under löjligt överdriven retorik.

Och för andra, växande utmaningar framstår blockpolitiken som hopplöst förlegad – som värnandet av personlig integritet i en ny teknikvardag, kraven på en långsiktigt genomtänkt, liberalt värderingsburen utrikespolitik och nödvändigheten av att förena hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt, att göra miljövänlig teknik och klimatomställningar till en motor för nya jobb och ökad livskvalitet i en grön globalisering. Vad har sådana frågor med mossiga utgångspunkter som socialism (som även Mp haft en svaghet för) och borgerlighet (som strömningar inom alliansen klamrar sig fast vid) att göra?

Där det borde hända saker framöver är i mötet mellan det liberala och det gröna, bortom 1900-talets förvillelser om socialism och borgerlighet. Gustav Fridolin och Ulf Söderströms nya bok "Maskiner och människor", för att ta ett exempel, öppnar sådana perspektiv; flera av alliansen intressantaste, yngre politiker borde inte ha någon större beröringsskräck för de gröna än för traditionella samarbetsparter. Här finns kontaktytor.

Kanske blir de kommande åren en kapplöpning. Vilka ger upp sina hämningar först: alliansens liberala krafter inför det gröna perspektivet i synen på ny miljöteknik, förnyelsebar energi och hållbar tillväxt eller miljöpartiet inför liberalism, frihetlighet, bildning och arbete som grunden för välfärd?

Men varför ta omvägen över ett nyval, när de kan gå varandra till mötes direkt?

1 kommentar
Etiketter:

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Av , , Bli först att kommentera 6

Baylan, Eriksson, Olofsson – en rad nationellt ledande politiker med något slags Norrlandsförankring har lämnat eller beslutat lämna sina uppdrag det senaste året. Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan? Kring det resonerar jag ur några olika aspekter i den här krönikan, i papperstidningen med talande teckning av Niklas Eriksson.

————————————————-

Norrland och den politiska makten i Stockholm

Ligger Norrland pyrt till nu, när den ena ledande politikern med något slags Norrlandsförankring efter den andra lämnar eller tvingas lämna sina uppdrag? Skiften sker alltid efter ett val, men när Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Peter Eriksson och Maud Olofsson går samtidigt på kort tid från sina olika uppdrag är det onekligen markant färre av landets absoluta toppolitiker som har egna, djupare erfarenheter från de nordliga länen.

Visserligen har en del ryckt fram efter valet. Stefan Attefall (Kd), ursprungligen från Lycksele har blivit civil- och bostadsminister och hans brorsa Andes Sellström (också Kd) har blivit sitt partis ekonomisk-politiske talesman. Och Jonas Sjöstedt har förstås fortfarande utsikter att bli ny partiledare för vänsterpartiet. Men sammantaget har Norrlandsförankrade politiker tappat i inflytande under det senaste året.

Har det någon betydelse? Vilken betydelse har överhuvudtaget politikers regionala erfarenheter i dag, jämfört med för 50 eller 100 år sedan?

Det är överhuvudtaget tämligen omöjligt att mer i detalj definiera vad som utgör en regional tillhörighet och vad den betyder i enskilda fall, avgränsningsproblematiken är egentligen hopplös. En diskussion på temat är dömd att bli lite grovkornig och generaliserande. Intressant kan den vara lika fullt.

Svensk politisk historia bjuder många exempel på Norrlandspolitiker som nått ledande positioner nationellt – en lista över bara de viktigaste skulle redan den uppta hela sidan och bland annat rymma tre statsministrar sedan demokratisering – utan att det haft vare sig positiv eller negativ betydelse specifikt för regionerna här.

Samtidigt är det otvetydigt så att politiker Som Gustav Rosén (född i Sävsjö, Jönköpings län) och Gösta Skoglund (född i Hudiksvall, Gävleborgs län), och flera andra, genom sina dubbla roller som lokalt starkt förankrade och nationellt inflytelserika politiker genom vad man i dag skulle kalla intern lobbyverksamhet haft en avgörande betydelse för Västerbottens utveckling. De drev på för etableringar, investeringar och satsningar som gjordes här men inte på samma sätt och lika tidigt i andra Norrlandslän.

Men de politiska förutsättningarna och utmaningarna har förändrats under de senaste femtio åren. Under 1900-talet handlade det för Norrlandskommuner mycket om just etableringar, allra helst stora, enskilda statliga etableringar och satsningar, om lobbying för konkreta projekt.

Självklart finns den dimensionen kvar även i dag – när det gäller motstånd mot neddragningar av den service som finns kvar på landsbygden, när det gäller en del statliga lokaliseringar och när det gäller exempelvis förståelsen för det nationella behovet av färdigbyggd järnväg längs Norrlandskusten.

Men jämfört med mitten av 1900-talet är det i dag helt andra typer av frågor som borde uppta landsbygdsförkämpar till vardags: generellt goda förutsättningar för småföretagande och näringar, utrymme för lokalt självstyre, flexibla servicelösningar, kvalitet i skolan och modern infrastruktur, i en tro på Norrlands inneboende konkurrenskraft.

Lobbydimensionen är inte lika viktig längre, och kan vara direkt skadlig om den bygger på en förlegad och uppgiven Norrlandsbild, med för företagande, jobb, social service och miljö destruktiva utgångspunkter.

(Det knyter an till varför försök att mäta riksdagsledamöters aktivitet i riksdagen genom att räkna antalet motioner de skrivit och anföranden de hållit är så missvisande. Ett rimligt antagande är att om en riksdagsledamot skriver ovanligt många motioner är det snarast ett tecken på att vederbörande har svagt inflytande i övrigt och när det gäller.)

En politiker med övergripande nationellt ansvar ska inte representera sin region som lobbyist. Det har varit ett av de mest korkade inslagen i kritiken mot Maud Olofsson, att hon borde kämpa för just Västerbotten i regeringen, eftersom hon är härifrån.

Om det blev norm i politiken, att nationellt ledande politiker agerade på det sättet utifrån sina regionala hemhörigheter skulle Norrland givetvis bli ännu mer marginaliserat än det är, och politiker med tydlig Norrlandsprofil skulle få ännu svårare att nå ledande uppdrag. Den typen av lokalpatriotism – allra vanligast i Stockholm för övrigt – i kraven på rikspolitiken är kanske begriplig, men kontraproduktiv och osympatisk. Så håller man inte ihop ett land.

Men det betyder inte att den regionala förankringen genom erfarenheter från en ny ort dit man flyttat som vuxen eller genom erfarenheter från uppväxten på en ort man lämnat – både invandraren och utvandraren bär viktiga erfarenheter med sig, de inflyttade har inget att be om ursäkt för – är betydelselös. Erfarenheter och vad man ser omkring sig färgar och ger nyanser åt ens världsbild och samhällsanalys. Det är därför mångfald av alla möjliga olika slag i politiken är så värdefull.

När Chris Heister, från Stockholm med blott vaga kunskaper och säkert en och annan fördom om länet, utsågs till ny landshövding för Västerbotten rynkade en del på näsan. Säkert fanns många som hellre hade sett någon sedan barnsben regionalt förankrad politiker med sin uppfattning om länet färdigformulerad sedan decennier.
Med Heister kom en helt annan attityd in i matchen.

Hon har lärt och lyssnat, men också blåst värdefullt liv och mod i den gängse dystervalsen. I dag är det mitt intryck att Heister, med den inflyttades dubbla erfarenheter, bidrar till att fördjupa och modernisera bilden av Västerbotten och är på god väg att bli en av de i alla läger mest uppskattade landshövdingar Västerbotten haft. Och det hon tillfört Västerbotten, kan Norrlandspolitiker tillföra den nationella debatten, som en insiktsfull del av en nyanserad helhet.

Så är det ett problem för Norrland att politiker med förankring här tappar i inflytande som nu sker? Ja, men inte för att Norrland får färre interna lobbyister i maktens korridorer, utan för att erfarenheter och insikter – om norra Sveriges betydelse för hela samhällsekonomin, om landsbygden, om entreprenörskap, miljö och industri i olika situationer, om folkrörelseliv, lokalt ansvarstagande och uthålligt civilsamhälle, om regionalt samarbete över nationsgränser – riskerar att gå förlorade; erfarenheter som är till nytta för hela landet när de i en mångfald av perspektiv präglar debatt och beslut.

Norrlands marginalisering skulle vara hela landets förlust.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

En kastad handske åt Botniaregionen

Av , , 1 kommentar 7

Regionfrågans nya vändningar senaste veckan och Riksrevisionens hårda, förtida och inte i alla delar övertygande kritik mot Botniabanan är utgångspunkterna för den här lördagskrönikan som ser regionperspektivet, men inte nödvändigtvis en formell storregion, som nödvändigt för Norrlands överlevnad:

———————————————

En kastad handske åt Botniaregionen

”Vad betyder väl ett namn? Det som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.”

Shakespeare i all ära, i Västernorrland har man redan börjat diskutera vad den lilla ska heta: den nya miniregion delar av länet vill bilda tillsammans med Jämtland för att slippa ha för mycket med Västerbotten och Norrbotten att göra.

Namnförslagen är många direkt: Region Södra Norrland, Region Mittsverige, Mittregionen, Region Mitt – huvudsaken är nog att namnet inte under några omständigheter leder tanken för långt norrut. Vi snackar ju Sundsvall och Jämtland här, trots allt; fortfarande civilisation, inga laglösa, i bästa fall pittoreska, obygder som längre uppe på kartan. Och förresten kan stöddiga Umeå ta sig i brasan i största allmänhet. Pilutta er, Holmlund och Ågren.

Det sorgliga i regionfrågan ända sedan ansvarskommittén lämnade sitt slutbetänkande har inte varit motståndet i sig mot bildandet av en norrländsk storregion omfattande Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Frågetecknen har alltid varit många kring de väldiga geografiska avstånden, det ojämna befolkningsunderlaget och den bristande folkliga förankringen i processen.

Poängen med att överhuvudtaget inrätta en ny administrativ mellannivå som ersättning för landstingen har inte varit uppenbar i alla delar. Kraftsamling och samordning kan ta sig olika och flexibla former beroende på sakområde. Flera sådana länsövergripande samarbeten förekommer ju redan. En formell storregionbildning har aldrig varit den enda tänkbara lösningen.

Många invändningar har alltså haft fog för sig. Och att det aldrig ens varit nära att uppstå någon politisk enighet kring målet, att den politiska behandlingen egentligen hela tiden pekat åt andra håll, får väl anses vara ett belägg så gott som något på att tiden inte var mogen och frågan för tidigt väckt, eller kanske att tiden var övermogen och frågan för sent väckt.

Ur ett Västerbottensperspektiv har det varit lätt få intrycket att storregiontanken omfattas av en bred politisk majoritet, men i både Västernorrland, Jämtland och Norrbotten har tongångarna varit annorlunda. Och det går inte att tvinga fram en region omfattande så stora områden när de interna motsättningarna är så starka som de varit.

Deprimerande däremot har det destruktiva sätt varit som motståndet mot regiontanken ofta tagit sig uttryck på: fokusering på fel saker, ständiga försök att underblåsa en ömsesidig misstro mellan län och kommuner i form av kortsiktig lokalpatriotism och ett påfallande ointresse för de problem som status quo, helt uteblivna förändringar, skulle föra med sig. Debatten har avslöjat en oroande brist på regional krisinsikt gällande Norrlandslänens framtidsutsikter.

För oavsett vad man anser om ansvarskommitténs rekommendationer i detalj, så bjöd den på en hel del nyttiga sanningar om de utmaningar som väntar Norrlandslänen och vad fungerande regioner kräver i form av befolkningsunderlag, arbetsmarknader, kunskapsdelning och kompetens i regionförstoringsprocesser.

Den regionbildning som nu börjar avteckna sig mellan Sundsvallsregionen och Jämtland är inte i närheten av att uppfylla de kriterier ansvarskommittén slog fast. Om de norra delarna av Västernorrland dessutom hellre samarbetar med Umeåregionen kring en begynnande Botniabaneregion med Umeå och Örnsköldsvik som nav, med blick mot en eventuellt framtida två och ett halvt läns-region tillsammans med Västerbotten och Norrbotten, framstår underlaget för den tänka mittregionen som ännu bräckligare.

Det hela ter sig ogenomtänkt och ostrukturerat. Kanske måste Norrland öva sig i regiontänkande först, samla fler erfarenheter och pröva sig fram i mindre regionprojekt, innan man ritar om kartan och låser fast sig i lösningar med tveksam bärkraft. Att jäkta fram en felkonstruktion och en halvdan om än hygglig kompromiss, lönar inget.

Umeå och Örnsköldsvik talar alltså efter Västernorrlands besked på nytt om att närma sig varandra, i vad som i praktiken är ett Botniasamarbete. Det är rätt tänkt, alldeles oaktat vad som sker i övrigt. Och om någon tvivlat på hur viktigt det är att Botniaregionen blir både en realitet och en framgång, så kom gårdagens rapport från Riksrevisionsverket – “Botniabanan och järnvägen längs Norrlandskusten – hur har det blivit och vad har det kostat?” – som en skopa iskallt vatten snarare än radioväckning med lugna favoriter.

RR:s rapport sågar, i den mån återhållsam revisionsprosa kan såga, Botniabanan som för dyr, illa planerad och onyttig, och varnar indirekt för att Norrbotniabanan ska bli detsamma.

Visserligen ger även RR:s pessimistiska bedömning – som alltså märkligt nog gör anspråk på att besvara hur det blivit med en bana som fortfarande är inne i en inledande testfas – vid handen att banan går med samhällsekonomiskt plus, men inte tillräckligt. Region Västerbottens Erik Bergkvist påpekar i sin kommentar till RR-rapporten helt riktigt att den anlägger ett Stockholmsperspektiv i rapporten och lägger för liten vikt vid de interregionala resorna längs Norrlandskusten – alltså vid regionperspektivet. RR gör där samma misstag som delar av Norrland.

Och just därför gör kanske rapporten, som givetvis även innehåller relevant och viktig kritik, men som också kommer lägligt för de krafter i övriga landet som vill stoppa Norrbotniabanan för samhällsekonomiskt mindre motiverade, men väljarstrategiskt mer lönsamma infrastruktursatsningar kring storstadsregionerna, Norrlandslänen lika mycket en tjänst som en otjänst. Den visar vilka farhågor som måste överbevisas.

Riksrevisionens förtida sågning – ett vältajmat eko av den kompakta misstro som finns i resten av landet mot stora investeringar i norra Sverige – är en kastad handske åt hela Norrlandskusten, egentligen åt hela Norrland. Den måste tas upp.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

En väntad avgång efter tio år

Av , , Bli först att kommentera 7

Här är min kommentar till Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare i höst. Samma tankegångar utvecklar jag även i den här SVT-intervjun.  För en mer utförlig syn på centerpartiets problematik och modern landsbygdspolitik länkar jag till de här krönikorna:

Ett nytt partilandskap, men med färre partier?

Skadeglädje som hotar Norrland

——————————–

En väntad avgång

Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare var väntat. Tio år är en lång tid i dagens politik. Olofsson har lett sitt parti i tre riksdagsval och är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning. Partiets usla opinionssiffror har sannolikt skapat en intern otålighet som gör att hon går nu, istället för 2012.

Olofsson kan lämna sitt uppdrag med gott samvete. Hon tog över ett vilset centerparti i kris, har förnyat det, lett det till flera valsegrar och varit pådrivande i det allianssamarbete som fått väljarnas förtroende både 2006 och 2010.

Hon har på ett rappt sätt lyft fram det glömda småföretagarperspektivet i svensk debatt och bidragit – under spott och spe från en tidvis vulgär och låg buskpropaganda mot henne här i Västerbotten – till att modernisera synen på vad som skapar utveckling på landsbygden. Den optimismen i synen på bygderna har varit mycket värd.

Som näringsminister har hon haft goda intentioner, men inte alltid, ibland för sällan, lyckats få regeringen med sig.

Centerpartiets grundläggande problem med en försvinnande traditionell väljarbas och svårigheter att hitta en ny roll i ett föränderligt partilandskap har inte heller hon lyckats hitta någon lösning på. Det får nu andra grubbla över.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

När båset är tomt är kon borta

Av , , 1 kommentar 6

Beskedet att Arla ska ta över Milko i en fusion är utgångspunkten för den här lite personliga krönikan med några reflektioner kring det beskedet och även en utvikning i regionfrågan, som tog en avgörande vändning i veckan. Som vanligt på torsdagar bidrar Niklas Eriksson med en träffsäker teckning på temat i papperstidningen.

———————————————————–

När båset är tomt är kon borta

Jag har tidiga barndomsminnen av både handmjölkning och mjölkpallar. Vår lilla gård för småskaligt deltidsjordbruk intill Klarälven i byn Sälje mellan Hagfors och Ekshärad låg längs en av de återstående linjer – det här var i slutet av 1970-talet – där mjölkbilen fortfarande hade både en tank och ett flak. Tack vare flaket kunde mjölkbilen ta med även de stora flaskor i aluminium mina föräldrar burit ut till pallen vid landsvägen.

Snart byttes handmjölkningen – tung, frustrerande och jobbig, även med gröna vågen som incitament – mot maskinmjölkning i spann. Men mjölkflaskorna bestod. I mitt minne var de bökiga och rackarns tunga när de var fulla. Det var krångel med förvaring och kylning.

För självständigheten, jävlaranammat och integriteten hos Ingvar Hirdwalls Egon i Lars Molins Midvinterduell, en höjdpunkt i svensk tv-historia, är det omöjligt att inte jubla; men jag har annars svårt att ur mina första, diffusa barndomsbilder uppamma någon sentimental känsla i övrigt för mjölkpallen.

När vi några år senare flyttade till en gård i Hälsingland med rörmjölksystem, där mjölken (och ännu häftigare, tömningsproppen vid disken efteråt), rusade fram i rör uppe längs taket, in i mjölkrummet och ner i tanken i väntan på vår egen kanna för husbehov och sedan mjölkbilens slang, kändes det som höjden av utveckling och tekniska framsteg.

Mjölkbilen som hämtade från den nya gården kom från Södra Hälsinglands mejeriförening.

1991 slogs den föreningen ihop med Värmlandsmejerier och Dalarnas Mejeriförening och bildade Milko. År 2000 fusionerades även Nedre Norrlands producentförening med Milko.

Nu, tjugo år senare, får Milko, svårt pressad av dålig ekonomi, ge upp sin självständiga ställning. För i förra veckan kom beskedet att Arla ytterligare stärker sin position på mejerimarknaden genom att ta över Milko i en fusion. Vad Egon hade sagt om det månntro?

Mejerimarknaden har varit inne i en långsam strukturomvandling och en koncentration under decennier. Utvecklingen av distributionstekniken har hela tiden löpt kapp med en trend mot storskalighet. Möjligheterna för småmejerier som inte lyckat hitta en lönsam, exklusiv nisch, att hålla stång en har blivit allt sämre. Uppköp eller nedläggning har blivit konsekvensen.

Minskad konkurrens mellan uppköparna är inget att jubla åt för vare sig producenter eller konsumenter. Möjligen kan Norrmejerier vinna insteg i gamla Milko-land. Norrmejeriers styrelse har fattat beslut att ta emot bönder i Ångermanland, och ska enligt en artikel i Lantbrukets affärstidning ha blivit kontaktat av uppemot 40 Mikromedlemmar. Det skulle kännas rätt ur ett sargat regionperspektiv.

I veckan kom ju för övrigt beskedet att tanken på en stor Norrlandsregion omfattande de fyra nordligaste länen är död. Landstingsstyrelsen i Västernorrland har beslutat att satsa på en regionbildning – vilket devalverar själva begreppet region bort från ansvarskommitténs kriterier – med bara Jämtland. Det har ingenting med mejeribranschens utveckling att göra, men på något sätt också väldigt mycket.

Jordbruket som näring är och bör inte vara skyddad för konkurrens och krav på förändring. Även där kommer förskjutningen mot en tjänste- och upplevelseekonomi att göra sig påmind och kanske öppna möjligheter för nya affärsmodeller när det ekologiska, transparenta och hållbara värdesätts högre igen av konsumenterna.
En förutsättning är förstås att det finns några mindre aktörer på en fortfarande levande landsbygd kvar att leda den utvecklingen, när nästa strukturomvandling kommer.

För varför skulle inte den kunna bli till en modern landsbygds fromma nästa gång?
Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Partiledardebatt med rörelser i partilandskapet

Av , , Bli först att kommentera 3

Duellen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas Håkan Juholt i gårdagens partiledardebatt blev inte särskilt uppbygglig. Juholt var lika skrikig i sina motsägelsefulla utfall som socialdemokraterna varit under hela partiets nedgång via två historiska valnederlag. Han fick hetsiga applåder av den egna, frälsta hejarklacken – ett oroande tecken för den som vill vinna bredare stöd.

Dessvärre lockade Juholt frustande stil fram ett torrt och perspektivlöst mästrande hos Reinfeldt – ingen kan hänvisa till det finanspolitiska ramverket med samma gravallvar. Det är en fara för Reinfeldt i debatterna framöver, att han inte får grepp om den debattglade Juholt samtidigt som denne lockar statsministern in i manér som får det hela att likna ett allmänt idéfattigt gräl.

Men frågan är om inte för mycket av spekulationerna i förhand handlat om den duellen, som sitter fast i en gammal blockpolitisk dramaturgi. Det mest relevanta hände på annat håll och i andra replikskiften, i ett partilandskap som förändras.

Nivån höjdes när de mindre partierna tog över anföranden och repliker – Gustav Fridolin, som gjorde en bra debut som grönt språkrör, Jan Björklund, som hade skolfrågorna i sin hand och i sitt anförande lyfte blicken till utvecklingen i Nordafrika, Maud Olofsson, som tog upp kvinnors företagande, och Göran Hägglund, i en otacksam roll som sist ut av alla debattörer, hade alla sina lyckade ögonblick. Och även Lars Ohly hade en viktig poäng när han i ett replikskifte höll trycket uppe i frågan om vård för papperslösa.

Påtaglig och intressant är framför allt den blandning av kontaktförsök inför framtiden och konkurrens om samma väljare som råder mellan allianspartierna och miljöpartiet. Mot bakgrund av Sd:s allt mer uttalade hopp att kunna locka in socialdemokraterna i ett närmare samarbete, och hoten om nyval i höst som en tänkbar följd av det, bör alliansen (inte minst folkpartiet och centerpartiet) och miljöpartiet vårda sitt samtalsklimat, hålla dörrarna till varandra öppna och våga blicka bortom blockpolitiken.

De kan locka fram det bästa ur varandra. Ett sådant samarbete vore inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

För övrigt är det en kollektiv pinsamhet för de svenska partierna att en riksdagsdebatt mellan åtta partiledare bara rymmer en kvinna.
 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Den perfekta människan en farlig dröm

Av , , 2 kommentarer 7





VK:s kulturredaktör Sara Meidell skrev på gårdagens kultursida en mycket läsvärd krönika med tänkvärda reflektioner om broderikonsten som tradition och samtida uttrycksmedel. Jag knyter an till temat, fast som lång inledande metafor (ja, jag har själv börjat brodera på fritiden) i den här krönikan, som sedan handlar om den perfekta människan som en farlig dröm.

Vilka utmaningar skapar kombinationen av övervakningssamhälle, fixering vid lagstiftning som första åtgärd mot avvikande mänskliga beteenden och de sociala mediernas nya verklighet? Om det resonerar jag ganska fritt nedan:

—————————————

Den perfekta människan en farlig dröm

Jag drömmer om det perfekta broderiet, jag fasar för den perfekta människan.

För broderier i framför allt korsstygn har det länge varit ett kvalitetsmått, något av ett kännetecken för skicklighet i hantverket, att baksidan ska vara nästan lika välordnad och planerad som framsidan.

Om man vänder på broderiet ska inte trådarna löpa hejvilt och ta onödiga omvägar.
Stygnen som skapar motivet på framsidan får inte dölja kaos, motstridigheter eller panikslagna nödlösningar på baksidan.

Historiskt var det för människor med begränsade resurser en fråga om att spara på garn, kanske framför allt färgat garn, att nyttja det man hade så effektivt som möjligt, genom kortast möjliga trådväg.

(”Det broderades vid det här laget flitigt i de flesta samhällsklasserna, men i familjer där ekonomin inte var den bästa snålades det med den färgade tråden, och snillerika stygnkombinationer hade uppfunnits för att inte slösa bort färgad tråd på undersidan av broderiet.”

Karoline Nilsson i ett avsnitt om broderi på 1700-talet i uppsatsen “Med nål och tråd. En studie över det samtida broderiets estetik, begreppsproblematik och genustematik” (2010) vid Institutionen för kultur och kommunikation på Linköpings universitet)





Ur nödtorft och ekonomiska villkor växer ofta estetiska principer fram.

Det är fortfarande ett eftersträvat mål för många som broderar, att det inte ska se allt för illa ut på baksidan. Även om det handlar om en tavla som ramas in och bara betraktas framifrån, har brodören eller brodösen sin självkänsla. Alla hantverkare med stolthet ogillar slapphet i detaljer och slarviga kompromisser. Det gäller motorer, trä och nål och tråd lika. Lycka brukar vara när det rationella och det estetiska sammanfaller.

Det är som man åtminstone brukade säga om den stora konstens hemlighet, att mödan i hantverket inte riktigt ska synas.

Det är svårare med människor, och skapande människor, i olika roller, positioner och yrken, att få baksidan lika välordnad och planerad – i synnerhet rakt igenom ett långt liv. Människor är inga hantverk, går inte att riva upp och börja om från början med, går inte att planera fram stygn för stygn. Människor utan något kaos, utan några motstridigheter och nödlösningar under ytan är att gratulera, men jag tror inte att de finns, inte ens när allt på ytan talar för att även helheten är perfekt.

Det samhälle som stiftar lagar, skapar normer, väcker förväntningar och sätter upp villkor utifrån föreställningar om den ofelbara människan utan trådar som trasslar, blir omänskligt. Söker vi sådana förebilder, beslutsfattare och ledare kommer vi att skapa ett kollektivt monster.

När jag försöker komma på exempelvis någon framstående politiker i historien som inte haft även mindre vackra kapitel i sina liv och personligheter, går jag bet.
Då syftar jag inte på vidrigheter som övergrepp, brutalitet och grymhet – sådant många högt uppsatta makthavare runt om i världen ännu i dag anser sig ha frihet till – utan vardagliga brister, små repor i personligheten, rädslor, impulsivitet, idiosynkrasier, irrationella beteenden, självupptagenhet och enskilda, obegripliga åsikter.

Granska vilken politisk hjälte som helst, verkligen vilken som helst, på baksidan, se hur tråden bakom den offentliga gärningen löper, och hjälten blir ofrånkomligen mer människa och mindre sagogestalt.

Det förminskar inte betydelsen av deras insatser, men det nyanserar historien, och borde säga oss något om hur vi själva betraktar och bedömer människor i vår samtid och närhet, vilka krav vi ställer och vilka förväntningar vi har när vi sållar, stämplar, hyllar eller avfärdar.

I det sammanhanget är det motiverat att tala om de senaste åren som en tid av historiska, och motstridiga, förändringar. Vi får veta mer än någonsin om människor, i en frivillig och berikande öppenhet genom de sociala medierna, och förväntas samtidigt acceptera en tvångsmässig, inskränkande övervakning i allt större omfattning.

Det framväxande övervakningssamhället har som bärande grundattityd, att människor inte bör vilja ha något att dölja som inte åtminstone en auktoritet med specialbefogenheter kan få granska. Den personliga integriteten omdefinieras från att vara en grundläggande princip man inte behöver motivera till att bli en fråga om vilka konsekvenser det får när den inskränks.

Bevisbördan förskjuts från övervakaren till den övervakade. Över tid kommer det att börja påverka hur vi bedömer människor i vardagen, vilka personliga sfärer vi respekterar och vilken tolerans vi visar. I värsta fall blir följden ett både mer genomlyst och ett mer nervöst hemlighetsfullt och anonymiserat samhället.

Även beredskapen att acceptera tämligen repressiva lagar och kollektiva regler som lösning på allt fler problem som har med beteenden och läggningar att göra – om allt från snus till i vilken ålder barn ska börjar på förskola, allt från ätvanor till klädsel på jobbet – riskerar att öka. Genom att sprida misstro och intolerans skapar det auktoritära systemet motiven för sin egen existens.

De sociala medierna ökar, på ett delvis revolutionerande sätt, människors potentiella exponering mot en granskande offentlighet. Maktkamper kommer att pågå regelbundet om dem i framtiden. Möjligheten att kontrollera kommer att brytas mot viljan att mötas. Mobbing, elitism och drev kommer att kämpa mot nyanser, eftertanke och fördragsamhet precis som i resten av samhället – fast sekundsnabbt.

Det är nya arenor – mer gränslösa och mindre hierarkiska än de gamla varit – för eviga samtal och konflikter.

Så småningom, när fler lär sig att se de sociala medierna som den potentiella offentlighet de alltid lär vara kommer beteenden att anpassas. Men ännu är de och skulle kunna förbli fantastiska källor till insyn i vanor, attityder och rörelser bakom makten i olika delar av samhället, om vi lär oss bedöma människors beteenden utifrån insikten att allt inte kan vara genomtänkt och överlagt i detalj.

Det genomtänkta framträdandet är på väg att bli avbrott från en ström av mer impulsiva och ögonblickliga utrop som avslöjar den baksida som alltid funnits där, hos alla, med charm och sump. Man kan inte bedöma allt med samma mått och stränghet.

Viss fördragsamhet krävs om insynen ska bestå, makthavare förbli människor och någon överhuvudtaget i framtiden ska söka ansvar och uppdrag av skäl andra än egotrippar och exhibitionism.

Det är inte detsamma som att ha en okritisk, eller naiv inställning, eller rusa till någons försvar. Används pubsnacket och lanthandelsskvallret, används de sociala medierna, för politiska syften kan de inte vara en frizon för granskning och debatt.
Men det är en balansgång som vi i våra olika roller fortfarande övar på och samlar erfarenheter om.

Vi är så ovana vid att människors egenheter och svagheter blir offentliga på frivillig väg, att vi ibland rusar åstad och drar för långtgående slutsatser, samlar ihop mobben, utifrån orimliga förväntningar om perfektion in i minsta reaktion. Även här kan den stora öppenheten slå över i den totala slutenheten snabbare än väntat.

Den nya, misstänksamma synen på integritet, tendensen att se lagstiftning och direktiv uppifrån som självklara sätt att rätta till människors allehanda irrationella beteenden och de sociala mediernas nya möjligheter som både potentiella frizoner och potentiella övervakningsinstrument, skapar ett socialt och politiskt nybyggarland.

Det finns en risk att vi blir så fixerade vid att få detaljerna perfekta och vill lägga allt så tillrätta, att vi inte ser den mörka helhet som tornar upp sig framför oss.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Vem vinner och vem försvinner när blockpolitiken krackelerar?

Av , , 2 kommentarer 7

Om opinonsläget, talande statistik, alliansen inre obalans och perspektiven bortom blockpolitiken handlar denna torsdagskrönika, i papperstidningen med som vanligt träffsäker teckning av Niklas Eriksson.

————————————————–

Vem vinner och vem försvinner?

I riksdagsvalet 2006 fick moderaterna 26,2 procent av rösterna och de övriga tre allianspartierna – Fp, C och Kd – tillsammans 22 procent.
En skillnad på 4,2 procent. Minsta alliansparti blev Kd med 6,6 procent.

I riksdagsvalet 2010 fick moderaterna 30,1 procent och övriga allianspartier 19,2 procent tillsammans.
Skillnad: 10, 9 procent. Minsta alliansparti blev åter Kd med 5,6 procent.

I gårdagens opinionsmätning från SCB fick moderaterna stöd av 31,1 procent medan övriga allianspartier tillsammans samlar ihop 14,3 procent.
Skillnad: 16,8 procent. Minst är Kd med 3,8 procent, C får bara 4,5.

Slutsatsen är given: det finns inte på lång sikt plats för fyra allianspartier i riksdagen. Och eftersom de själva inte tar initiativ till sammanslagningar eller valtekniska samarbeten håller väljarna på att lösa problemet åt dem. Kristdemokraterna har sedan valet legat under fyraprocentspärren i ett antal mätningar, och centerpartiet balanserar på den utan marginaler.

Moderaterna äter upp delar av det övriga regeringsunderlaget, en oundviklig utveckling om partiet ska växa till största riksdagsparti, samtidigt som miljöpartiet väcker större intresse än tidigare i väljargrupper som traditionellt burit upp folkpartiet och centerpartiet. 1976 fick Fp och C tillsammans 35 procent. I SCB-mätningen får de 10,5, medan Mp ensamt får 8,9.

Partilandskapet förändrar sig snabbare än tidigare. Alliansen och de nya moderaterna var en sådan förändring; men förändringar äger inte rum över halvsekel länge, utan över några år. De som sitter helt fast i gamla vanor kan få svårt att förstå vad som pågår. Det finns en hel del som talar för att fyrpartialliansen, som den sett ut hittills, är på väg att spela ut sin roll.

Ibland låter det som om det här vore ett problem alliansen skulle kunna lösa internt, genom givande och tagande. Men det är att förenkla och avdramatisera en problematik som alliansen i sin nuvarande form inte längre kan bemästra. Det är inte alliansen om bestämmer hur storleksförhållandena ska se ut, utan väljarna. Och deras lust att agera kamrater fyra procent i snabba skutt hit och dit, baserat på gissningar utifrån sista minuten-mätningar i slutet av valrörelsen, kommer nog – så brukar det fungera i demokratier – att minska inför 2014.

Det är dessutom uppenbart att ett viktigt skäl till att alliansen fick nytt regeringsförtroende vid förra valet var just moderaternas starka ställning i form av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Även om moderaternas framgångar kan förklaras med regeringsinsatser på sakområden där fp, c eller kd haft ministeransvar, så är det moderaterna som skördar frukterna i form av väljarstöd. Vad som motiverar fyra allianspartier framstår som mer oklart för många väljare 2011 än 2006.

”Ibland hände det att centerfolk menade att vi skulle driva på mer för våra ståndpunkter. Det var lite jobbigt. Det är klart att jag i första hand skulle se till centerns intressen, men jag hade en skyldighet att se till helheten också. Det var en skyldighet, som gick längre än för någon annan som deltog i förhandlingarna, eftersom jag var den som skulle bli statsminister.”
Thorbjörn Fälldin i ”En bonde blir statsminister” där han samtalar med Arvid Lagercrantz. (1998)

Är detta något Fredrik Reinfeldt egentligen behöver bekymra sig om? Inte nödvändigtvis. Man skulle kunna spekulera fritt i en moderat strategi inför 2014 där de försöker skynda på exempelvis Kd:s nedgång och bortfall som riksdagsparti så mycket att spillet i form av röster på Kd inte får stor betydelse för regeringsfrågan, i förhoppningen om att även Kd:s kärnväljare i ett sådant läge skulle taktikrösta på något av de återstående allianspartierna; ett slags anti-kamrat fyraprocent-effekt.

Troligare är förstås, om siffrorna står sig, att det blir en valteknisk samverkan mellan ett par av partierna. Kanske gör man ingenting och håller tummarna för att det som fungerat två gånger ska fungera en tredje.

Med tanke på den idétorka som råder inom regeringslägret och de svårigheter alliansen har att ta sig an andra samhällsutmaningar än dem man ägnade sig åt 2006-2010, är det tveksamt om nuvarande upplägg har energi och styrfart nog för en tredje maktperiod.

Man kan utgå ifrån att en väsentlig del av det stöd fyrpartialliansen fortfarande har beror på många väljares skepsis inför alternativen. Men trots Håkan Juholts minst sagt snurriga och föga övertygande inledning som partiledare, begår alliansen ett misstag om den tror att 2010 års valrörelselogik med automatik även gäller 2014.

Det rödgröna samarbetet kanske aldrig återuppstår, när både S och Mp söker nya roller, V knappt orkar över fyra procent och Sd inte bör ges inflytande. Det skulle i så fall ställa samtliga regeringspartier inför nya – och jag tror vitaliserande – vägval redan till 2014, eller senast 2018, där allianssamarbete inte längre är det enda svaret.

De som stirrar sig blinda på blockpolitikens gamla mönster i ett skede när blockpolitiken krackelerar och blir irrelevant för nya tiders samhällsproblem kan stå med valvakornas mest förvånade miner.

 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Flygplats i Mo i Rana och fler perspektiv

Av , , Bli först att kommentera 5

Planerna på en ny, stor flygplats i Mo i Rana, bara tio mil från Hemavan, öppnar intressanta möjligheter inte enbart på den norska sidan av gränsen. Att projektet välkomnas även i Tärnaby-Hemavan, och inte ses som en konkurrent utan som ett komplement till den egna flygplatsen, är logiskt ur ett regionalt helhetsperspektiv. Kapaciteten att ta emot större transporter ökar och nya direktlinjer från viktiga områden i Norge tillkommer – det får effekter för ett större område.

Tio mil är inget stort avstånd i sammanhanget och möjligheterna som entreprenörer och turistaktörer på den svenska sidan gränsen ser självklart möjligheter att genom den nya flygplatsen locka till sig fler besök från exempelvis Oslo-regionen.

Men flygplatsprojektet påminner också om nödvändigheten av att landsbygdskommuner i regioner som är beroende av tillgången på flygtrafik, men som inte kan få stöd för så många flygplatser som vore lokalt önskvärt, samarbetar på ett rationellt och prestigelöst sätt för att lösa viktiga infrastrukturfrågor på egen hand och i förebyggande syfte. Kommer inte lokala initiativ i god tid innan ett krisläge finns alltid risken att centrala beslut tvingar fram förändringar som blir brutalare, sämre underbyggda och destruktivare än regionala samarbeten skulle ge. Erfarenheten är entydig: det går inte att alla kör sina egna race. Då tappar tvärtom det lokala perspektivet i genomslag.

Därför måste det finnas en konstruktiv vilja att hitta gemensamma lösningar som inte gör det bästa till det godas fiende.

Flygtrafiken i Västerbottens inland lär tyvärr utsättas för fler nedläggningshot och återkomma som stridsfråga under kommande decennier. Bara tillsammans, i gemensam prestige för inlandet, istället för lokala låsningar i hopp om att andra ska förlora, kommer kommunerna att kunna hålla stånd på lång sikt.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,