En väntad avgång efter tio år
Här är min kommentar till Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare i höst. Samma tankegångar utvecklar jag även i den här SVT-intervjun. För en mer utförlig syn på centerpartiets problematik och modern landsbygdspolitik länkar jag till de här krönikorna:
Ett nytt partilandskap, men med färre partier?
Skadeglädje som hotar Norrland
——————————–
En väntad avgång
Maud Olofssons besked att hon avgår som centerledare var väntat. Tio år är en lång tid i dagens politik. Olofsson har lett sitt parti i tre riksdagsval och är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning. Partiets usla opinionssiffror har sannolikt skapat en intern otålighet som gör att hon går nu, istället för 2012.
Olofsson kan lämna sitt uppdrag med gott samvete. Hon tog över ett vilset centerparti i kris, har förnyat det, lett det till flera valsegrar och varit pådrivande i det allianssamarbete som fått väljarnas förtroende både 2006 och 2010.
Hon har på ett rappt sätt lyft fram det glömda småföretagarperspektivet i svensk debatt och bidragit – under spott och spe från en tidvis vulgär och låg buskpropaganda mot henne här i Västerbotten – till att modernisera synen på vad som skapar utveckling på landsbygden. Den optimismen i synen på bygderna har varit mycket värd.
Som näringsminister har hon haft goda intentioner, men inte alltid, ibland för sällan, lyckats få regeringen med sig.
Centerpartiets grundläggande problem med en försvinnande traditionell väljarbas och svårigheter att hitta en ny roll i ett föränderligt partilandskap har inte heller hon lyckats hitta någon lösning på. Det får nu andra grubbla över.
