Skulle Umeälven vägra flyta ut i havet?

Av , , Bli först att kommentera 15

Kommer någon att ropa ut över Rådhustorget: jag kandiderar! Det frågar jag mig i den hör lördagskrönikan, som önskar sig att några av de ledande socialdemokraterna i Umeå som förekommer i spekulationerna om vem som kommer att efterträda Lennart Holmlund så småningom, sannolikt efter nästa val, ska berätta i god tid och öppet att de vill.

Krönikan diskuterar också lite kring folkrörelsedemokratins problem, varför ett sådant scenario tyvärr är osannolikt i de flesta partier och vad norrländsk lokalpolitik – hädelse, hädelse! – kan lära av amerikanska primärval.

——————————————————

Ropa över Rådhustorget: jag kandiderar!

Skulle björkarna tappa löven, glasburen på Rådhustorget spricka, Standing man springa skrikande i riktning mot Vännäs, Gammliabacken lägga sig platt eller Umeälven plötsligt vägra flyta ut i havet om en eller – djärva, hädiska tanke – flera stycken ledande socialdemokrat(er) i Umeå redan nu gick ut i god tid och anmälde intresse av att om några år bli Lennart Holmlunds efterträdare?

Att det skulle resultera i en intern åthutning, inte från Holmlund, men från Janteföreträdare, på nästa partimöte (och att jag som journalist skulle ha svårt att motstå frestelsen att enligt standardformulär 1A spekulera om det som en misstroendeförklaring mot Holmlund och därmed förytliga debatten) förutsätter jag, men vad skulle de lokala väljarna tycka?

Det är svårbedömt, eftersom det i princip aldrig sker i svensk kommunpolitik, och mycket sällan på nationell nivå, att en politiker – det gäller de flesta partier – är öppen om att han eller hon kandiderar till något innan allt redan är klarlagt internt.

Ibland, som inför socialdemokraternas senaste partiledarval, går den under täcknamnet ”valberedning”, men annars finns den inte nedskriven någonstans, en av den svenska politikens heliga paragrafer: ni skola inte säga högt att ni vill. Ändå är den paragraf 1 i svensk partipolitik, när ledande positioner ska tillsättas.
Problemet, förutom Jantelagens allmänt nedbrytande och bortstötande effekt, är att om du inte får säga högt att du vill, så får du heller aldrig chansen att i rimlig tid och som inbjudan till öppet meningsutbyte säga vad du vill.

Och den som påstår att det är ointressant vilken enskild politiker som innehar en ledande post, att partitillhörigheten är det enda relevanta, har inte bara en tveksam människosyn, utan också en djup okunnighet om hur politik och organisationer fungerar. Ofta har det större betydelse för politikens innehåll och prioriteringar vilka enskilda politiker som väljs inom ett parti, än vilken koalition som får majoritet.

Svensk politik skulle vinna i demokratisk trovärdighet, både nationellt och lokalt, om det blev mer vedertaget och uppfattades som mindre dramatisk att enskilda politiker, eller medborgare utan partipolitisk bakgrund, säger högt att de eftersträvar en viss position, ansvar och makt. Förr eller senare måste attityderna förändras om inte den folkrörelsebaserade demokratin helt ska utarmas på aktiva medborgare och partierna sakna kontakter ut i det omgivande samhället. Någon måste bryta den marken.

Tänk om Åsa Ögren, Christer Lindvall, Hans Lindberg, Marie-Louise Rönnmark eller några av de andra lokala socialdemokrater som då och då förekommit i spekulationerna om Holmlunds efterträdare kallade till ett öppet möte, lite – åh, detta hädande! – i amerikansk primärvalstil, höll ett programtal om Umeås framtid och sa: jag vill och det här vill jag.

Jag tror inte bara att det skulle inge långt större respekt än de partiaktiva befarar, jag tror också att det skulle långsiktigt berika och demokratiska den lokala debatten på ett sätt som vi traditionalistiska folkrörelsesentimentalister hittills inte vågat erkänna.
Säg öppet att ni vill ta över, och jag lovar rakt upp och ner här för egen del att inte skriva en rad om att det skulle vara ett misstroende mot någon. Det som i dag låter helt verklighetsfrämmande, är faktiskt något som brådskar om svensk folkrörelsedemokrati ska ha en framtid.

Nu hör jag redan invändningarna: vi ska inte ha någon amerikanisering av svensk politik, och då rakt inte av norrländsk lokalpolitik. På det vill jag svara: ska vi ha en amerikanisering av svensk politik, och i synnerhet av norrländsk lokalpolitik, på någon punkt, så är det just den: att kandidater berättar öppet och i god tid inför ett val, att de söker väljarnas stöd, och att kandidater tas fram i transparenta processer.

Man kan göra sig lustig över det oproportionerligt stora intresse som visas i Sverige redan för amerikanska primärval, medan inte ens stora inrikespolitiska händelser i exempelvis Frankrike, Tyskland, Storbritannien eller Spanien får mer än pliktskyldiga notiser, trots att de senare vanligtvis har långt större betydelse för Sverige – via det europeiska samarbetet.

Att de franska socialisterna hamnat i tidsnöd och stora bekymmer sedan deras tilltänkte presidentkandidat Dominique Strauss-Kahn gripits misstänkt för våldtäkt i New York, och vilka konsekvenser det kan få för det franska presidentvalet nästa år och därmed för Frankrikes uppträdande i EU, har inte analyserats mer än notisartat.
De tyska socialdemokraternas interna debatt om tänkbara förbundskanslerkandidater eller de tyska grönas motsvarande debatt, är inte heller något som renderar uppmärksamhet, trots att betydelsen av sådana diskussioner förmodligen är minst lika viktiga för Sverige som startfältet inför republikanernas primärval i New Hampshire.

Det finns många orsaker till att amerikansk inrikespolitik fascinerar över Atlanten, en av dem är med säkerhet öppenheten när det gäller politikers kandidaturer, personligheternas närvaro och utrymme.

Man kan och bör ha många invändningar i övrigt mot amerikansk politik och hur amerikanska valrörelser fungerar, och några av de invändningarna gäller lika mycket svenska valrörelser, men formerna för hur kandidater väljs i öppen process och tvingas presentera sig för väljarna, är föredömliga i jämförelse med den grova karikatyr av folkrörelsedemokrati som de svenska partierna står för – lokalt som nationellt. Och den amerikanska debatten är, tvärtemot vad som ofta påstås, generellt inte ytligare eller grövre än en normal svensk valrörelse dominerad av tomma floskler och överdrifter.

Den stämning av hemlig byråkratism, internt smussel och nervös Jantehysteri som de flesta svenska partier utvecklat kring sina interna val har inte ett skvatt med lokala folkrörelsetraditioner att göra. Tvärtom, de är ett förräderi av de ursprungliga drivkrafterna bakom både föreningsliv och folkbildning.

Folkrörelsedemokratin avsåg aldrig stå i motsättning till personligheternas och de enskilda människornas betydelse, vilja och rätt att ta plats, utan syftade tvärtom till – i kamp med den starkes eller brutales tidigare rätt – att befria dem, ge dem större utrymme. Svenskt partiväsen är dåligt på det i dag.

Inte vore det så farligt om en lokalpolitiker i Umeå ställde sig på Apberget och istället för att först fråga en valberedning om lov ropade ut över Rådhustorget: jag kandiderar!