Nyval vore att fega ur

Blockpolitiken och spekulationerna om nyval inför hösten är utgångspunkten för den här krönikan, som väl kan ses som en utvikning från den här krönikan från häromveckan om blockpolitiken som inte längre erbjuder några svar.

———————————————

Nyval vore att fega ur – alliansen och miljöpartiet bör göra upp

”Man vacklar, men inte mellan de stora, livsförändrande, religiöst färgade omvändelserna. Både Saulus och Paulus ter sig som overkliga och omöjliga figurer. Extremerna må beröra varandra. Men de berör inte det intellektuella förhållningssättet annat än som tankelekar och utgångspunkter för en dialektik som alltid till sist hamnar i det mer begränsade, rimliga och förnuftsmässiga. Det finns ett pris för allt. Jag tror att priset för den hållning jag här försöker beskriva är avsaknad av de verkliga stora hänförelserna och engagemangen. Man når aldrig den stora, men inte sällan blinda eller enögda säkerheten att ha obevekligt rätt, tron att man är så mycket ädlare och högsintare än andra, att man själv i särskild grad besitter de sanna värdena.”
(Kurt Samuelsson, i sina ”Minnen” 1921-1958)

Även om det sällan sker, och även om nyval i grunden är att underkänna väljarnas demokratiska avväganden på ett sätt som jag har mycket svårt för, så kan det förstås i en demokrati uppstå goda skäl för nyval. När något inträffat som helt förändrat de politiska förutsättningarna och kräver ett nytt ställningstagande från väljarkåren. Eller när de parlamentariska styrkeförhållandena av olika skäl förskjutits under mandatperioden så mycket att en sittande regering inte längre har möjligheter att få stöd för sina förslag.

Tysk (och västtysk) inrikespolitik under efterkrigstiden, ett hyfsat användbart jämförelsematerial, ger några lärorika exempel.

1972 blev det nyval i Västtyskland sedan den socialliberala koalitionen under förbundskansler Willy Brandt, bestående av socialdemokrater och liberaler, inte längre kunde räkna med stöd av en majoritet i förbundsdagen sedan enskilda ledamöter gått över till den kristdemokratiska oppositionen.

1983 hölls det på nytt nyval som en konsekvens av att liberala FDP året innan lämnat den socialliberala koalitionen, hjälpt till att fälla sittande förbundskansler Helmut Schmidt i en misstroendeomröstning och istället inlett ett regeringssamarbete med kristdemokraterna under ledning av Helmut Kohl.

2005 utlöste Gerhard Schröder, kansler för regeringskoalitionen av socialdemokrater och gröna, nyval efter en rad tunga nederlag för SPD i viktiga delstatsval. Nederlagen förändrade de parlamentariska förutsättningarna genom att ge oppositionen makten i förbundsrådet, ett slags överhus vars sammansättning bestäms av delstatsregeringarna och vars godkännande behövs för att lagförslag ska gå igenom.
Men nederlagen kunde också ses som ett underkännande från väljarnas sida av det omfattande sociala reformprogram som de rödgröna lagt fram under mandatperioden utan att ha sökt stöd för det i valet 2002.

Det måste hända något under mandatperioden som förändrar förutsättningarna, för att ett nyval ska vara motiverat. Men i Sverige har vi sedan lång tid tillbaka varken skilda valdagar eller något tvåkammarsystem som kan utlösa en nyvalsdiskussion. Och sedan valet hösten 2010 har det inte inträffat något, nationellt eller internationellt, som så förändrat det politiska läget att det skulle undergräva väljarnas ställningstagande den gången. Inte heller har några alliansledamöter hoppat av, eller något alliansparti valt att lämna regeringssamarbetet.

De förutsättningar som rådde när regeringen tillträdde gäller oförändrat i dag. Alliansen har bildat en minoritetsregering som är regeringsduglig så länge oppositionen inte går samman om en gemensam ekonomisk politik. Det parlamentariska läget är, sett ur ett snävt blockperspektiv, oklart och delvis oförutsägbart, men kommer inte att vara det i högre grad hösten 2011 än det var efter valet ett år tidigare.

Varför spekuleras det då allt intensivare om att regering eller opposition ska driva fram nyval till riksdagen i höst (exempelvis genom att det femte jobbskatteavdraget ges en utslagsgivande roll)? Självklart eftersom det oklara parlamentariska läget är oklart framför allt om blockpolitiken görs till norm och utgångspunkt.

Problemet är inte valresultatet, utan blockpolitikens låsningar. Det talas slentrianmässigt om Sd som vågmästare, men Sd blir bara vågmästare om blockpolitikens logik upprätthålls till varje pris och helt i onödan. I de ögonblick ansvarsfulla uppgörelser görs över den gamla blockgränsen raseras också Sd:s inflytande och ställning.

Allianspartierna (som ändå är i behov av nystart) och miljöpartiet (som fick kraftigt ökat stöd i samma ögonblick som man lämnade vänstersamarbetet med S och V) bör ta väljarnas uppdrag på allvar, sätta sig ned, visa ansvar, ge och ta och göra upp med varandra.

Som alltid när partier har många beröringspunkter spottar man och fräser man demonstrativt mot varandra. Det är mest bara partipolitiskt frasmakeri och tvångsmässiga ritualer i sekterismens närhet. Det blir så i partipolitiken när man är i princip överens, då ska motsättningarna vrålas upp.

”En uppförstoring sker av motsättningar som kanske i grund och botten inte är så stora och oöverstigliga. Polariseringen skärps, inte därför att åsikterna går så isär, utan därför att man på ömse sidor om barrikaden har så fastlåsta föreställningar om var den andre står. Var och en har inskärpt dessa föreställningar hos sina anhängare så intensivt att det är svårt att komma loss.” (Kurt Samuelsson, i sina ”Minnen 1921-1958”

Under ytan finns positiva signaler att ta fasta på. Både Fp och C tog i Almedalen upp värdet av arbetskraftsinvandring, och knöt därmed an till alliansens uppgörelse med Mp på det området. Mp närmade sig skolfrågan, visserligen kritiskt mot regeringen, men ändå med lite mer konstruktivt tonfall än tidigare. I synen på småföretagande, välfärdssektorn och arbetsmarknaden är man varandra nära sedan tidigare.

Skillnaderna i sak är på de flesta områden ganska begränsade, med bara några större undantag; och undantagen finns i alla samarbeten. Visst finns det miljöpartister som hellre skulle marschera under illröda fanor rakt in i vilket betongsamhälle som helst än få igenom en enda grön reform under annan flagg än socialism. Och visst finns det alliansanhängare som hellre skulle legitimera Sd och svika liberala ideal än någonsin bryta med blockpolitiken och samarbete med Mp. Men varför ge ett fåtal ytterkantsröster vetorätt?

Ett samarbete mellan alliansen och miljöpartiet skulle ge Sverige en ansvarfull politisk grund att stå på för resten av mandatperioden, bättre än vad alliansen ensam kan erbjuda och överlägset något annat alternativ. Det vore att ta valresultatet på allvar utan att få panik eller ge efter för främlingsfientliga krafter, och det skulle ta svensk politik in i en ny, konstruktiv epok. Nyval vore att fega ur. Låt andra sakna den högljudda men trötta blockpolitiken. Väljarna lär inte sakna den.

Etiketter:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>