Historiens vingslag i farligt läge i USA

Förhandlingarna i USA om ekonomin och skuldtaket – och frågans historiska och idéhistoriska  bakgrund, med rötter ända ner till USA:s grundande, är ämnet för några resonemang i den här lördagskrönikan.

———————————————————-

USA och historiens vingslag i farligt läge

”The United States were born in debt, a debt so deep that it threatend to rend the young nation asunder. Thankfully, its most important policy makers found in history, precedent, and powerful market forces a way out of the morass. Their solution turned out to be merely temporary, however, because the founding generations , from the administrations of George Washington to those of Andrew Jackson, never found a way to reconcile Americas Jeffersonian heart with its Hamiltonian mind. Thomas Jefferson considered the national debt a monstrous fraud on posterity, while Alexander Hamilton called it a national blessing that would cement the young nation together and help it to prosper. Both, as it turns out, were right.”
Roger E. Wright i sin bok ”One nation under debt: Hamilton, Jefferson, and the history of what we owe”

Nationella budgetdebatter i USA är aldrig bara budgetdebatter. På ett annat och mer laddat sätt än i de flesta europeiska länder rör i USA frågan om statsskuld och underskott i de offentliga finanserna nationens självbild. Det är födelsemärken, med betoning på födelse, som kliar.

När presidenten Barack Obama, ledande demokrater och ledande republikaner suttit sig ned den senaste veckan för att förhandla om en höjning av det amerikanska skuldtaket innan den 2 augusti, en nödvändighet för att regeringen ska kunna fortsätta ta lån och undvika att landet blir oförmöget att betala sina utgifter med ekonomiskt kaos och akut kris som följd, har nästan 250 år av historia tittat dem över axeln.

I det som på ytan kan verka som en odramatisk och sedvanlig budgetprocess vaknar heta och motstridiga instinkter till liv, som slet redan i grundargenerationerna. Det handlar inte i de lägena inte så mycket om pengar, utan om den principiella, närmast filosofiska, synen på staten som sådan, dess ställning, uppdrag och omfång.

Motsättningarna om vad den federala staten bör eller inte bör vara och göra har ideologiska rötter som vindlar sig ner ända till tiden för den amerikanska revolutionen och självständighetskriget. De vibrerande under ytan i alla de första stora striderna om den nationella ekonomin, de nationella institutionerna, delstaternas ställning och om slaveriet.

Två starka strömningar formade USA samtidigt: den jeffersonska, länge utpräglat antiurbana, traditionen av intensivt motstånd mot en stark centralmakt, en vilja att decentralisera och värna delstaternas självstyre och djup skepsis mot federala institutioner.

Den andra starka strömningen var den federalistiska, länge urbant präglade, som brukar förknippas med Alexander Hamiltons, som såg behovet i den unga nationen av en utvecklad federal statsmakt och en mer expansiv offentlig ekonomi på ett antal områden för nationell sammanhållning, utveckling och investeringar. De båda strömningarna skiftade i styrka, flöt ihop och över i nya riktningar, men höll varandra i schack under USA:s första halvsekel.

Just underskott- och skuldfrågan finns med under ytan under hela perioden fram till och under inbördeskriget 1861. Och även därefter dyker den upp gång på gång i amerikansk historia, kopplad till motsättningar kring hela statsmaktens roll, som handlat om frågor långt större än bara om ekonomiska prioriteringar.

Men synen på budgetunderskott och statsskuld som tillstånd och politiskt medel har växlat både mellan de politiska lägren. Det var republikanen Ronald Reagan, som i synen på centralmakten anknöt till Jefferson, som under 1980-talet drev upp stora budgetunderskott och ökade statsskulden och George W Bush som gjorde detsamma på 2000-talet, medan demokraten Bill Clinton på 1990-talet lämnade efter sig offentliga finanser i bättre skick. Nu är det åter republikanerna som talar allra mest om att minska underskotten. Det skiftar, och till dagens situation har många sidor skuld.

För samtidigt som det för alla seriösa bedömare är uppenbart att en uppgörelse om att höja skuldtaket måste komma till före den 2 augusti, så är den åtgärden i sig ingen lösning på någonting långsiktigt, utan bara en bekräftelse på hur illa det ser ut med de amerikanska offentliga finanserna. Att höja skuldtaket är att ytterligare förvärra ett djupt problem för att vinna lite tid och undvika direkt kollaps.

Frågan om det amerikanska skuldtaket har två aspekter – en kortsiktig, pragmatisk och en långsiktig, principiell. Det kortsiktiga perspektivet är inte så komplicerat: Skuldtaket måste höjas för att inte en akut kris ska utlösas med risk för mycket allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. Det här inte något läge att driva fram kaos för att hålla lätt sekteristiska ytterkantsrörelser från att börja protestera.

De republikanska dogmatiker som lyckas hålla sina mer sansade kongressledare som ideologiska gisslan och hotar med att inte höja taket bedriver därför, precis som tidskriften The Economist konstaterar i en ledare, ”ett cyniskt politiskt spel med höga insatser”.

På den andra kanten har det långsiktiga perspektivet, nödvändigheten av att få ner utgifterna för att undvika ont värre, ägnats för lite uppmärksamhet. Demokraterna talar gärna om vad man inte vill, men mindre om man vad vill istället.

Det långsiktiga problemet är inte i första hand de nuvarande amerikanska skuldnivåerna, som är för höga och som växer alldeles för snabbt, men som mot bakgrund av den djupa finanskris ekonomin just gått igenom ändå inte är bortom kontroll.

Som vanligt handlar det om vad som tornar upp sig i horisonten; dagens prognoser om morgondagens oväder. De mörka molnen handlar framför allt om hur pensions- och sjukvårdssystemen ska kunna finansieras om ett par decennier, när demografiska faktorer fått kostnaderna att öka dramatiskt.

Den efterlängtade, men i väljarkåren också kontroversiella, sjukförsäkringsreform som demokraterna och Barack Obama drev igenom 2010 för att ge tidigare oförsäkrade åtminstone ett grundläggande skydd och svaga grupper en starkare rättslig ställning, lanserades i hög grad som ett sätt att minska kostnaderna för sjukvården långsiktigt. Obama betonade gång på gång att syftet var att få utgifterna under kontroll. Att den kanske viktigaste åtgärden för att undvika drastiska sociala nedskärningar i framtiden är att hålla de offentliga finanserna i rimlig balans, är inget nytt perspektiv.

Konflikten handlar inte om huruvida underskotten måste minska eller inte, utan om hur det kan åstadkommas utan sociala och ekonomiska skadeverkningar som förvärrar situationen ytterligare i en ond spiral.

De flesta sansade bedömare menar att det krävs både breda besparingar och intäktsökningar genom skattehöjningar och minskade smit- och avdragsmöjligheter. Annars går ekvationerna inte ihop. Både demokrater och republikaner kommer att tvingas acceptera politiskt besvärliga åtgärder.

Men ändå är det uppenbart, när man summerar, att det är republikanernas hållning som är det stora problemet. Den republikanska ledningen har, till skillnad från Obama, tenderat att låta sitt partis mest extrema röster styra hela partiets position. Det är ett sammanbrott i sig. De känner fel historiska vingslag, i sämsta tänkbara ögonblick.

Kolumnisten David Brooks sammanfattar det väl i New York Times:

”If the debt ceiling talks fail, independent voters will see that Democrats were willing to compromise but Republicans were not. If responsible Republicans don’t take control, independents will conclude that Republican fanaticism caused this default. They will conclude that Republicans are not fit to govern. And they will be right.”

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>