Solidaritet med Norge och det öppna samhället

I dag kom Oslo att fogas till den växande raden av städer som drabbats av våldsamma terrordåd med många döda det senaste decenniet. En kraftfull bomb detonerade vid den norska regeringsbyggnaden i huvudstaden, med enligt uppgift sju döda och många skadade som följd.

Terrorister världen över, oavsett angivna motiv eller tillhörigheter – och vem eller vilka som ligger bakom händelserna i Oslo är ännu inte klarlagt – har det gemensamt att de dödar urskiljningslöst men siktar in sig på det de hatar mest: det öppna samhället och demokratin, miljöer där människor kan röra sig i mångfald och tolerans, kontraster och fördragsamhet, samtal och glädje, oenighet och diskussion.
Deras mål är att skapa förtvivlan, trauma och skräck genom att slå till i hämningslös destruktivitet mitt i människors vardag. De vill skapa en förlamning som dödar samvaro, möten, rörlighet och kreativitet, därför att sådana mänskliga aktiviteter provocerar dem mer än något annat.

I Oslo var av allt att döma målet för bombattacken regeringsbyggnaden, en symbol för demokrati och folkstyre. Och det kan när detta skrivs inte uteslutas att den fasansfulla skottlossningen mot Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger utanför den norska huvudstaden en stund senare, med ännu flera döda, var en del av samma attack.

Norska myndigheter har uppträtt med sammanbitet, kompetent lugn under de första timmarna på ett sätt som torde bidra till att hålla situationen under kontroll så gott det går. Att Sverige, liksom det internationella samfundet, måste ställa upp för Norge med all den hjälp och solidaritet som krävs är självklart, som statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade i kväll.

Förutom sorgen, vreden och medkänslan med offren, och de oändligt många kloka och viktiga saker om demokratin och det öppna samhället som sägs när nyheten om terrordåd i vår närhet kommer, finns det två andra, vanliga reaktioner som vi måste kämpa med inombords och besegra.

Den eftergivna och den panikslagna.

Ett sätt att bearbeta det ofattbara med hur grymma människor kan vara är att söka efter förmildrande omständigheter, söker efterrationalisera och relativisera, för att det på något sätt kanske lindrar att tänka att det nog ändå finns ett begripligt skäl, en rationell förklaring till det vedervärdiga.

Så uppstår förklaringsmodellerna om hur alla på något sätt har skuld till attackerna, utom just terroristerna. Instinkten ligger alltid på lur att tänka att kanske om vi anpassar oss lite, kanske om vi backar lite, kanske om vi försöker förändra oss själva lite, så kommer terroristerna att bli mildare stämda och upphöra.

Så skuldbelägger demokratin sig själv, gör sig liten och osynlig. Det är en livsfarlig reaktion. Historien visar gång på gång att den hållningen är början på slutet.
Blodig terror kan inte förstås och får inte förklaras på det sättet, och den upphör aldrig när den vinner, den bara institutionaliseras och tar över allt i en ständig fasa. Det öppna samhället får inte backa och börja avskaffa sig självt i förebyggande syfte.

Den andra reaktionen är att vreden slår över i panik, symbolhandlingar och självdestruktivitet av annat slag, att det öppna samhället tappar tålamodet med just de värderingar och ideal terroristerna är ute efter att krossa. Risken är att vi faller för illusionen att det slutna, likriktade, kontrollerade samhället är säkrare, flyr in i den felaktiga slutsatsen att det öppna samhället inte kan mobilisera styrka, beslutsamhet och handlingskraft nog att försvara sig mot attackerna.

Då börjar jakten på kollektiva syndabockar. Då börjar överhuvudtaget vi-och-dom-tänkandet. Och då kommer den repressiva lagstiftningen, avstegen från rättsstaten i gråzonerna, som sprider permanent misstro och misstänksamhet. Men en sådan reaktion är också att ge efter för våldet, intoleransen och hatet, att ge terroristerna vad de önskar, att ge dem indirekt rätt om det öppna samhällets påstådda svaghet.

Båda reaktionerna är mänskliga när nyheten om det fruktansvärda kommer i första vågen. Men vi har inte råd att förvandla dem till vår långsiktiga hållning. Och vi behöver inte tvivla på att det öppna samhället är långt starkare än alla andra.

Terrorn kan förstöra och orsaka ofattlig sorg, för de drabbade och för oss alla i vår solidaritet med de angripna. Det kan förstumma oss med sin vidrighet, få oss att knäa inför grymheten och omänskligheten, få oss att förtvivla. Men den aldrig vinna över det öppna samhället i längden om demokratin, rättsstaten och medborgarna tillsammans bevarar en lugn beslutsamhet att inte låta sig skrämmas till eftergifter, att inte överge tolerans, mångfald och tillit till medmänniskor.

Tankarna går i solidaritet till Norge, och till alla offer för terror, våld och hat runt om i världen.

 

********************

Veckans slutord:

Jag har använt det ibland, men aldrig riktigt gillat det där skämtfulla citatet av Churchill om att demokrati skulle vara den sämsta statsformen, bortsett från alla andra. Det har, sedan det lämnat upphovsmannen, fått en bismak, som kanske är farligare än vi tror.

Det lämnar i många omtolkningar dörren på glänt till något slags föreställning om att det kanske ändå kan dyka upp en form för elitstyre, ett auktoritärt system, ett sätt att lyfta beslut och förvaltning upp ovanför lika och allmän rösträtt, fri debatt och mänskliga rättigheter, som en dag visar sig vara starkare, stabilare, uthålligare, livsdugligare – beroende vilka tillfälliga måttstockar demokratins fiender väljer att använda – än den krångliga demokratin.

Grundtanken är förrädisk: som om vi bör hålla fast vid de individuella demokratiska fri- och rättigheterna, inte för att de är de enda acceptabla, människovärdiga utgångspunkterna för ett gemensamt styresskick, utan för att demokratin råkar vara det som hittills fungerat minst dåligt.
Jag tycker inte att demokratins försvarare behöver erbjuda någon öppning åt sådana totalitära tankelekar.

Demokrati är inte det minst dåliga bland ännu sämre alternativ, utan det bästa och det enda alternativet. Kanske borde vi påminna varandra om det lite oftare.

Etiketter: ,

3 kommentarer

  1. Göran Jonzon

    Mycket tänkvärda ord i detta.
    Jag känner dock inte igen min egen reaktion i någon av de två du beskriver, och vilka jag fullständigt håller med om att de rakt motverkar sina syften.

    Den reaktion som spontant kommer till mig är en annan och kanske lika farlig eller farligare.
    Jag känner hatet växa och lusten till utrensningar gro.
    Det torde vara en basal mänsklig reaktion att vilja fördriva det onda genom ännu grövre våld, och vad vet jag, det är kanske så krig startar.

    Demokratin har otvivelaktigt sina brister när det gäller resoluta beslut och snabba ageranden.
    Men allt annat mänskligheten hittills provat har visat sig ännu sämre.
    Det öppna mångfaldens samhälle som garanterar oss att det alltid finns en kritiker som står beredd att syna varje försök till demagogi, är värt att skydda till det sista.

    Men den stora frågan kvarstår obesvarad – vad gör vi med allt hat som kokar i vårt inre?
    Hur hanterar vi det så att det inte tillåts fördunkla våra sinnen till okloka beslut och handlingar?
    På sätt och vis hoppas jag någonstans i mitt innersta att det är vettvillingsdåd.
    Visar det sig ligga religiösa syften bakom detta blir det så mycket svårare att hantera hatet.
    Speciellt som dåden riktar sig mot människor utan någon som helst möjlighet att styra över om de ska drabbas eller inte.

  2. Meme

    Väldigt bra skrivet!

    När man läser mångas bloggar så är det ju tydligen ”muslimers” fel ändå trots att huvudmisstänkte som det ser ut nu inte är en muslim. Det är ju tydligen islam som drivit honom till detta på ett helt makalöst sätt.

    Terrorism är terrorism, detta skall inte behandlas annorlunda för att det råkade vara en ickemuslim som utförde dåden.
    Det är precis som du säger oavsett var de kommer från eller vad de har för motiv så riktas hatet och angreppen mot ”det öppna samhället, demokratin, miljöer där människor kan röra sig i mångfald och tolerans, kontraster och fördragsamhet, samtal och glädje, oenighet och diskussion.”

    Det är fruktansvärt det som har hänt och förhoppningsvis öppnas mångas ögon och folk börjar inse att det inte bara är extrema fundamentalistiska islamister som vi behöver oroa oss för att vi har bland oss.

  3. Tomas F

    Ola Nordebo beskriver helt riktigt det öppna samhällets förutsättningar.
    Smaklösheten på landets ledarsidor vet idag dock inga gränser när man nu försöker att dra ur varje partipolitisk poäng som går ur massakern i Oslo. Alla vi som tidigare gjort allt för att bredda debatten om politisk och religiös extremism i ett klimat som fullständigt vägrat att lyssna på fakta skall nu förutom att benämnas främlingsfientliga även i princip vara ansvariga för en galnings verk i Norge.
    Oanständigheterna är obeskrivbara.
    Medias omoral och fullständiga brist på intellektuell anständighet kommer nu att tillintetgöra all form av kreativ diskussion kring de absolut svåraste frågor som vårt samhälle står inför. Vi går en mycket deprimerande tid till mötes.
    Våra politikers tal om demokrati och samling är i dessa dagar inte mycket värt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>