En frestelse som det öppna samhället måste stå emot

En krönika för måndagens ledarsida om terrorattentatet i Norge, om något som är svårt när vreden är svart, men nödvändigt för demokrater. Som ett slags uppföljning till det jag skrev i fredagskväll:

————————————————————–

Värna demokratins livsluft

Det som förenar nästan alla terrorister – oavsett vad de säger sig företräda – är deras hat av att människor som är olika möts, umgås och lever med varandra. De står inte ut med att människor i en miljö eller ett samhälle har olika bakgrund, tycker olika, ser olika ut, har olika intressen, har olika drivkrafter, gör olika prioriteringar, har olika smak.

Extremister brukar hata rörlighet och kontraster, mångfald och nyanser, fördragsamhet och tolerans – det som inte är enhetligt, likriktat, tillrättalagt och rensat av dem själva. 

Framför allt brukar de hata och demonisera andra människor och andra åsikter – intensivt och okontrollerat.

Det ger oss den bästa ledtråden om vilka värderingar det är alla demokratiska krafter – tillsammans i en gemenskap förenad i försvaret av det öppna samhället och lyft över andra dagsdispyter – måste slå vakt om.
Det är något av det svåraste som finns, att inte låta den djupa, svarta, nästan okontrollerbara vrede och sorg ta över, som jag tror att de flesta av oss känner efter fredagens vidriga terrorattentat i Norge mot några av de finaste miljöer som finns av demokrati, engagemang och folkrörelse.
Och som vi känner inför alla terrorattentat där människor dödas, fullständigt likgiltigt vilka etiketter mördarna klistrar på sig och sina offer.

Ändå måste vi försöka. Det är vår demokratiska plikt, att bevara lugnet och inte möta okontrollerat hat med okontrollerat hat. För att det vore fel, och för att i en sådan kraftmätning mellan hat och hat, mellan frånkännande av människovärde och frånkännande av människovärde, är demokratin alltid förlorare. Det är svårt, men som det norska samhället visat de senaste dagarna, går det även i den svartaste av stunder, att värna en i genuin mening demokratisk livsluft.

Handlingskraft i ett försvar av det öppna samhället, kan lika mycket vara att bevara lugn, tålamod och perspektiv, att förbli i vardagen, som att ge sig ut på egen spektakulär jakt efter syndabockar.

För risken finns annars att vi till slut fastnar i en egen demonisering av grupper, som demoniserar oss och vars åsikter vi tycker oerhört illa, men som vi ändå måste möta med helt andra metoder än deras egna.
Risken finns också att vi skaffar skuldsubstitut när de ansvariga redan är gripna eller döda, men vi fortfarande känner ett nästan outhärdligt behov av att få handla och ”göra något”.

Det är så frestande, och så förrädiskt lätt, att med försåtliga ordval, antydningar och etiketter, försöka vidga skuldsfären så att den precis ska snudda även vid vardagens motståndare – om så till inbillade motsatskategorier. Så kan man kleta lite av vidrigheterna på bredare yta, när chansen finns. Vi har sett det när islamister utfört dåd och rasister tagit chansen, vi känner det nu när en högerextrem nationalist gjort det. Frestelsen är stor att med glidande resonemang söka pressa in ohyggligheterna i en demokratisk vardagskontext av motsatskategorier i helt andra frågor, som terrordåden inte har något med att göra.

Det är att trivialisera en grymhet som inte får trivialiseras.

De som reagerar med olika grad av bestörtning och motengagemang, med olika styrka i fördömanden och ordval, med högre eller lägre grad av kollektiva skuldbelägganden, beroende på vem som utfört ett terrorattentat, missar vad kampen mot terror och hat, och för mångfald, medmänsklighet, tolerans och demokrati måste vägledas av för att kunna vinnas.

Det betyder dock inte att terroristers bakgrund och åsikter inte måste granskas och finnas med i ett försök till analys, att de inte måste ses i större kontexter av miljöer och samhällsklimat. Även om vi inte ska trivialisera terrorismen, uppstår den inte ur tomma intet. Hur bemöter vi varandra i debatten, vilket ansvar tar vi för tonläget i medier, i skolor och vid fikarum?

Hur ser det samtida politiska landskapet ut? Europa har allvarliga problem med främlingsfientlighet och rasism, med nationalism och religiös extremism, med antidemokratiska våldsrörelser av olika slag utan respekt för fri debatt och människoliv.

Det måste bemötas, och om allt det måste vi tala, också ur det perspektivet att i stämningarnas vansinniga utkanter kan en extremist triggas till oförställbara dåd.

Men att diskutera det är inte detsamma som att söka vidga skuldsfären i orimliga kollektiva skuldbelägganden eller att fastna i en föreställning att det onda skulle gå att isolera i ett enkelt vi och dem-, antingen eller-, med eller mot-schema (oavsett vilka som ses som vi och dem) och bekämpas utifrån ett sådant.

Det är en livsfarlig tanke. Den är terroristernas livsluft, som förgiftar.

Vill vi värna demokrati och medmänsklighet måste vi stå den frestelsen emot. Det är svårt, när vreden är svart, men nödvändigt.

Etiketter: ,

2 kommentarer

  1. Elmar Friesli

    Hjärtligt tack Ola Nordebo för den fantastiska artikeln med de kraftfulla och vinnande orden som tecknar en livfull bild av din personlighet, dina värderingar och ditt sätt att handla.
    Du är verkligen en idealisk chefredaktör som står modigt upp för sanningen och är full av sann ödmjukhet, medkänsla, medlidande och sunt förnuft som inspirerar andra.

  2. Göran Jonzon

    Tack Ola Nordebo för dina klarsynta och frispråkiga ledare. Denna är inget undantag.

    Jag vill dock komplettera med den andra sidan av samma mynt.
    Det som har hänt har en historia. En historia som inte alls uppvisar den anmärkningsvärda graden av bestialitet, och som är betydligt svårare att förhålla sig distinkt avståndstagande mot.
    Vi får inte glömma att vägen fram till denna förryckta handling har haft ett frö någonstans.
    Ett frö som, av en passiv omgivning, tillåtits att gro och växa inom personen Breivik.

    Om vi vågar se mönstret kommer vi att upptäcka att det ligger och gror sådana frön runt omkring oss i vår vardag.
    Det rör sig vanligen om triviala uttryck som sällan eller aldrig tillåts omsättas i praktiken.
    Men handen på hjärtat, vem har inte någon gång hört någon önska livet ur en annan, eller faktiskt hela grupper av medmänniskor?
    Vem har inte kommit i kontakt med personer som anser sig ha så mycket mer klokskap, att de tycker sig kunna ta sig rätten att negligera minoritetens eller enskilda individens åsikter?
    Minoritetens förtryck av majoriteten har vi alla lärt oss avsky. Men majoritetens översitteri utgör inget mer försumbart brott mot demokratins grundsatser.

    Jag håller med dig i det du skriver, men anser att det är lika farligt att låta bli att reagera, när vi ser enskilda eller grupper förhärliga sig själva till den grad, att man anser sig kunna ta sig rätten att sätta sig över allas lika värde.

Lämna ett svar till Elmar Friesli Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>