Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Lantisar, nollåttor och de regionala fördomarna i debatten – exempelvis när partiledare ska väljas – om hur väljare tänker är ämnet för den här växelvisa krönikan, liksom tendensen att övertolka kortsiktiga opinionsmätningar. Och så lite självironi på slutet.

——————————————————

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Det vet man väl hur umebor är, och skelleftebor, och inlandsbor ska vi inte bara tala om. Stockholmarna går utom tävlan, eftersom de fått en egen tv-serie som bevisar hur det går till där på deras sida i solstolen; visste man ju redan, men ändå. Vad lantisarna tycker och tänker har riksmedia full koll på i sommartider. Medarbetarna träffar flera stycken under semestrarna och kan vittna om sina upplevelser när de kommer hem innanför tullarna.

…ibland varnas det för att demokratin och den politiska debatten ska bli de ständiga, godtyckliga och lösryckta opinionsmätningarnas fångar. Vi mäter vilken åsikt som har mest stöd i en viss fråga vid en viss tidpunkt – och låter det bli sista ordet i själva diskussionen, och startskottet på en allmän politisk kapplöpning i riktning mot just den uppmätta åsikten. Först fram får tolkningsföreträde och kan räcka långnäsa åt alla andra, som flämtar tätt intill. En stund, tills en ny mätning mäter upp en ny minsta gemensamma nämnare och rusandet börjar på nytt.

Sedan Maud Olofsson meddelade att hon ska avgå som ledare för centerpartiet i höst har spekulationerna om vem som ska bli hennes efterträdare gått på högvarv. I de spekulationerna har klichéartade och stereotypa föreställningar om landsbygden och landsbygdsväljare – men också, vilket lätt glöms bort, fördomar om storstadsväljare ­– fått fritt utlopp i riksmedia. Landsbygdsväljare förutsätts tänka och vara på ett visst sätt – alla i stort sett lika och oföränderliga. Storstadsväljare förutsätts hysa de och de attityderna och prioritera det och det. Landsbygdsväljare röstar bara på en viss typ av politiker och stockholmare bara på en helt annan typ. Motsättningar och målkonflikter målas upp som inte existerar.

…kortsiktiga hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar befaras styra hur partier, organisationer och andra aktörer agerar och prioriterar, tills hela den politiska debatten blir en tävlan om att gissa nästa opinionsutslag bäst, inte söka forma ett samhälle och vinna stöd utifrån övertygelse, sammanhängande världsbild och analys.

Ett partiledarval blir i den världsbilden att välja mellan att vilja tilltala nollåttor eller vilja tilltala lantisar. Diskussionerna inför socialdemokraternas partiledarval hade liknande inslag. Har du den och den åsikten går du hem på orten, men inte i storstan, tycker du så och så får du stöd i Stockholm men inte i Norrland. I skogslänen är det häpp, i Mälardalen är det hupp.

…tålamodet med att någon faktiskt kanske har en övertygelse som består likgiltigt hur vinden blåser – och möjligheten för någon att faktiska hinna förändra och påverka genom idéer och debatt – blir mindre ju större betydelse enskilda mätningar, och små förändringar från en mätning till nästa, tillskrivs.

Hela denna lek med konstlade motsatspar uttrycker en gigantisk kollektivism som inte bara beror på ytliga tolkningar av valresultat eller sedvanliga böjelser för regionala fördomar, utan också en attityd som frånkänner människor nyfikenhet och egensinne, intellektuell rörlighet och självständighet.
Möjligheten avvisas att en region faktiskt kan präglas av mångfald och individualism, när det gäller åsikter och politisk smak. Det inskränker. För under de stora, tunga, till synes monotont enhetliga blocken på en nationell karta myllrar det av unika lokala förutsättningar, förklaringar och kontraster.

…men det demokratiska samtalet bygger på att något nytt kan uppstå som inte fanns där innan, att positioner kan förflyttas, åsikter överges eller utvecklas, en verklighetsbild uppdateras. Nyfikenhet förutsätter en beredskap att ompröva en fördom och korrigera en föreställning. Blir målet bara att bekräfta redan existerande eller inbillad opinioner uppstår inget sådant samtal.

Inget parti är utan skuld här, inget politiskt alternativ. Alla är – när det passar egna syften att nedvärdera motståndare – mer än redo att mobilisera alla fördomar på det regionala temat, också med undertonen mot oliktänkande at de inte hör hemma på platsen. Det kryper över tid in i det civila samhället, påverkar vilka som vågar yttra sig, färgar av sig på vilka initiativ som tas och idéer som luftas. Stereotyperna kan bli självuppfyllande.

…att trender som uttrycks i en opinionsmätning om partisympatier eller i bestämda sakfrågor inte nödvändigtvis behöver ses som heliga fyrljus i en ideologisk dimma alla ska orientera sig efter, utan även som något som är möjligt att förändra, utmana, påverka eller bara ta med en nypa salt, glöms bort.

Mot denna bild av regional enhetlighet måste vi mobilisera en medvetenhet om den regionala brokigheten, och börja ifrågasätta jakten på opinionens tillfälliga hemvister. Letar vi efter ledare som ska bekräfta våra stereotyper eller sådana som kan övervinna dem? Få betydande politiska ledare har haft som främsta kvalitet att förstärka förutfattade meningar.

De partier, liksom de regioner, som fastnar i myten om sin egen enhetlighet – ibland med aggressiv hållning till utomstående och avvikare – stagnerar och går under.

Eller för att illustrera poängen på ett annat sätt:

En riktigt frustande, orädd och kaxig nyliberal från Stureplan som drar till Norrland och ifrågasätter allt, som propagerar Stockholm som förebild för inlandet, vill konkurrensutsätta allt ned till vedhuggningen på gården och drömmer om gårdsförsäljning av lokalproducerat vin ovanför odlingsgränsen skulle göra den norrländska debatten gott. Inte för att svaren är de rätta eller för att politiken går att förverkliga, utan för den dynamik och de perspektiv det ger, när fler idéer bollas.

Och en riktig muttrande, svårflörtad, norrländsk monopolsosse som drar till Stockholm och börjar framhålla Norrlands inland som ett ideal, häpet frågar hur f-n man kan sälja ut gemensamma medel på rea, ifrågasätter spårvagnslyx till konsumtionstempel och föreslår att det bara ska få finnas röd treprocentig mjölk på Konsum, för att valfrihet är jobbigt, högre procentsatser alltid bättre och för att redan pappa sagt att rött alltid är rätt, skulle berika den lokala debatten i Stockholm av samma skäl.

Jag tror att nyliberalen som bara kör på skulle vinna större stöd i Norrland än man kan ana. Jag tror att monopolsossen som hämtar inspirationen från Norrland skulle vinna större stöd i huvudstaden än de flesta gissar. Så olika tänker och känner väljarna inte; eller rättare sagt: precis så olika tänker och känner de, här som där.

Men det skulle inte synas i de första opinionsmätningarna.

———————————————–

Och apropå, som veckans slutord

Jag är, som trogna läsare vet, en sådan där blaskig hålla varandras händer-socialliberal som alltid vill det rätta, snälla, genomtänkta och förnuftiga.

Jag är ledarsidans motsvarighet till vanligt bryggkaffe i mugg, med lagom mycket mjölk och en halv sockerbit i (för att det inte ska smaka för mycket kaffe, men ändå litegrann, och lite sött, fast inte så sött att det blir skadligt för tänderna).

Jag skulle sannolikt inte stödja vare sig den frustande nyliberalen eller den muttrande monopolsossen. Men jag är övertygad om att ett svenskt partilandskap där den förstnämnda välkomnades även i Norrland och den senare även i Stockholm vore intressantare och vitalare än ett där landet låtsas grovt regionalt uppdelat i stereotypa kollektiv.
 

Etiketter: , ,

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>