Landsbygdens demokratiska utmaning – och bittert i Vilhelmina

Av , , 13 kommentarer 57

Konflikterna i Vilhelminapolitiken, och varför en landsbygdskommun inte har råd med sådana förbittrade skyttegravar, är ämnet för den här lördagskrönikan, som efterlyser en politisk nystart i kommunen. Vilhelmina är just nu ett exempel på hur det inte får utveckla sig i de mindre kommunerna om den lokala folkrörelsedemokratin ska ha en chans.

——————————————————-

Något har gått snett i Vilhelmina

Något har gått snett i Vilhelmina. Det lokala demokratiska samtalet har ruttnat ihop. De sjövilda glåporden mellan ledande politiker haglar. Viktiga demokratiska kontrollinstrument missbrukas å de grövsta av majoriteten för småaktiga, ynkliga partipolitiska hämndbegärs skull.

Fler än bara många Vilhelminabor själva – oavsett partitillhörighet eller avsaknad av partitillhörighet – tycker att det hela börjar bli pinsamt, som framkommer av reaktioner och vittnesmål. Kommunen är i akut behov av en politisk nystart.

Chansen till en sådan är liten, för den skulle kräva att flera av de ledande, råskällande politikerna valde att gå åt sidan och släppa fram nya krafter i sina partier – utan krampaktig prestige i bagaget. Men en sådan nystart vore välgörande för Vilhelmina, som står inför alldeles för viktiga och intressanta år för att kunna göra gyttjebrottning till sin huvudsakliga politiska sysselsättning.

Man brukar tala om andan i olika kommuner, hur de påminner om eller skiljer sig från varandra. Andan i Vilhelminapolitiken den senaste tiden har varit ett avskräckande exempel på hur en landsbygdskommuns politiska ledning kan fastna i ett självdestruktivt maktspel. Vilhelminaborna har rätt att förvänta sig bättre.

Traditionerna för samarbetsformer mellan styrande majoritet och opposition, mellan politisk ledning och det civila samhället, mellan kommun och näringsliv, mellan olika orter, skiljer sig från kommun till kommun – ingen anda är den andra riktigt lik.

Men de flesta mindre landsbygdskommuner sätter en ära i att försöka vara politisk inkluderande och betona att alla är välkomna. Nästan alla lyfter fram att man försöker arbeta konstruktivt tillsammans, oavsett roller, i det lokala utvecklingsarbetet. Det finns goda skäl till det, i en lokal folkrörelsedemokrati. Små landsbygdskommuner har inte råd att slösa med sina mänskliga resurser, åsiktsrensa i debatten, skrämma bort människor från framtida engagemang eller söka fula ut dem som inte faller den sittande makten i smaken.

Det är en ständig missuppfattning att ett gott samarbetsklimat i en kommun skulle vara liktydigt med att alla har samma åsikter eller att alla har samma svar på frågan om vad som är det bästa för kommunens framtid. Lokaldemokratin skulle dö om alla vore överens om mål och medel; eller snarare, om det funnes ett tvång att alla ska anpassa sig till enskild uppfattning i entonighet.
En kommunanda av brett samarbete och gemensamma god vilja, om den finns, är bara värdefull om den är robust och stark nog att tåla holmgångar och rejäla duster i lokaldebatten.

Utmärkande för en konstruktiv kommunanda är att även om det går vilt till i debatten stundom, så respekterar man varandra, värderar att det överhuvudtaget finns kvar ett politiskt engagemang och människor beredda att arbeta för och ta ansvar i den lokala demokratin.

Det finns en demokratisk gemenskap, som sätter vissa ramar för hur man beter sig och för hur man förhåller sig även när man har majoritetsmakten i sina händer.
Då ger man varandra ett visst ömsesidigt förtroende och utrymme. Då håller man på formerna, vet var gränsen går, inser att kommunens bästa kräver att flera olika ideologiska perspektiv samtidigt företräds med vitalitet. Då bemödar man sig om en någorlunda god stil – i både medgång och motgång, vid både seger och nederlag, både när man får väljarnas förtroende och när de ger andra chansen. Västerbotten har ett antal kommuner som även när det hettar till är bra föredömen på den punkten.

Den socialdemokratiska ledningen i Vilhelmina, som sedan fler år tillbaka framstår som aggressiv, bitter och hämndgirig, ger däremot inget intryck av att ha en aning om vad en sådan kommunanda kräver.

Det låga och ansvarslösa tilltag som utlöst den senast hårda ordväxlingen i kommunen är fullmäktigemajoritetens missbruk av revisionen när de valde att inte ge centerpartiets Maria Kristoffersson och kristdemokraternas Johnny Kärkkäinen, ansvarsfrihet. Det var ett osedvanligt pinsamt och dumdristigt tilltag, med förödande symbolverkan på sikt, om inte socialdemokraterna inser sitt misstag och snabbt erkänner att man gick för långt.

Landsbygdskommuner står inför svåra demokratiska utmaningar de kommande decennierna. Det kommer inte att bli lätt att hitta tillräckligt många människor, med någorlunda skiftande bakgrund och i en demokratisk åsiktsmångfald, som är villiga att delta i det politiska arbetet och ta formellt ansvar.

Men just den aspekten av landsbygdslivet – närheten till beslut om den egna vardagen, möjligheten att snabbt komma in i ett fföreningsliv, friheten att engagera sig för den egna bygden i småskaliga beslutsprocesser – hör till de mindre kommunernas bästa argument när det handlar om livsstil och livskvalitet för nya invånare.

Att en politisk ledning då missbrukar just ansvarsfrihetsinstrumentet för att komma åt motståndare, är extra omdömeslöst.

Det här är inte en partipolitisk fråga. Den berör alla, och faran att makt stiger ledare åt huvudet finns i alla partier. Flera kommuner som styrts länge av andra majoriteter på andra håll i landet uppvisar samma arroganta mönster.

Det handlar inte här om socialdemokratisk beteende, utan om att gamla maktstrukturer och hierarkier – som kan ha vilken politisk färg som helst – som känner sig hotade. Ledare som förväntar sig makten och att inte ifrågasättas, har inte fått som de velat på senare år och försöker nu göra klart för människor med andra åsiktstillhörigheter att ett politiskt engagemang i Vilhelmina på ”fel sida” kan få tuffa konsekvenser.

Syftet förefaller vara att både hämnas en tidigare valförlust och avskräcka framtida opposition från att utmana sittande majoritet. Det är bedrövligt oavsett vilken partisymbol det är som tvingas bli alibi för sådant.

Vilhelmina behöver en politisk nystart. Initiativet måste komma inifrån det parti som otvetydigt fick väljarnas förtroende i senaste valet, men som just nu inte lever upp till vare sig det förtroendet eller sina egna bästa traditioner.

13 kommentarer
Etiketter: , ,

Ikeas betydelse för Umeå – Och lägg inte ner byskolorna

Av , , Bli först att kommentera 8

Ikea och Sörfors skola är ämnena för den här tvådelade krönikan, med några resonemang kring båda ämnena. Vad jag inte riktigt fick plats med i den här texten var perspektivet vad ett Ikea i Umeå skulle betyda för inlandet – positivt och negativt.

I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————

De många små och de få stora

Bara nämn Ikea och kaxiga, världsvana Umeå får knädarr. Bara viska ”Ikea är på väg hit” och normalt splittrade, grälandes Umeå börjar ropa i kör och dansa i takt. Publikhavet kokar, år i förväg. Rykten om en Ikea-etablering är det närmaste en Beatleskonsert på 60-talet den lokala debatten kommer; om Ingvar Kamprad passar bäst i rollen som Lennon, McCartney, Harrison eller Starr låter jag vara osagt.

Jag kan inte komma på någon modern stadsutvecklingsfråga i Umeå där opinionen varit så positiv och så nära enighet som när det gäller just Ikea. Vid några tillfällen har jag dristat mig till att yttra tveksamhet om det spelar någon roll för Umeå huruvida varuhuset finns här. Kan det inte finnas en charm i att inte Ikea finns överallt? Jag har fått klargjort för mig att funderingen är korkad.

Det handlar inte bara om ett strikt, rationellt konsumentbehov eller en lucka i det befintliga utbudet av butiker och kedjor – även om det har betydelse – utan också om Ikea som symbol, dröm och norm.

De flesta svenskar är, vid det här laget, uppväxta med Ikea. Vi har minnen av parkeringsstress, irriterad stämning, eviga gåslingor och, viktigast av allt, chansen att köpa möbler som annars vore ekonomiskt omöjliga att införskaffa. Att fler lågprisalternativ tillkommit, att Ikea inte längre alltid är bästa erbjudandet, rubbar inte symbolvärdet.

Ikea är inte bara ett varuhus, utan en tradition. De långa färderna till Sundsvall och Haparanda från Umeå visar att det handlar om mer än ett plånboksperspektiv. Det handlar även om att vilja till just Ikea, om upplevelsen, även om det blir dyrare. Invånarna i Umeåregionen skulle välkomna ett Ikea med öppna armar.

Sedan skulle inte Umeå vara Umeå om inte en animerad debatt utbröt om bästa läget: Ersboda, Klockarbäcken och Entré syd – nyligen presenterad, som av en händelse – hör till toppkandidaterna, med Vännäsby som en kranskommunbubblare.

Men hur stor vore Ikeas betydelse för Umeås övergripande utveckling? Även om det inte går att göra någon enkel kalkyl när de jobb som går förlorade i konkurrensen dras ifrån, så är det givet att nettot blir plus.

I ett större perspektiv kan betydelsen av ett eventuellt Ikea-varuhus för sysselsättning, befolkningstillväxt och ekonomi i Umeå dock antas vara begränsad, sett i ljuset av kommunens formella mål att bli dubbelt så stor till 2050. Det är inte längre enskilda etableringar, sådana som får epoker uppkallade efter sig, som kommer att vara motor för jobb och tillväxt i Norrlands kuststäder under 2000-talet. Det var 1900-talets modell, några få jättar som förändrade allt. Nyckeln i dag till fler jobb och möjligheter för fler att flytta hit eller stanna kvar efter avslutade studier är ny- och småföretagande, 2000-talets lokala framgångssagor.

Ska en stad växa så snabbt som Umeå planerar, är det de många små, inte de få stora, som är viktigast. Ikea ger välkommet plus, men på marginalen.
Om Umeå stod och föll med Ikeas beslut, skulle situationen vara bekymmersam. Så är det inte. Ikea kommer till Umeå när Ikea ser att de behöver det för sin egen skull, när deras egna behov talar för en etablering – inte tvärtom. Kanske är det nära nu.

—————————

Framtiden för Sörfors byskola, som trots, eller på grund av, växande barnunderlag hotas av nedläggning i ett pussel som även berör Brännland och Överboda, väcker engagemang.

I den frågan ligger en symbolik lika viktig för Umeå som Ikea.

Umeå är en stad som med klarsyn strävar efter att växa centralt genom förtätning, närhetsprincip och hållbara lösningar, bort från gammal, segregerande transportplanering.

Men Umeå är också en kommun med utpräglad landsbygd och byar. Även de moderna byarna höjer kommunens attraktionskraft, som alternativ till det urbana. Även där, i byarna, har närhetstanken stort värde. Byskolor är något av det smartaste landsbygden har. Lägg inte ner dem.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Att plugga på utan att ha bestämt sig

Av , , 1 kommentar 5

Humanoriastudier och Svenskt Näringslivs rapport på temat är ämnet för den här lördagskrönikan:

—————————————–

Att plugga på utan att ha bestämt sig

”Här blott få världens mäktige och furstar höra vad de sällan eller aldrig hör – sanningen; vad de blott aldrig eller sällan sett, se de här: – människan. Så stor och mångfaldig är de bättre teatrarnas förtjänst om bildningen; och icke mindre om förståndets odling.”
(Friedrich von Schiller i ”Några ord om teaterns moraliska värde för ett samhälle”, i svensk översättning av August Strindberg).

Sällan har väl en rapport från en stor, seriös intresseorganisation blivit så unisont utskälld att högsta ledningen redan dagen efter känner sig tvingad att distansera sig från innehållet.

Svensk Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete” tolkades, faktiskt inte utan grund, som ett generellt angrepp på nyttan av humaniorastudier inom högre utbildning. Det mest uppmärksammade förslaget i rapporten är att man borde sänka studiestödet för konst- och humaniorautbildningar där det ekonomiska utfallet inte kan förväntas bli det önskade och där examen inte mynnar i en tydlig karriärväg, för att styra studenter bort från dem.

Rapportförfattarna skriver: ”En möjlighet skulle därför kunna vara att styra lånedelen efter beräknad avkastning på olika utbildningar. Man kan också tänka sig göra ett sammanslaget mått där man tittar till flera faktorer som exempelvis om man klarar sin utbildning inom avsatt tid, hur lång tid det tar att få ett relevant/ kvalificerat jobb och vad man har för inkomst.”

Vi som läst några av de där påstått onyttiga, slöa humanioraprogrammen (mina huvudämnen var teatervetenskap och historia, jag är alltså partisk här) utan karriärplaner har liksom hört invändningarna mot våra studieval förr, och fick tidigt lära oss slagordet: ”du ska inte ta nån skit bara för att du läst humaniora”. Vad det betyder i praktiken har Svenskt näringsliv fått erfara de senaste dagarna.

För till synes nästan alla med humaniorabakgrund i svensk debatt – det vill säga väldigt många – har redan på goda grunder hunnit såga förslagen som ogenomtänkta, kortsiktiga och förlegade. Det blåste upp till en riktigt liten sommartromb över alla parti- och blockgränser, till försvar för humanistiska studier – som både ekonomisk samhällsnytta och demokratiskt egenvärde. Och redan igår gick SN:s vd Urban Bäckström ut och distanserade sig från de kritiserade förslagen i rapporten. Det var klokt.

Jag ska upprepa några av de mest uppenbara invändningarna strax. Men låt mig säga först, att den ytliga syn på högre studier som löper genom rapporten och de befängda förslag till studiestödsreformer den landar i är inga skäl att inte läsa rapporten i sin helhet (den är på 35 sidor).

För i den görs också iakttagelser, påpekas problem och diskuteras målkonflikter som alla med intresse för högre utbildning, jämlika livschanser och kamp mot social och ekonomisk snedrekrytering i samhället, borde ta till sig och grunna på.

Dels diskuterar rapporten ungdomsarbetslösheten med viktiga infallsvinklar, dels tar den upp många studenters långa studietider och sena examen och de förhållandevis låga ekonomiska incitamenten för studier. Den kritiken bör man inte vifta bort lättvindigt. Den brukar framföras regelbundet av studentorganisationerna.

Att studier håller hög kvalitet, håller vad de lovar och inte tar orimligt lång tid är allra viktigast för de studenter som inte har några ekonomiska resurser hemifrån i ryggen utan är helt beroende av studiestöd och vid sidan om-arbete, och avgörande för att fler ska våga inleda högre studier överhuvudtaget.

(Att det olyckliga och onödiga införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter fått följden att färre nu söker sig hit, är en stor förlust för de svenska lärosätena.)

Att högre studier måste löna sig mer än de gör i dag är att påtala sociala och ekonomiska självklarheter som bara överprivilegierade kan blunda för. Kvalitetsperspektivet blir ännu viktigare i just de kurser och program som inte mynnar i någon självklar yrkesidentitet, utan har sitt värde – även sitt värde för moderna arbetsgivare som förmår se det – i att ge tidlös och bred bildning, insikter och förståelse som förbereder för många olika roller.

Att kritiskt diskutera kvalitet, genomströmning och studievägledning inom humaniora är alltså inte bara legitimt, utan en skyldighet för dem som tar arbetet mot snedrekrytering på allvar. Rapporten är värd att läsa även för oss som skakar på huvudet åt slutsatserna.

Vilka är då problemen med rapporten?

Det är inte i första hand de konkreta förslag som läggs eftersom de uppenbart helt saknar stöd i debatten. Problemet är den underliggande synen på högre utbildning i allmänhet och humanistiska studier i synnerhet som utgår från ett rent, kortsiktigt och dåligt uppdaterat nyttotänkande, med en instrumentell och otålig syn på människan.

Rapporten varnar för att högre studier ska bli en arbetsmarknadsåtgärd, men anlägger själv ett perspektiv som handlade högre utbildning om att få ut unga människor till väldefinierade yrken på snabbast möjliga tid. Utrymmet för att mogna, välja om och i ordets fina mening “bilda” sig, saknas. Det blir ett statiskt synsätt på ekonomin och arbetsmarknaden.

Humanistiska utbildningar är snarast mer relevanta och viktiga för dagens och morgondagens näringsliv, än för gårdagens. Kritiken mot högre utbildning utan tydliga karriärmål som ett irrelevant slöseri med tid är förresten lika gammal som universitetet som fenomen. Och att inte alla kurser i förstone framstår som vettiga eller seriösa är priset man får betala för friheten från ett överhetens femårsplanstänkande.

Friheten att testa, att lita till studenters egna omdömen och mognadsprocesser, att ge människor chansen att söka sig fram, är en förutsättning för en oberoende högre utbildning som står över kortsiktiga prognoser och har fler uppgifter i ett demokratiskt samhälle än att leverera till näringslivet.

Humaniora behöver inte skämmas en sekund för sin existens. Demokratiska bildningsvärden bortom nyttotänkandet måste förvaras. Men just därför ska utbildningarna hålla bästa kvalitet och tåla granskning. Studenterna har rätt att ställa höga krav. Kan Svenskt Näringslivs rapport bidra till en sådan diskussion om kvalitet och resurser inom humaniora kan det faktiskt komma något positivt ut av den.

1 kommentar
Etiketter: , ,