Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

90 år har gått sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Om det handlar den här krönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

—————————————

Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

Ett jubileumsblad från Liberala kvinnor i Västerbotten citerar vad Konservativa Umebladet skrev när liberalen Anna Grönfeldt 1910 blev fullmäktigeledamot i Umeå:

”En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Så kunde det låta. Grönfeldt – som i dag kanske är mest för att redan 1914 ha motionerat om en flygplats i Umeå och som 82 år gammal fanns med vid invigningen av Umeå flygplats 1962 – blev tillsammans med konservativa Helena Ljungberg första kvinna att väljas in i Umeå fullmäktige. Frisinnade Västerbottens-Kuriren, denna tidning alltså, förteg å andra sidan, enligt en historik från moderata kvinnor i Västerbotten, helt invalet av Ljungberg.

I år är det 90 år sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Kampen för politisk likställighet och rättfärdighet hade varit lång, trög och komplicerad. Det politiska genombrottet kom 1918, beslutet fattades formellt 1919 och de nya rösträttsreglerna tillämpades för första gången 1921. Men det var många decenniers arbete som kulminerade de åren. Kvinnorösträtten symboliserar ett stort skede av modernisering, radikalisering och demokratisering av det svenska samhället.

Vill man dela in historien i epoker kan man med fog tala om de fyra decennierna mellan 1880 och 1921 som demokratins långsamma, men grundligt förberedda, genombrott i Sverige.

Den sammanfaller med de stora folkrörelsernas framväxt – som gav kvinnor bättre möjligheter än tidigare till organiserat politiskt arbete, även om det vore falskt att tala om jämlikhet i vad som fortfarande var utpräglat patriarkala miljöer – folkbildningens rotslag och de organiserade liberala och socialdemokratiska organisationernas mognadsprocesser. Politiskt går det att tala om de radikala studentrörelserna i början av 1880-talet som ett perspektivskifte av kanske ännu större konkret betydelse än 1968.

När den liberala regeringen under ledning av Karl Staaff lade fram en proposition om rösträtt för kvinnor – nedröstad i första kammaren – 1912, sade högervilden Johan Thyrén i första kammaren:

"Kvinnorna ha nog lika mycket förstånd som männen (…) men de ha inte så lätt att hålla sin känsla fri från förståndet. De bli lättare byten för agitatorer. De rösträttsbegåfvade kvinnorna skulle bli ytterst inbjudande för politiska företagare, på samma sätt som nyanlagda stationssamhällen inbjuda till tomtjobberi."

Och i andra kammardebatten sade ledamoten Nyström: "Intet europeiskt land af någon betydelse har velat befatta sig med denna sak. Om kvinnornas intresse för politik kan jag icke ge något allmänt omdöme, ty det skulle förutsätta en mycket stor bekantskapskrets. Men jag har skäl att antaga att det icke är så synnerligen stort."

Det var logiskt att de avgörande besluten om rösträtten som gjorde den lika och allmän – med några mindre undantag, ofta glömda men likväl störande, gällande bland annat skatteförpliktelser och fullgjord värnplikt, som avskaffades etappvis de kommande decennierna – till slut drevs igenom av en regeringskoalition mellan liberaler och socialdemokrater (under ledning av pitebördige Nils Eden). Det moderna Sverige utgår från det som förenade de två rörelserna – trots spänningar – under perioden: arbetet för demokrati och grundläggande sociala reformer.
För in i det sista bekämpades reformdemokratin av antidemokratiska krafter långt ute till höger och vänster.

De konservativa, samlade kring kungamakten och invanda privilegier, hade under decennier sökt bromsa den allmänna och lika rösträtten, minimera framstegen och motarbeta parlamentarismens grundprinciper.

Och vänstersocialistiska revolutionsromantiker, som bröt sig ut från socialdemokratin och snart skulle bekänna färg i sitt stöd av Sovjetdiktaturen, blev allt mer rasande på den orubbligt demokratiska, svenska socialdemokratin ju närmare regeringsställning den kom.

När Hjalmar Branting i sitt berömda rösträttstal i riksdagen 1918 betonade – ”vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen. Det har vi gjort på det fackliga området såväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett funnit sig väl därutav.” – var det ett budskap till kritikerna inom den yttre vänstern.

Men även en del av argumenten från förespråkarna är värda att återge ur genusperspektiv. Som det här citatet av självaste socialliberalen Adolf Hedin, som Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt, postumt lät trycka upp på ett brevkort i samband med en kampanj på 1910-talet: "Jag vill av hela min själ att kvinnorna skola få politisk rösträtt. Jag vill det därför att vi komma ingen vart med de största svårigheter samhället har att kämpa mot utan kvinnans icke underordnade hjälpande utan ledande andel däri – uppfostran, fattigvård och all den verksamhet där den mjuka handen, den blida rösten, den vackra blicken få små tillgångar att räcka till, under det att männen med stora summor ej uträtta något varaktigt."

(Riksdagscitaten är hämtade från den liberala filmbokshistoriken ”Människan. Rättvisan. Friheten”.)

Det som slutligen bröt ned det konservativa motståndet mot demokratin i Sverige, var händelserna ute i världen, mot slutet av och direkt efter första världskriget. Revolutionen i Ryssland skapade en dramatisk bakgrund som visade på hur det kunde sluta om reformer uteblev, och kejsardömets kollaps i Tyskland visade att gamla troner kunde vältas över ända. Den svenska högern insåg med både gnisslande och skakande tänder vad klockan var slagen, och gav vika, för att förebygga en mer långtgående omvandling som kunde hota även monarkin.

Sedan 1921 har mycket hänt i Sverige, även på jämställdhetsområdet, med reformer för ökad jämlikhet, bättre möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden, i näringslivet och inom utbildningsinstitutionerna, ett etablerat genusperspektiv i samhällsdebatten och en stadigt växande andel kvinnor i beslutande församlingar. Samhällsutvecklingen med generell välfärd, kulturradikalism, frigjordhet, strukturomvandlingar, större valfrihet, mångfald och ekonomisk tillväxt har betytt mycket även för jämställdheten.

Men ännu består löne- och maktklyftorna på arbetsmarknaden och i näringslivet, liksom motståndet mot privat företagande inom kvinnodominerade branscher och skillnaderna i uttaget av föräldraförsäkringen. Och de stela könsrollerna lever och frodas.

Någon kvinna som statsminister har Sverige aldrig haft, och inget talar för att det ska ske under nästa mandatperiod heller. Då är det 2018, snubblande nära hundra år sedan rösträttens genombrott. Många är pigga på att tala mot kvotering av olika slag. Det kan man göra, men i så fall vore det klädsamt om man började med den mest uppenbara och långvariga kvoteringen: den av män till maktpositioner.

Vad man dock bör sluta en historisk återblick med är en internationell utblick i dag. På förfärande många håll har ingenting hänt när det gäller kvinnors rättigheter. Vittnesmålen är hjärtskärande, varje dag, om förtryck i traditioner och religioners namn, massvåldtäkter som vapen och djupa könsorättvisor. Fattigdom, miljöförstöring och utebliven tillväxt drabbar ofta kvinnor hårdast, och även i många stabila länder är kvinnor utestängda från inflytande.

I en tid av omvälvning får inte demokratiska krafter blunda eller tiga inför kvinnoförtryck, inte titta bort för att slippa en konflikt. Ett samhälle som förvägrar kvinnor grundläggande rättigheter är inte fritt.