Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Det är frågorna som jag resonerar lite kring i den här korta krönikan om ett arbetsliv i förändring.

----------------------------------------------------------------

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet?

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Hur mycket tjurig individ tål ett gemensamt mål och ansvarstagande, hur mycket effektivitet och kontroll överlever kreativiteten och fliten?
Svensk arbetsmarknad är inne i en omställning som inte bara har med strukturomvandlingar och globalisering att göra. Lika stor betydelse har det att livsstilar, identitetsbottnar, kommunikationsvanor och vardagsliv förändras i takt med samhälls- och teknikutvecklingen. Det sker inte enbart men i huvudsak i en välkommen, mer individualistisk och liberalt tillåtande riktning, bort från kvävande mallar och måttstockar.
Men hänger arbetsgivare, arbetstagare och kunder med i den gradvisa omvandling som pågår runt omkring?

I förra veckan rapporterades det om att Alimak Hek AB i Skellefteå inte längre vill betala för de anställda under fikaraster, med hänvisning till den globala konkurrensen.

Under det senaste året har rader av direktiv för användandet av sociala medier på arbetstid, väckt uppmärksamhet i olika branscher.

Arbetskläder, makten över dem, utformningen och finansieringen av dem, är ett återkommande konfliktområde i många yrken.

För en månad sedan protesterade anställda inom äldrevården i Umeå mot formuleringar i ett kontrakt från arbetsgivarens sida om att de anställda ska ”visa lust och vilja för arbetet”.
Det handlar ibland om arbetsgivare som, ofta med goda avsikter, ibland med ett nervöst kontrollbehov, inte hittar balansen mellan iver och tolerans, mellan tro på ett upplägg och respekt för medarbetares integritet, mellan vilja att lägga tillrätta och fördragsamhet med knöligheter.

Det mesta talar för att yngre generationer kommer att växla arbetsplatser oftare och tvingas jobba längre upp i livet än tidigare, för att välfärden ska kunna upprätthållas när vi lever längre och längre.
Då krävs inte bara reformer för generell välfärd som höjda tak i socialförsäkringarna, regelreformer som sänker trösklarna för företag att anställa människor i utsatta grupper och stora insatser för ett livslångt lärande. Ännu mer hamnar frågor om miljö och stämning, på arbetsplatserna i centrum.

Om vi ska orka längre, och mäkta med omställningar högre upp i åldrarna, får inte arbetslivet slita ned som förr. Det finns alla skäl att tala om vad som kan ge uthållighet och glädje i jobbet för fler.
Men inte som krav och yta, utan i en djupare insikt om hur vi fungerar som människor i olika livsfaser.
Lite större rum för det individuella och egna, och för det sociala som lindrar, stöttar och avleder – på internet eller i fikarummet – är en bättre väg att gå, och skapar långt större konkurrenskraft, än att skränka in och reglera bort vardagspauser eller kräva lust när den saknar rötter och näring.

Det är fortfarande mycket oklart hur utvecklingen av upproret i Egypten kommer att utvecklas, hur den ideologiskt mycket breda koalition av olika oppositionsgrupper kommer att lyckas organisera fortsatt motstånd, hur den hårt pressade regimen kommer att reagera och framför allt hur militären kommer att agera.

Men det är tvivellöst gripande och hoppingivande händelser som utspelar sig i hela regionen, där revolutionen i Tunisien bara var en början. En rädsla har släppt, ett tålamod tagit slut, som ofta i historien när auktoritära regimer börjar falla.

Omvärlden får nu inte vela eller mumla i sitt stöd för krav på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, och får inte hålla auktoritära regimer under armarna av gammal vana, med floskler om ”stabilitet” och i strid mot alla principer. Osäkra dagar väntar, det är för tidigt att jubla, protesterna för demokratisering och frihet i Egypten måste få känna omvärldens stöd.

Om åldersfixering åt alla håll i politiken, och slöseri med erfarenheter i samhällslivet, handlar några funderingar i den här krönikan.

----------------------------------------------

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja, tack!

Mossa eller napp? Dinosaurie eller småglin? Åldersfixering är ett otyg. Politiken är inget undantag.
Åldersfixering är ett resursslöseri när den med rosiga kinder vill pensionera redan 55-åringar som något slags fossiler, och ett resursslöseri när den med ärrade händer viftar undan 20-åringar som något slags snorvalpar.

Åldersfixering kan göra startsträckan för unga till inflytande, makt, och delaktighet groteskt lång. Den kan spärra ut vittnesmål från, insikter om och engagemang för nya sociala och kulturella verkligheter så länge att de nästan redan blivit historia innan någon yngre får chansen att injicera sina erfarenheter i debatt och beslut.
Åldersfixering kan visa ut äldre människor från banan precis när mognad, insikter, samlad kunskap, auktoritet att säga obekväma nej, oräddhet att stöta sig med trender och tålamod att tänka efter gör dem dugligare och värdefullare för en församling, arbetsplats eller organisation än någonsin.

Erfarenheter kan syfta på det man samlat på sig under ett liv, en växande samling minnen, perspektiv och kompetenser. Det är eftertänksamhetens, jämförelsernas, den historiska överblickens och de stora perspektivens erfarenheter.
De är inte snabba med första repliken. De hänger inte med i första nyhetsdygnet. Men de är ovärderliga för den som vill förstå samtiden och förutse framtiden när den inledande upphetsningen lagt sig.

Men erfarenheter kan också syfta på det man upplever i nuet. De kan vara samtida och ögonblickliga, formade av en speciell vardag här och nu. Sådana erfarenheter måste tas tillvara kontinuerligt och direkt i det politiska arbetet. Och först en större mängd människor tillsammans, i olika åldrar och från skiftande miljöer, i ömsesidigt, respektfullt utbyte av sådana erfarenheter, kan skapa sig en helhetsbild av samtiden och samhället. Mångfalden av åldrar får ett egenvärde.

Vi är skruttdåliga på att ta tillvara och värdera erfarenheter i Sverige. Inte minst inom politiken gäller det både det långa livets och det stressade nuets erfarenheter. Vingspannet på det svenska etablissemanget, politiskt och medialt, och den svenska offentliga debatten, är ofta onödigt litet; en tunna med pingvinvingar.

Även när det gäller en annan typ av erfarenheter är vi sorglöst slösaktiga i det politiska livet, och där har medierna störst skuld. Det handlar om erfarenheterna hos människor som trampat snett, som misslyckats, eller kanske bara försökt sig på något – som företagare, som nyskapare i sina organisationer – men landat i diket.
Går det åt fanders för några som råkar vara politiker har det länge varit en inre medielogik att de ska drevas, tvingas till avgång eller åtminstone skam så nyanslöst att varken de eller andra med högre ambitioner än att livet igenom vara robotar som aldrig någonsin riskerar något vågar sig in i politiken igen. Fiaskots, sårets, otillräcklighetens ödmjukhet och eftertanke får aldrig chansen att förädlas i ett medieklimat där den skenheliga drevjournalistiken fortfarande slår till regelbundet.

Inte ens motsatsen, framgångens erfarenhet hos en politiker, är riktigt accepterad. Då slår en spekulativ, misstänkliggörande jantelag till. Titta, den där är ju inte som folk, följer inte normen, avviker, sätt åt en´.
Det har redan börjat leda till en farlig utarmning av politiken, när människor måna om sin integritet tänker sig noga för innan de utsätter sig.

På tal om sega gubbar:
Det sägs att den åldrande Winston Churchill (81 år när han avgick) under sina sista år som premiärminister brukade reta utrikesministern, den tilltänkte, och otålige, efterträdaren Anthony Eden med påminnelsen om att William Gladstone minsann bildade sin sista regering vid 83 års ålder.
Konrad Adenauer, Västtysklands första förbundskansler efter kriget, valdes vid 73 års ålder, satt sedan kvar vid makten i 14 år och avgick först vid 87 års ålder, tämligen motvilligt.
Ronald Reagan ansågs symbolisera en ny tidsanda, såsom den nu var, och ett nytt decennium – en påminnelse som att det inte bara är unga som kan bryta ny mark – när han tillträdde som amerikansk president, 70 år gammal.

På tal om brådmogna spolingar:
Konturerna av en ny, gyllene generation i svensk politik, kan anas. Gustav Fridolin, 27 år, är på väg att bli språkrör för miljöpartiet. Annie Johansson, 27 år, tippas av många bli Maud Olofssons efterträdare i centerpartiet. Birgitta Ohlsson, 35 år, nämns återkommande som en önskvärd, framtida efterträdare till Jan Björklund i folkpartiet. Det skulle sänka medelåldern på partiledare rejält, vilket varken är bra eller dåligt, men också av skäl som har med personerna, inte deras ålder att göra, bädda för högklassiga debatter i riksdagen.

Andra partier kommer att satsa på lite äldre ledare. Förhoppningsvis blir vingspannet brett. Och vem som blir banbrytare, förstår sin tid bäst, kommer aldrig att gå att utläsa av passet.

Det årliga State of the Union-talet och läget i amerikansk inrikespolitik är ämnet för några rader i den här krönikan.

----------------------------------------------------

Svår balansgång för Obama

När Barack Obama träder in i kongressen för att hålla årets State of the Union-tal om läget i nationen sker det i ett dramatiskt skede av amerikansk inrikespolitik. Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och framför allt den gigantiska statsskulden tornar upp sig som ett nationellt hot av nytt slag.

Det har nog funnits mer än en amerikansk president de senaste 100 åren som då och då, när politiken krisat värre än vanligt, önskat få göra som Thomas Jefferson 1801: skriva ned det årliga budskapet på papper och skicka kopior till kongressen, som någon annan sedan får läsa upp.

Så gick det till under hela 1800-talet. State of the Union var länge inget tal, det var ett skriftligt meddelande.

George Washington höll det första State of the Union-talet 1790 själv inför kongressen. Även efterträdaren John Adams närvarade personligen. Men Thomas Jefferson, mer skeptisk mot en stark centralmakt än föregångarna, tyckte att ritualen, med det demonstrativa och eniga hyllandet av presidenten, hade för starka monarkistiska drag. Han skickade en budbärare.

Det skulle dröja ända till Woodrow Wilson 1913 innan en president på nytt närvarade för att leverera State of the union. Även då hade skiftet av ritual politiska undertoner. Presidentrollen hade åter fått större tyngd, blivit mer aktiv och fått starkare positiv laddning, med Theodore Roosevelt som banbrytare några år tidigare. Den utvecklingen har bara fortsatt.

Under påverkan från radio och tv har själva den konstitutionella kärnan sedan dess bäddats in allt djupare i en teatral händelse med många bottnar och aktörer. Det är de till synes löjliga, men subtila, detaljerna som räknas. Allt som kongressledamöterna gör skärskådas och tolkas. Vem sitter bredvid vem, vem skakar hand med vem, vem vänder ryggen mot vem, vem applåderar eller applåderar inte till vilken del av presidentens tal?

Presidentens tal är bara halva föreställningen. Få är där för att bara lyssna. Hela rummet är en scen.

Som ritual har det, inte minst genom det unisona jublet under presidentens inmarsch, fått växande symbolisk betydelse. Det ger det politiska etablissemanget tillfället att manifestera högre gemensamma, nationella värden, nedärvda i institutionerna och lyfta över dagsdebattens käbbel.
I år, mot bakgrund av det brutala attentatet mot en kongressledamot och hennes åhörare i Arizona för ett par veckor sedan, men också den hätska polariseringen mellan demokrater och republikaner det senaste året, kommer den aspekten att stå i centrum.

För Obama väntar en svår balansgång mellan utsträckt hand till motståndarna och tydligt ledarskap utifrån egna principer. Han har både mot- och medvind. Kongressvalen i höstas blev en jätteframgång för republikanerna och tyvärr ett svårt fiasko för demokraterna och Obama, som båda fick underkänt av väljarna. Men de senaste veckorna, efter lyckade kompromisser över blockgränsen i slutet av förra kongressperioden och ett eftertänksamt, lovordat tal efter attentatet i Arizona, har Obamas popularitet ökat kraftigt igen, i ett snabbt opinionsskifte.

Samtidigt har ledande republikaner efter höstens seger fått stora problem med att förklara vad de egentligen vill själva, mer än att vara emot demokraternas reformer. Var vill man spara, var vill man satsa, vad vill man själva i sjukförsäkringspolitiken? Pressas de blir det mest vaga floskler och i sak undvikande svar.

Det republikanska partietablissemanget, måna om att framstå som seriösa i mittenväljarnas ögon och måna om att inte sabba chanserna helt för nästa republikanska presidentkandidat, vrider sig också besvärat när de konfronteras med radikala och uppseendeväckande krav och citat från företrädare inom den omstridda Tea Party-rörelsen.

Inget av partierna mår alltså riktigt bra.

Det står och väger. Läget är spänt. Obama lär inte våga nöja sig med att skicka ett brev.

Bättre villkor för småföretagare och ökad jämställdhet inom näringslivspolitiken och innovationspolitiken som ödesfrågor för Västerbotten, och för Sverige, och möjligheten till fräschare sätt att ibland närma sig området närings- och tillväxtpolitik är ämnet för min lördagskrönika den här veckan.

Malin Lindbergs avhandling som jag refererar till när det gällen innovationspolitiken och jämställdheten kan läsas i sin helhet här.

---------------------------------------------------

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Det ska vara manligt, tekniskt, storskaligt och redan från början förankrat högt uppe i hierarkierna eller djupt inne i de bakre rummen, annars blir det inga stålar, inga kontakter och ingen uppmärksamhet.
Det är en av förklaringar till varför Norrlands inland haft det tufft, trots tung basindustri och stora naturresurser, att bredda sina näringsliv och arbetsmarknader. Och det är en av förklaringarna till varför Sverige haft sådana problem att få fart på småföretagandet överhuvudtaget.

Första problemet: Det har, grovt uttryckt, varit män och maskiner som gällt i den svenska innovationspolitiken. Idéer, nätverk och företagande med andra utgångspunkter, framför allt inom traditionellt kvinnodominerade branscher, har exkluderats och missgynnats.
I en avhandling som lades fram i höstas vid Luleå tekniska universitet – "Samverkansnätverk för innovation. En interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning" – visar Malin Lindberg på ett givande och inträngande sätt hur innovationspolitikten i sina prioriteringar nedärver gamla, normer och hierarkier.

Hennes studie, ett utmärkt exempel på hur relevant genusperspektivet i forskning är, konstaterar att av de innovationssystem som har prioriterats i politiken är det främst ”två grupper av näringar som dominerar: bas- och tillverkningsindustri respektive ny teknik, som båda främst består av mansdominerade branscher. En lägre prioritet har givits åt gruppen service- och upplevelsenäringar, som till största delen består av näringar som sysselsätter många kvinnor.”

Kvinnor som grupp och de näringar som sysselsätter många kvinnor, skriver Lindberg, ”har fått en betydligt mindre andel av de innovationspolitiska medlen än vad män och mansdominerade näringar har fått.”
Basindustri, teknikindustri och tillverkningsindustri får omkring 80 procent av pengarna, medan området service och upplevelser får omkring 20 procent.

Malin Lindberg beskriver också de samverkansnätverk för kvinnligt företagande hon har studerat:

”De vittnar om hur de har blivit avrådda att söka medel från policyprogram som riktar sig till innovationssystem och kluster; om hur de inte ansetts vara lämpliga att ta del av statlig service inom företags- och innovationsutveckling; om hur deras målgrupper med kvinnor och verksamhetsområden med många kvinnor givits undermåliga statliga utvecklingsmedel; samt om hur män och mansdominerade sektorer prioriterats i policyprogram och forskningsstudier.”

Så den redan från början djupa könsuppdelningen inom näringsliv och arbetsmarknad kan förstärkas av innovationspolitiken.

Problemet är inte de traditionella näringarna. För Norrland är de grunden för orternas överlevnad, och själva förutsättningen också för framväxten av lokalt tjänste- och serviceföretagande. Problemet är att nya perspektiv och aktörer – de som ska generera morgondagens jobb och tillväxt – inte får chansen att utvecklas på jämlika villkor. Ojämlika maktförhållanden, formella och informella, från gårdagens samhällsliv överförs till morgondagens via de medel och insatser som hade, eller borde ha, helt andra syften.

Politikens snäva spektrum, summerar Lindberg, ”hämmar den innovativa potentialen hos de aktörer och områden som tillskrivs en central roll i den framväxande kunskapsekonomin.”

Hemläxa nummer ett.

Andra problemet: Det har under lång tid varit de allra mäktigaste företagen och de stora, rika facken som styrt och ställt när lagar utformats och byråkrati skapats för näringsliv och arbetsmarknad i Sverige. De resursstarka jättarna har haft goda relationer till varandra och till regeringarna. Och det har varit de stora, starka aktörerna som stått i centrum för mediernas bevakning – ofta ljussatt med en förutbestämd mjukmarxistisk verklighetsuppfattning – av näringsliv och arbetsliv under decennier.

Även liberaler har tenderat att glömma idealen om konkurrens och konsumentmakt och fastna i ett slentrianmässigt försvar av privat näringsliv i sig, som en motsvarighet till socialismens ryggmärgsförsvar av allt offentligt. Oavsett utväxter av monopol, oligopol och korruption, fall där allt som oftast just mindre företag körs över.

Småföretagarnas villkor, hur de drabbas av myndighetsagerande, regler, skatter, administrationstvång, frånvaro av skyddsnät och orimliga arbetstider, har tämligen systematiskt ignorerats av beslutsfattare, intresseorganisationer och medier.

Att andelen nya och mindre företag i Sverige varit för låg, och att mindre företag haft svårt att expandera, att attityderna till entreprenörskap länge var reserverade, är inte ägnat att förvåna. Det är också en orsak till den höga arbetslösheten i utsatta grupper.

Globaliseringsrådets på flera områden matnyttiga slutrapport från 2009 slår fast:

”Dessutom förefaller sysselsättningsökningen uteslutande vara hänförlig till tjänstesektorerna och företrädesvis till de mindre och medelstora företagen. Det finns skäl att tro att förskjutningen mot tjänster och mindre företag kommer att fortsätta framgent. De större industriföretagen har sannolikt spelat ut sin roll som direkta sysselsättningsmotorer.”

Hemläxa nummer två.

Tillsammans är de här två missförhållanden ett underskattat hot mot framtida jobb och välfärd. Det gäller inte minst i en region som Västerbotten, där ett av problemen är för smala och entoniga arbetsmarknader och svårigheter att locka innovatörer att satsa utanför storstadsregionerna. Även Umeå, trots att det snarare är ett framgångsexempel i Norrland, har en del problem av liknande slag.

Här finns mycket att göra nationellt och regionalt. Tillväxt- och näringslivspolitik definieras ofta snävt. Ibland reduceras den till att handla om enbart ekonomiska frågor; eller missuppfattas handla om ett slags önskelista från storföretagen som politiken ska säga ja eller nej till; eller blir föremål för mossig marxism från 1800-talet som delar in världen i arbete och kapital och sedan stänger alla ögon och öron.

Att istället utgå från hur hierarkiska normer och förlegade attityder laddar begrepp som entreprenörskap, innovationer, hållbarhet, miljö, utveckling och kön på ett sätt som hämmar lokalt ny- och småföretagande i allmänhet och innovationssatsningar inom traditionellt kvinnodominerade områden i synnerhet, är ett mer konstruktivt sätt att börja formulera en modern näringslivspolitik.

Här kan radikal samhällskritik och klassiska tillväxtperspektiv, regionala strävanden och framtidsforskning mötas, lära av och inspirera varandra. För Norrland är ny- och småföretagande inte bara en fråga om jobben, utan en fråga om makt, jämlikhet och frihet, och inte minst i det avseendet en fråga om regional överlevnad på sikt.

En krönika om beskedet att Migrationsverket ska lägga ned sin anläggning i Vilhelmina och storskalighetstänkande som gör lands- och glesbygdskommunerna är chanslösa vad de än gör, eftersom de är just små.

-----------------------------------------------

Varför lägga ned i Vilhelmina?

Migrationsverkets besked att flyktinganläggningen i Vilhelmina ska läggas ned följer tråkiga, men kända mönster. Motiveringen att den välfungerande anläggningen är för småskalig, och därmed för dyr när besparingar ska göras, känns igen. Så har storskalig drift och centraliseringar av verksamhet till de större städerna alltid motiverats.

Men då är lands- och glesbygdskommunerna chanslösa vad de än gör, hur de än presterar och hur väl de än lever upp till givna förtroenden och goda åtaganden, eftersom de är just små.

Den centraliseringsautomatism som varje år drabbar landsbygdskommuner runt om i landet bör inte accepteras. Det skapar uppförsbacke i sig, men färgar också omvärldens bild av och investeringsvillighet i kommunerna på ett negativt sätt.
När det handlar om offentlig verksamhet är det i slutändan en politisk fråga.

Nedläggningen av anläggningen berör 320 platser och 70 lägenheter. Migrationsverket har nio anställda i Vilhelmina. Kommunen gör dock som VK rapporterat om på nyhetsplats bedömningen att sammanlagt ett tjugotal tjänster involverade i arbetet berörs. Det är i sig en tuff påfrestning för orten. Dessutom smalnar det av den lokala arbetsmarknaden med de konsekvenser det har för rekryteringsmöjligheter även till andra branscher.

Men i det här fallet är frågan större än som sammanfattas i antalet jobb och lägenheter.

Dels, och framför allt, handlar det om själva principerna och utgångspunkterna för flyktingmottagande och integrationspolitikens tidigaste skeden. Var och under vilka former bör och kan mottagandet ske, vilka möjligheter erbjuder det lilla samhället i integrationsprocessen som kanske storstaden inte gör i samma mån?

Dels handlar det om den principiella synen på småskalighet och decentralisering som något tänkbart värdefullt överhuvudtaget i samhället.

Dels handlar det om den norrländska landsbygdens framtid demografiskt och befolkningsmässigt.

Sammantaget borde möjligheterna med småskaligare anläggningar i landsbygdskommuner som vill ta emot och vars lokalsamhällen ställer upp, utvecklas av och tar ansvar i den mycket svåra och komplicerade process som flyktingmottagande utgör väga tungt.

I synnerhet som Norrlands inland sätter en del av sitt framtidshopp till just invandring och det moderna landsbygdssamhället med mångfald i det lilla som lockande alternativ till storstadsförorten. Kopplingen till framtidsperspektivet har en positiv effekt på konstruktivitet och uthållighet i det långsiktiga integrationsarbetet, som andra miljöer inte alltid kan erbjuda. Ur både solidaritets-, integrations- och utvecklingssynpunkt förstärker plusfaktorerna varandra.

Gör inte om gamla misstag. Varför lägga ned i Vilhelmina?

Några funderingar kring epoker, långa och korta århundraden och vilka som blir först med att samla en ny, bred rörelse som tar vid i 2000-talet när det långa svenska 1900-talet tar slut. För er som kollar i papperstidningen så har Niklas Erikssons teckning paus den här veckan, men han är åter nästa vecka igen.

-------------------------------------

I väntan på nästa epokskifte

Man brukar ibland med hänvisning till historikern Eric Hobsbawm tala om ”det långa 1800-talet”, som började med franska revolutionen 1789 och slutade med första världskrigets utbrott 1914, och ”det korta 1900-talet” som inleddes med första världskriget och slutade med Sovjetkommunismens fall .
Det är sällan inrikespolitiska epoker är lika lätta att identifiera. När revolutioner uteblivit och inga murar fallit, när reformismen lunkat på i hyggligt samförstånd, flyter färgerna ihop. I Sverige får vi söka oss långt tillbaka för att hitta omvälvningar. Frihetstiden på 1700-talet, revolutionen 1809, ståndsriksdagens avskaffande 1866 och demokratins genombrott 1917-1921 efter decennier av liberalt och socialdemokratiskt förarbete, är exempel på tydliga epoker eller brytpunkter i den inrikespolitiska historien.

Även sedan demokratins genombrott kan, om man så vill, den inrikespolitiska utvecklingen delas in i många korta miniepoker. En för varje decennium med allt som passerat revy och förändrats, som gärna sker när vi närmar oss nutid i historieskrivningen. Men frågan är om inte kontinuiteten, hur likt sig allt förblivit i frågeställningar och grundläggande strävanden, är mer påfallande än de små skiftningar och tyngdpunktsförskjutningar som ständigt ägt rum sedan vågmästarnas 20-tal och kohandelns 30-tal till i dag.

Omöjligt är det inte att framtidens historieböcker trots det kommer att tala om en i grunden sammanhängande epok ända från Per-Albin Hanssons folkhemstanke – det entydiga brottet med marxistisk samhällsanalys och klasskamp inom socialdemokratin till förmån för pragmatisk socialliberal reformism – fram till de nya moderaternas och alliansens försiktiga puts av den marknadsekonomiska välfärdsstaten i mogen form. Det kanske är det långa svenska 1900-talet.

Utvecklingen har varit enorm, men inom ramen för en och samma grundtanke. Välstånd genom marknadsekonomi och utbildning, välfärd genom generella trygghetssystem och gemensam finansiering – tillsammans tillväxt så det knackar. Det mesta i svensk debatt kretsar fortfarande kring hur den gamla slagdängan ska sjungas på bästa sätt i varje ny tid. De som prövar helt andra låtar vet att de är dömda att förbli i opposition.

Man kan gå ännu längre tillbaka. Adolf Hedins pionjärmotioner på 1880-talet om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar, eller motiven bakom folkpensionens införande av Karl Staaffs liberala ministär 1913, kräver ingen översättning från en epoks tankesätt, perspektiv och retorik till en annan, eftersom de påbörjade något som fortfarande är en del av en konsensus i samhällsdebatten och väljaropinionen.

Det är långa bågar över ett århundrade även för reformlunkens land. Över det behöver man inte sucka. Det visar styrkan i den marknadsekonomiska välfärdsstaten, som inga ärkekonservativa, nyliberala eller socialistiska systemskiftesdrömmar haft en chans att mäta sig med.

Men epokskifte behöver inte betyda systemskifte, att det gamla rensas bort trots oförändrade förutsättningar.

Ett epokskifte kan också tvingas fram när verkligheten förändras så till den grad att helt nya frågeställningar kräver uppmärksamhet där de gamla refrängerna fortfarande fungerar, men inte ger heltäckande vägledning. Sverige är på väg mot ett sådant, men partierna har svårt att hänga med.

Man skulle kunna hävda att vi befinner oss i slutfasen av Sveriges långa 1900-tal, där Fredrik Reinfeldt snarare avslutar något än inleder något. Jag tror att det är så.

Gårdagens partiledardebatt i riksdagen underströk vilket väntrum som inrikespolitiken befinner sig just nu. I det som avtecknar sig som 2000-talets stora vattendelare, epokgörande frågor och avgörande målkonflikter som måste övervinnas i nya synteser, nya breda ideologiska koalitioner, står både regering och opposition för tillfället ganska osäkra, handfallna och sökande.

Energiförsörjning, miljö och hållbar utveckling. Personlig integritet och rättssamhälle. Migration, samlevnad, tolerans och pluralism. Rationalism, individualism och trosmångfald. Globalisering och småskalighet. Demografiska revolutioner och svårlösta välfärdsekvationer, medborgarrollen bortom det privata men nedanför det statsapparata, i 2000-talets demokratier. Och så hotet mot demokratin från nya auktoritära, repressiva tillväxtregimer, där marknadsekonomin får rum, men liberalismen stängs ute.

Vilka blir hävstång för en ny epok, intellektuellt och organisatoriskt, som utgår från dessa perspektiv? Orkar något av de etablerade partierna i närtid? Blir det kapplöpning i grön, ideell utvecklingsoptimistisk liberalism, där prefixen faller bort, mellan nya generationer inom folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, kanske tillsammans med fritänkare inom socialdemokrater och moderaterna, kanske med nya rörelser som piratpartiet som pådrivare på vissa områden? Eller går de gamla aktörerna mot sitt slut tillsammans med den epok de formade och kämpade i?

Svensk politik är på väg in i ett epokskifte, men det söker fortfarande sina trovärdiga, intellektuellt stringenta vägröjare. Vem hinner samla en ny, bred framstegsrörelse först?

VIlken är Norrlands huvudstad, har Norrland en huvudstad, behöver Norrland en huvudstad? Det är utgångsfrågorna för den här lördagskrönikan:

------------------------------------------------------

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

”Möjligen har vi här ett första vittnesbörd om att de opinionsbildande i Umeå kände sig mogna att ta upp konkurrensen med den ecklesiastika och administrativa metropolen Norrlands Aten om ställningen som Norrlands huvudstad. Det var vid denna tid ingen tvekan om att Umeå var första stad i Övre Norrland, som vi ovan sett även ekonomiskt. Men att mäta sig med det väletablerade och till invånarantal dubbelt så stora Härnösand var ett djärvt grepp, som avslöjade vittgående aspirationer och en stark tilltro till den egna förmågan. (…) Branden 1888, som gjorde Umeå riksbekant, synes snarare ha ökat än minskat detta nya självförtroende.”
(Ur ”Umeå stads historia 1888-1972” om rektor Johan Johanssons förslag 1888 att försöka få den hovrätt som var planerad för Norrland förlagd till Umeå istället för Härnösand.)

Norrlands ledande stad – är det Umeå eller Sundsvall? Ett nytt försök från Sundsvalls sida att i en reklamkampanj lägga pr-beslag på begreppet ”Norrlands huvudstad” har väckt frågan till liv igen.
På ytan handlar diskussionen om professionell marknadsföring, klassisk titelsjuka och mild regionalpatriotism. Frågan är som gjord för några snabba webbomröstningar, ömsesidigt gnabb med glimten i ögat och kvicka uppräkningar av vad som egentligen finns i respektive städer. Underhållande, men utan större betydelse.
Under ytan, däremot, är det en känslig diskussion med stor relevans för hela Norrlands framtid och med historiska rötter som sträcker sig sekel tillbaka.

Gnabbet och dragkampen om positionen som norra Sveriges ledande stad har pågått länge. Mycket har hänt på vägen. Någonstans måste man ändå börja. Varför inte med en dag av dubbla katastrofer, rök, eld och ruiner.
Att både Umeå och Sundsvall brann ner inom loppet av timmar, på samma dag för 123 år sedan, 25 juni 1888, är dramaturgiskt, mer än meteorologiskt, ett av de märkvärdigaste sammanträffandena i Norrlands historia.
Här går det, med viss försiktighet och några reservationer, att tala om ett före och ett efter, inte bara för de drabbade städerna, utan för hela den norra östkusten.
Att 1800-talets sista decennier i efterhand framstår som en övergångsfas från en epok till en annan även regionalt har förstås med den övergripande samhällsutveckling som pågick i landet de åren att göra, inte med de två brandkatastroferna i sig.

Starkare krafter var i full rörelse redan innan. Industrialiseringen, de nya transportmöjligheterna, moderniseringen av vardagslivet, den ekonomiska liberaliseringen, det växande välståndet, statens och det offentligas ökade närvaro även i norr, demokratiseringen och folkrörelsernas framväxt – allt sammantaget, hela språngbrädan för det moderna Sverige, skulle haft en genomgripande påverkan på Norrland under alla omständigheter, oavsett torka, storm och eldgnistor 25 juni 1888.

Ändå blir brandkatastroferna i Umeå och Sundsvall i sina dramatiska förlopp den dagen en naturlig utgångspunkt om man vill låta jakten på titeln som Norrlands huvudstad bottna i något årtal eller någon historisk händelse.
Eldhärjningen förändrade både Umeå och Sundsvall – då den större och rikare staden av de två – mer än bara till det yttre. Man fick i beskådan av ruinerna ytterligare skäl att tänka noga på sin framtid och hur det skulle gå vidare.

Och den nationella solidaritet som städerna fick del av via frivilliga hjälpinsamlingar från andra håll i landet blixtbelyste både den dåtida statsförvaltningens svåra begränsningar och den ändå tydliga närvaron av en upplevd nationell gemenskap som alldeles självklart inbegrep Norrlandskusten.
Helt utan betydelse var det säkerligen inte. Och tidpunkten sammanfaller hur som helst med utvecklingen i stort.

Man skulle därför kunna hävda att den rykande askan i Sundsvall och Umeå sommaren 1888 symboliserade början på en mer än sekellång kapplöpning av helt nytt slag mellan städerna längs Norrlandskusten om centralmaktens gunst och om positionen som Norrlands ledande stad.
Sedan nödåtgärder och återuppbyggnader börjat övergå i vardag intensifierades en konkurrens om nya invånare, om offentliga institutioner och privata etableringar, om infrastruktur och service, som hade inletts tidigare, accelererade under 1900-talet och som pågår än i dag. Argumenten har handlat om geografiska lägen, traditioner, resurser, lokala kompetenser, andra aktuella satsningar – lobbandet i Stockholm, rännandet i rätt korridorer, har varit ständigt.

I den dragkampen, bitter, har många funnits med, tagit spjärn och sökt greppa rep: Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Luleå – men även Östersund.
Hovrättsfrågan nämns som ett tidigt exempel. Umeå var länge en outsider i konkurrensen. Ändå blev det så småningom Umeå som tog hem allt mer och till sist den största vinstlotten av alla – universitetet. För Umeå var det vinstlott och epokskifte. För andra städer var det, av andra skäl, början på en stagnation, som skapade avund mot lyckligt lottade Umeå.

Att just Umeå skulle bli Norrlands största stad och en av Nordens mest dynamiska tillväxtregioner i den lilla skalan anade få när askan fortfarande var varm sommaren 1888. Ändå är Umeå i dag utan tvekan den enda stad som i dag skulle kunna göra anspråk på titeln Norrlands huvudstad.

Men Umeå är inte Norrlands huvudstad, med den centralisering av makt, representation och institutioner som begreppet normalt innefattar. Det vore att överskatta Umeå och underskatta andra. Och det ska vi vara glada för. I en tänkt storregion, omfattande väldiga områden, skulle det snarast vara ett kristecken om en stad dominerade helt. Norrland behöver tillväxtstarka städer, som i sig utgör nav för mindre regionprocesser (som Umeå i Västerbotten), och en eller ett par som utgör urbana skyltfönster nationellt och internationellt.

Men mångskiftande Norrland som helhet behöver ingen huvudstad. Det finns gott om exempel runt om i världen på starka tillväxtregioner där flera medelstora städer i nätverk tillsammans skapar utveckling.

Konkurrensen mellan städerna är utmärkt och viktig, det är härligt med självförtroendet, men i framtidens Norrland behövs gemensam kraftsamling, att städer kompletterar varandra, är bra på olika saker, drar nytta av varandra och samordnar sig i ett prestigelöst regiontänkande för att Norrland inte ska tappa tyngd.

En av anledningarna till att regionfrågan gått i stå är just misstron städerna emellan. Det talas ganska öppet om Sundsvalls Umeåfobi. I Norrbotten känns Sundsvall som något tämligen avlägset nere i söder. Ska regionförstoring fungera här krävs lösningar och attityder som överbrygger avstånden. Då måste funktioner och institutioner spridas, delas och vara flexibla på ett annat sätt.

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.

Hemlängtan och bortlängtan i Västerbotten är ämnet jag funderar lite kring i den här krönikan, med anledning av bland annat några nyhetsartiklar i VK senaste veckan.

-------------------------------------------

Västerbotten som hemma

”Så är för oss den ort där vi föddes, liksom även den gemenskap vi fick bli en del av, vårt hem.”
Marcus Tullius Cicero

Hemlängtan har varit en mäktig kraftkälla och plåga i människans historia. I litteraturen och filmen hör vägen bort, och vägen hem – lycklig eller tragisk, fullföljd eller omöjlig – till de allra mest skildrade. Om det är Odysseus som irrar på den långa färden hem till Ithaka. Om det är Ovidius som skriver brev från exilen i Tomis och längtar tillbaka till Rom, där det händer. Om det är Kristina från Småland i Utvandrarna som i sitt nya land på andra sidan havet drömmer om sommarnätterna hemma. Om det är Dorothy i Trollkarlen från Oz som virvlas ut på äventyr i en kluven känsla av både ny frihet och hemlängtan.

Över hela Norrlands 1900-tal, politiskt och kulturellt, vilade frågan om hem, rätten till hem, längtan till nya hem, ödesmättad och lite spännande.

Hemlängtan kan vara konkret – man har en klar uppfattning om var hemma är, en väldefinierad plats, ett hus, en ort, ett landskap eller ett land, och längtar dit. Hemlängtan kan vara abstrakt – när man lider av att inget någonstans känns som hemma och längtar efter att hitta en sådan plats eller miljö.

Hemlängtan kan även helt sakna geografiska band och istället kretsa kring enskilda människor som utgör ens hem var de än råkar befinna sig. Hemlängtan kan även handla om språk, sedvänjor och politiska perspektiv, långt mer än något fysiskt. Man längtar till ett visst sätt att umgås, resonera och gestalta vardagen.

Hemlängtan kan även gälla något man upplevt gått förlorat med tiden och samhällsutvecklingen, fast man bott i samma bygd hela tiden.

Och så kan hemlängtan inverteras i bortlängtan. Man längtar till andra sammanhang och människor, inte så noga vilka, bara de är annorlunda än dem man vuxit upp med.

Som parallell till allt detta ligger förstås hemkänslan, hemlängtan uppfylld, lyckan av att vara hemma eller att höra hemma någonstans. Det behöver inte vara barndomens platser. Det kan lika gärna vara det nya man upptäckt, flyttat till, kanske tvingats fly till, på något sätt blivit en del av.

Hem kan upptäckas på nytt under ett helt liv, eller vara detsamma från vaggan till graven. Lika fint båda.

För diskussionen om Västerbottens framtid, glesbygdens överlevnad, landsbygdens utveckling och kuststädernas expansion, är det nödvändigt att ofta grunna kring hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan som kraft och komplex. För i uppfattningen om vem som bör känna sig hemma var – i synnerhet när mindre seriösa, navelskådande storstadsdebattörer närmar sig frågan – lurar många fallgropar.

Fallgrop 1: den mediala och populärkulturella stigmatiseringen av dem som inte följer strömmen, utan stannar på landsbygden. Redan det ofta använda uttrycket ”blir kvar” säger en del om vilka fördomar som styr riksdebatten, när det tvärtom ofta handlar om genomtänkta, medvetna livskvalitetsval.

Fallgrop 2: snålheten ibland på norrländska orter mot dem som flyttat in i vuxen ålder, stämpeln utböling, stereotypa uppfattningar om hur en norrlänning är skyldig att vara. Det är, när den förekommer, en inskränkt reaktion.

Fallgrop 3: nervositeten i Norrland när ungdomar flyttar bort, ut i världen. Det är inget nederlag, det är ett gott betyg att ungdomar blivit självständiga och gör fria val. Utvandring, även när någon inte återvänder, ger tillbaka mycket i form av impulser och idéer.

Vi ska inte vara nervösa över att flyttlass lämnar länet, inte ens stannar i Umeå, som VK rapporterat om i veckan, det är oundvikligt. Målet för både Umeåregionen och inlandet bör vara att locka människor från andra håll i landet och att ge dem som vill möjligheter att stanna och verka, med all den globala delaktighet som den nya tekniken möjliggör från minsta by i dag.

Men hur generös en ort är och kan vara med att få även nyinflyttade att känna sig som hemma blir då ännu viktigare. Det gäller både en stad som Umeå och inlandskommunerna. VK har på nyhetsplats senaste veckan även haft artiklar om service och livsförutsättningar på glesbygden som smulat sönder myter om att de små orterna ställer överdyra krav. I verkligheten rör det sig om måttfulla krav på basservice för orternas överlevnad, en önskan om att slippa motarbetas.

Det är i kombinationen av människor som känner orten eller staden utan och innan, och bär dess historia med sig, och människor som kommer utifrån med fräscha ögon och bryter mönstret, som saker börjar hända.

Genom att vägra någon stigmatisering av landsbygden, vägra bejaka riksdebattens fördomar, men också genom att generöst förstå dem som längtar bort, ökar vi möjligheten att fler som åker återvänder vad det lider, att färre tvångsmässigt börjar pratar illa och nedlåtande om orten man lämnat och att fler nya besökare känner sig lockade av miljöerna här.

Det är inget fel med att känna sig hemma redan från början, inget fel med att längta bort och inget fel med att bejaka en ny miljö senare i livet.
Västerbotten är fullt med människor som kämpar med hemkänsla, hemlängtan och bortlängtan. Vi kan bli fler. Det är en salig, dynamisk röra.

Pragmatiker och ideologer och hur de kompletterar varandra är ämnet för några lite lösare funderingar i den här lördagskrönikan. Det kanske ska tilläggas att metaforen i rubriken är i huvudsak positivt menad.

--------------------------------------------

Pragmatiker skördar var ideologer sår

“Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
Det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.”
Erik Lindegren, ur ”Ikaros”, i Vinteroffer

Pragmatiker skördar vad ideologer sått. I politiken behöver de varandra, ger de varandra legitimitet. Växtprocessen kan ta generationer i en fredlig demokrati. Bara i sällsynta fall rymmer ett och samma ledarskap hela den politiska odlingskedjan.
Att så klokt och skörda rätt är, som bönder vet, ibland två helt olika konster.
Det betyder inte att den i högre grad förvaltande politikern saknar idéer och principer. Han eller hon behöver ju inte, ibland på goda grunder, se något större behov av att byta ut eller utveckla dem som är normgivande för det existerande samhället.

Skillnaden mellan visioner och principer kan vara milsvid. Politiska visionärer har ofta svårt med principerna när det kommer till kritan. Drömmande blick och hänsynslösa nävar är ingen ovanlig kombination i historien.
Och pragmatiker kan i sin återhållsamhet vara de mest principfasta av alla – drivas av övertygelsen att det finns mer att förlora än att vinna för medborgarna på radikala förändringar, stora projekt och snabba omvälvningar.
En pragmatiker utan principer vid makten däremot är rysk roulett på samma sätt som en visionär utan principer.

Det betyder inte heller att ideologen i sin upptagenhet med idéer och visioner nödvändigtvis saknar insikt om vad som är praktiskt görligt utifrån givna förutsättningar. Han eller hon söker medvetet förändra de där givna förutsättningarna på längre sikt och i en bestämd riktning. Ideologen måste ibland vara jordnärast av dem alla, veta vad som har förutsättningar att växa på varje plätt och vad som kommer att slå fel eller ruttna bort.

”Nu kommer jag till punkt 7. Jag har inte varit neutral i kampen ute i världen, säger anklagelseakten. Det är alldeles riktigt. Jag har aldrig varit och är fortfarande inte neutral. Mina herrar, jag kan inte vara neutral. Det vore onaturligt, ja, jag vill påstå: det vore i högsta grad osedligt. Det är min mänskliga plikt, liksom er, att inte vara neutral.”
Krilon i Eyvind Johnssons Krilonroman

Men den som bara tittar upp i himlen efter tecken riskerar att sluta som frasmakare eller ogärningarnas salongsinspiratör.

Det är oundvikligt att vi i tider när pragmatismen dominerat länge börjar söka efter idéer och visioner med större otålighet.

Stillaståendets femtiotal följdes i både Europa och USA av uppbrott, ifrågasättanden och omvälvningar på sextiotalet som diskuterats, bearbetats, förfinats och sorterats ända sedan dess och som tillsammans med en motrörelse något decennium senare lade grunden för den märkliga och inte helt misslyckade syntes av 68-revolt, tältprojekt, snällprogg, individualism och finansvalpar vi har i dag.

Och har stora förändringar och dramatiska epokskiften präglat ett intensivt decennium brukar den följas av längtan till viss andhämtning.

Det är knappast någon slump att de senaste åren – efter nya dramatiska decennier inledda med murens fall 1989 – sett en rad utpräglade pragmatiker vinna medborgares förtroende i stabila demokratier: Barack Obama (uppfattad som pragmatiker av de amerikanska mittenväljarna när han valdes 2008, uppfattad som ideolog när demokraterna förlorade kongressvalet förra året) i USA, Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige, för att ta fyra i svensk media ofta framlyfta exempel.

Två av de länder som klarast sig bäst genom finanskrisen i Europa har regeringschefer som påminner stark om varandra i sin ovilja att ta stora ord i munnen, sin skepsis inför ideologiskt teoretiserande och sin instinkt att alltid först avvakta, betrakta situationen och inte överila sig. Under finanskrisen insåg både Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland och Fredrik Reinfeldt som statsminister i Sverige att chansartade systemskiften skulle skada mer än det skulle rädda.

”Jag hatar Amerika, Louise. Jag hatar det här landet. Det är bara en massa stora idéer och berättelser, och människor som dör och människor som du. Den vita jäveln som skrev nationalsången visste precis vad han gjorde. Han satte ordet ”fri” på en ton så hög att ingen kan nå den.”
Belize i Tony Kushners Änglar i Amerika.

När Barack Obama valdes till amerikansk president skrevs det mycket om hur han ingjutit hopp och skänkt inspiration med sitt visionära budskap. Det var en mycket europeisk analys fixerad vid utrikespolitiken i ett amerikanskt presidentval som framför allt handlade om inrikespolitik. Presidentkandidaten Barack Obama uppträdde som en utpräglad pragmatiker i den gamla traditionen av att försöka distansera sig från den politiska vardagen i Washington och efterlysa praktiska samarbetne över partigränserna.

Och att han uppfattades som trovärdig i det budskapet, inte framstod som den radikala vänsterliberal republikanerna utmålade honom som, var en orsak till hans relativt stora seger över John McCain – själv mån om sitt rykte som pragmatiker. I takt med att Obama sedan som president, rättvist eller inte, kommit att uppfattas som mer ideolog än pragmatiker har hans popularitet sjunkit hos samma väljare som valde honom.

Efter den förlorade kongressvalet vill Obama åter framstå som en samarbetsman i kontrast till ideologerna inom det republikanska partiet. Analysen inför 2012 är nu densamma som inför 2008 – bara en mittenpragmatiker har chans att vinna.

Men räcker det? Samhällsutvecklingen krusar inte bara ytan, utan har djupare underströmmar. Redan på andra håll inom EU är förloppen mer dramatiska. Säker förvaltning av fungerande system är inte någon tillräcklig förberedelse på de nya problem och dilemman som kommer att ställa 2000-talets ideologer och ideologier på de största proven. I regeringshögkvarteren skördar just nu pragmatikerna mer än vad ideologerna sår. Under finanskrisen var det en räddning, förr eller senare kommer det att visa sig otillräckligt.

”Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frustande blod och själarnas flyende
vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss, en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt
hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!”
Erik Lindegren, ur “Ikaros”, i Vinteroffer

Rätten till våra egenheter, misstag, avvikelser och personligheter, och utrymmet även för att säga något ogenomtänkt emellanåt, i ett fritt, kreativt samhälle är utgångspunkten för några olika resonemang i den här ledarkrönikan, som börjar med det stolliga förslaget om tjockisskatt som fick uppmärksamhet häromdagen.

-----------------------------------------------------------------

Den fria, krångliga människan

Det väckte stor uppståndelse för några dagar sedan när ett centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala på sin blogg föreslog att överviktiga ska tvingas betala högre skatt . Enligt resonemanget, inskränkt från början till slut, ligger överviktiga det offentliga större till last än de som äter och dricker normalt.
I princip alla tog, förståndigt nog, omedelbart avstånd från den genomstolliga idén, och även upphovsmannan själv har lämnat en ursäkt för ”mindre lämpliga skrivningar”.

Om det enskilda klavertrampet är inte så mycket mer att orda. Den mallade, stereotypa syn på människor och samhälle som förslaget återspeglar, och långt ifrån är ensamt om att uttrycka, förtjänar dock en djupare och mer kritisk diskussion än det tillfälliga hånet över en dumhet.
Förslaget återger en attityd som redan är utbredd och institutionaliserad i samhället, och som är ett djupgående hot mot den personliga integriteten, av skäl jag strax återkommer till.

Men en annan reflektion först: Vill vi ha politiker som då och då tänker högt och spontant, inte putsar varje stavelse tillsammans med mediekonsulter inför officiella presskonferenser – och håller sina friare tankar i små, interna kretsar – får vi räkna med att några alltid kommer att uttryckta sig häpnadsväckande ogenomtänkt och kanske i vissa fall systematiskt avslöja bristande lämplighet för sina uppdrag.

Hur allvarligt ett korkat uttalande belastar en politiker, om det ses som en isolerad dumhet eller som ett bevis på en i grunden orimlig samhällssyn, blir i slutändan en fråga från dem som gett förtroendeuppdragen, väljare och partimedlemmar. Och är uttalandet en i raden av märkligheter borde det rimligen få konsekvenser för förtroendet. Vi bör ställa höga krav när det gäller omdöme, världsbild och värderingsinstinkter på dem som innehar politiska uppdrag, och de kraven följer med även till nya kommunikationssätt.

Men enskilda dumheter, som inte är mer än just det, har de flesta av oss sagt, av tusen olika skäl. Då får man vara beredd på kritik och skratt. Ironin är ett skarpt verktyg för analys. Men när kritiken klingat ut behöver inte den enskilda grodan diskvalificera från fortsatta bidrag. Vi ska inte jaga bort alla som råkar säga fel eller avslöja en korkad åsikt, för då skrämmer vi bort de flesta från ansvarstagande överhuvudtaget. Kvar i den offentliga debatten, tömd på misstagets och nederlagets erfarenheter, blir då bara de överförsiktiga tåtripparna som aldrig tar en risk och de självnöjda dogmatikerna som aldrig tvivlar en sekund.

En komponent i skrattets natur är som bekant lättnaden över att ha undkommit ett dråpligt skeende man inser skulle ha kunnat drabba en själv. Det borde förstärka vår insikt om att människor är komplexa och levande varelser med många egenheter, som vi inte kan plocka ur dem som russin.
Hur vi mår, och hur vi orkar, och hur vi håller ut, och hur vi reser oss, som människor beror på så många saker att det är omöjligt att generalisera.

Och bortsett från alla andra invändningar, principiella och praktiska, som finns mot förslaget om skatt på övervikt har den allra starkaste med bristen på tolerans inför, och bristen på värdesättande av, människors komplexitet och ofullständighet att göra.
Det hänger nära ihop med övertron på värdet av det tillrättalagda, normerade och mallade.

Behovet av att beskriva och se på människor utifrån föreställningar om hur den och den ”borde vara” eller ”nog är” på grund av bakgrund, bostadsord, jobb, utbildning, namn, utseende, dialekt eller vad det än vara månde, präglar hela samhället. All form av teoretisk kollektivism och likriktning som vill frånta individer deras frihet att vara sig själva, med unika egenskaper, fri vilja och egna känslor, går hand i hand med skepsisen inför det som avviker, som inte riktigt går att ge en etikett.

När den auktoritära kollektivismen och nervositeten inför det särpräglade möts, uppstår ett svårtstoppat behov av att detaljstyra, lägga till rätta och genomlysa. Till sist skapas myndighetsfunktioner i syftet. Försök att göra oss till mönstermedborgare med ingrepp och standardiseringar som inte har någon botten av solidaritet med dem som far illa av ett fenomen, utan som utgår från en lust att kamma oss och få oss att passa in, är många.

Den avtagande respekten för personlig integritet och privatsfär, den växande acceptansen av centraliserad övervakning, är samma andas barn.

Men vi måste få ha något för oss själva, också vanor, annars går det inte. Tar vi ifrån oss själva rätten till alla små egenheter, oförnuftiga vanor, irrationella beteenden, misstag, felanalyser, hemligheter, förtroligheter, dumprat och idiosynkrasier trots att de inte skadar någon annan men håller oss själva uppe, då dör kreativiteten, friheten och mänskligheten. Det blir ett olidligt samhälle.

Man talar ibland om två olika typer av stora skådespelare: de omisskännliga och de oigenkännliga. De som i grunden gör samma roll oavsett sammanhang, som alltid spelar sig själva, men som trots det förmår vara lika inträngande och trovärdiga nästan oavsett sammanhang. Och de som förändrar sig från roll till roll, genomgår transformationer och knappt går att känna igen från den ena scenen eller filmen till nästa.

Per Oscarsson var en gripande, suverän skådespelare som på sätt och viss, sett till hela hans långa karriär, hörde till båda kategorierna; omisskännlig som Per Oscarsson i allt han gjorde, kanske än mer så på äldre dagar, men samtidigt djupt inne i varje rolls unika värld, helt utan behov av att posera på bekostnad av andra eller av sammanhanget, i synnerhet i yngre, kompromisslösa år.

Men han var något mer, som jag tror bidrog till den värme människor kände inför honom. Han var en av de där människorna som vågar gå sina egna, annorlunda vägar med obruten integritet och som genom sina udda exempel – skyddade i Per Oscarssons fall av den respekt omgivningen kände inför hans skådespelarbegåvning – vidgar friheten och toleransen för det särpräglade i samhället för alla andra. De människornas insatser, Per Oscarsson gjorde sin både på och utanför scenen, ska vi känna stor tacksamhet för.

Slå ihop folkpartiet och centerpartiet är budskapet i den här ledarkrönikan, som fortsätter resonemangen från gårdagens krönika.

--------------------------------------

Slå ihop folkpartiet och centerpartiet

Eftervalsdebatter kan vara historielösa på olika sätt. De kan överdramatisera dagsläget utan måtta. Och de kan låtsas som om ingenting har hänt, utan att vilja kännas vid det större perspektivet.

Folkpartiet och centerpartiet har ofta excellerat i överdramatisering. Nu är känslan att de prövar motsatt strategi. Det är inte rådligt. Statistiken över de senaste decenniernas valresultat är åtminstone allt annat än munter för de traditionella mittenpartierna.

I valet 1976 Fp och C tillsammans drygt 35 procent av rösterna. 1979 hade det krympt till 28,7 procent. Sedan fortsatte det: 1982: 21,4 procent, 1985: 26,6 procent, 1988: 23,5 procent, 1991: 17,6 procent, 1994: 14,8 procent, 1998: 9,9 procent, 2002: 19,6 procent, 2006: 15,4 procent, 2010: 13,6 procent.

Det växlar lite, men ingenting tyder på något annat än att den långvariga trenden fortsätter. Från 35 procent tillsammans när de icke-socialistiska partierna vann regeringsmakten 1976 till 13,6 procent i förra höstens val – det är faktiskt dramatiskt så det räcker, klockan klämtar.

Sedan 1976 har mycket hänt som förklarar den utvecklingen. Miljöpartiet har tillkommit och på senare år utövat en starkare dragningskraft även på liberaler. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldt blivit ett i många frågor pragmatiskt mittenparti. Kristdemokraterna har etablerat sig som riksdagsparti och lockat en del ideella folkrörelseförankrade väljare.

Som kompensation har även socialdemokraterna tappat många väljare, och riskerar om partiet skulle följa sina rödaste debattörer och börja försöka konkurrera med vänsterpartiet om vänstersocialistiska procentenheter på marginalen att tappa fler, men de har inte gått till varken folkpartiet eller centerpartiet, utan till moderaterna och miljöpartiet. Både Fp och C tycks ha tappat sina tidigare ställningar som starka ”nästbästa-partier”.

Så faktum återstår: om ingenting händer som bryter mönstret är det bara en tidsfråga innan väljarna skickar ut ett av de två traditionella mittenpartierna ur riksdagen. Och även om mönstret bryts, nedgången upphör och partierna lyckas hålla sig på nivån från valet 2010, lite som kommunicerande kärl med knapp marginal över fyraprocentspärren, innebär det att de två partier som i dag betecknar sig själva som liberala står svagare än de någonsin gjort i den svenska demokratins historia.

Det talas med rätta om socialdemokraternas kris. För tre fjärdedelar av alliansen är krisen, faktiskt, inte mindre. För Fp och C finns därför all anledning att överväga om det inte är läge, idén har rötter i sjuttiotalets diskussioner på temat, att sluta titta snett på varandra, sluta ha fördomar om varandra, inse att man ligger varandra nära och helt enkelt slå ihop partierna; först genom valtekniska samarbeten, sedan genom samgående.

"Det är naturligtvis ingen konst att torna upp teoretiska svårigheter för ett närmare plitiskt samarbete mellan folkpartiet och centerpartiet. Detta ägnar man sig också just nu med frenesi åt på höger och vänsterhåll. Visst finns det stora skiljaktigheter i vissa programpunkter och intagna ståndpunkter. Men politik är alltid att arbeta med faktiska och praktiska möjligheter. Det blir säkert inte bara nöjsamt för någondera parten att eventuellt gå i par under ansvarets ok - om valet utfaller så att den möjligheten skapas - men svårigheterna är knappast större än att de kan övervinnas med praktiska grepp och god vilja."

(VK:s politiske chefredaktör Matts Balgård i en ledare 5 september 1960)

I senaste numret av Liberal debatt föreslås just ett sådant nytt parti, man leker med namnet centerliberalerna och diskuterar tanken i flera läsvärda bidrag. Kompromisser i vissa sakfrågor, svåra utmaningar i några (energipolitiken exempelvis) medan exempelvis Fp:s skolpolitik och C:s småföretagarpolitik anses kunna tas över som de är när det ena partiet inser att det andra helt enkelt kommit längre på ett område. Redan i Liberal debatts lilla utkast händer det saker.

Jag har varit inne på att Fp och C bör gå samman återkommande här på ledarsidan och ska bara kort upprepa några av mina egna argument: eftersom det inte finns någon borgerlig ideologi eller idétradition – försök att koka soppor på den spiken till trots – och eftersom alliansen knappast har bärkraft för mer än högst ett par mandatperioder till, så skulle svensk politik må bra av en organisatoriskt bredare liberal partibildning som inte ständigt tvingas oroa sig för fyraprocentspärren.

Dessutom skulle en socialliberal mitt (i vid mening, de ideologiska underbeteckningarna är mindre intressanta i sammanhanget) bestående av FP, C och Mp utgöra en intressant bas för framtida regeringsbildningar – ömsom med M, ömsom med S – när blockpolitiken bryts upp och nya samhällsproblem kräver ansatser som de två stora förvaltarpartierna, en viktig funktion som jag inte vill nedvärdera, inte är pigga nog för själva. Det är inte givet att en sådan ny partibildning skulle få två plus två att bli sju, men det skulle ge större arbetsro och mod åt liberala idépartier vars ideologiska instinkter redan i dag – gömda bakom trötta föreställningar om ”borgerlighet” – saknats i en del frågor.

Men det finns en annan aspekt, en folkrörelseaspekt, på frågan också, som blir extra intressant ur exempelvis ett Västerbottensperspektiv. Större medlemsbas, fler röster, kompletterande perspektiv och starkare lokalorganisationer stärker idéarbete och samhällsförankring. Partierna har i dag svårt att skaka liv i sina avdelningar på landsbygden, även i kuststäderna; för få deltar, samma få sköter det mesta, allt har redan tuggats till leda i den lilla kretsen, den fräsiga diskussionen avstannar, inte på grund av bristande vilja eller kompetens, utan på grund av avsaknaden av spännvidd och laddningar.

För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.

Folkrörelsernas historia kan ge oss vägledning ännu i dag när det handlar om att djupare förstå enskilda partiers inre liv och utmaningar. I den här krönikan resonerar jag lite kring det, och kring socialdemokraternas kris, eftervalsdebatt, historia och ödesfråga inför 2011. Jag tror inte den handlar så mycket om att välja väg, som att förbli ett inkluderande, brett parti med folkrörelseambitioner, vilket kan komma att visa sig svårt av den hårdföra eftervalsdebatten, trots dess intressanta nyanser nedanför falangstriderna, hittills att döma. Hade jag haft plats skulle jag ha dragit paralleller till de tyska socialdemokraternas historia och dagssituation, men det får bli en annan gång.

I morgondagens krönika ska jag fortsätta på samma folkrörelsetema och med samma utgångspunkter, i en text om varför folkpartiet och centerpartiet förmodligen skulle göra klokt i att svälja prestigen och gå ihop i ett gemensamt, större liberalt parti.

Här dagens krönika i en lite längre och utförligare webbversion:

--------------------------------------------

Socialdemokraternas stora ödesfråga

”Begreppet ”rörelse” markerar en riktning – en strävan mot något eller för något. Folkrörelse blir följaktligen det som ett större antal människor enas kring och strävas efter att uppnå. Det som eftersträvas kan således ej redan vara uppnått utan förekommer som en idé – en målsättning. Folkrörelseidén är vidare samhällsomspännande och ej intressesekteristisk, och den utgör en dynamisk kraft.”

Bo Andersson i ”Folkbildning i perspektiv. Studieförbunden 1870-2000” (Utgiven 1980 som historik och framåtblick)

Det finns väl i dag fler tänkvärda definitioner av folkrörelse än det finns aktiva folkrörelser, En innebörd framgår dock redan av begreppets båda led; det krävs människor, och det krävs rörelse.

Om redan eniga polare häckar i ensamt rum, sammanbitet skanderar de förutbestämda teserna i takt och efteråt dunkar varandra i ryggen bitternöjda över hur rätt de har och hur eländiga och lurade alla andra är, förblir de få, likriktade och orörliga.

Folkrörelserna var, när de stod på höjden av vitalitet, ohjälpligt nyfikna på vittnesmål och argument från många miljöer. De var rent glupska på enskilda människors erfarenheter och egenheter. Instinkten var att öppna dörren.

Man förstod att även inom ramen för en värderingsgemenskap gäller: ju fler som samlas i rummet, som känner sig välkomna att tänka högt, ju fler miljöer som är representerade, ju färre som stämplas som fiender – desto mänskligt rikare blir diskussionen.

Alla som varit aktiva i en större förening vet att de utgörs av en vid första anblicken sällsam samling av original, excentriker, kufar och nördar. Herrejösses, låt en ärkekuf få säga det rakt ut, det är lätt att göra sig lustig över hur möten brukar gå till. Men det som ironiska och otåliga betraktare av folkrörelserna missar är att folkrörelsearbetet, tålamodet att lyssna en gång till, skapade idé- och bildningsmiljöer av en bredd, ett djup och en uthållighet få kan konkurrera med.

Folkrörelserna var i sina bästa stunder individualistiska gemenskaper där många trivdes och tolererade varandra, och där oundvikliga spänningar på grund av skilda erfarenheter inte utlöste aggressioner och stämpelhysteri, utan förnyad tankeverksamhet. Att många var välkomna och att inte alla tänkte lika, var idéarbetets förutsättning.

Om de politiska folkrörelserna längre existerar kan man tvivla på. Men både partierna och valsystemen har de gamla strukturerna som utgångspunkt, och jag tror att folkrörelsemodellen fortfarande kan hjälpa till att förklara vad det är som pågår inom olika partier.  Tre aktuella exempel är socialdemokraternas kris, moderaternas lyft och den debatt om en sammanslagning av Fp och C som smugit igång.

Socialdemokratins läge är det mest dramatiska, för i partiets eftervalsdebatt passerar hundra år av svensk politisk historia revy. Ska man sammanfatta grovt har socialdemokraterna genomgått tre stora, grundläggande interna strider under sin historia.

Under Hjalmar Brantings tid som ledare, handlade det om att befästa den demokratiska reformvägen och hålla rent från marxistisk dogmatism. Till slut krävdes partisplittring för att även organisatoriskt skilja den demokratiska socialismen från den antidemokratiska kommunismen.

Nästa stora vägval kom när Per-Albin Hanssons inkluderande folkhemstanke fick ersätta förlegad och impopulär klasskampsretorik. Det och senare Saltsjöbadsavtalet var en ny befrielse för socialdemokratin från marxistisk retorik, och bäddade i sin pragmatism, inte olik moderaternas i dag, för kommande regeringsinnehav, och frigjorde rum för konkret reformarbete bortom testuggeriet.

Under Tage Erlanders partiledarskap rådde tidvis starka spänningar, på nytt, mellan den utveckling av en marknadsekonomisk tillväxt- och välfärdsstat som blev partiets väg och de vildvuxna drömmar som vänstersocialister drömde om mer omfattande socialiseringar av ekonomin i landet. När Palme inte orkade hålla emot de kraven på sjuttiotalet, förpassade väljarna partiet till opposition, i enlighet med regeln att väljarna inte gillar omvälvande systemskiften.

Nyckeln till socialdemokraterna mångåriga framgångar var att man lyckades bli en rörelse med elastiska väggar och öppna dörrar, som famnade nyanser. Det lockade ständigt nytt folk till partiet, från olika miljöer, idédebatten fortsatte, partiet samlade erfarenheter och sökte nya synteser. De stora vägvalen bidrog till att den processen riktade sig mer framåt och var mer verklighetsförankrad, än gamla teoretiska strider med förenklade verklighetsbilder och ingrodda fiendebilder skulle ha tillåtit.

Nu är partiet i djup kris, och frågeställningar från partiets hela historia virvlar upp på nytt. Det är, bortsett från marxistiskt färgade utbrott som skulle garantera partiet en lång tid i opposition, en intressant debatt i sak, bland annat om ett nytt, grönt tillväxtbegrepp med tänkvärda nyanser, som gör socialdemokratin gott. Ser man till vad som faktiskt skrivs av seriösa, sansade debattörer är mönstren och den interna rollfördelningen långt ifrån så given som den ibland framställs.

Den stora frågan är dock om partiet överhuvudtaget hinner dit att den debatten tillåts mogna, om det är tillräckligt starkt för att bestå som inkluderande folkrörelse även i mindre format, eller om den interna polarisering som kan skönjas (förstärkt och bekräftad av hela debatten kring PR-byrån Primes aktiviteter i eftervalsdebatten), där gamla fiendebilder riskerar att ta över igen, skrämmer bort just de nyanser, den nyfikenhet på människors skiftande drivkrafter och erfarenheter, även när de inte stämmer med tesen, som ingen folkrörelse kan överleva utan? Det är en ödesfråga för ett ärrat parti.

(Morgondagens krönika ska handla om varför folkpartiet och centerpartiet borde gå samman.)