Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Av , , 1 kommentar 7

E-röstning ska utredas av en parlamentarisk kommitté, det beslutade regeringen i veckan. Jag är skeptisk till den idén. Om det, men också om att allt i livet inte kan vara enkelt och följa minsta motståndets lag i en större mening, handlar veckans lördagskrönika.

——————————————————-

Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Minsta motståndets lag är inte alltid något ideal att sträva efter. Allt måste inte banaliseras, förenklas, tonas ned eller sockras, som fanns det en anledning att be om ursäkt för besväret i varje läge. Det är en glättig lära, i linje med lycko- och må bra i varje läge- och skapa det perfekta livet-hysterin i vår tid.

I torsdags beslutade regeringen att ge en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att göra en översyn av delar av valsystemet. Mycket som ingår i utredningsuppdraget är vettigt och viktigt. Men i uppdraget som formulerats av regeringen ingår även att: ”överväga möjligheterna att införa ett elektroniskt förfarande för röstning och rösträkning vid allmänna val, val till Europaparlamentet och nationella folkomröstningar”. Samt att: ”överväga både system som bygger på att röstningen sker i vallokaler och röstningslokaler och system som innebär att röstning kan ske via internet från andra platser än val- och röstningslokaler”.

Det kan – i synnerhet för oss som i nästan alla andra lägen är positiva till e-lösningar och ny teknik – låta bra och logiskt i ett första ögonblick: att förenkla röstningsförfarandet och utnyttja nya tekniska möjligheter som gör det möjligt att rösta från många olika ställen och med några snabba klick.

Men utöver att det vore en onödig reform – den försöker lösa problem som egentligen inte existerar, valdeltagandet i Sverige ligger på höga och stabila nivåer – tror jag även att det vore en mycket olycklig reform.

Mot e-röstning på distans talar både praktiska skäl som har med transparens, säkerhet, rösthemlighet och demokratisk kontroll att göra, och den större faran i att försöka banalisera och förvardagliga själva den demokratiska rösthandlingen.

Allt i samhällslivet behöver inte infantiliseras, som föll demokrati, utveckling, välstånd, frihet, solidaritet och trygghet från himlen helt fritt från människors ansträngningar, engagemang, ansvarstagande, samarbete, uppoffringar, hänsynstaganden, ställningstaganden och värderingar. Ingenting uppstår av sig självt, och det finns inga magiska genvägar.

Ett system med röstning via internet skulle oundvikligen skapa en stor osäkerhet kring de rent tekniska aspekterna: hur garanterar man att inga påtryckningar från andra äger rum mot enskilda väljare när sådana röster avges – problem med valfusk riskerar att bli långt större än det är i dag. Och hur garanterar man anonymitet, hur kan man utesluta sabotage och hur ska rösträkningen kunna kontrolleras?
Faran för att den demokratiska processen blir helt beroende av och måste sätta all sin tillit till teknisk kompetens på ett mycket olyckligt sätt är uppenbar. Transparensen försvinner.

Det är som statsvetaren Peter Santesson skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet: ”Varken kostnaden eller tidsspillan för rösträkning är särskilt besvärande med det rådande systemet. Varför investera i nya, kostsamma och osäkra system när inget uppenbart behov föreligger?”

Allt behöver inte revolutionsromantiseras som fanns de enkla plakatsvar som populister, extremister och konspirationsteoretiker generöst bistår med, men som alla andra, som sliter på i den krångliga vardagens och försöker ta ansvar, sensationellt nog helt missat. Såna svar finns inte, hur de marginella plakaten från politikens ytterkanter med sina enkla svar än blåses upp av dem som aldrig vill erkänna några målkonflikter. Det är fegt att låtsas som om de svaren fanns.

Men det finns också en större invändning att rikta mot hela problemformuleringen: att det måste bli smidigare än i dag att rösta. Varför då? Att avge sin röst i ett demokratiskt val ska vara något annat, något lite mer allvarligt, något lite mer formaliserat och något mindre vardagligt än att köpa en liter mjölk eller med ett förstrött klick deltaga i någon webbomröstning på vk.se. Allt behöver inte populariseras.

Föreställningen att det är en komplicerad uppoffring för en medborgare i en demokrati att behöva rösta, som vore det något påfund från ”politikerna” att tvinga iväg folk till vallokaler, är en del av den tycka synd om-snuttifiering av debatten kring politiskt intresse, politiskt engagemang och röstdeltagande som pågått alldeles för länge. Att rösta är att ta ansvar för något, tillsammans med andra.

Jag tror inte att man gör unga människor någon tjänst om man försöker inbilla dem att livet alltid kan gå som på räls;
att ingenting behöver vara krångligt, svårt och ta tid;
att man alltid kan vara stark och klok bara man vill;
att man aldrig behöver välja, avstå och prioritera vad man gör med sin tid, sitt liv och sitt engagemang;
att kunskap, kompetens och färdigheter går att kräva fram på silverbricka, utan egen insats, utan frustration, slit och övning;
att man alltid kan glida fram och nå sina mål, utan krav på sig själv och från andra.

Det är inte mycket begärt att man som medborgare sätter sig in någorlunda i de viktigaste frågorna inför ett demokratiskt val och avger en röst. Och den som av något skäl inte vill behöver inte, och ska inte tvingas. Röstplikt är en dålig idé.

Men de som klagar och suckar över att de behöver ägna någon timme var fjärde år för att utnyttja sina demokratiska rättigheter, att de hellre skulle göra något annat, att de inte har tid, att de tycker att det är för krångligt, att de inte bryr sig – de ska inte göras till utgångspunkt för reformer av valsystem och vallagar. Att den som gnäller mest utses till representant för alla andra är ett klassiskt misstag.

De problem som finns med lågt deltagande i vissa samhällsgrupper måste givetvis uppmärksammas och diskuteras. Och alla problem som finns med tillgänglighet till röstlokaler för personer med olika former av handikapp måste åtgärdas. Men att försöka väcka intresse för politik, eller att försöka stimulera ökat valdeltagande, genom att banalisera politiken och demokratin, är fel väg att gå. Det kommer surt efteråt, när illusionerna om det motståndsfria, enkla och banala, faller.

Demokratiska val är något viktigt och märkvärdigt, som kräver en viss ritual, det finns ingen anledning att skämmas för den inställningen.

Det finns saker i livet och i samhällslivet som inte är enkla, som inte är glättiga, som inte bör säljas med mördande reklam och som faktiskt förtjänar lite extra möda, uppmärksamhet och skärpning.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Den tänkta storregionen rasar samman

Av , , 1 kommentar 5

Någon norrländsk storregion blir det inte. Återstår bara halvmesyrer som inte har storregionens fördelar men lämnar problemen intakta? Då är det nog bättre att lämna regionfrågan som Ansvarskommittén definerat och diskuterat den lite därhän och satsa på att utvecka andra former av samarbeten istället.

Umeå och Örnsköldsvik, med Lennart Holmlunds och Elvy Söderströms uttalanden nedan, är inne på rätt spår. Det är ämnet för den här krönikan, som konstaterar att det stora problemet inte i första hand är att det inte blir en formell norrländsk storregion, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat.

Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

Några andra krönikor av mig på just temat Botniaregionen:

Botniabanan är ett "på edra platser"

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

En kastad handske åt Botniaregionen

————————————————————-

Den tänkta storregionen rasar samman

Sanslöst dumt, kallar Umeås kommunalråd Lennart Holmlund sina partikamraters beslut i Västernorrlands landsting att förespråka en region med bara Västernorrland och Jämtland. ”Fullständigt obegripligt”, betecknar han det också, och passar även på att ge Jämtland ett par kängor på vägen, vilket väckt viss uppmärksamhet i grannlänen.

Beklagansvärt, eller möjligen suboptimalt, skulle kanske en diplomat uttrycka saken. Men Holmlund har rätt – beslutet är svårt att begripa.

Inte alla kommuner i Västernorrland är med på Jämtlandspåret. Örnsköldsvik och Sollefteå vill hellre söka sig norrut, och Örnsköldsvik satsar framför allt på ett utökat samarbete med Umeå kring Botniaregionen.
Sollefteås kommunalråd Elisabet Lassen (S) säger till Örnsköldsviks Allehanda: ”Jag tycker inte att Västernorrland och Jämtland blir någon region att tala om. Helst skulle vi vilja se en region med de fyra nordligaste länen. Men om det inte blir så vill vi hellre norrut.”

Och Örnsköldsviks kommunalråd Elvy Söderström säger till ÖA: ”Vi är helt eniga om att vi ska tillhöra en region norrut.”

Besluten i Västernorrlands landsting handlar alltså om en region mellan delar av Västernorrland och Jämtland. Till och med en diplomat skulle förmodligen börja söka starkare uttryck i betygssättningen av den idén.

Samtidigt uttalar både Holmlund och Anders Ågren skepsis mot idén att bilda en region med Västerbotten, Norrbotten, Örnsköldsvik och Sollefteå, vilket många förespråkar som näst bästa alternativ. Holmlund säger till ÖA: ”Det är inget bra samarbetsklimat mellan kommuner och landsting i Norrbotten. En fyralänslösning hade varit bäst, men nu får vi göra det bästa av situationen; en region med Västerbotten och delar av Västernorrland.”

Storregiontanken fortsätter alltså att långsamt rasa samman i allt mindre beståndsdelar.

Regionfrågan har många bottnar, och är större än bara huruvida man ska bilda formella regioner som ersättning till dagens landsting. Det är uppenbart att det behövs en kraftsamling i Norrland kring sjukvård, utbildning, infrastruktur, kultur och inflytande nationellt. Många måste klättra upp ur gamla skyttegravar, bryta med gammalt misstroende och se nödvändigheten i ett fördjupat och mer omfattande samarbete på fler områden än i dag över de gamla länsgränserna.

En norrländsk storregion hade varit ett sätt att försöka nå dit.

Men regiontänkande och regionsamarbete kan förstås ta sig många olika former och växa fram över tid.

Invändningar mot formella storregionerna med fog för sig saknas inte, och det kanske starkaste har med lokaldemokrati och närhet till besluten att göra. Även om det i den kritiken finns en hel del skönmålning av dagens situation, när det gäller det regionala demokratiska deltagandet, så är det en kritik som måste tas på allvar. Även behovet av en tredje nivå överhuvudtaget mellan staten och primärkommunerna har ifrågasatts.

Utgångspunkten för den politiska processen kring bildandet av nya regioner som ersättning av dagens landsting har emellertid varit Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007.

Och tar man analyserna i det på något som helst allvar är det uppenbart den enda regionbildning i norr som hade uppfyllt de uppställda kriterierna när det gäller befolkningsmängd, arbetsmarknad och erfarenheter av befintliga samarbeten hade varit en region omfattande de fyra nordligaste länen.

Allt annat blir halvmesyrer av olika slag, där fördelarna med regionbildningen försvagas kraftigt, men där problemen som skulle lösas består. Men av allt att döma var inte Norrland redo för något annat.

Det oroväckande är inte så mycket att en formell regionbildning värd namnet inte blir av, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat. Finns inte den insikten, kommer inte heller andra samarbetsformer att utvecklas. För den norrländska gles- och landsbygden är det, tror jag, dåliga nyheter.

Men nu är det som det är. Och då är det nog rätt att som Umeå och Örnsköldsvik är inne på, lämna den stora regionfrågan som ansvarskommittén definierade den lite därhän och vidga andra former av regionsamarbeten i stället. Då är det rimligt att sätta Botniabanan i centrum, och möjligheterna att få Umeås och Örnsköldsviks boende-, service- och arbetsmarknader att växa samman mer i en koncentrerad regionförstoringsprocess längs kusten. Det är en början.

Att skapa Botniaregionen på riktigt, är kanske en utmaning stor nog.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Att lära av historien – inte revidera den

Av , , 1 kommentar 5

Några formuleringar i moderaternas nya idéprogram kan tolkas som att partiet påstår sig ha varit pådrivande både för allmän och lika rösträtt och i kampen mot apartheid. Det vore i båda fallen uppenbar historierevisionism. Demokratin i Sverige drevs fram av liberaler och socialdemokrater, under motstånd från både den konservativa högern (som sökte bromsa reformerna in i det sista) och den yttre vänstern (som ville ha kommunism i stället). Och kampen mot apartheid var det andra som ledde och stödde.

Kanske försökte de nya moderaterna helt enkelt att dra en liten rövare om partiets förflutna. Försök att kreativt skriva om just rösträttens historia har också pågått från högerhåll under flera år. De borde ha lärt sig av vänsterpartiet, hur sånt brukar sluta.

Nu är inte dagens moderater ansvariga för vad deras partiföreträdare gjorde och tyckte för över 90 år sedan. Lika lite som unga vänsterpartister i dag kan belastas med partiets historia av diktaturstöd. Och lika lite som liberaler och socialdemokrater i dag har automatisk trovärdighet i demokrati- och frihetsfrågor bara för att personer med samma ideologiska tillhörighet har gjort viktiga insatser i andra epoker.

Historien är mycket viktig, men ger inga självklara svar om dagens aktörer.

Att de nya moderaterna vill skriva in sin organisation i en socialliberal historia är naturligtvis ett gott tecken, men blir som historieskrivning inte mer korrekt för det.
Och försöket att tänja på sanningen är helt onödigt, precis som när vänsterpartister ibland inte vill kännas vid vad deras parti stått för. De nya moderaterna som koncept bygger ju på idén om att de är just nya moderater, inte gamla moderater, och definitivt inte gamla valmansförbundare från 1917.

Väljarna brukar vara måttligt intresserade av historiestrider, utan i stället intressera sig för dagens politiker och deras aktuella förslag och program. Det är i grunden sunt. Men väljarna vill bli tagna på allvar och att deras ledare ska försöka att vara intellektuellt ärliga.

Att partier (liksom personer) kan förändras, mogna och utvecklas till försvarare av demokrati är något att välkomna, och att partier (liksom personer) med stolta historier kan förfalla och bli något annat är också välkänt runt om i världen.

Det är viktigt att känna till och diskutera historien. Inte för att döma någon i dag som inte var med då, utan för att lära, dra slutsatser, få inspiration från förebilder och undvika att upprepa andras gamla misstag.

1 kommentar
Etiketter:

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

Av , , Bli först att kommentera 7

De nya moderaternas mål att bli statsbärande och Fredrik Reinfeldts politiska stil och önskan att företräda allmänintresset är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

”Den som har visioner”, sa Helmut Schmidt, buttert bildad cyniker och socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, ”borde gå till ögonläkare”.

Det hade kunnat vara ett citat av Fredrik Reinfeldt.

Stora delar av statsministerns tal på den moderata stämman i torsdags kunde ha hållits av en statschef med enbart representativ funktion, lyft ovan dagsdebatten. Han talade som en som är inbjuden för att säga några allmängiltiga, tänkvärda självklarheter de flesta i en demokratisk gemenskap kan hålla med om, innan den riktiga debatten om konkret politik, förslag, alternativ och vägval tar vid.

”Upp steg en taktfast sång och över mängden svävade en påse på en stång”, som Cornelis sjöng.

Se upp för folk med visioner, kravlistor och starka åsikter, var statsministerns budskap. Se upp för visioner, oavsett om de kommer under socialistisk eller nyliberal fana – och definitivt om de formuleras på en ledarsida. De kostar för mycket, tar inte ansvar, företräder bara särintressen och kommer att riva ned det som generationer byggt upp. De nya moderaterna ska bli statsbärande och representera allmänintresset, betonar Reinfeldt, till skillnad från alla andra som representerar söndrande särintressen.

Fredrik Reinfeldt är en ovanlig politiker i så måtto att han inte på något sätt försöker dölja att pragmatismen är hans enda ledstjärna. De flesta statsministrar brukar åtminstone på partimöten vifta med ideologiska värdeord om de onda motståndarna och de hägrande slutmålen. Det syftar till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att den dagliga maktförvaltningen vanligtvis är fast förankrad i en försiktig, kompromissvillig mittenposition, där de flesta väljare vill att den ska finnas, långt från partisekterism och polarisering.

De klassiska socialdemokratiska ledarna – som nästan alla var utpräglade mittenpolitiker med föga till övers för frasradikala vänsterfalanger och som fick vänsterfalangernas förlåtelse först efteråt – sa inte att visionerna var döda, bara att vägen dit var lång och måste tas i en dans med svåra steg.

Reinfeldt däremot skippar helt talet om visioner och långsiktiga mål. Han gör i stället anti-visionen till sitt ideal i ett försvar av det bestående och uppnådda. Han lovsjunger inte det kommande drömsamhället, utan den stabila vardagen. Han vill inte arbeta för de epokgörande reformerna, utan för det pålitliga ramverket.

Han är, i ordets rätta mening, en utpräglat konservativ politiker. Han har konservatismens svaghet att skönmåla det bestående och blunda för missförhållanden, men också konservatismens skepsis för det omstörtande.

Till skillnad från flera av sina moderata föregångare längtar han varken bakåt eller framåt, utan sätter all sin prestige på spel i ett försvar av det samtida samhället. Det framställs som något bättre än alla tidigare och som tillräckligt bra för att vilja särskilt mycket mer. Därför är han så provocerande för dem som vill ett helt annat samhälle, eller som vill tillbaka till något som de tror fanns för femtio år sedan, eller som vill ha nya utspel och nya besked att skriva om.

Men väljarmajoriteten, som inte vill ha ett helt annat samhälle och som inser att det inte var bättre förr, gillar det, långt mer än de gillar moderaterna som parti eller alliansen som regeringsunderlag. Väljarna, över parti- och blockgränser, gillar fortfarande hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg – med stora psykologiboken i ena näven och ekonomiska bondepraktikan i den andra – uppträder som ett slags riksterapeut och ett slags riksmeteorolog, arm i arm.

I en orolig tid tycker de flesta att det är tryggt med politiska ledare som inte är för impulsiva och fladdriga, utan som med en puls på 30 slag i minuten förvaltar, korrigerar och håller ordning, utan att gå till överdrift åt något håll. Det var socialdemokraternas mästerskap, nu är det moderaternas.

Men i den iakttagelsen ligger också förklaringen till varför de nya moderaterna och Reinfeldts politiska stil – en blandning av pålitlighet, sopspion, grundkursen i sociologi och pausunderhållning – är lika otillräckliga på sikt som de gamla socialdemokraternas statsbärarattityder blev, när samhället förändrades. Den som försvarar det bestående övergår förr eller senare till att försvara det förflutna.

Det finns väldigt lite i Fredrik Reinfeldts tal om samhället, människor, trygghet och Sverige som det går att invända mot i sak. För det han talade om, sympatiskt, är självklarheter för de flesta. Det är viktigt att betona en sådan grundhållning emellanåt. Men som enda besked från en statsminister och partiledare, är det alldeles för lite – och vilseledande.

För det är ju inte så att det svenska samhället saknar problem och missförhållanden, att en hållbar utveckling är given, att trygghetssystemet finns där för alla eller att tillväxt- och framgångsfaktorer är säkra för all framtid. Reinfeldt undviker nästan alla svåra frågor, om konkreta förslag och prioriteringar, som har med de ledorden att göra. Vad vill moderaterna med a-kassa och övriga socialförsäkringar? Vad vill moderaterna på sikt i näringslivspolitiken, i kulturpolitiken, i miljöpolitiken, i familjepolitiken, i utrikespolitiken, i asylpolitiken, i infrastrukturpolitiken?

Det är ju i sådana frågor som det visar sig i praktiken vad man menar med högtidsorden. Att det finns stora åsiktsskillnader och förs engagerade debatter mellan partier, regeringsalternativ och olika intressen, är inget hot mot samhällsutvecklingen, utan det är att praktisera den fria debatten, och att lita på väljarna.

Man kan säga mycket om de mindre allianspartierna och de mindre rödgröna partierna, men de bemödar sig om att ge besked och utveckla idéer, med den risk för kritik det innebär. De svävar inte ovanför.

Socialdemokraternas problem är att de egentligen består av flera olika partier som i grunden inte tål varandra, som historiskt hållits samman av politikens starkaste superklister – makt, resurser och positioner att fördela – och som nu faller isär.

Moderaternas problem är på väg att bli att de inte består av några starka övertygelser alls, inte ens falanger. Där står bara ”Fredrik och Anders”, och så superklistret. Men makten skiftar, ingen vinner för evigt och förvaltning räcker inte i längden. Då är det fundamentet av idéer som inte är självklara, åsikter man är beredd att riskera något för, som avgör vad som händer vid en motgång. Allmänintresset behöver inget parti. Det är omöjligt att bygga ett parti kring idén om att ett sånt allmänintresse existerar.

Moderaterna talar redan om valvinst 2018. De vill dominera svensk politik med samma attityder, samma förtroende från väljarna och samma hybris som de gamla socialdemokraterna brukade göra. En titt på hur det står till hos de senare, efter ett par valförluster, borde stämma till eftertanke.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Ganna Chyzhevskas öde är inget isolerat fall

Av , , 2 kommentarer 5

91-åriga Ganna Chyzhevskas öde och de inhumana konsekvenserna av den svenska asyl- och flyktingpolitiken, som varit medveten hård i decennier, är ämnet för min torsdagskrönika, men teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen. Jag tar även upp den svenska självbilden.

——————————————-

Sverige på andra sidan myten

Med mindre än en timme kvar till verkställande stoppade Europadomstolen i tisdags den beslutade utvisningen av 91-åriga, synskadade och dementa Ganna Chyzhevska, vars anhöriga – barn, barnbarn – finns i Sverige.

Sverige är ett land som gärna framhäver sin egen förträfflighet – vi är bäst på det mesta, till och med mat, eftersom övriga världen enligt den protektionistiska propagandan i huvudsak består av djurplågare och miljöförstörare. Sverige sätter sig gärna till doms och gör sig lustigt över andra länders politik och samhällen. Men Sverige är även ett land vars självbild ibland är pinsamt förljugen.

Ganna Chyzhevskas öde är ett nytt upprörande exempel på den hårda och alltför restriktiva svenska asyl- och flyktingpolitiken. I det här fallet reglerna och tillämpningen av reglerna för anhöriginvandring.
De svenska migrationsmyndigheterna ville till varje pris skicka ut Ganna Chyzhevska ur landet, tillbaka till Ukraina. Bortom varje sansad bedömning av vad som utgör särskilt ömmande skäl, allmänt rättsmedvetande och grundläggande medmänsklighet skulle hon, 91 år gammal, avvisas till ett ensamt och dystert slut på livet.

Nu har Europadomstolen skjutit upp utvisningen, men utgången är fortfarande oklar och migrationsminister Tobias Billström (M) framhärdar trots protester från de övriga allianspartierna och de rödgröna partierna i ett försvar av gällande lagstiftning och dess tillämpning. Det är oacceptabelt.

Men det är nödvändigt att tala klarspråk, för att förstå problemets vidd. Det här handlar inte om ett enstaka fall, utan om en medveten politik, framvuxen sedan åtminstone ett och ett halvt decennium tillbaka, uppburen av de två största partierna i riksdagen. De inhumana konsekvenserna av den svenska asyl- och flyktingpolitiken är inget nytt fenomen.

Den förda politiken är en kvarleva från den så kallade järnaxel som socialdemokrater och moderater utgjorde i flyktingpolitiken under lång tid, fram till och med maktskiftet 2006, ofta i konflikt med hela den övriga riksdagen. Den verkar ännu. Nu bromsar moderaterna reformer av den aktuella lagstiftningen, i gammal stil. Och socialdemokraterna släppte för ett par veckor sedan en främlingsfientlig försöksballong kring temporära medborgarskap – som drogs tillbaka, men som avslöjade gamla, hårda instinkter.

Alliansen och Mp har gjort bra, inledande uppförelser på området de senaste åren. Men de bör bli fler, liberalare och mer humana. Blockpolitiken får inte stå i vägen.

Fall som Ganna Chyzhevskas är inget nytt, och inga missförstånd. Gång på gång kommer det nya exempel på hur det går till i praktiken.
Så här ser politiken på området ut i Sverige, sedan länge. Det är medvetet, och det är bedrövligt.

2 kommentarer
Etiketter:

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Av , , 2 kommentarer 5

Mest banala iakttagelser i den här lördagskrönikan, men ibland kan det vara nog så svårt för partierna och arbetsmarknadens parter att samla sig till uppgörelser även om det som är ganska uppenbart. Några ord om framtidens arbetsmarknad och vad en förändrad demografisk situation kommer att kräva när vi lever och förblir friska längre: sänkt ungdomsarbetslöshet och fler äldre som jobbar och driver företag, bortom dagens pensionsålder. Det i sin tur kommer att kräva en hel del förändringar, politiskt och i arbetslivet. En socialliberal sammanfattning:

———————————————————-

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Det är på gröngölingarna och gamlingarna det hänger och alla däremellan förstås. Ska framtidens ekvationer om välfärd, försörjningsbörda och tillväxt gå ihop när människor tack vare ökat välstånd lever längre, och de demografiska kurvorna förskjuts, väntar två stora utmaningar (förutom behovet av ökad invandring):

Att (1) få in arbetslösa ungdomar på arbetsmarknaden, i eget företagande eller i utbildning snabbare och effektivare än i dag, och att (2) behålla de äldre på arbetsmarknaden eller i eget företagande längre, en bra bit bortom dagens pensionsålder.

Det i sin tur förutsätter en rad, banala men viktiga, saker, som ständigt påpekas i debatten, men som alla hänger ihop:

* En mer flexibel arbetsmarknad med fler ingångar där framför allt småföretag vågar anställa i högre grad och där trösklarna in till jobb för människor i utanförskap blir lägre. Att bara se till dem som är inne i värmen i fasta jobb och strunta i dem som aldrig får chansen, att värna gamla dogmer hellre än att granska deras faktiska konsekvenser, är en selektiv och hycklande solidaritet. För att inte tala om de lustigkurrar som ropar på full sysselsättning och hatar företagare i samma andetag.

* Ett generellt välfärdssystem med socialförsäkringar baserade på inkomstbortfallsprincipen (höga nivåer och höjda tak), som lindrar och därmed underlättar strukturomvandlingar. Den generella välfärden i en socialliberal marknadsekonomi ger en trygghet som frigör, inte förlamar, som gör det lättare för människor att byta spår oftare under ett långt arbetsliv, ställa om, bryta upp och klara oförutsedda händelser utan att hårda sociala följder.

Generell välfärd främjar risktagande. Hållbara socialförsäkringar och flexibel arbetsmarknad, trygghet och ekonomisk förnyelse, hänger ju ihop. Det är det fina i kråksången. Att bara argumentera för det ena eller andra är att missa poängen. Dessutom är fungerande socialförsäkringar utmärkta konjunkturutjämnare, som minskar behovet av väldiga och ofta ganska ineffektiva krispaket av det slag som länder med sämre trygghetssystem tvingas till.

* En kunskapsskola som ger fler en gedigen, bred bildningsgrund att stå på inför ett kommande långt och omväxlande yrkesliv.

Men också ett system för livslångt lärande, där inte allt avgörs av resultat och motivation i unga år, utan där chanserna till kvalificerad utbildning och vidareutbildning består upp i åren.

* Arbetsmiljöer och arbetsförhållanden som i lägre utsträckning än tidigare sliter ut människor i förtid. Till det hör även att flexiblare arbetsmarknad inte får betyda utnyttjande av arbetskraft från arbetsgivarnas sida, utan måste bygga på en ömsesidig flexibilitet. Där måste arbetsmarknadens parter hitta vägar tillsammans.

Och så krävs en ny attityd till ålder i samhället, som bryter med åldersfixeringen och gör upp med fördomar om både unga och gamla och deras värde på arbetsmarknaden, inom politiken och i det övriga civila samhället. Här måste många tänka nytt, för att hitta sätt att ta tillvara erfarenheter och perspektiv hos äldre, men på villkor och i former som fungerar längre upp i åren. Det nya åldrandet blir en av de stora samhällsförändringarna det kommande seklet.

Flexiblare arbetsmarknad, ökad invandring, bättre företagsklimat, generella välfärdssystem, kunskapsskola, livslångt lärande, mindre nedslitande arbetsmiljöer och minskad åldersfixering.

Självklarheter för de flesta som inte tillhör ideologiska ytterkanter, och mycket att knyta an till för många av riksdagspartierna, både inom regeringsalliansen och inom delar av oppositionen.

Men inte så lätt att samla till en prestigelös, politisk helhet.

En del av de här frågorna är direkta lagstiftnings- och reformfrågor. Andra hör mer hemma i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter där politiken inte bör lägga sig i och partierna snarare får, nog så betydelsefulla, opinionsbildande roller.

Men gemensamt för dem är att de skulle må bra av breda uppgörelser, mellan partierna och mellan arbetsmarknadens parter, med viss hållfasthet över tid.

Det finns förutsättningar, trots den stundtals högljudda retoriken från olika sidor. LO och Svenskt Näringsliv har inlett ett gemensamt utredningsarbete om hur arbetsmarknadslagstiftningen fungerar i praktiken. Det ska ge underlag för fortsatta samtal. Det är rätt väg att gå.

Flera av riksdagspartierna ägnar nu stor energi åt just frågor kring arbetsmarknaden och socialförsäkringarna.

Folkpartiet, som har kongress i helgen och som nu söker fler profilfrågor än skolan, och centerpartiet har diskuterat både anställningsregler och ungdomslöner senaste tiden.

Socialdemokraterna och folkpartiet de två partier som traditionellt varit överens om välfärdsmodellen vill förbättra a-kassan för att förhindra en hotande smygövergång till ett grundtrygghetssystem.

Just socialförsäkringarna är i mina ögon en av få punkter som kan bli en av den i övrigt vilsna socialdemokratins starka kort framöver. Det är ett av de sällsynta områden där partiets olika falanger fortfarande förstår varandra och ett där alliansen sedd som helhet inte har en aning om vad den vill.

Kristdemokraterna är kanske det parti som är mest intresserat av frågor om äldre i samhället, och det är ju inte så att Kd har profilfrågor i överflöd. Allianspartierna och miljöpartiet har gjort flera utmärkta uppgörelser kring migration och arbetskraftsinvandring, och har lätt att mötas kring frågor om småföretagarnas villkor. Och de nya moderaterna ställer nog upp på det mesta, så längre Anders Borg kan paketera det under rubriken ansvar för statsfinanserna.

Stora, breda uppgörelser har regelbundet lagt grunden till långsiktig tillväxt och hållbara välfärdssystem i Sverige. I det tämligen idélösa och avvaktande politiska klimat som råder just nu är det läge för nya försök. För fler gröngölingar och fler pigga gamlingar, i jobb, företagande och utbildning, innan de demografiska förändringarna sätter välfärden under för hårt tryck.

 

För övrigt…är ett av skälen som anges till varför man vill bygga det nya finländska kärnkraftverket i just Pyhäjoki, på andra sidan havet, 16 mil från Skellefteå, att den platsen är säkrare mot jordbävningar. Låter ju betryggande. Bättre vore att man inte byggde en energipolitisk återvändsgränd alls, utan satsade resurserna på att utveckla det förnybara direkt i stället. Det är bara en tidsfråga innan uranbrytningskrav når Västerbotten på allvar. Det är en anledning till varför jag är för storskalig vindkraft.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Av , , 3 kommentarer 8

Håkan Juholts kris, som består av två olika kriser, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————–

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Håkan Juholt bara frustade på, tutade och körde, som hade ingenting hänt. Det var en märklig blandning av teatral verklighetsförnekelse och imponerande disciplin. I dagens partiledardebatt i riksdagen nämnde han, trots ett enormt pressuppbåd, inte turbulensen kring sin person alls, utan uppträdde i sedvanlig stil – demonstrativt stridslystet, som hade han skrivit sitt tal för flera veckor sedan, när allt fortfarande var som vanligt.

Det var en övertydlig signal framför allt till det egna partiet om att han vill sitta kvar, att han inte tänker avgå frivilligt och att hans interna kritiker kommer att tvingas avsätta honom aktivt om de vill få en annan partiledare.

Om det räcker för att rädda hans partiledarskap är osäkert. De socialdemokratiska nerverna är spända nu. Men Juholt hade inte mycket att förlora och man kan inte frånkänna honom tålighet i ett utsatt läge. För det är ett utsatt läge han befinner sig i.

Det är sällan i första vågen uppgifter dyker upp som till slut leder till en politikers avgång. När en så kallad ”politisk affär” summeras kan de första rubrikerna ibland framstå som harmlösa i jämförelse med dem som följde.
Det som fäller avgörandet är ofta sådant som uppdagas, görs och läcks i ett senare skede, när drevet går bredare skallgång och alla är på helspänn.

Möjligen är det vad som håller på att hända för socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt nu, när uppmärksamheten kring hans felaktiga hyresersättningar vidgas till att handla om hur han hanterat och kommenterat frågan den senaste veckan, men även om sakpolitik, ledarskap och ideologiskt omdöme. Det som började som ett problem med ersättningar, och som jag tror att han hade kunnat klara ut med bevarade sympatier – väljarna är lika trötta på mediala drev som på att politiker inte följer regler – har förvärrats för honom de senaste dygnen.

I tisdags berättade hans egen assistent – som nu övertalats, får man förmoda, att ta en ”time-out” – att Juholt varit informerad om reglerna tidigare än vad han själv hävdat. Kanske har något missförstånd uppstått i den interna kommunikationen, kanske lyssnade Juholt inte på vad han fick berättat för sig, kanske tyckte han inte att det lät viktig, kanske är han en slarver.

Jag är beredd att acceptera många sådana förklaringar, jag tror inte att politiker är ute efter att sko sig själva och jag tycker, som jag skrev i går här på sidan, sällan att avgångskrav är det bästa sättet att reagera på när politiker gör misstag. Det som blir ett problem för Juholt är att krishanteringen passar in i ett större mönster av osäkert, motstridigt uppträdande.

Väljarna kan tycka illa om drevet, och ha förståelse för misstagen, men trots det känna tvivel över huvudpersonens lämplighet och kompetens som just politisk ledare. Mycket tyder på att det är väljarnas reaktion i det här fallet.

Men värre och mer allvarliga för Juholt och hans trovärdighet som partiledare är ändå uppgifterna som presenterades i Aktuellt på tisdagskvällen och som bekräftades av riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar i en intervju med Dagens Arena i dag.
De säger att Juholts stab gett klartecken åt partiets justitiepolitiker Morgan Johansson att ställa sig bakom förslaget från Malmöpolitikern Ilmar Reepalus (S) om ett tillfälligt medborgarskap för nyanlända invandrare – ett förslag Juholt timmar senare tog avstånd ifrån när kritiken blev stark.

Stämmer den beskrivningen, att Juholts partiledarstab gett grönt ljus åt ett principiellt oacceptabelt och sverigedemokratiskt präglat förslag, kan situationen snart bli ohållbar för Håkan Juholt, med ett rämnande internt stöd.

Det märktes i debatten i går, att många socialdemokrater – tack och lov – har svårare att acceptera ett sådant ideologiskt klavertramp, än strul med hyresersättningar. Några debattörer betonade skillnaden mellan om Juholt personligen, vilket han förnekar, sagt ja till förslaget och om bara hans stab gjort det.

Den skillnaden är inte oviktig, och det finns ingen källa för något annat än hans stabs agerande. Men även i det senare fallet väcks allvarliga frågor om Juholts sätt att organisera sitt partiledarskap.

Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det slutna rackarspel inom S som föregick valet av Juholt. Han var en kandidat som dök upp på slutet, långt ifrån något förstanamn, i djupt splittrat läge. Det har talats om att han kuppades igenom. Socialdemokraternas valberedningsarbete var överhuvudtaget pinsamt från början, en parodi, och ter sig i dag ännu mer misslyckat, när andra partier arbetar med öppna processer och tydliga kandidater.

Socialdemokraterna är ett vilset och sargat parti, som har svårt att hitta sig självt i en oppositionsroll. Konflikter som fanns när Juholt tillträdde finns kvar. Att personer och falanger som kände sig stå tomhänta när Juholt städade runt i partiets toppskick, nu finns med och agerar i bakgrunden är ett rimligt antagande.

Det som pågår är en intern maktkamp partiet borde ha värkt ut öppet direkt efter förra valet. Men man sabbade det. Att det största oppositionspartiet famlar och ramlar, ideologiskt och personellt, kan aldrig vara bra. Det är inte bra för oppositionen och inte bra för regeringen.

Jag har varit nyfiken på att få se hur ett juholskt partiledarskap skulle utvecklas med tiden, om han skulle våga bryta invanda mönster, överraska. Jag är fortfarande nyfiken på vad han skulle göra av en andra chans, om det skulle frigöra honom lite från navelskådande ritualer och sekteristisk jargong.

Han blir säkert en bättre, mer eftertänksam politiker av det här. Men om han har det som krävs, är det dags att visa det nu. Det kanske är för sent ändå. Tålamodet hos väljare och parti är på väg att ta slut.

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Umeås många, olika samhällskritiker

Av , , Bli först att kommentera 8

Centerpartisten Per Hansson kommenterar på dagens debattsida i VK min krönika från den 29/9 om populära pampar i politiken och saknar ett kritiskt perspektiv i den. Jag svarar honom, och använder hans replik som utgångspunkt för en liten utvikning i ett annat resonemang.

—————————————————-

Umeås många, olika samhällskritiker

En del anser att ledarsidan sitter i knät på Lennart Holmlund, andra att vi driver medveten kampanj mot honom. Konspirationsteorierna flödar i olika skyttegravar. Det är oundvikligt, eftersom vi inte skriver för skyttegravar och hejarklackar.

I en replik på dagens debattsida saknar centerpartisten Per Hansson kritik mot Lennart Holmlund i min krönika 29/9 om fenomenet populära pampar i svensk politik. Hur delar av maktutövningen i Umeå fungerar är något vi skrivit starkt kritiskt om gång på gång på ledarsidan. Kritiken återfinns också i den aktuella krönikan. Men jag försökte där att diskutera andra, som jag tycker intressanta, aspekter av ämnet, och med utgångspunkten att demokratiska valresultat inte bara ska respekteras i sig, utan har något viktigt att berätta och bör tolkas med viss ödmjukhet av dem som önskat sig andra resultat.

När Per Hansson menar att han är en av Umeås få samhällskritiker så är det ett påstående, om jag får utnyttja hans replik för ett lite annat resonemang, som behöver nyanseras. Jag håller bara oregelbundet med Per Hansson i sak, men har stor respekt för hans självständighet och kurage. Men Hansson är i gott sällskap. Umeå har många samhällskritiker med integritet och självständighet. Det är en del av stadens kvalitet.

Det finns fler i Umeå som tänker lika fritt och kritiskt som Hansson, men som helt enkelt kommer till andra slutsatser. Begreppet samhällskritik kan inte reduceras till vad enskilda debattörer eller enskilda grupper råkar tycka.

Det är fullt möjligt att vara upprörd över hur beslutsprocesserna i stadsplaneringen gått till demokratiskt – jag kan inte se hur någon progressiv vision om den moderna staden kan blända ut just den frågan – men samtidigt välkomna grundtankarna bakom både enskilda projekt och den antagna översiktsplanens inriktning på en socialt och ekologiskt mer hållbar stadsplanering genom förtätad, högre central bebyggelse och tyngdpunkt på kultur.

Det är också fullt möjligt att välkomna det mesta i en översiktsplan och ändå beklaga enskilda beslut. Det finns kritiker av både biblioteksflytten och rivningen av Thornbergska huset som inte alls delar den konservativa hållningen att Umeås stadsbild bör lämnas oförändrad, utan som har helt andra invändningar i just de fallen. Skrapar man på ytan, nyanseras bilden.

Jag tycker att det ofta finns mer av intressant, djupgående samhällskritik hos dem som argumenterar för förändringar av centrala Umeå, än hos dem som är emot i princip varje nytt projekt och som utmålar människor med andra åsikter som korrumperade. Men båda sidor har viktiga saker på hjärtat, och gör klokt i att lyssna på varandras samhällskritik. 

Bli först att kommentera

Håkan Juholt och konsekvenserna

Av , , 1 kommentar 1

Måste politiker i Håkan Juholts situation alltid avgå? Är det den enda tänkbara slutsatsen? Eller finns det andra sätt för dem att gottgöra misstag? Jag börjar som många andra luta åt att det är kört för Juholt, att han inte kommer att kunna sitta kvar särskilt länge till, men tror att lite större tålamod, lite större insikt om människors felbarhet, skulle göra gott ibland som komplement – inte ersättning – för den berättigat hårda kritiken.

Situationen förvärrades för Håkan Juholt i dag när hans assistent motsade partiledarens egna uppgifter kring vilken information som förelegat om regelverket för hyresersättningar. Har Juholt farit med osanning, gör det läget allvarligare. Affären har också oavsett vilket fått sådana proportioner att Juholt kommer att få svårt att återvinna förtroende till nästa val. Skillnaden i konsekvenserna för kvinnor respektive män i sådana här situationer har redan diskuterats livligt inom och utom socialdemokratin. Minnet av hur Mona Sahlin behandlades av sitt parti för något som var mindre belastande, finns kvar. Juholt har inte heller övertygat som partiledare hittills. De senaste turerna, och märkliga uttalanden, fogas till en helhetsbild. Hade han stått starkare politiskt, hade det interna stödet varit mer oreserverat.

Det som kan hjälpa honom är att hans parti är så sargat parti att det inte orkar med ett nytt partiledarval. Men av kommentarer från socialdemokratiska skribenter att döma vacklar stödet och ökar tvivlen.

Men borde Juholt avgå? Jag kan känna att det är lite sorgligt att erfarenheten av att ha agerat grundligt fel inte riktigt har plats i politiken. Kritiken mot dem som agerar som Juholt är nödvändig, men kanske borde den oftare kompletteras med visst slugt tålamod? Politiker kan, om de inte förvärrar läget i själva krishanteringen, mogna av sånt här, få ödmjukhet och perspektiv, tona ned fiendebilder som gör dem till bättre politiker efteråt. Det är ett sätt att betala tillbaka, att visa att man fattat, att leva upp till en andra chans. Får Juholt den chansen?

Uppdaterad:
Skulle däremot uppgifterna i kvällens Aktuellt om Juholt, Morgan Johansson och det skandalösa förslaget om tillfälligt medborgarskap stämma, som säger att Juholt gav klartecken till förslaget för att sedan kappvända några timmar senare när kritiken kom, tror jag att det är läge att på allvar börja fundera kring namn och efterträdarfrågan. Bekräftas den versionen tillkommer en sakpolitisk dimension av helt nytt slag till Juholts problem.

 

1 kommentar
Etiketter:

Steve Jobs – och alla som försöker utan att lyckas

Av , , 1 kommentar 6

Steve Jobs död och kontrasten mellan hyllningarna av dem som lyckas och misstron mot alla andra som försöker, är ämnet för den här funderingen.

—————————————————–

Steve Jobs – och alla som försöker utan att lyckas

Måttet på ett samhälles nyfikenhet och vidsynthet är inte hur det – när sista kapitlet skrivs, när det är opportunt och det inte kostar något längre – hyllar nördiga, besvärliga, utmanande outsiders och nytänkare som redan lyckats, som redan vunnit, som redan uppnått kultstatus och makt, som redan överbevisat sina motståndare, som redan satt nya normer.

Det som betyder något är samhällets attityder till samma outsiders trettio år tidigare, när de i de flestas ögon bara är finniga, fula, töntiga, fräcka, arroganta, omoget övermodiga eller allmänt avvikande, när de fortfarande befinner sig i underläge.

Det som säger något om ett samhällets framtidsutsikter och öppenhet för nya perspektiv är attityden till dem som inte lyckats ännu, bara brutit mot normer som fortfarande består; attityden till dem som är kvar i risktaganden där allt står på spel, som utmanar givna sanningar, invanda föreställningar, obligatoriska karriärval och den allestädes lurande jantelagen, men som gör det utan ett enormt kulturellt eller finansiellt kapital i ryggen och utan garantier för att det inte ska sluta i praktfiasko.

Bemödar vi oss inte att se de potentiella hjältarna även i ett intressant misslyckande, i ett kraschlandet projekt, i en havererad utmaning, som jantarna och etablissemanget småler och skolgårdsmobbarna hånskrattar åt, så är våra hyllningar av dem som når toppen ihåliga och ytliga.

Få i världen uppnår geni- och hjältestatus. Men samhällets alla vardagsmiljöer, alla arbetsplatser, alla fikarum, alla campus, alla kvarter, alla byar, är fulla av fritänkare och avvikare, med egen kreativitet och integritet, som inte lyckats i yttre mening, som inte lämnar globala spår efter sig, som ingen någonsin kommer att skriva en krönika om, men som fortsätter att drömma och verka i det lilla och i sina omgivningar.

Beskedet i veckan att Apples grundare Steve Jobs avlidit 56 år gammal utlöste känslomässiga reaktioner bland många människor, runt om i världen, av ett slag som inte många dödsfall gör, och som nästan aldrig besked om en entreprenörs och företagsledares bortgång brukar.

Otaliga träffsäkra, både tacksamma och kritiska, analyser har skrivits om fenomenet Jobs och Apple. Jag ansluter mig till dem som inte tror att reaktionerna enbart har med epokgörande produkter att göra, utan även med Jobs status som ställföreträdande nörd, fritänkare och outsider, en som gick sin egen väg och lyckades.

Jobs lämnar ett företag efter sig, men också ett levnadsöde. Förr eller senare blir gårdagens utmanare samtidens etablissemang. Varumärkesnostalgi blir konservatism. 2000-talets triumferande Jobs avslutar berättelsen. Men det är 1970-talets risktagare, i garaget, när han är en av miljoner drömmare, som ger den ett djupare budskap.

Missförstå mig inte: De produkter han var med om att utveckla, lansera och väcka entusiasm för har drivit på en utveckling de senaste 35 åren som ökat friheten, demokratiserat tillgången på information, vidgat perspektiv, brutit ned gränser och hierarkier, främjat bildning och kunskap.
De är inte tillgängliga för alla, i själva verket bara för ett litet fåtal ur ett globalt perspektiv. Det är viktigt för medier och andra aktörer att inte sluta granska oacceptabla arbetsmiljöer och tillverkningsvillkor bakom succéprodukterna och dess prisnivåer.
Produkterna löser inte heller i trollslag världens stora, grundläggande problem med förtryck, lidande och orättvisor, som påpekats de senaste dagarna. Hur skulle de kunna det?

Men med det sagt, så bidrar den nya mobila och digitala världen och dess produkter ­– framtagna tack vare medvetna, nyfikna konsumenter som inte skämts för att handla och som inte tyckte att teknikutvecklingen redan gått tillräckligt långt på 70-talet, 80-talet eller 90-talet – faktiskt till att göra världen bättre, mer hållbar, mer demokratisk, mindre orättvis och mindre ofri.

Och det sorgliga ur en progressiv synpunkt är inte att förändringarna och innovationerna spridits, konsumerats och uppskattas, utan att inte fler har tillgång till dem.

Det är så otroligt mycket bättre i dag än för några decennier sedan, att hade tidigare generationer av demokrater, folkrörelsemänniskor, solidaritetskämpar, kulturarbetare och folkbildare kunnat skåda hur det har blivit, skulle de bara skaka på huvudet åt alla bekymrade, historielösa nostalgiker som tycker att det var bättre förr och som ojar sig över teknikens utveckling. Det, om något, är en lyxattityd.

För några finns det säkert, som längtar tillbaka 40 år i tiden även på det här området, som är rädda för att det ska bli för mycket för de arma, hjälplösa, oförståndiga, inte helt pålitliga människorna att välja, tänka, tycka, känna och prioritera själva, att det var bättre förr när överhetens institutioner tog hand om mer och slog fast vad som gällde.
När mångfalden av livsstilar ökar, möjligheterna och makten att själv gestalta delar av sitt liv, finns det alltid de som kommer att skönmåla de gamla, långt mer auktoritära, likriktade och intoleranta tiderna.

Men det är som idéhistorikern Johan Norberg skrev häromveckan i Metro: det enda som möjligen var bättre förr var framåtandan, drömmarna om och nyfikenheten på framtiden.

Steve Jobs berömda tal vid Stanforduniversitetet 2005 med budskapet till studenterna att inte leva någon annans liv, att fortsätta gå sina egna vägar och söka sina kall i livet, inte resignera i förtid, är en uppgörelse med jantelag, stela hierarkier och slentrianmässig, ytlig syn på vad som ger och symboliserar framgång. Det har länkats flitigt till det talet på nätet de senaste dagarna. Jag tror att det kommer att räknas till en av vår tids stora anförande även om 50 år.

För den vädjan Jobs riktar till ungdomarna – från andra sidan både studieavhopp, misslyckanden, nederlag och fiaskon som kantade hans väg mot de sista årens triumftåg – handlar om att utmana, ifrågasätta och stå emot instinkter och tendenser som fortfarande dominerar de flesta samhällen.

Hyllningarna av Steve Jobs efter beskedet om hans död har iscensatts av alla vardagens kreativa nördar som aldrig blev banbrytarna själva, men som strävar på i stillhet i sina oglamorösa liv och med fantasi, drömmar och egna idéer som frirum åt sig själva och andra. Och det gäller inte bara, eller ens i första hand, entreprenörskap och teknikutveckling, utan alla livets områden, arbetslivets slit, föreningarna, kulturen, politiken, forskningen.

Steve Jobs död ger oss ett tillfälle att reflektera kring mycket, och varför inte ta ett sådant i akt. Men det i hans gärning som borde inspirera mest och få oss att tänka till om våra egna attityder mot andra människor, mot dem som avviker, är krångliga och tror att de är något, är inte att han lyckades och blev legend, utan att han vågade försöka trots att det hade kunnat sluta med fiasko.

 

Till sist:

Störst av allt är poesin. Ett uppriktigt tips, till er som aldrig läst Tomas Tranströmer: Gör det, smyg in på biblioteket och bläddra runt lite. Läs en dikt här och en dikt där. Läs en rad, fångas av en liknelse. Jag vill citera en jag bär med mig:

”Vi levande spikar nedhamrade i samhället! / En dag skall vi lossna från allt.”

1 kommentar
Etiketter: ,