Maud Olofsson och Lennart Holmlund hade som bekant en ordväxling i veckan, efter en intervju med tidigare näringsministern i SVT:s Västerbottensnytt. Om den skriver jag lite i den här krönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.
Och så ett ”för övrigt” på slutet om Kristdemokraternas grundläggande problem.
———————————————————-
Maud Olofsson vs Lennart Holmlund – de måste inte gilla varandra
De kunde knappt bärga sig en dag med att säga rakt ut vad de anser om varandra insatser. Det bara måste ut, det som legat och pyst länge. Inte för att deras kärvänliga syn på varandra varit någon hemlighet tidigare, men deras senaste ordväxling säger en del om stämningen som rått de senaste fem åren mellan nyss avgångna näringsministern Maud Olofsson och Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, och mellan deras två partier här i Västerbotten.
I en intervju med Västerbottensnytt i tisdags yttrade Maud Olofsson skarp kritik mot de ledande kommunalpolitikerna i länet för att ha varit för passiva i kontakterna med regeringen. Hon kallade det konstigt och inte okej, att de ledande lokala politiska företrädarna inte legat på lika hårt som politiker på andra håll i landet för att driva frågor av intresse för hemregionen.
Min erfarenhet från de här åren har varit att man i liten utsträckning har använt sig av mina kontakter. Och det är lite skrämmande tycker jag, sade Olofsson bland annat, och fortsatte: Ta infrastrukturpaketen och det här, ta Umeåpaketet det har vi drivit själva för att få igenom det i regeringen. Det är inte så att politikerna i Umeå varit särskilt engagerade i det.
Hårda ord. Att hon i nästa andetag uttryckligen undantar sina egna partikamrater i länet från ansvar avslöjar vad det i grunden handlar om: en partipolitiskt driven konflikt som nu går in i ytterligare en rond, inte någon djupare analys eller samlad beskrivning av länets kontakter med regeringen.
Lennart Holmlund svarade snabbt på kritiken och sa att det ibland varit som att prata med en vägg att ta kontakt med näringsministern, att det inte gått att få något stort gehör i de frågor som diskuterats och att det är Olofsson som svikit Västerbotten. En gammal, välkänd träta alltså, inte mer.
Om Olofsson och Holmlund hade haft rätt om varandras inkompetens och ointresse för länet hade Västerbottens infrastruktur dominerats av hästdroskor och sparkstöttingar (inget ont om dem) i dag. Om båda däremot varit precis så stenhårt inriktade på att få investeringar just hit som deras respektive största fans gör gällande hade både Kvarkenbro och rymdfärja (tur och retur Månen, som ett led i den viktiga vertikala transportkorridoren) varit på plats.
I själva verket överdrivs ofta betydelsen av både enkla personkontakter och ministrars hemtillhörighet. Det faktum att mer hänt med Umeås infrastruktur de senaste fem åren än åren dessförinnan, men också att Norrbotniabanan inte fått ja, pekar på det.
Och invävt i grälet säger Holmlund och Olofsson intressanta saker, som visar just hur långt mindre dramatiskt sådant här fungerar i praktiken, men som också påminner om att regionernas lobbyarbete har betydelse.
Lennart Holmlund medger i SVT-intervjun att han knappast skulle ha haft mer frekventa kontakter med en socialdemokratisk näringsminister, och skriver på sin blogg att man haft bra kontakter med tidigare infrastrukturminister Åsa Torstensson och statssekreteraren Leif Zetterberg. Holmlund skriver också att man använt sig av lokale centerpartisten Sven-Olov Edvinssons kontakter som en ingång till regeringen och att representanter för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna deltagit för att få in projekt i budgeten.
Självklart. Konstigare än så är det inte. En kommun med en strategi värd namnet använder förstås hela sin lednings styrka och kontakter i relationerna till regeringen när det verkligen gäller. Det vore inte någon given mirakelmedicin om ett kommunalråd skulle råka ha utmärkta kontakter till en enskild ledande regeringsföreträdare. För Norrlands del vore också ett sådant samband olyckligt, med tanke på hur makten på olika områden hela tiden förskjuts mot storstadsområdena.
Å andra sidan, går det förstås inte att ligga på latsidan för en kommun eller en region i kampen om uppmärksamhet och resurser nationellt. Maud Olofsson erkänner i intervjun med SVT att det har betydelse för vilka projekt som till slut får klartecken eller avslag, hur engagerade och skickliga de lokala företrädarna är i sitt lobbyarbete. Och då saknar det inte heller betydelse om inte en enda minister längre kommer från norra Sverige.
Jag tror att en slutsats, om man lyfter blicken lite, är att Norrlandslänen måste bli bättre framöver på att samordna sig och utöva gemensam kraft i sina kontakter gentemot regeringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen om medel. Regionbildning hit eller dit, är man i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten mer bekymrade om att slå vakt om det egna regionalt och misstro grannarna, än att försöka motverka den växande, övergripande storstadsdominansen nationellt, spelar det ingen större roll om enskilda kommunalråd och ministrar uppskattar varandra eller inte.
För övrigt…
Alliansen vill: (1) att dess största parti ska vara större än största oppositionspartiet, (2) samtidigt förbli fyra separata partier, och (3) att alla de fyra partierna ska ha god marginal till fyraprocentspärren. I en åttapartiriksdag är det nästan omöjligt att förena de önskemålen. Det är bakgrunden till Kd:s problem, oavsett partiledare.
