Lite kaxigare på bänken, tack

Av , , 1 kommentar 5

Kritiken mot riksdagen som ett knapptryckarkompani i en bok av tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson är ämnet för den här krönikan, med några citat för att visa att problemet är gammalt, men också att problemet skiftar karaktär över tid.

————————————–

Lite kaxigare på bänken, tack

”Många nyvalda riksdagsmän kommer med stora förväntningar till den lagstiftande och beskattande församlingen. De blir desillusionerade, när de märker, hur litet inflytande de har under de första åren.”
(Ruben Wagnsson, socialdemokratisk riksdagsledamot 1922-1947, i sina memoarer ”Många järn i elden”)

Den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson riktar i en ny bok ”Knapptryckarkompaniet” hård kritik mot den moderata partikulturen i riksdagen som hon beskriver som byggd på lydnad och tystnad, utan utrymme för självständiga ledamöter. ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte.”, menar hon bland annat.

Kritiken är välkänd och bilden relativt samstämmig – situationen i de övriga partierna ser inte annorlunda ut. Även om medborgarnas förtroende för riksdagen som institution är förhållandevis högt, så är riksdagsledamöternas ställning bedrövligt svag.

Ledamöterna är – trots att de i de allra flesta fall arbetar hårt och med ärligt, uppoffrande engagemang – ofta okända även inom sina egna valkretsar. De känns lätt utbytbara i brist på profilfrågor där de är beredda att bryta en partilinje. Alldeles för många av ledamöternas debattinlägg är meningslöst megafonarbete utan egenvärde. Och behovet av 349 ledamöter är ofta svårt att motivera även för oss som tycker att det är viktigt med bred regional representation.

”I kammardebatterna gäller det att kunna begränsa sig till det väsentliga. Georg Andrén yttrade en gång om en av sina partikamrater, att lika lite som en hund kunde gå förbi en lyktstolpe utan att lyfta benet, kunde denna ledamot gå förbi en proposition utan att begära ordet.”
(Ruben Wagnsson)

Vår tids motsvarighet till lyktstolpspinkandet i riksdagen är förmodligen det överdrivna motionsskrivandet. Ska man hårdra det är det snarast ett tecken på oförmåga och bristande inflytande om någon skrivit uppseendeväckande många motioner – för det är inte så resultat vanligtvis nås. En ledamot bevisar sin duglighet lika mycket bakom kulisserna, som på pränt.

”Riksdagen har sina egna oskrivna lagar som inte stämmer med vad som praktiseras i andra sammanhang. Därför känner sig personer som kommer till riksdagen efter att i företagslivet beklätt viktiga poster främmande i den rådande atmosfären. Det finns emellertid inga genvägar till inflytande i riksdagen. Vägen går obönhörligt genom arbete inom utskott och kamrar. Förtjänster som medförts utifrån värderas inte särdeles högt.”
(Gustaf Andersson i Rasjön, frisinnad/folkpartistisk riksdagsledamot 1921-1948, partiledare 1936-1944, i ”Från bondetåget till samlingsregeringen”)

Men arbetet bakom kulisserna räcker inte, om inte det någon gång får konsekvenser vid voteringar, när det arbetet misslyckats. Den bittra sanningen är att om antalet ledamöter skulle halveras i dag, skulle få märka någon större skillnad. Det är inte ett argument för färre antal ledamöter – konsekvenserna skulle uppenbara sig över tid och vara olyckliga – utan för att ledamöter måste börja ta sina personliga mandat på större allvar.
I grunden krävs ett nytt personvalssystem värt namnet som ger ökad makt åt väljarna och självständiga ledamöter med tydliga, egna valplattformar, på partibyråkratiernas bekostnad.

Kraven på krampaktig partidisciplin bygger på en mytbildning om behovet av förutsägbarhet i riksdagens beslut. Självklart behövs ett visst mått av partidisciplin för att parlamentarismen ska fungera och en regering kunna verka – i de stora frågorna och på de punkter där löften givits väljarna som alla kandidater slutit upp bakom. Ständigt spektakulära utspel och soloräder från en ledamot är lika meningslöst som överdrivet motionsskrivande.

"Det har ofta framhållits, att kammardebatterna är fäktning för galleriet och att de mer sällan inverkar på en frågan öde. Jag har dock åtskilliga gånger, då det gällt frågor av opolitiskt slag, kunnat bevittna, hur kammardebatterna påverkat besluten. Men eftersom i regel kamrarna är glest besatta under många överläggningar och ledamöterna kommer inrusande från matsal, klubbrum eller kafé, när voteringsklockorna ringer, tillhör detta undantagsfallen."

(Ruben Wagnsson)

Men det finns många riksdagsärenden där ledamöter helt borde följa sina egna övertygelser och sorglöst bryta partilinjer, även om regeringen eller oppositionsledningen, partiernas gruppledare och hejarklackarnas körsångare blir skitsura allihop.

Med ett tydligt eget mandat från väljarna i ryggen byggt på raka besked i ett rimligt antal hjärtefrågor, blir en ledamot starkare i den konflikten. Och av en riksdagsledamot borde man kunna kräva kurage att inte i varje läge underkasta sig en partidisciplin som skadar riksdagen, och avskräcker människor från att engagera sig politiskt.

Förödande är kombinationen av krympande, toppstyrda partier, organisationer som belönar lojalitet och smidighet, politiker som fostras till yrkespolitiker i unga år och därmed blir beroende av politiken och partiledningars gunst i högre grad än andra.

Uppryckningen av riksdagen måste tvingas fram av enskilda, modiga politiker som inte är rädda för att bryta mönstret och ta interna konflikter – och av väljare som belönar sådan självständighet.

1 kommentar
Etiketter: ,

En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given

Av , , 1 kommentar 4

Anders Borg har blivit utsedd till Europas bästa finansminister av Financial Times.  Det är inte oförtjänt. Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och inte alla de besluten som bäddar för långsiktigt hållbar välfärd är populära eller oomstridda när de fattas.

Hur ett lands ekonomi klarar sig i en svår lågkonjunktur avgörs av hur långsiktig politiken varit decennierna dessförinnan. Anders Borg bär en stafettpinne som han fått av tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar. Vad drar alliansen för slutsatser av det, och vad drar oppositionen för slutsatser? Om det handlar den här lördagskrönikan.
 
——————————————
 
En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given
 
Att Financial Times i veckan utsett Anders Borg till Europas bästa finansminister och gett honom epitetet “trollkarl” har fått stor uppmärksamhet senaste dagarna. Det har utlöst lite av politikens motsvarighet till de stämningar som svenska internationella idrottsframgångar brukar ge.
 
Bortsett från de som ockuperar de bittraste, partipolitiska skyttegravarna – och den tröttsamma bitterheten är lätt att bortse ifrån – har de flesta välkomnat nyheten som ett gott tecken på att Sverige har en hyfsat stark och välskött ekonomi, som står relativt robust trots den globala finanskrisen. För det är givetvis det utmärkelsen honorerar: landets ekonomi och statsfinanser i stort.

Lite nesligt förstås att Bloomberg, i sin tv-intervju med Borg efter utmärkelsen, geografiskt markerade Schweiz i stället för Sverige på Europakartan. Aldrig får man vara riktigt glad. Men man kan ju inte få allt.
 
Tvåa på Financial Times lista ligger Tysklands kristdemokratiske finansminister Wolfgang Schäuble. Han har en längre och mer dramatisk politisk karriär bakom sig än nästan alla andra nu aktiva europeiska politiker, och håller emot både slarviga utgiftsökningar och lättfärdiga intäktsminskningar för allt vad tygen håller, till stor irritation även inom den egna regeringen – och utan att alltid lyckas.
 
Jag kan inte se annat än att både Borg, som övriga EU lärt känna som han med hästsvansen, och Schäuble, som är en av toppolitikens fortfarande mycket få rullstolsbundna politiker (följden av ett attentat mot honom i början av 90-talet) förtjänar det beröm de får som representanter för två länder som visat mer inrikespolitisk framförhållning och långsiktighet än de länder som nu krisar värst.
 
Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och det är talande att det är just Sverige och Tyskland som nu får beröm för sina någorlunda välskötta ekonomier. Det har något gemensamt, som kanske både de nuvarande regeringsallianserna i respektive land, och en del av deras motståndare inom respektive opposition, har svårt att riktigt erkänna.​
 
Både Borg och Schäuble kan nämligen skänka några tacksamma tankar till tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar som trots högljudd kritik och stora demonstrationer, stod upp för behovet att göra nödvändiga reformer för ekonomisk balans, hållbara trygghetssystem och en välfärd där ekvationerna går ihop på lång sikt.

I Sverige var det Göran Persson som på 90-talet under mottot “den som är satt i skuld är inte fri” genomförde en del av de åtgärder som var nödvändiga efter tjugo års försummelser i svensk inrikespolitik, efter en steg för steg undergrävd ekonomi från tidigt sjuttiotal och framåt.
 
I Tyskland var det den rödgröna regeringen (socialdemokrater och gröna) under Gerhard Schröders ledning som med sitt reformprogram Agenda 2010, lanserat 2003, rättade till allvarliga strukturproblem i den tyska ekonomin.

Allt blev inte bra, det kostade dem väljarstöd och till slut regeringsmakten, och Schröder lär aldrig få förlåtelse hos vänsterfalangen inom sitt parti. Men i dag är ändå de flesta bedömare överens om att Agenda 2010 är en viktig förklaring – det finns givetvis flera – till att Tyskland klarat sig bättre ekonomiskt och med lägre arbetslöshet genom krisen än exempelvis Frankrike, Italien och Storbritannien.

Modet som de tidigare regeringarna hade att genomföra reformer i tid, och stå för det trots att de reformerna var impopulära hos en del interna partifalanger, visar sig nu ha varit en räddning för jobb, välstånd och välfärd på längre sikt.

Borg och Schäuble för stafettpinnar vidare som burits fram på båda sidor om blockgränsen, och som flera olika partier kan ta åt sig äran för.
 
Men förmår alliansen och socialdemokraterna i Sverige att var för sig dra rätt slutsatser av den långa historien bakom guldet för Sverige i Financial Times ranking? Det finns en del tecken som tyder på att svaret är nej i båda fallen.
 
Jag tror att det var det sambandet mellan regeringsduglighet, kraft att stå emot interna frasradikaler med förlegade fiendebilder och möjligheten att faktiskt vinna väljarnas förtroende att leda regeringar som Thomas Östros sökte betona för sitt parti via den omdiskuterade Agenda-intervjun tidigare i veckan. För politiskt trovärdighet krävs orken att prioritera och välja. Det var hans angelägnaste budskap i intervjun, inte den förtäckta kritiken av Håkan Juholt.
 
Väljarmajoriteten befinner sig ungefär där i mitten där den alltid befunnit sig, ofta långt från de demonstrationer som i medierna framställs som "folket". Försvinner ett parti ut i ett falanghörn och tuggar teser, tar andra över. Börjar några framstå som slapphänta och utan kurage att faktiskt utöva regeringsansvaret, ger väljarna andra chansen. Det var huvudförklaringen till de gamla moderaternas problem och socialdemokratins styrka förr, och det är huvudförklaringen till de nya moderaternas och miljöpartiets tillväxt på socialdemokratins bekostnad i dag.
 
Orkar inte Juholt stå emot intern falangpopulism, kommer han aldrig att kunna växa till statsministerkandidat. Det är den kanske största utmaning som han och Tommy Waidelich står inför, att våga lita mer på vad osentimentala väljare försöker berätta om partiets relevans än på vad nostalgiska partifrälsta önskar vore verkligheten. Juholt härdas nu, men ska han klara sig gäller det att han i den processen härdas också mot interna floskler och introvert partijargong.
 
Alliansen, å andra sidan, med Reinfeldt och Borg i spetsen har förvaltat Sverige genom finanskrisen på ett kompetent sätt. Men har de idéer, kraft och långsiktighet nog, efter fem år i regeringsställning, att ta tag i vår tids stora strukturproblem, att rikta in politiken på strategiska investeringar i infrastruktur, företagsklimat, forskning, utbildning och energiomställning? Har man vilja att göra en djupare analys av den moderna arbetsmarknaden med dess nya typer av missförhållanden och möjligheter? Har man några ambitioner att börja en upprensning i skattesystemets lapptäcke?
 
Var Sveriges finansminister hamnar på rankingen om 20 år, avgörs av hur långsiktig och förutseende politiken är i dag.
 
För var den där mitten i samhällsdebatten ligger avgörs av hur perspektiven och värderingarna i samhället förändras och förskjuts, i mer långsiktiga processer. Det är därför opinionsbildning och idéarbete bortom opinionsmätningar och enskilda valresultat är så viktigt.

Det är därför det är nödvändigt med politiker och partier som vågar stå för något även när de åsikterna inte har högkonjunktur – och inte bara anpassar sig utifrån dagskonjunkturen. Det är därför regelbundna maktskiften för samhället framåt – när olika politiska sidor över tid både får lära sig nödvändigheten av var regeringsansvar innebär i praktiken och tid utan tyngden av dagligt regerande att utveckla idéer, se djupare på och förutse framväxande problem i samhället.
 
Orkar alliansen längre göra något som förändrar och förskjuter perspektiven, som innebär ett politiskt risktagande, som förutser mer än reagerar? Orkar något av oppositionspartierna?
 
————————————
 
Till sist…ljusfestivalen i Umeå kommer i rätt ögonblick varje år. Men den påminner, i sin fina knapphet, också varje år om hur mörkt det är i övrigt i stan om vintern, och väcker en längtan efter fler ljusinstallationer, hela vintern lång.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

De små svagheternas styrka

Av , , 2 kommentarer 6

Snusfrågan har aktualisterats igen i Umeå kommun. På gårdagens ledarsida skrev vi en kort ledare med nej till förslaget om snusförbud för kommunanställda. När frågan var uppe för två år sedan skrev jag den här krönikan:

Rösta ned förslaget om snusförbud

I den här krönikan fortsätter jag det resonemanget lite, om vikten av en god arbetsmiljö och vikten av att trots det inte omsätta alla goda råd och insikter i direktiv. Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

——————————————————————

De små svagheternas styrka

Sätt er på Apberget vid lunchtid och kolla på människor som släntrar förbi i novemberdunklet över Rådhustorget, på väg någonstans eller utan några mål överhuvudtaget.

Ta en sväng genom galleriorna och betrakta vimlet av folk ute i snabba ärenden, redan halvvägs mot jul.

Titta förbi arbetsförmedlingen nere på Nygatan och dröj en stund, snegla över mot skatteverket – kölappar åt alla, kölappar till förbannelse.

Snegla in på några av stans kaféer och se de föräldralediga manövrera med sina barnvagnar i fåfäng jakt på några minuters lugn och ro och en möjlighet att ta av sig ”det är så härligt att vara föräldraledig”-masken ett hemligt ögonblick.

Kika in på biblioteket vid Vasaplan och kolla på folk som går in och ut, med eller utan böcker, slå er ned i tidningsfoajén bland typ ÖA-läsare.

Häng en stund i Lindellhallen uppe på campus och se studenter och lärare hasa iväg mot olika lässalar (eller något annat, men vet ju aldrig med studenter).

Sitt en kvart i väntsalen uppe på NUS och se alla halta, lytta, sjuka, inbillade sjuka, nervösa anhöriga och andra komma och gå.

Vandra genom Umeå en dag och det är fullt av stressade, trötta, sneda, märkliga, udda, avvikande människor överallt. Sådana som ingen någonsin skulle riskera en reklamfilmsbudget på, men som tar sig genom vardagen så gott de kan, med sina svagheter, slappheter, fulheter, irrationella drag, odiskade kök, hopplösa tvättberg, lynniga humör och idiosynkrasier – och alla kvaliteter som döljer sig därunder.

Och det märkliga är att vi ofta är ganska nöjda och tillfreds ändå, med en realistisk och fördragsam syn på oss själva och andra. Vi är inte starkare, bättre eller mer perfekta än så här. Just den insikten kan göra underverk. Det fungerar på något märkligt sätt.

För någonstans och ibland måste vi ha tillåtelse att vara svaga, inte orka upprätthålla fasaden helt, inte riktigt förmå uppfylla förväntningarna, för att överhuvudtaget stå ut.
Frågor om hälsa och arbetsmiljö, människors välbefinnande, är viktiga frågor. I takt med att vi lever längre kan olika former av krämpor, grundlagda i yngre år, få mer långvariga och plågsamma konsekvenser än tidigare. Och ska arbetslivet förlängas måste arbetsmiljöerna generellt bli bättre och mindre nedslitande. Allt sådant motiverar ett förebyggande arbete.

Men det finns inget facit och inga enkla samband. God arbetsmiljö kan inte enbart mätas fram och ställas in. Hälsa kan inte tränas fram på gymmet eller lagas fram i köket. Det är mer komplext än så. En känsla av ofrihet och misstro skapar också ohälsa. Och ibland handlar det om saker som helt enkelt inte angår någon annan.
Jag tror att det är så frågan om snusförbud på arbetstid för kommunalanställda i Umeå ska betraktas. Det finns massor av goda avsikter, genomtänkta råd och viktiga budskap kring hälsa och miljö som kan främjas utan att man omsätter dem i paragrafer.

Skriver man regler om allt, kräver man åtgärdsplaner för allt, för medarbetare eller för småföretag, upphör insikten om det egna ansvaret, medborgares förmåga att umgås med varandras egenheter, dra egna gränser, diskutera och lösa problem utan ett facit. Det sliter ned tilliten och självförtroendet mellan människor, och får alla att titta uppåt för anvisningar. Och det öppnar för ett ohyggligt godtycke.

Just nu går en tränings- och diettrend genom samhället. Det kommer att lägga sig. Så kommer andra trender. Det är som det ska. Men ramverket måste vara stabilare än så, inte virka in trend på trend i ett allt tätare mönster av detaljstyrning.
Här har även medierna ett ansvar, med sin ytlig instinkt att om det inte finns en rubrikvänlig åtgärdsplan satt visa upp, så räknas det inte.

Omsätter man alla goda råd och insikter i direktiv, upphör andra incitament och normprocesser att fungera. Vi som aldrig frivilligt skulle sätta vår fot på ett träningspass har ingen anledning rynka på näsan åt dem som ränner på IKSU, och omvänt. Folk som tror stenhårt på en diet har inget skäl att moralisera över dem som inte tror på någon alls.

Men vi kan ju snacka om det, berätta – och sedan respektera varandras integritet.

Umeå kommun ska fortsätta med ett aktivt arbete för god arbetsmiljö. Att det finns kunskap och tas initiativ i det är positivt. Problemet i snusfrågan är inte att man har ambitioner för arbetsmiljön, utan att de tar sig för långtgående uttryck.

Vi måste få ha våra små svagheter och brister, som inte inkräktar på någon annan, i fred, om vi ska ha kraft över att uträtta saker, vara kreativa, arbeta med större svagheter och bekämpa större missförhållanden.

Ibland kan det vara klokt att avstå från att åtgärda ett problem, trots att man skulle kunna. För även om det i varje enskilt fall finns goda argument, slutar det lätt med en finmaskig tvångströja av misstro mot enskilda människors eget omdöme, som inte befriar, utan paralyserar.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Det nya åldrandet stor utmaning för framtidens äldrevård

Av , , Bli först att kommentera 8

Det nya åldrandet som kulturfråga, livstilsfråga och välfärdsfråga kommer att bli en av de stora samhällsutmaningarna under 2000-talet. Om det och de förändringar äldrevården står inför handlar den här krönikan. Jag varnar för alla former av driftformsdogmatism och menar att svaret på frågan om det krävs mer politisk styrning eller mer valfrihet är att det krävs både och. Det var inte bättre förr, och det är inte tillräckligt bra i dag. Jag avslutar med några funderingar om den problematiska förskjutningen från industrikapitalism till finanskapitalism.

——————————————————————-

Det nya åldrandet stor utmaning för framtidens äldrevård

När FN för en tid sedan uppmärksammade och, med rätta, firade att det nu finns över sju miljarder människor på jorden presenterades ett antal framtidsprognoser som visade att den kommande befolkningstillväxten inte kommer att bero på att det föds fler barn, utan på att barnadödligheten minskar och att människor sedan lever längre upp i åren.

Mycket tyder på att medellivslängden kommer att öka, rentav dramatiskt, det kommande seklet. Det kommer att finnas många fler äldre helt enkelt. Av dem kommer långt fler än i dag att bli mycket gamla. Både de pigga och krya gamlingarna, välsignade av hälsa till slutet, och gamlingarna med krämpor, sjukdomar och skröplighet i varierande grad, kommer att öka i antal.

Ska inte välfärden kollapsa måste människor i framtida generationer sannolikt arbeta och vara samhällsaktiva längre än tidigare generationer. Men samtidigt, vilka positiva prognoser man än ställer upp, kommer behovet av solidarisk, flexibel och resursstark äldrevård lika fullt att växa i motsvarande omfattning, i takt med den ökande medellivslängden.

Normerna för vad som räknas som en människas ungdom, mest aktiva period och ålderdom, har alltid förskjutits och förändrats genom historien. Men vi kan stå inför en av de största – och i grunden positiva – omställningarna och omvälvningarna någonsin på det området.

Ska man vid sidan om det eviga behovet av en demokratisk och fredlig global utveckling, och den stora energi-, miljö- och klimatutmaning som väntar, peka på en enda fråga som borde dominera den lokala, nationella och globala samhällsdebatten kommande decennier är det just demografin. Det nya åldrandet som kulturfråga, livsstilsfråga och välfärdsfråga.

Det är en omställning som kommer att ställa nya krav på samhället, på arbetsmarknaden, på trygghets- och försörjningssystemen. En av de allra svårast aspekterna i en sådan diskussion är hur just äldrevården ska kunna utvecklas och utformas, för att klara de förändringar som väntar.

När ålderdomen får fler, skiftande faser och blir en större del av livet kommer vården och omsorgen om de gamla att kräva en ännu större mångfald av arbetssätt, upplägg och service än i dag.

Det kan uppnås genom: (1) Större anpassning till enskilda människors behov. En starkare makt och ännu större valfrihet än i dag, för de äldre och deras anhöriga. En stärkt ställning och bättre, attraktivare arbetsvillkor för de anställda, med flera olika arbetsgivare att välja mellan. Alltså en större mångfald av idéer och servicelösningar och snarare fler, absolut inte färre, driftsformer, som berikar och lär av varandra.

Och (2) en stark politisk (och medial) kontroll av att höga kvalitetskrav ställs och att de kraven upprätthålls, att en solidarisk finansiering garanterar en generell välfärd och att mångfalden av driftsformer inte missbrukas av enskilda aktörer.

Det den senaste veckans debatt kring ett av vårdbolaget Carema Cares äldreboenden i Stockholm och dess ägare har visat är att en kommun aldrig kan smita sitt kontrollansvar, och att det inte finns några genvägar till kvalitet. Man får vad man betalar för, är en lakonisk och träffande sammanfattning av veckans debatt som jag läste häromdagen. Saknas resurser och bemanning, går det som det går.

Starkare och mer utvecklade politiska upphandlings-, kontroll- och utvärderingsinstrument, med muskler och befogenheter, krävs för att valfriheten ska bli reell för medborgarna. Men också att resurserna räcker till. Det är inte vinsten (eller vinst som en förutsättning för företagande) som debatten borde fastna i, utan vilken resurser som finns, hur kvaliteten ser ut, vilka investeringar som görs.

Svaret på frågan om det krävs mer politisk styrning eller mer valfrihet är alltså att det krävs både och – samtidigt. Det är ökad kvalitet i verksamheterna och höjd status för vårdyrkena som måste stå i centrum. Vägen dit går via konkurrens och mångfald.

När de dogmatiker har skrikit sig hesa som tittar på driftsform först och anpassar sina reaktioner på skandaler utifrån det, kommer debatten åter att landa i den insikten. De flesta medborgare har den redan.

Regelbundna undersökningar visar att förtroendet hos för privata alternativ inom skola, vård och omsorg är högt, ofta högre än för de kommunala motsvarigheterna. Det senare i sin tur kan bero på fördomar om verksamheter i offentlig drift, spridda av dem som vill främja privata alternativ. Poängen är att medborgarna själva – till skillnad från de mest högljudda debattörerna på olika sidor – har en uppskattande men också nyanserad syn på valfriheten.

Det finns många som drömmer sig tillbaka till ett samhälle där valfriheten var begränsad och makten låg hos byråkratin och centrala beslutsfattare. De säger att det var lättare för människor då, när de inte tyngdes av chansen att få välja lite mer själva, när överheten visste bäst.

Det är en förljugen, eller möjligen okunnig, nostalgi. Äldrevården har varit ett svårt problemområde, med många fall av vanskötsel, i alla tider – förändringen över längre tid har varit till det bättre, men fortfarande är det ett område i samhället med stora problem, ständiga våndor, mycket förtvivlan och sorgsenhet, men också stora hjälteinsatser i det tysta från personal och anhöriga.

Det samhälle nostalgikerna antyder var bättre än dagens var en i många stycken långt mer hierarkisk, auktoritär, intolerant, hunsande och hårdhänt vardag, där människor skulle veta sin plats och inte vara otacksamma, och där de som vågade kritisera missförhållanden kunde få ett helvete. Lösningen ligger inte i att vrida klockan bakåt, i tron att det fanns något förr som gått förlorat, utan i att fortsätta vrida den framåt och fortsätta lära av misstag och dra rätt slutsatser av missförhållanden som består.

Det är inte driftsformen i sig som avgör om exempelvis ett äldreboende präglas av fantastisk omsorg, svåra missgrepp eller ligger någonstans däremellan.

Anställda och anhöriga har ofta svårt att känna igen sig, när tonläget skruvas upp på max i debatten utifrån enstaka exempel. Exempel på både det fantastiska och det oacceptabla kan finnas på olika håll inom en och samma kommun – och inom ett och samma vårdbolag.

Men äldrevården, liksom välfärden i stort, står inför sådana utmaningar framöver, att varje chans att uppmärksamma systemfel, regelluckor och missbruk måste tas.

Mångfalden av aktörer och makten för medborgarna – och de anställda – att välja mellan dem, är det bästa sättet att främja kvalitet. Problemet är inte att det finns för många, utan att det finns för få, aktörer – och att även de privata tenderar att vara ett fåtal jättar med ägare distanserade från verksamheten, långt från de förhoppningar om en bredd av småföretag, ideella föreningar och personkooperativ som reformerna skulle föra med sig.

Därför är det mycket olyckligt när fungerande, uppskattade privata alternativ stängs ned, och oskyldig personal misstänkliggörs, för att ersättas av kommunal drift, med minskad mångfald som följd. Och därför är det mycket olyckligt när stora vårdföretag hölls om ryggen av dem som upphandlat deras tjänster, trots att skandaler uppdagas. All driftformsdogmatism är skadlig.

Men det finns också en annan aspekt på debatten, som hamnat lite i skymundan och som inte minst liberaler måste ta på allvar: kapitalismens förskjutning, grovt uttryckt, från industrikapitalism till finanskapitalism, från långsiktigt, idéburet ägande till kortsiktig profitjakt, från förankring i en viss verksamhet och produktion till ett hetsigt spekulerande utan sammanhang och värderingar. Nu börjar den förskjutningen också få oroväckande följder för demokratin, som vi kan se i flera europeiska länder.

Ur det perspektivet ska även diskussionen om vinstuttag, ledningslönenivåer, skatteplanering och bonusar inom privata serviceföretag ses. Inte allt som inte är förbjudet är omdömesgillt eller försvarbart, och den som vill vara aktörer på en välfärdsmarknad får så lov att leva upp till högre anständighetskrav än vad den gängse finanskapitalismen ställer.

Om girighet, måttlöshet och bristande solidaritet präglar en verksamhets ledning, om det inte är idéer och värderingar som prioriteras i ett ägande, så kommer det att rasera förtroendet för hela verksamheten, och drabba även oskyldig personal och oskyldiga enheter. Då måste politiken ha styrka och konsekvens nog att återta initiativet, utan att avskaffa valfriheten. Det är dags för en debatt, inte minst inom näringslivet självt, om företagandets grunder, om normer, anständighet och värderingar.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Är du en riktig västerbottning – eller är du lite eljest?

Av , , 2 kommentarer 6

Varumärket Västerbotten var ämnet för en temadag arrangerad av Region Västerbotten i tisdags, där jag medverkade i ett panelsamtal. Om Västerbotten och regionala identiteter, om gemenskap, öppenhet, mångfald, jantelag och rätten att vara lite eljest, handlar den här krönikan. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som vanligt på torsdagarna.

————————————————–

Är du en riktig västerbottning – eller är du lite eljest?

Jag är så trött på uttrycken ”en riktig norrlänning” och ”en typisk norrlänning” att jag kan spy. Och det beror inte på ”norrlänning” utan på ”riktig” och ”typisk”. Normerade, kollektivistiska föreställningar om att du måste vara på ett särskilt vis, för att du bor på en viss ort, bygger på intolerans och misstänksamhet. Genom dem blänger en uppfattning om världen som stillastående och människor som kuvade och osjälvständiga. Sådan likriktning har aldrig varit särskilt charmig. Den har plågat sina offer genom åren. Stereotyper är tvångströjor.

Samtidigt bygger själva iden om geografisk mångfald på insikten om att den ena platsen inte är den andra lik, men att det finns olika former av lokala identiteter som förenar människor. Kultur- och näringstraditioner, geografiska förutsättningar och det lokala civila samhället, ger varje region en speciell karaktär.

Du märker ganska snabbt – inte bara på de dominerande dialekterna – om du befinner dig i Skåne eller Västerbotten. Faktum är att du tämligen fort känner även när du lämnat Västerbotten för Norrbotten. För den som bott länge i länet, är skillnaderna mellan Lycksele och Vilhelmina, för att inte tala om skillnaderna mellan Umeå och Skellefteå, påtagliga.

Fördomarna mot sådana regionala identiteter – i en hierarki där eliten i storstäder formulerar vad som är modernt respektive omodernt, utifrån motsättningen urbant-landsbygd – kan vara lika mycket tvångströja som det lokala kravet på att man måste vara på ett visst sätt. Det finns stereotyper vi riktar mot oss själva, och stereotyper andra riktar mot oss. Vi måste befria oss från båda.

Något finns det där alltså, som berättigar begrepp som umebo, västerbottning eller norrlänning och som går utöver postnumret. Men vad är det som kan ligga till grund för en regions identitet, som inte blir likriktning, men som ändå skapar något slags tillhörighet och självkänsla?

I tisdags anordnade Region Västerbotten en temadag om varumärket Västerbotten i Umeå. Det är en fråga med tusen infallsvinklar. En region måste å ena sidan vara tillräckligt öppen, ödmjuk och odefinierad för att vara välkomnande. Å andra sidan måste den ha en tillräckligt stark identitet, ett socialt och kulturellt kapital, som står för något, för att upplevas som attraktiv. Det är en svår balansgång.

En del vill, som bekant, inte vara medlemmar i en klubb som accepterar människor som dem själva som medlemmar. Andra vill bara vara med i klubbar som kysser just deras fötter.

När människor väljer fritt var de vill bo ligger attityden vanligtvis någonstans däremellan. Att flytta till en ort där alla normer och regler redan är skrivna, där enda sättet att få en plats är att acceptera ett färdigt paket, är stendött. Men en ort som inte har en aning om vad den vill, som helt saknar identitet, är inte heller lockande.

Det är en förklaring till urbaniseringen. De största städerna har starka identiteter på ytan, men stort, fritt, myller under ytan. Så ser myten ut.

För mindre orter, som inte får något gratis, är det inte lika lätt. De kan inte erbjuda automatiskt socialt och kulturellt kapital i samma utsträckning, och måste arbeta hårdare på att stå för något, utan att bli navelskådande.

Och så det där med Jante. Storstäderna har sina jantelagar också, smygande kring i kvarteren. Men den mindre regionen är mycket mer utsatt och sårbar när Jante försöker koppla greppet.

Hur är det i Västerbotten – är det bara om du blir framgångsrik på sport (eller lyckas inom kultur och nöje, eller vinner på lotto) som du kan räkna med att slippa Jante? Hur är attityden till framgångsrika företagare och politiker, eller forskare för den delen, när de vågar satsa på något som går bortom det gängse, när de bryter mot det förväntade och oskrivna lagar? Och hur är det med jämställdheten i praktiken, när branscher jämförs, investeringar görs och politikers insatser utvärderas?

Det sades när Maud Olofsson avgick – och koppla ur den partipolitiska autopiloten nu och tänk efter – att hon ägnat sig för mycket åt företagarfrågor och därför svikit landsbygden. Vad återger en sådan anklagelse – alldeles oavsett om man tror på Maud Olofssons politiska recept eller inte – om synen på landsbygden?

Västerbotten är i grunden en öppen- och frisinnad region. Men även här finns problem med avundsjuka, missunnsamhet och mossiga hierarkier. Att vara avvikande på olika sätt är inte så tillåtet överallt som det borde.

Inte minst för inlandskommunerna kommer invandring och ökad geografisk rörlighet i samhället – att människor flyttar till olika miljöer i olika faser av livet – att bli en överlevnadsfråga. Hela system och tänkesätt måste ställas om från ”vi flytt int” till ”människor flyttar hela tiden, fram och tillbaka, de kommer och går, och här är de välkomna”. Det har Sorsele förstått.

Västerbotten är ett län av glänsande skärvor från vasen någon tappade i golvet efter att Oxenstierna lämnat rummet. Att sorgfälligt limma ihop ett enhetligt, tvättat ”varumärke” av de kontrasterna är en omöjlighet, och inte eftersträvansvärt.

Men ändå har det ett värde att Västerbotten står för något som är större än de enskilda orterna, erbjuder någon form av identitet, för att kunna hävda sig i konkurrensen om flyttlass, investeringar och innovatörer. Att diskutera vad det kan vara är viktigt, också för att människor ska trivas här, i balansgången mellan att vilja få vara en del av ”något” och samtidigt ha friheten att gestalta det där ”något” utan tvingande stereotyper.

Ska det arbetet börja någonstans, är det nog i mångfalden av livsstilar här. Västerbotten ska vara en region dit det är lätt att flytta, där det går snabbt att känna sig hemma, är uppskattat att vara annorlunda, är tillåtet att vara framgångsrik och där det inte är ett tvång att bo hela livet för att bli accepterad, men inte heller ett tvång att flytta bort för att visa att man duger.

Ett av de finaste orden på svenska språket är eljest. I dess norrländska variant. I ett riktigt Västerbotten, får man vara lite eljest. Jantelagen, den är skickad på slutförvaring långt ned i berggrunden.

2 kommentarer
Etiketter: ,

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Av , , Bli först att kommentera 6

Håkan Juholts fortsatta bråk om hur Sveriges Television väljer att placera ut partiledare i tv-debatterna är utgångspunkten för den här analysen av läget överhuvudtaget för Juholts partiledarskap.  Krönikan kan ses som en fortsättning på den här krönikan om Fredrik Reinfeldt.

Och här är ett par tidigare krönikor om socialdemokraternas utveckling:

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Sahlin var något viktigt på spåren

Är det läget inför 2014? En regeringschef som vill representera allmänintresset och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som försöker hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr.

————————————————-

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?





Jag förstår inte, varför frustar inte Håkan Juholt av otålighet att få polemisera öga mot öga med alliansen inför storpublik? Varför är han inte nästan blind av lust att söka ta grepp om samhällsdebatten, breda ut sig med analyser och alternativa perspektiv, få visa de jävlarna (vilka de nu är) och alla tvivlare, och medier och motståndare, och alla väljare, vad han går för, att han står för något med relevans för fler än hejarklacken, att han är en kraft starkare och intressantare än väljarna upptäckt ännu, att han kan utmana Fredrik Reinfeldt?

Kände han den otåligheten, frustade han av det skälet, var han blind av den lusten, skulle han inte ägna många sekunder eller någon prestige åt pseudofrågan vems talarstol hans egen står bredvid i en tv-studio.

Socialdemokraternas partiledare fortsätter att trassla in sig i frågan om hur debattörerna bör vara uppställda vid Sveriges Televisions partiledardebatter. Juholt framhärdar i sitt bojkotthot att inte ställa upp i fortsättningen heller, om uppdelningen, rätt naturlig, blir regeringspartier – oppositionspartier. Han hävdar dessutom att han har både vänsterpartiet och miljöpartiet med sig (vilket båda förnekar).

Första gången verkade det som om han – ett bottenrekord i dåligt självförtroende hos en socialdemokratisk ledning i Sverige – vore rädd för att blandas ihop med sverigedemokraterna, eller inte kunna hantera Jimmie Åkesson i en debatt om denne inte stod på andra sidan studion. Nu, när han väcker bojkottfrågan till liv igen, inger Juholt intrycket att han faktiskt inte kan skilja viktigt från oviktigt, och att han inte litar på att väljarna kan det heller.

Det börjar bli läge att på allvar fråga sig vilka rådgivare som omger Juholt, när det knappt går en dag utan nya strul kring hans uttalanden och påståenden. Existerar rådgivarna, och har de något inflytande på sin ledare, borde de:

(1) uppmana honom att skilja viktigt från oviktigt, välja sina strider och skippa fåniga konspirationsteorier som får de redan (men allt färre) frälsta att jubla, men alla andra att skaka på huvudena, och som bara ökar tvivlet på om han är sitt uppdrag vuxen.

(2) inte underskatta tv-tittarnas omdöme, perspektiv och förmåga att till eget tänkande. Frånkänner han dem kapaciteten att skilja substans från ytligt trams, kan det lätt tolkas som att han betraktar medborgare i allmänhet med samma misstro.

(3) ta debatten och helt enkelt vinna den, överraska och övertyga, suga åt sig strålkastarljuset, uppträda, tala och argumentera så att ingen bryr sig om vem som står var och bredvid vem i studion.

Det sista är lättare sagt än gjort, men den oppositionsledare som inte känner sig redo för en sådan utmaning, som inte knappt kan bärga sig att anta den, som i stället fastnar i småsaker och låsningar bortom varje rimlig prioritering av tid och prestige, är knappast lämpad för uppdraget.

Jag har ända sedan han valdes till partiledare hört till dem som menat att Juholt kan visa sig bli en mycket svårare utmanare för Fredrik Reinfeldt än många tror. Och jag har varit övertygad om att han skulle bli en bättre, mognare och friare politiker, efter hyresersättningsturbulensen, om han satt kvar och redde ut stormen.

Det finns något i hans sätt att resonera, när han slutar söka stryka hejarklacken medhårs, och tänker lite friare, som är osminkat, sympatiskt och intressant. Han har en jordnära, praktisk, orädd kommunpolitiker i sig som han borde plocka fram oftare. En Juholt som bejakade den sidan av sin politiska framtoning skulle kunna bilda en intressant kontrast – båda typerna behövs – till andra nya partiledare/språkrör som Annie Lööf och Gustav Fridolin, som direkt i unga år kliver längst fram på den nationella mediescenen, till synes färdigstöpta och färdigformulerade från början.

Men för att Juholt ska kunna vända socialdemokratins nedgång krävs att han vågar vara obekväm inåt, utmana gamla beteendemönster, söka upp väljarna hellre än partifunktionärerna. Fredrik Reinfeldt lyckades vid sitt tillträde vända upp och ned på en hel del gamla föreställningar om moderat politik – men inom ramen för en klassisk konservatism.

Juholt har potential att åstadkomma något motsvarande för socialdemokratin. Han skulle kunna bryta mönstren, dumpa fördummande retorik, ge upp inaktuella fiendebilder, vrida och bända fram helt nya frågeställningar, problemformuleringar och perspektiv i debatten som inte förljuget drömmer sig tillbaka till 50-talet, utan som tar sitt avstamp i dagens verklighet – som för hela idédebatten framåt, inte söker släpa den decennier bakåt i tiden.

Mona Sahlin försökte, med krisinsikt, inleda en sådan självkritisk omprövning inom socialdemokratin, men fick inte tillräckligt internt stöd – delvis för att opinionssiffrorna var så höga ändå. Kanske är Juholts problem nu det omvända. Förra mandatperiodens tillförsikt att allt skall förbli vid det gamla har ersatts av panik och interna utrensningsförsök. Rummen börjar tömmas.

Kanske är de som inte låter sina identiteter slukas upp helt av Partiet och vi-och-dem-ruset, utan håller dörrar på glänt till världen utanför, på väg att förlora i inflytande. Allt medan en kärna finns kvar som drömmer om att allt ska kunna bli som det varit, och som i förlorade väljarna ser förrädare som har fräckheten att ge stöd åt andra partier. Ett moment 22 är på väg att uppstå: går det för bra dör självkritiken ut, går det för dåligt dör den också ut. Klarar Juholt att bryta det mönstret?

Juholts start som oppositionsledare har – till den slutsatsen kommer allt fler utanför den kärna som alltid har en sekteristisk automatpilot inställd på lovsång – varit under all kritik och en stor besvikelse. Och den kritiken har inte ett dyft med hyror eller kvitton, eller med låga opinionssiffror, att göra, utan med frånvaron av konsekvens, eftertanke och träffsäkerhet i uttalanden och utspel, med den oberäkneliga fladdrigheten i ställningstaganden och med bristen på fingertoppskänsla.

Det är inte över för Juholt ännu. Men är det något som krävs för att han ska kunna återvinna företroende, är det att han tar alla chanser att förknippas med politik igen, men sakfrågor, idéer och samhällsanalyser, med nya ansatser mot missförhållanden i samtiden som förvaltaralliansen inte orkar ta sig an. Men bortom tröttsamma fiendebilder, omtuggad 90-talsretorik och interna ritualer.

Jag börjar dock misstänka att Juholt inte vill, att han är på väg att bli en ledare som gör sitt parti lyckligt genom att krympa det, genom att tala till de dogmatiska, som inte orkar hålla en folkrörelsebredd.

Då har vi en regeringschef som vill representera allmänintresset, som varnar för visioner och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som kämpar för att hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr. Det finns anledning att känna viss oro inför valrörelsen 2014.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

En farlig illusion om expertstyre lyft över politik och ideologi

Av , , 1 kommentar 5

Ropen på expertregeringar lyfta över politiken blir starkare i Europas krisländer. Det är en farlig utveckling. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier. Om det handlar den här krönikan, som börjar med en återblick på ett tillfälle i den svenska demokratins barndom, när de flesta ledande politiker flydde ansvaret.

I papperstidningen som vanlig på torsdagar med teckning av Niklas Eriksson.

———————————–

En farlig illusion om expertstyre lyft över politik och ideologi

Lite grand påminde det om Monthy Python-sketchen om maratonloppet för nödiga, när alla rusar in på toaletten direkt efter startskottet. Fast det var politiker i det här fallet, som rusade mot muggen, men av helt andra skäl – av svepskäl. 1920 var ett ovanligt nödigt år i svensk politik. Många letade skäl att slippa ta täten.

Bristande kurage, valtaktik och populism – "någon annan-ismen" i tidig tappning – förde på hösten 1920, efter socialdemokraternas förlust i andrakammarvalet och Hjalmar Brantings avgång som statsminister, till ett sällsamt ränksmideri bakom kulisserna.

Johannes Åman sammanfattar i sin statsministerbiografi över Louis De Geer situationen som rådde:

”Grundidén med en ”oparlamentarisk liberal expeditionsministär” var enkel: Eftersom varken socialdemokraterna eller högern trodde sig ha något att vinna på att sitta i regeringsställning under tiden fram till 1921 års riksdagsval var det tryggast att släppa fram en liberal regering.
Men Edén och hans parti var minst lika angelägna att slippa regeringsansvaret. Därför var man tvungen att gå vid sidan av partierna och bakom Edéns rygg försöka skapa en regering som, även om den inte formellt var liberal, skulle uppfattas som sådan. Gick det illa skulle sedan liberalerna få skulden.”

När de ledande politikerna sattes på ordentligt prov för första gången efter den stora rösträttsreformen fegade de alltså ur och skuttade bort från ansvar och principer, alldenstund de inte vågade se väljarna i ögonen inför det val där den lika och allmänna rösträtten skulle tillämpas för första gången. Hararna fanns till vänster och till höger och i den liberala mitten.

Branting, Lindman, Edén – tassar tvåddes över större delen av det partipolitiska fältet. Ingen ville riskera att behöva förknippas med obekväma beslut som alla insåg nog skulle bli nödvändiga i ett besvärligt konjunkturläge och i en oklar parlamentarisk situation.

Det slutade alltså med en stackars patetisk fackmannaministär, under ledning av landshövdingen i Kristianstad Louis de Geer (snart eftertädd av en annan landshövding, Oscar von Sydow), där ingen av riksdagspartiernas ledare satt med, som inget av de stora partierna ville identifieras fullt ut med och som därför ingen väljare kunde utkräva något egentligt ansvar av vid nästa val.

Men det var samtidigt en fackmannaministär som framför allt ledande socialdemokrater kring Hjalmar Branting och konservativa kring Arvid Lindman förhandlat fram i hemlighet, och som socialdemokratins ledning varit med och skrivit delar av regeringsprogrammet åt. När inget parti orkade med ärlighet gentemot väljarna, valde man att låta parlamentarismen ta en paus.

Det var en ömklig historia, i den svenska demokratins tidigaste och omogna barndom. För fackmannavälde vid sidan av samhällsanalyser, parlamentariska styrkeförhållanden och parlamentariskt ansvarsutkrävande är inte en demokratisk modell.

Desto mer oroväckande är det att se hur nu ropen på just opolitiska expertregeringar växer fram i Europas krisländer, som ett sätt att lotsa igenom beslut de flesta inser är nödvändiga för att undvika katastrof, men som inga partipolitiker vill ta ansvar för eller ensamt förknippas med. Både i Grekland och i Italien har många – även bland väljare – efterlyst åtminstone regeringschefer med expertkunskaper och utan tydlig partipolitisk profil.

Så lågt har partipolitikerna sjunkit i anseende, att ämbetsmannavälde åter lockar – symboliserat av den nya övervakningsfunktion som internationella valutafonden IMF har tilldelats gentemot krisländerna. Partiledningar i de aktuella länderna frestas att förhandla fram nya, tillfälliga regeringar som ska få fatta obekväma beslut innan nästa val – besparingar, skattehöjningar och åtgärder mot orimliga skråprivilegier, skatteflykt och överbyråkrati – men som de själva vill undvika att i för hög utsträckning förknippas med för att inte belastas i kommande valrörelser.

Det är en farlig utveckling, som gör att väljarna fråntas möjligheten att få klara besked och ärliga alternativ som utgångspunkt för demokratiska ansvarsutkrävanden. Det ger näring åt förödande föreställningar om demokratin som ett handlingssvagt, panikslaget styresskick i kristider i ett ögonblick när demokratin är viktig som global förebild för frihetsrörelser i länder som lidit under auktoritära styren.

Den europeiska skuldkrisen hänger inte bara ihop med missförhållanden på finansmarknaderna, utan också i hög grad med politiska misslyckanden, felprioriteringar och ansvarslöshet, under lång tid. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier.

När populistisk överbuds- och klientelpolitik trår en dans med hysteriska finansmarknader, då går det illa – och då är det de redan mest utsatta som drabbas hårdast. Och nu kommer ropen på expertregeringar lyfta över allt kaos, lyfta över politiken. Det är en ömklig och farlig utveckling i Europa.

—————————————-

…för övrigt är det onekligen skäl till beklämd eftertanke, att när Silvio Berlusconi till sist tvingas avgå – och för Italiens del kan det enbart ses som något positivt – så är det inte korruptionsanklagelser eller andra belastande affärer som fäller honom, utan räntenivåer på finansmarknaderna.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Av , , 2 kommentarer 5

Cyklandets nya betydelse i städerna, cyklisternas nya roll och ansvar i trafiken och det faktum att många umecyklister fortfarande inte tänder lysena om kvällen, är ämnet för den hör fredagskrönikan.

Det knyter an lite till det jag skrev för en dryg månad sedan på liknande tema.

————————————————-

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret, som skuggor man inte hinner reagera på: cyklisterna som envisas med att köra omkring utan lyse, även mörka senhöstkvällar i Umeå. De ser andra och kan agera utifrån det. Men medtrafikanterna ser inte dem och är därför chanslösa att förutse situationer och planera i tid. De nedsläckta utnyttjar andras ansvarstagande, för om alla körde släckt skulle det inte fungera längre – och olycksrisken ligger inte enbart i att de inte syns på håll, utan också i överraskningen när de plötsligt bara rusar förbi.

Jag tror vi är många som missar att tända lysena den där första mörka höstkvällen, när man startar i dagsljus men kommer fram i dunkel. Det är lätt hänt, men så inser man vilken årstid det är och ändrar beteende. Dessvärre är det många som inte råkar missa det en enstaka gång, utan som kör utan lyse permanent – hela vintern.

Kanske märks det inte i olycksstatistiken, men cyklister som inte tänder sina lysen är ett stort problem i Umeå. Allra mest den här tiden på året, när det är som mörkast, och snön ännu inte kommit som lyser upp och bromsar hastigheterna. Av samtal och reaktioner vet jag att det är en utbredd uppfattning i stan, inte minst bland andra cyklister. Irritationen över cyklister som inte tar hänsyn tävlar med ilskan över machostinna bilförare som kör för fort, bilförare som inte håller avstånd och bilförare som inte blinkar i rondeller.

Jag cyklar i princip varje dag genom olika delar av Umeå. De nedsläckta cyklisterna som bara dyker upp i mörkret är ingen myt. Ibland tror man inte sina ögon. Vissa kvällar kan det kännas som åtminstone var tredje medcyklist slarvar på den här punkten – och värst är det faktiskt inte för bilister, utan för gångtrafikanter och andra cyklister.

Självklart är det så att de flesta visar trafiksolidaritet och kör ansvarsfullt, och självklart kan även dem med tända lysen köra som galningar i alla andra avseenden. Men att så många struntar i just lysena är intressant, och en fråga större än bara trafiksäkerheten. Cykelkulturens utveckling är just nu ett pågående experiment i stadsliv. Cykelns ställning håller på att förändras radikalt – till det bättre. Men med det kommer också nya krav på trafikmognad.

Länge har vi cyklister känt oss undanskuffade, nedprioriterade, inte tagna på allvar i jämförelse med andra trafikanter. Både stora och små orter har under många år planerats för bilar; och cykeln som transportmedel har haft lite töntstämpel. Den har av omgivningen setts som något för käcka hurtbullar, lidande miljömuppar och förvirrade humanoriastudenter i ohelig allians på cykelstråken – och det har liksom sagt allt, men också skapat ett frirum.

Cykeln har stått utanför och lite över övriga trafikregler och trafikhänsyn. Man har kört och tagit sig fram lätt anarkistiskt. Det har varit en tjusning och en frihet med cykling, att det inte finns några regler och kontroller, att man kunnat göra lite som man vill, att man varit en outsider från början i trafiklivet – och eftersom antalet cyklar varit någorlunda begränsat har det inte varit något stort problem att cyklister tagit sig de friheterna.

Men i takt med att miljö-, hälso- och kostnadsaspekter även för vuxna har börjat förvandla cykeln från ett fritidsintresse och transportmedel för picknickutflykter om sommaren, till ett reellt, praktiskt och nödvändigt alternativ till bilen året om för kortare transporter och kortare jobbpendling inom en stad, så har cykelns status och ställning förändrats. Insikten om att det kan vara smartare att snöröja cykelbanor före andra vägar har vuxit fram och påverkat hur kommuner prioriterar. Cykling som åretruntfenomen sprider sig över landet. Modern stadsplanering börjar inte längre automatiskt med att fundera över bilarna, utan tar allt oftare sin utgångspunkt i cykelmöjligheter och kollektivtrafik istället.

Det har förmodligen aldrig varit lättare att vara urban cyklist än i dag. På sikt kommer säkert e-cykeln att slå igenom och bli ett alternativ för pendlingsdistanser som i dag är för långa för cykel men onödigt korta för bil. Och finfolket – personer i traditionellt höga ställningar – har börjat svinga sig upp på hojarna, utan att skämmas och utan att förlora i anseende. En del portföljer har flyttat från framsätet till pakethållaren. Att kedja fast cykeln runt en stång ger snart lika mycket status som att nonchalant fjärrlåsa bilen.

Vi är inte där ännu, och för det oundvikligt bilberoende norra Sverige – på landsbygden står bilen för livskvalitet och frihet, och är nödvändig, till skillnad från i storstaden – är det kanske inte lika påtagligt, men vi kan vara på väg in i cykelns århundrade. Det vore goda nyheter.

Men om cykeln blir ett mer dominerande transportmedel i städer – tack vare teknikutvecklingen och bättre planering i allt högre hastigheter – måste också en delvis ny cykelkultur utvecklas, på samma sätt som bilismen sedan länge lämnat pionjärårens lätta anarki.

För det som några hundra cyklister kunde tillåta sig förr, kommer inte flera tusen att kunna tillåta sig i morgon. Vi kan ana det i spänningarna mellan cyklister och gående på gångstråket längs Kungsgatan i Umeå. Det finns ett antal övergångspassager i centrala Umeå där vilda västern, godtycke och chicken race råder mellan cyklar och bilar. Och det är uppenbart när de bara dyker upp i mörkret, att inte alla cyklister inser att de i dag är trafikanter fullt ut.

Det är populärt att skälla på bilister. Men även cyklister måste börja leva upp till cykelns nya ställning och betydelse. Vi är inte undanskuffade outsiders längre, inte ens om vi läst humaniora, utan lite av ett trafiketablissemang i vardande, en maktfaktor i trafik- och stadsplanering. Med det kommer ansvar. Att tända lysena mörka kvällar, att visa lite grundläggande trafiksolidaritet, kan inte vara alltför svårt.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

En utveckling att oroas över

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blir sannolikt ingen folkomröstning i Grekland (om det förslaget skrev jag i går). Efter en dramatisk dag men många spekulationer kom i dag beskedet att premiärminister Papandreou backar och istället eftersträvar en uppgörelse med oppositionen. Mycket är oklart fortfarande, och fler vändningar kan komma, men övriga EU – och som det verkar många i Grekland – drar en suck av lättnad över att det inte ser ut att bli någon omröstning.

Men det är en lättnad med en baksida. Jag tror att grekerna hade röstat ett tydligt ja och gett processen ett demokratiskt mandat som den nu inte får. Det spekulerades igår till och med om en grekisk nödregering bestående av teknokrater istället för politiker. Det vore en utveckling att verkligen frukta. I rädsla för medborgarnas omdöme, och i en anda av att när det blir kris måste politiker ut och experter in, bygger man inte ett värdigt, demokratiskt robust Europa.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

Av , , 1 kommentar 3

Greklands premiärminister Papandreous beslut att utlysa en folkomröstning om det beslutade räddningspaketet inom eurozonen är ämnet för den här krönikan. Trots att jag normalt är skeptisk till folkomröstningar, och trots att det är ett beslut som sätter väldigt mycket på spel, är jag är inte så kritisk mot det beslutet som många andra varit de senaste dagarna. Jag försöker resonera om varför nedan.

————————————————

Papandreou ställer frågan - och det behöver inte var fel

Jag är, i de flesta fall, skeptisk mot folkomröstningar. De står inte i direkt motsättning till representativ demokrati och ansvarsutkrävande av makthavare vid val, men det finns i många krav på folkomröstningar ett element av misstro mot den representativa demokratin. Det är en misstro som kan bli mycket problematisk över tid.

Folkomröstning är sällan ett användbart instrument. Frågorna som ställs med få svarsalternativ är vanligtvis hopplöst förenklade. Folkomröstningar används ofta för att politiska ledare inte orkar fatta beslut utan vill avhända sig det ansvar man fått från väljarna. Respekten för folkomröstningarnas utfall förfaller dessutom gärna snabbt, när de ger resultat som de valda styrande inte hade önskat, vilket ger hela hanteringen en sjaskig karaktär.

Från de senaste decennierna i svensk politik finns ett par exempel på rimliga och nödvändiga folkomröstningar, vars resultat respekterats: om EU-medlemskapet 1994 och om Euron 2003. Och det finns ett exempel på en omöjlig och som det visade sig meningslös folkomröstning: om kärnkraften 1980. På lokala nivåer är det vanligare med folkomröstningar som går att försvara. I EU:s historia, däremot, finns flera fall av folkomröstningsparodier. Ju komplexare fråga och större område, desto sämre med folkomröstning – det är möjligen ett mönster.

Vid en första anblick kan beslutet av Greklands premiärminister Giorgos Papandreou att utlysa en folkomröstning om det beslutade räddningspaketet inom eurozonen, tyckas bekräfta alla fördomar om folkomröstningar.

Alla ovanstående invändningar har haglat över Papandreou sedan han tillkännagav sitt beslut. Och de är i allt väsentligt berättigade.

Men i en så extremt komplicerad, jobbig och dyster situation, där många aktörer har mycket att förklara för medborgarna, som Grekland befinner sig i just nu, finns även ett antal argument som talar för beslutet att gå direkt till folket med en grundläggande fråga av något slag. Även de argumenten måste erkännas och begrundas, i ödmjukhet, av omvärlden.

Papandreous beslut är ett djärvt försök till inrikespolitiskt befrielseslag, som kan sluta i elände, som delvis sker i egenintresse, men som också kan få just en befriande effekt. Det måste bedömas i insikt om att inga av alternativen är särskilt tilltalande.

Ett grekiskt nej till räddningspaketet skulle i praktiken innebära att landet lämnar eurosamarbetet, går i okontrollerad statsbankrutt, tvingas återinföra en nationell valuta vars värde kommer att störta lika okontrollerat nedåt och förlorar det sista av omvärldens förtroende – allt med oerhört hårda sociala och ekonomiska konsekvenser för den grekiska befolkningen, i synnerhet för de sämst ställda. Även i jämförelse med de besparingar som räddningspaketet skulle tvinga fram, blir det ett dråpslag. Den som har omsorg om Greklands välfärd, kan inte önska ett sådant slut.

Grekland kommer att tvingas spara hårt oavsett vad man gör, eftersom inget land kan leva så över sina tillgångar. Räddningspaketet skapar en möjlighet att göra det någorlunda kontrollerat och med omvärldens stöd.

Men i grunden måste det grekiska folket självt avgöra frågan om sin egen ekonomiska räddning – och det är ingen avundsvärd situation. Att Grekland inte levt upp till sina åtaganden, något som nu väcker ilska runt om i Europa, ger landet medlemskap i en stor klubb. Varken Tyskland eller Frankrike har på 2000-talet dragit sig för att åsidosätta precis de regler man nu försöker återupprätta. Ingen bör kasta någon sten på den punkten. Den allra viktigaste uppgiften, om något räddningspaket överhuvudtaget ska kunna hjälpa, är att Grekland liksom de andra krisdrabbade euroländerna får igång sin tillväxt igen.

Ett ständigt upprepat mantra de senaste dagar är att osäkerheten är för stor, att marknaden blir för nervös, om processen fördörjs lite till. Om det är invändningen, är det dags att räta lite på ryggen, och syna bluffen. Hysteri föder hysteri.
Att söka lugna marknaden genom att visa att politiken också är panikslagen, är en dålig idé. Politiken måste återfå självförtroendet, och även tålamodet, modet att våga sätta tidtabellerna. Här står större principer på spel. Det kommer att visa sig att det är hårda fakta som slår igenom över tid även för börserna – utan att politiken behöver göra onödiga eftergifter kring demokratiska beslutsprocesser.

Men ska politiken kunna återta initiativet, krävs också att politiken gör sig oberoende genom ansvarstagande. Det är de stora underskotten som gör att länder hamnar i svåra beroendeställningar. För att bryta den onda cirkeln krävs att man vågar tala klarspråk om att det inte finns några enkla lösningar, och att ekonomin måste gå ihop.

I medierna är det lätt att få intrycket av ett en demonstration alltid – oavsett hur begränsad den är eller vilka som står bakom den – återspeglar en stor folklig opinion. Men det är, som historien visar, sällan fallet i stabila demokratier (till skillnad från i auktoritära stater). Medierna älskar spektakulära plakat och dramatiska scener, granskar dem sällan och övertolkar dem i regel – för att det är en enkel dramaturgi att presentera, till skillnad från det gråa, vardagliga slitet som pågår runt om i samhället, utan stort väsen.

Det är viktigt att demokratiska ledare vågar se bortom den förenklade dramaturgin, se bortom första raden, se de grupper som drabbas hårdast, som inte har medverkat till någon kris, men som får bära bördorna av den och som inte har råd med ansvarslös populism. Det Papandreou nu gör är att efterlysa ett demokratiskt mandat, direkt från alla medborgare, även dem som inte hörs mest i medierna, i ett läge när alla alternativ är dåliga. Det tvingar alla, också oppositionen, att bekänna färg på ett annat och ärligare sätt än hittills.

De senaste dagarnas debatt har svämmat över av misstro mot tanken att kolla med väljarna, att det är att ta en risk, att det är att testa något farligt, att det vore bättre att inte ställa frågan, för vem vet vad de tycker. Det är, oavsett vad man anser om folkomröstningar, en sorglig attityd.
Om vi fastnat så i börshysterins, slagordspopulismens och mediedramaturgiernas logik att vi inte har tid att invänta en omröstning, inte har ro att låta ett lands ledning söka ny legitimitet i en djup kris, då är det kanske inte folkomröstningen som är det största problemet på sikt.

1 kommentar
Etiketter: , ,