Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Håkan Juholts fortsatta bråk om hur Sveriges Television väljer att placera ut partiledare i tv-debatterna är utgångspunkten för den här analysen av läget överhuvudtaget för Juholts partiledarskap.  Krönikan kan ses som en fortsättning på den här krönikan om Fredrik Reinfeldt.

Och här är ett par tidigare krönikor om socialdemokraternas utveckling:

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Sahlin var något viktigt på spåren

Är det läget inför 2014? En regeringschef som vill representera allmänintresset och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som försöker hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr.

————————————————-

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Jag förstår inte, varför frustar inte Håkan Juholt av otålighet att få polemisera öga mot öga med alliansen inför storpublik? Varför är han inte nästan blind av lust att söka ta grepp om samhällsdebatten, breda ut sig med analyser och alternativa perspektiv, få visa de jävlarna (vilka de nu är) och alla tvivlare, och medier och motståndare, och alla väljare, vad han går för, att han står för något med relevans för fler än hejarklacken, att han är en kraft starkare och intressantare än väljarna upptäckt ännu, att han kan utmana Fredrik Reinfeldt?

Kände han den otåligheten, frustade han av det skälet, var han blind av den lusten, skulle han inte ägna många sekunder eller någon prestige åt pseudofrågan vems talarstol hans egen står bredvid i en tv-studio.

Socialdemokraternas partiledare fortsätter att trassla in sig i frågan om hur debattörerna bör vara uppställda vid Sveriges Televisions partiledardebatter. Juholt framhärdar i sitt bojkotthot att inte ställa upp i fortsättningen heller, om uppdelningen, rätt naturlig, blir regeringspartier – oppositionspartier. Han hävdar dessutom att han har både vänsterpartiet och miljöpartiet med sig (vilket båda förnekar).

Första gången verkade det som om han – ett bottenrekord i dåligt självförtroende hos en socialdemokratisk ledning i Sverige – vore rädd för att blandas ihop med sverigedemokraterna, eller inte kunna hantera Jimmie Åkesson i en debatt om denne inte stod på andra sidan studion. Nu, när han väcker bojkottfrågan till liv igen, inger Juholt intrycket att han faktiskt inte kan skilja viktigt från oviktigt, och att han inte litar på att väljarna kan det heller.

Det börjar bli läge att på allvar fråga sig vilka rådgivare som omger Juholt, när det knappt går en dag utan nya strul kring hans uttalanden och påståenden. Existerar rådgivarna, och har de något inflytande på sin ledare, borde de:

(1) uppmana honom att skilja viktigt från oviktigt, välja sina strider och skippa fåniga konspirationsteorier som får de redan (men allt färre) frälsta att jubla, men alla andra att skaka på huvudena, och som bara ökar tvivlet på om han är sitt uppdrag vuxen.

(2) inte underskatta tv-tittarnas omdöme, perspektiv och förmåga att till eget tänkande. Frånkänner han dem kapaciteten att skilja substans från ytligt trams, kan det lätt tolkas som att han betraktar medborgare i allmänhet med samma misstro.

(3) ta debatten och helt enkelt vinna den, överraska och övertyga, suga åt sig strålkastarljuset, uppträda, tala och argumentera så att ingen bryr sig om vem som står var och bredvid vem i studion.

Det sista är lättare sagt än gjort, men den oppositionsledare som inte känner sig redo för en sådan utmaning, som inte knappt kan bärga sig att anta den, som i stället fastnar i småsaker och låsningar bortom varje rimlig prioritering av tid och prestige, är knappast lämpad för uppdraget.

Jag har ända sedan han valdes till partiledare hört till dem som menat att Juholt kan visa sig bli en mycket svårare utmanare för Fredrik Reinfeldt än många tror. Och jag har varit övertygad om att han skulle bli en bättre, mognare och friare politiker, efter hyresersättningsturbulensen, om han satt kvar och redde ut stormen.

Det finns något i hans sätt att resonera, när han slutar söka stryka hejarklacken medhårs, och tänker lite friare, som är osminkat, sympatiskt och intressant. Han har en jordnära, praktisk, orädd kommunpolitiker i sig som han borde plocka fram oftare. En Juholt som bejakade den sidan av sin politiska framtoning skulle kunna bilda en intressant kontrast – båda typerna behövs – till andra nya partiledare/språkrör som Annie Lööf och Gustav Fridolin, som direkt i unga år kliver längst fram på den nationella mediescenen, till synes färdigstöpta och färdigformulerade från början.

Men för att Juholt ska kunna vända socialdemokratins nedgång krävs att han vågar vara obekväm inåt, utmana gamla beteendemönster, söka upp väljarna hellre än partifunktionärerna. Fredrik Reinfeldt lyckades vid sitt tillträde vända upp och ned på en hel del gamla föreställningar om moderat politik – men inom ramen för en klassisk konservatism.

Juholt har potential att åstadkomma något motsvarande för socialdemokratin. Han skulle kunna bryta mönstren, dumpa fördummande retorik, ge upp inaktuella fiendebilder, vrida och bända fram helt nya frågeställningar, problemformuleringar och perspektiv i debatten som inte förljuget drömmer sig tillbaka till 50-talet, utan som tar sitt avstamp i dagens verklighet – som för hela idédebatten framåt, inte söker släpa den decennier bakåt i tiden.

Mona Sahlin försökte, med krisinsikt, inleda en sådan självkritisk omprövning inom socialdemokratin, men fick inte tillräckligt internt stöd – delvis för att opinionssiffrorna var så höga ändå. Kanske är Juholts problem nu det omvända. Förra mandatperiodens tillförsikt att allt skall förbli vid det gamla har ersatts av panik och interna utrensningsförsök. Rummen börjar tömmas.

Kanske är de som inte låter sina identiteter slukas upp helt av Partiet och vi-och-dem-ruset, utan håller dörrar på glänt till världen utanför, på väg att förlora i inflytande. Allt medan en kärna finns kvar som drömmer om att allt ska kunna bli som det varit, och som i förlorade väljarna ser förrädare som har fräckheten att ge stöd åt andra partier. Ett moment 22 är på väg att uppstå: går det för bra dör självkritiken ut, går det för dåligt dör den också ut. Klarar Juholt att bryta det mönstret?

Juholts start som oppositionsledare har – till den slutsatsen kommer allt fler utanför den kärna som alltid har en sekteristisk automatpilot inställd på lovsång – varit under all kritik och en stor besvikelse. Och den kritiken har inte ett dyft med hyror eller kvitton, eller med låga opinionssiffror, att göra, utan med frånvaron av konsekvens, eftertanke och träffsäkerhet i uttalanden och utspel, med den oberäkneliga fladdrigheten i ställningstaganden och med bristen på fingertoppskänsla.

Det är inte över för Juholt ännu. Men är det något som krävs för att han ska kunna återvinna företroende, är det att han tar alla chanser att förknippas med politik igen, men sakfrågor, idéer och samhällsanalyser, med nya ansatser mot missförhållanden i samtiden som förvaltaralliansen inte orkar ta sig an. Men bortom tröttsamma fiendebilder, omtuggad 90-talsretorik och interna ritualer.

Jag börjar dock misstänka att Juholt inte vill, att han är på väg att bli en ledare som gör sitt parti lyckligt genom att krympa det, genom att tala till de dogmatiska, som inte orkar hålla en folkrörelsebredd.

Då har vi en regeringschef som vill representera allmänintresset, som varnar för visioner och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som kämpar för att hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr. Det finns anledning att känna viss oro inför valrörelsen 2014.