Det här är jag, det där är du, det här är vi

Av , , Bli först att kommentera 8

Under 2012 måste vi bli bättre på att diskutera frågor rörande internet, den tekniska utvecklingen, integritet och övervakning utifrån principer och värderingar. FRA-lagarnas ja till massavlyssning är exempel på hur annars godtycke och tidsanda helt tar över. Om bland annat det handlar den här lördagskrönikan.

Nu tar mina krönikor, och därmed den här bloggen, ett uppehåll över jul och nyår. Jag ber att få tacka för uppmuntran, reaktioner och tips under året, och önska alla läsare god jul och gott nytt år.

————————————————–

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Det blir så väldigt tyst när dammluckan är stängd. Tystnad – då är vi vansinnigt rädda att missa något. Paniken växer.
Vad gör vi nu liksom? Borde vi inte ”göra något”? Snabbt börjar det krypa i kroppen.

Bruset, slamret, känslan av att det trycks på knappar och vrids på vred någonstans, att en apparat dras i gång, invaggar däremot till trygghet.

Skönt, någon ”agerar”, då kan vi slappna av. Fast vi innerst inne vet att den totala tryggheten är omöjlig att uppnå, och att drömmen om den kan föra rakt in i det totalitära. Men där är vi ju inte ännu, så varför ta risken att inte vidta en åtgärd till.

I veckan kom alliansregeringen och socialdemokraterna överens om att även säkerhetspolisen och rikskriminalen i framtiden ska kunna beställa signalspaning från FRA. Lagändringen ska träda i kraft redan under nästa år. Det är ett djupt olyckligt beslut, och ett svek mot tidigare besked. De farhågor som framfördes för tre år sedan om att avlyssningen skulle utvidgas på precis det godtyckliga sätt som nu sker, bekräftas.

PO Ågren, aktuell med den läsvärda skriften ”69 teser om internet”, skrev på VK:s kultursida den 19/6 2008, om faran för detta slags ändamålsglidning:

”Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.”

Det tog bara några år, så kom den första stora utvidgningen av FRA-beslutet. Och därmed går det åter att konstatera: Finns det inga grundläggande principer som avgör var gränser dras, så går det inte att lita på någon gränsdragning i längden. Då tar godtycke, tidsanda, slentrian, lobbyintressen, rädslor, historielöshet och fördomar över. På få områden är det så uppenbart som när det gäller personlig integritet, övervakning och avlyssning i samhället.

Det är därför det är så viktigt att invända i tid, att ställa de grundläggande frågorna, att tvinga fram de principiella diskussionerna, direkt när det börjar gläntas på dammluckan. För det är så väldigt mycket lättare att öppna den där luckan lite till, bara en gnutta, och en gnutta till, än att stänga den igen. De flesta har redan börjat vänja sig vid att den glappar hur som helst.

Slår man inte fast, utifrån djupare värderingar än rent pragmatiska överväganden, vad som är acceptabelt och vad som inte är det, kan beslut landa lite var som helst.
Den personliga integriteten kan hållas helig i några enstaka, kanske perifera fall, men ändå bli dörrmatta i det stora hela.

Saknas vägledande principer kommer gränserna att förskjutas kontinuerligt, eftersom det finns kortsiktiga nyttoargument för det mesta som har med insamling av information och kontroll att göra.

Det förrädiska med rena nyttoargument är att de gör sken av att vara de enda som finns. De viftar dramatiskt bara med ena handen och låtsas att målkonflikter inte existerar, att invändningar är abstrakt hårklyveri utan koppling till verkligheten.
Eftersom motargumenten vanligtvis är av principiell karaktär, och kräver några ord fler, ett par resonemang extra, en blick lyft över kontrollbehovet, går bluffen ofta hem.

Kanske förklarar det varför det nästan alltid är lättare att vinna stöd för ytterligare övervakningsåtgärder – för säkerhets skull – än för ett långsiktigt värn av en privatsfär som något viktigt i sig.

Integritetsfrågan är inte ny, men som dagspolitiskt tema har dess betydelse ökat i takt med den tekniska utvecklingen. I bakgrunden lurar alltid avvägningen: integritet och frihet kontra yttre säkerhet och kontroll.

Under 2011 har den arabiska våren påmint om vad frihet på internet betyder i praktiken när diktaturer söker krossa uppror. Samtidigt som fasansfulla terrordåd, framför allt det i Norge, brutalt påmint om den andra aspekten, betydelsen av ett förebyggande, säkerhetspolitiskt arbete för att värna demokratin i fria samhällen.
Det är inga lätta avvägningar. Men vad demokratiska krafter borde enas om, är att det öppna, fria samhället aldrig kan skyddas om man från början överger dess grundprinciper.

De politiska partierna är högt kompetenta och instinktsäkra i klassiska frågor som jobb, skola, vård och omsorg. På de områdena kan de snabbt sätta sig in i utredningar, förslag och utspel utifrån en tradition av idéarbete och praktiska erfarenheter. De har insikter om var gränserna går, hur grundvärderingarna måste se ut. När det gäller den nya digitala utvecklingen är instinkterna svagare, känslan för principer sviker.

Att inte försöka lyfta på varje strå i höstacken, att acceptera att det finns en sfär bortom kontroll, förknippas felaktigt med likgiltighet och svaghet. Ingen, mycket på grund av medielogiken, vill efteråt behöva svara på frågan varför ingen ”gjorde något”.
Då blir det säkrare att vidta alla möjliga åtgärder, utan urval, än att förklara varför de ofta gör mer skada än nytta, eller inte gör någon nytta i jämförelse med rättssäkrare metoder.

Det är ju inte så att det saknas kontrollåtgärder, detaljregler och övervakning i samhället. Vi accepterar – på mycket goda grunder – sådana inskränkningar i vår frihet varje dag. Men genom FRA-lagarnas ja till massavlyssning passeras en principiell gräns som borde vara absolut.

Det blir tyst när dammluckan stängs. Paniken växer. Men den lägger sig igen. Och sedan kommer lugnet, insikten att det går ändå, att kontrollen, förtröstan och kraften inombords ofta betyder långt mer än alla yttre kontrollåtgärder som vi vidtar för säkerhets skull. Vi behöver inte veta allt, för att se klart.

Men den snabba tekniska utvecklingen väcker fler frågor än så. Överhuvudtaget är det påtagligt hur de flesta av oss famlar när det gäller att söka förstå de pågående förändringarna, de flesta positiva, några mer problematiska, utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Internetjättarnas växande makt, företag som Google, Apple och Facebook, uppmärksammas, men på grund av deras produkters stora förtjänster med en viss naivitet när det gäller faran för maktkoncentration.
Den globala finansoron har diskuterats utifrån aspekten att komplexa dataprogram får allt större betydelse för den blixtsnabba finanshandeln, nästan ett slags egenliv, bortom mänsklig kontroll.

Internets långsiktiga påverkan på utbildning, kultur, det demokratiska samtalet och sociala mönster i uppkopplade samhällen går bara att gissa om.
2012 lär fortsätta att ställa sådana frågor på sin spets. Vi måste bli bättre på att diskutera dem utifrån principer och värderingar

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Så mycket bättre – när politiker sjunger varandras sånger

Av , , Bli först att kommentera 6

Om "Så mycket bättre", fast i politiken, handlar den här lite mer lättsamma torsdagskrönikan, med teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens papperstidning.

——————————————————-

Vem är Laleh och vem är E-Type?

It’s not a wonder to me that he recorded my songs but rather that he recorded so few of them because they were all his.
(Bob Dylan om Jimi Hendrix)

För inbitna fans kan det låta som en hädelse – men många artisters låtar är faktiskt bättre när andra sjunger dem. När någon sliter, rycker och drar lite i dem, eller rensar upp i dem och kollar vad som finns bakom effekter och maner; tillför röst och hållning som inte fanns där från början, förvandlar dem utan att förgöra dem.

De mest osannolika kombinationer kan visa sig vara precis vad doktorn borde ha ordinerat. När Laleh tar sig an en E-Type-låt, behandlar den som något som är på blodigt allvar och skapar ett av årets ögonblick i tv. Eller när Martin Eriksson ger sig på Mikael Wiehes Titanic och förvandlar den till några minuters Volksbühne-karneval, och det känns som en lättnad att låten befrias från stelnat monumentgips.

Ibland kan en hel genre bli så söndersjungen att den av ren barmhärtighet borde stoppas i karantän ett tag. Och så plötsligt lyfter någon den ur ett gammalt sammanhang, in i ett nytt.

Sedan finns det många artister som är intressantare när de berikar andras material, än kämpar på med sitt eget, som inte riktigt håller måttet.

Ibland brukar politik liknas vid en Idol-tävling. Men politik påminner ofta mer om ”Så mycket bättre”. Redan etablerade artister som ömsesidigt, från vecka till vecka, tolkar varandras låtar, med nya betoningar, tempon och arrangemang. Den politiska historien består i huvudsak av begåvade covers.

Om det hade funnits en politikens motsvarighet till Så mycket bättre hade Per-Albin Hansson varit given i dess Hall of Fame. Hans folkhemsmetafor hade andra formulerat långt tidigare. Bildspråket var konservativt till sitt ursprung. Men Per-Albin Hansson tog över det, omtolkade det, förde det in i en ny tid och gjorde det till sitt.

Bertil Ohlins socialliberala slogan ”det glömda Sverige” tittade i sin tur bakom kulissen på folkhemsscenografin. Göran Perssons lansering av det gröna folkhemmet var ett försök att lyfta miljöpartiets perspektiv upp från lilla scenens enaktare till stora scenens bredare produktioner.

Miljöpartiet försöker nu, i det som inleddes under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, och som Åsa Romson och Gustav Fridolin knutit an till, hävda att de är bäst i klassen på gamla liberala slagdängor.

Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik är medvetet genomströmmad av klassisk arbetarrörelseretorik.

Gudrun Schyman försökte byta kommunism mot feminism som profilfråga för vänsterpartiet – och snart tävlade alla rakt över det politiska fältet om att vara bäst på jämställdhet.

De nya moderaternas ord om arbetslinje, allmänintresset och ansvar för statsfinanserna är Reinfeldts och Borgs medvetna nytolkningar av gamla socialdemokratiska trumfkort.

Mönstret går igen i alla demokratier. Angela Merkel i Tyskland framhöll när hon blev förbundskansler socialdemokraten Willy Brandt som en förebild. USA:s president Barack Obama bekände under sin förra valkampanj respekt för Ronald Reagan. Tony Blairs framgångsformel i Storbritannien var att ta upp Margaret Thatchers populäraste teman och omtolka dem till Nya Labour.

Så där kan man hålla på i oändlighet, och betrakta hur politiker och partier nytolkar varandras teman, överger sin egna gamla och snappar upp nya, som i sin tur tas upp av andra. Det är i huvudsak positivt. Så utvecklas samhället successivt, byggt på erfarenheter. Då och då kommer gräsliga vantolkningar och dystra epoker – man kan subjektivt rangordna politiska epoker precis som musikaliska – men över tid blir det vanligtvis bättre än det var tidigare.

…Det går inte att översätta poesi, brukar man säga. Något, en atmosfär, en myriad av nyanser, går ohjälpligt förlorat när försök görs. Poesi kan bara nytolkas på andra språk, men egentligen handlar det då om ett nytt verk. Det ligger mycket i det. Politik är mer prosa i det avseendet.

En bra tolkning måste vara både respektfull och respektlös mot originalet. När ett parti eller en gruppering förlorar greppet om en genre eller ett speciellt tema, och andra tar över och tolkar dem bättre, utlöser det alltid bitterhet och sjövilda anklagelser från deras sida som trodde att de hade monopol på frågorna. Ensamrätten till en sakfråga, till en tolkning, blir viktigare än dess innehåll. Väljarna brukar inte vara nådiga mot sådana anspråk.

Partier/rörelser som ägnar mer energi åt att odla sina fiendebilder än sina kontakter med det omgivande samhället stagnerar oundvikligen. Partier/rörelser som söker sin identitet genom att definiera vilka som inte är välkomna att delta snarare än vilka som är välkomna får det svårt.

Ibland är den bästa politiska insatsen som en pågående jazzimprovisation, kompetent och med tydliga teman, återkommande rytmer, men särpräglad utan notställ och omöjlig att nytolka i efterhand. Ibland slutar sådana improvisationer bara i kaos.

Men det går inte i all evighet att bara omtolka gamla melodier. Då och då, förr eller senare, måste nytt material skapas, nya originalverk, som bryter ett mönster, som anger en ny riktning.

…En av teatervärldens klichéer är att en skådespelare måste ”bottna i sin roll”. Det måste inte skådespelaren alls. Han eller hon kan tänka på vad som måste handlas på Ica på vägen hem och ändå göra en lysande föreställning. För det finns ingen sann rolltolkning, som kan prickas av i facit. Men en politisk makthavare, som också fattar konkreta beslut, måste bottna någorlunda i vad han eller hon själv säger, för att den demokratiska debatten ska fungera. Det gäller, i politiken, både nytolkningar och originalverk.
De som uppfattas göra det, brukar få väljarnas förtroende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Jippi – det blev inget fiasko

Av , , 1 kommentar 4

Var klimattoppmötet i Durban en framgång eller ett misslyckande? Den största framgången var att ett fiasko undveks. I övrigt var slutresultatet magert och vagt. En liten krönikekommentar.

Loriot som citeras nedan, bör kanske tilläggas, var en legendarisk tysk tv-komiker, med en ställning ungefär som Hasse och Tage i Sverige.

——————————————————

Jippi – det blev inget fiasko

”Politik”, sa den nyligen avlidne tyske komikern Loriot en gång, ”betyder, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i. Jag kan sammanfatta min politiska ståndpunkt i några korta ord: För det första det som säger sig självt under förutsättning att, för det andra, och det är vad vi är skyldiga våra väljare, för det tredje det koncentrerade innehållet som kärnpunkt i ett framtidsinriktat partiprogram. ”

Orättvist som generell beskrivning, men stundom träffande.

Ett historiskt toppmöte, betraktat på samma sätt, är när deltagarna är eniga om att det föreligger något som under omständigheterna går att definiera som något annat än oenighet, och därför kan beskrivas som motsatsen till det man borde ha undvikit, alltså oenighet, om man bara hade kunnat bli överens, fast man nu lyckades, eftersom man gemensamt beslutat att fortsätta tala med varandra om vad enigheten skulle kunna bestå i, senare.

Klimattoppmötet i Durban var, i det avseendet, historiskt. Man enades om en arbetsprocess med sikte på ett nytt klimatavtal 2015, som ska ha fått full effekt 2020. Störst förhoppningar knyts till att även USA, Indien och Kina anslutit sig till färdplanen, vilket med rätta kan beskrivas som en framgång för EU, som varit pådrivande.

Men fyra år är mycket lång tid i en fråga som kan förändras snabbt av inrikespolitiska händelser och opinionsskiften i enskilda länder. Och det kostar inget för länder att förbinda sig att fortsätta samtala om ett framtida avtal.

De största utsläppsländerna ville undvika att framstå som sabotörer av förhandlingarna, så de gick med på något som inte förbinder dem till särskilt mycket alls. Någon garanti för att en uppgörelse blir av till 2015 är det inte. Och för varje år går värdefull tid förlorad.

Mötet i Durban kan alltså bara beskrivas som en framgång, om man betraktar det mot bakgrund av de mycket låga förväntningar som fanns.

Det slutade inte med ett fiasko och mynnade inte i djup oenighet. Till överenskommelser om nya bindande uppgörelser kring utsläppsminskningar, som en fortsättning och utvidgning av Kyotoprotokollet, är vägen trots det fortsatt snårig.
Även kring genomförandet av de andra åtgärder som man enats om – exempelvis den gröna klimatfonden – förblir mycket oklart.

Ända firas den magra och vaga överenskommelsen som något historiskt i officiella bulletiner. Det dras en lättnadens suck både här och var. Sveriges miljöminister Lena Ek kommenterade spontant förhandlingsresultatet med orden: ”Det är helt underbart, detta vågade jag inte hoppas på.”

Ibland kan ett jubel mer handla om att ett fiasko uteblivit än om att en framgång uppnåtts.

Men ett klimattoppmöte, bör vi kanske lära oss, är framgångsrikt när, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Svik inte pojkarna i Umeås jämställdhetsarbete

Av , , 8 kommentarer 13

Umeå kommuns projekt med feministiskt självförsvar för flickor som en del i det viktiga jämställdhetsarbetet är ämnet för den här krönikan. Jag kritiserar ur ett genusperspektiv att pojkarna, enligt jämställdhetsutskottets uttalanden, ska stängas ute i det projektet, att det ses som något som bara berör flickor. Jag hoppas att det är ett slarvigt misstag som rättas till i det fortsatta arbetet, så att ingen sådan mossig och stereotyp könsuppdelning bejakas.

——————————————–

Svik inte pojkarna i Umeås jämställdhetsarbete

Jämställdhetsutskottet i Umeå kommun ställer nu krav på nämnderna att skolor och kommunala verksamheter ska genomföra de tidigare beslutade satsningarna på utbildning i feministiskt självförsvar.

”Feministiskt självförsvar”, skriver utskottet i ett pressmeddelande, ”är ett samlingsnamn på aktiviteter som syftar till att stärka flickors självbild, lära dem att sätta gränser verbalt och med kroppsspråk stå upp för sin egen person. Detta sker både genom samtal och genom att man tränar att agera i olika situationer.”

”Det handlar”, säger kommunalrådet och ordföranden i utskottet Tamara Spiric (V) ”om att stärka individen, att lära sig att ta plats och få kunskap om sina rättigheter och hur man kan gå tillväga för att inte hamna i en situation där man utsätts för våld.”

Men pojkarna då?

Det är utmärkt, vad projektet syftar till. Även om begreppet självförsvar är problematiskt i sammanhanget och öppnar för missförstånd, så är inriktningen att på olika sätt stötta barn och ungdomar till stärkt självbild, större handlingstrygghet och förmåga att sätta gränser i speciella situationer rätt och riktig.

Men pojkarna, hör de inte hemma i den delen av jämställdhetsarbetet? Har de inte rätt till samma stöd och utveckling, som flickor? Ska det här arbetet ske utifrån en stereotyp könsuppdelning, som ju är själva roten till det onda? Då är det inte utmärkt längre, utan mycket olyckligt och slarvigt.

Sigvard Åström på Teg sammanfattar det bra i en insändare i dagens tidning (sid 80), om jämställdhetsutskottets misstag:

”Jag tror att många pojkar skulle behöva stärka sin självbild, lära sig att sätta gränser och stå upp för sin person. Jag vet att jag skulle ha behövt det när jag var pojke.”

Redan det faktum att en feministisk satsning i skolan begränsas till bara flickor är obegripligt, och förhoppningsvis bara en slarvig försummelse från jämställdhetsutskottets sida, som snarast rättas till. Annars blir det något av en parodi på genusanalys. För arbetet för feminism och jämställdhet handlar inte om kvinnor och flickor, utan om alla i samhället. Perspektivet måste omfatta män och pojkar i precis samma utsträckning, och kan inte bygga på den filmiska föreställningen om kamp mellan könen, eller på uppfattningen att en pojke är ett problem i sig.

Varför ska den hjälp som handlar om att stärka individens självbild, att lära sig att ta plats, få kunskap om sina rättigheter och hur man kan gå tillväga i utsatta situationer reduceras till bara flickor? Vad har alla utsatta, rädda, osäkra pojkar, som skulle behöva stöttning i precis samma utsträckning som flickor, gjort för ont för att svikas och ignoreras? Varför räknas inte deras erfarenheter, problem och närvaro i en sådan satsning?

Alla insatser för att synliggöra flickor, och motverka traditionella maktstrukturer i klassrummen och i samhället är av största vikt, har redan gett stora resultat och måste fullföljas. Vi lever i ett samhälle som fortfarande är starkt präglat av könsorättvisor när det gäller politisk makt, inflytande i näringslivet, resurser, inkomster och människors ställning på arbetsmarknaden. Sexismen finns ständigt närvarande, får svåra följder och grundläggs tidigt.

Men ett feministiskt jämställdhetsarbete i skolan får inte fastna i tron att insatser i första hand ska gälla kvinnor och flickor. Det är ett gammalt misstag. Insatserna måste alltid i första hand omfatta både pojkar och flickor. För det som ofta glöms bort i jämställdhetsdebatten är att inte bara flickor, utan i lika hög grad pojkar, lider under könsstereotyperna.

Även pojkar förvägras möjligheter till självförverkligande och fri utveckling, på grund av könsnormer, och tvingas in i strukturer och mönster. Pojkars våld mot pojkar är ett stort och förtiget område i just det här sammanhanget, som borde analyseras ur ett genusperspektiv med samma självklarhet som våldet mot flickor.

Även om, eller kanske just därför att, genusvetenskapens akademiska institutioner ibland har drag av navelskådande ovilja mot dem som inte håller sig till renläriga, politiska vänsterståndpunkter – de flesta av oss andra är inte särskilt välkomna där – så är det viktigt att ur ett liberalt perspektiv försvara det ifrågasatta genusperspektivet, både som vetenskaplig och politisk utgångspunkt. Det är i grunden liberalt och individualistiskt, och kommer att stimulera mycket värdefull forskning framöver.

Allra viktigast är kanske genusperspektivet i skolornas arbete. Tvärtemot den kritik som ofta framförs kommer det över tid få en efterlängtad befriande verkan på skolgårdar och i undervisning, befriande för både flickor och pojkar, när det tillämpas på ett genomtänkt sätt och fler erfarenheter samlas. Redan i dag är medvetenheten långt större än den var för tjugo år sedan.

Men det arbetet måste omfatta alla, och det får inte bli en ursäkt för att återlansera unkna könsstereotyper och kollektivistisk särbehandling under falsk flagg.

Därför får insatserna i skolan för att motverka gamla könsstrukturer inte slå över i ett osynliggörande, ett avfärdande eller ett fördomsfullt skuldbeläggande av oskyldiga pojkar.

Det finns massor av pojkar som lider precis lika mycket som flickor under könsrollstvång och otrygghet av olika slag, förväntningar på hur de ska vara, vad de ska acceptera, vilka intressen de ska ha och hur de ska uttrycka eller inte uttrycka känslor, berätta om upplevelser och förhålla sig till andra. Både pojkar och flickor måste befrias från stereotyperna som tvingas på dem utifrån, och trakasserier och hierarkier som följer på dem.

Men allt för ofta får utsatta pojkar i dag signalen från vuxenvärlden att deras otrygghet, sorger och rädslor inte räknas, att de av (för dem teoretiska) historiska skäl inte har någon anledning att klaga, att de borde ha dåligt samvete från början, att de är en del av problemet, på grund av att de är pojkar. Så växer könsstereotypa tabun fram, igen.

Det är ett svek på samma sätt som det traditionella nedtryckandet av flickor. Att det nu tenderar att vara pojkar i allt högre utsträckning som har det svårt i skolan och halkar efter, är ett varningstecken. De bortglömda, övergivna, redan avskrivna killarna är ett av de växande samhällsproblemen.

Man kan inte bekämpa förtryckande könsstrukturer genom att bejaka uppfattningar om att killar och tjejer bör hållas isär i insatser och pedagogik. Det är ett sluttande plan – där missriktade insatser snarare förstärker könsuppdelningen i samhället.

Det är utmärkt att Umeå jobbar aktivt med jämställdhetsfrågan i skolan och föreningslivet. Men svik inte pojkarna i det arbetet. Underkänn inte deras erfarenheter och utsatthet. Stäng dem inte ute. Bekämpa könsstereotyperna – bejaka dem inte.

8 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Världssamfundet på väg mot ett nytt misslyckande i klimatfrågan?

Av , , 1 kommentar 3

Klimattoppmötet i Durban, och klimatfrågan förändrade ställning i debatten de senaste åren, är ämnet för den här torsdagskrönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

Så här skrev jag själv för två år sedan, inför Köpenhamn.

———————————————————-

Världssamfundet på väg mot ett nytt misslyckande?

”Något av det mest konstanta i människans natur är hennes anpassningsförmåga. Hon blev ju specialisten på icke-specialisering; det har klarat henne genom många skiften. Hon har nått dit hon nått genom att vara rörligast bland varelser i en natur, där inget är statiskt, där allt är förändring, förnyelse, evolution. Men inte heller människans anpassningsförmåga är obegränsad. Kroppens kemi har inte ändrats sedan vi steg ner från träden, de djupare instinkterna och behoven knappast heller. Blir förändringarna omkring oss alltför snabba, kommer vi allt svårare i otakt med naturens rytm. Det finns en gräns, om än tänjbar, utöver vilken inte heller viljestyrkan kan inrätta sig efter den oavlåtliga accelerationen.”

Rolf Edberg i Vid trädets fot, 1971

Klimatdebatten kokade månaderna inför toppmötet i Köpenhamn 2009. Nu, under det pågående toppmötet i Durban, är det ingen risk att bränna fingret när man mäter temperaturen i klimatfrågan. Det var det inte i Cancun förra året heller. När det räknas som en optimistisk prognos från en förhandling att det möjligen kan gå att nå enighet om hur de fortsatta förhandlingarna ska organiseras, förstår man att stämningen är resignerad.

Delvis, det bör sägas, var nog upphetsningen lite för stor i klimatdebatten för några år sedan. Det utlöste överdrivna reaktioner, uppskruvade förväntningar och lätt hysteriska stämningar som förvred perspektiven. Bakslag och motreaktioner följer när febern lägger sig igen. Spekulativa och överdrivna undergångsscenarier, en oförmåga att skilja mellan stort och smått, spelade förnekarna av klimathotet rakt i händerna. Det får en avtrubbande effekt.

Och som ofta sker försökte många med andra dystopiska, intoleranta, vanligtvis någon form av socialistiska, agendor ta monopol även på klimatfrågan och diskvalificera engagemang som hade andra, mer optimistiska utgångspunkter. Då tröttnar många.

Klimatfrågan har tidvis drabbats av samma vanföreställning som hela miljöfrågan – och jämställdhetsfrågan också för den delen – lidit av, nämligen den enfaldiga tron att det bara handlar om att vara för eller mot en målsättning.
Men att någon har ett miljöengagemang säger väldigt lite om var den personen står politiskt.

För eller emot kärnkraft? Vindkraft? Biobränslen? Lagring av koldioxid? Utsläppsrätter? Socialism? Marknadsekonomi? Tillväxt? Teknikutveckling? Protektionism? Frihandel? Urbanisering? Listan över tvistefrågor mellan miljövänner kan göras lång. Klimatengagemanget i sig ger inte så många ledtrådar om den praktiska politiken, eftersom miljöaspekter på beslut inte kan förpassas ut till någon isolerad periferi.

Miljöperspektivet måste finnas med hela tiden, men ger inga givna svar. Klimatfrågan upphäver inte den politiska debattens normala regler och målkonflikter, utan är lika svår som andra. Bara sekterister tror sig ha monopol på engagemang och god vilja.

Men det som gör klimathotet speciellt jämfört med många andra politiska utmaningar är dels att frågan är så global som någon fråga kan bli och dels att det är tveksam om det faktiskt går att tala om något nämnvärt, globalt engagemang på de högsta politiska nivåerna.

Trots en jämförelsevis överväldigande vetenskaplig grundval för antagandet om det globala klimathotets existens och allvar, har världssamfundet väldigt svårt att ens på allvar komma överens om målsättningen att sänka utsläppen av växthusgaser.

”Människan har alltid levt i en förändringarnas värld. Som levande väsen är människan deltagare i den stora evolutionsprocessen. Det är ändå inte de genetiska förändringarna vi tänker på när vi talar om förändringarnas värld, utan de miljömässiga. Förändringarna kan bero på naturkrafternas eget spel, t.ex. klimatförändringar. Som regel sker dessa förändringar i en längre tidsskala. De miljöförändringar som i vår tid framstår som samhällsproblem, har sin fjärmare eller närmare förklaring i människans ständigt växande förmåga att ändra naturmiljön.”
Olav Gjaerevoll i essän ”Resurser och ekologi” i antologin Vårt hotade hem, 1982

Klimatförändringarna hotar att föra med sig ett gradvist förtätande och fördjupande av lokala väder- och miljökatastrofer över tid, med svårartade konsekvenser för människors livsmiljöer och livsbetingelser på sårbara platser i världen.

Men inte ens om de mest grundläggande åtaganden som krävs, lyckas toppmötena nå enighet. I slutändan handlar det om att för många av de länder som står för de största utsläppen lurpassar på varandra, i föreställningen att en klimatomställning till förnyelsebar tillväxt är för dyr. Det är inte bara cyniskt, utan också självdestruktivt och kortsiktigt.

Det har inte saknats framsteg på de senaste toppmötena: uppgörelser har gjorts om skydd av skogar, fondlösningar för finansiering av åtgärder i fattiga länder, modeller för utveckling och spridning av tekniska innovationer. Men någon uppföljning till Kyotoprotokollet från 1997, vars bindande inslag löper ut 2012, har inte kommit till stånd. Det lär inte ske i Durban heller, då EU är tämligen ensamt bland de stora aktörerna att verkligen driva på.

Och även om mycket bör göras på nationella nivåer, och inom EU, för att visa vägen – åtgärder som kommer att löna sig långsiktigt – så räcker det inte.

”För varje avtal som tecknas på internationell nivå, ökar uppmärksamheten och incitamenten för att agera nationellt. För varje framgångsrik nationell åtgärd, ökar benägenheten hos länderna att acceptera krav på att minska sina utsläpp. Länderna märker att det är möjligt och inte till närmelsevis så skadligt för ekonomin med klimatåtgärder som många befarar. För att varje nationell åtgärd ska få maximal effekt, måste i sin tur de internationella institutionerna vara kapabla att underlätta för marknader att kopplas samman och för framgångsrika exempel att exporteras.”
Ur ”En guide till Durbanmötet" utgiven av tankesmedjan Fores.

Klimatfrågan är inte politiskt het längre. Det borde den vara. Och vi bör se den nödvändiga omställningen som en möjlighet.
 

1 kommentar
Etiketter: ,

Är du klumpig får du skylla dig själv

Av , , 2 kommentarer 8

Pennalism och mobbning i skolan, och oacceptabla skuldbelägganden av offren är ämnet för den här lördagskrönikan, som även diskuterar det här med gymnastik i skolan och sambandet mellan kroppskänsla och självkänsla.

Jag kritiserar idén att mer gymnastik skulle vara ett sätt att lösa mobbningsproblem, eftersom det bygger på tanken att offren är dem som måste förändras eller förändra sig, och eftersom gymnastiktimmarna i skolan ofta varit de allra värsta för dem som haft plågoandar och råkat ut för våld, hot och trakasserier.

Samtidigt argumenterar jag för att något intressant skulle kunna uppstå i den humanistiska skärningspunkten mellan gymnastik, teater, hemkunskap och hantverk – om alla dessa ämnen förändrades och utvecklades. Inte minst teater är ett underskattat ämne, som borde vara vanligare på grundskolenivå, men som också har sina egna utestängande ritualer och attityder.

——————————————-

Är du klumpig får du skylla dig själv

Maffians järnhårda lagar om tystnad gäller i barnens värld. Om den terror som rasar på skolgårdar och lekplatser vet de vuxna ingenting. De har glömt innebörden av åtbörder och beteenden, de ser tortyren med rosafärgade glasögon – de små rustibussarna leker och rasar! Eller de vill ingenting se.”
(Ur Livets Ax, av Sven Delblanc)

Vittnesmålen och skolinspektionens rapport om förekomsten av pennalism, våld, övergrepp och förtryck på internatskolan Lundsberg, som uppmärksammats i medierna senaste veckan, är hjärtskärande. Att internatskolor är mycket problematiska när det gäller just pennalism mellan äldre och yngre elever är inget nytt.

Ett samband mellan internatsformen i sig och sådana missförhållanden föreligger tveklöst, och kräver stora förebyggande insatser från skolledningarnas sida. Väldigt lite tyder på att den insikten funnits eller finns i tillräcklig omfattning på Lundsbergskolan.

Även efter att kritiken nått offentligheten har skolledningen taggarna utåt, tonar ned problem och angriper budbärarna. I en kommentar till Svenska Dagbladet säger en av styrelseledamöterna i stiftelsen som står bakom skolan att ingen mobbning förekommer och att exempelvis fenomenet ”tarmbrottning” mellan äldre och yngre elever skedde med ”glimten i ögat” och att det handlade om kärvänliga klappar.

Det följer alltså ett gammalt mönster från tidigare uppmärksammade mobbningsfall i svenska skolor – oavsett form: skolledningar som slår ifrån sig, säger sig ha gjort allt de kunnat och så småningom börjar övergå till att misstänkliggöra dem som berättar om plågeriet.
Det räcker nu.
De skolor vars ledningar är mer upprörda över att pennalism påtalas än att den förekommer bör bommas igen, sedan kan de ha hur mäktiga uppbackare de vill.

Men oförmågan att förstå och erkänna problemen med mobbning i svenska skolor är långt större än så, och är inte begränsat till enskilda fall. Gång på gång görs utspel och rapporteras om händelser som visar att många har svårt att hamna rätt.

Ett exempel kom i veckan när Dagens Nyheter rapporterade om en ny studie från Karolinska institutet som menar att barn med sämre motorik och svårigheter i gymnastiken löper större risk att utsättas för mobbning, och att extra gymnastiklektioner för dessa barn kan vara ett sätt att skydda dem.

Det kan låta logiskt, men är i själva verket ett livsfarligt resonemang.

Jag ogillar väldigt starkt attityden bakom denna koppling, att diskutera våld och övergrepp i skolan med utgångspunkten att det är de drabbade som måste reformeras. Samhället måste sluta närma sig trakasserier med attityden att det är offren som utgör problemet och bör förändras så att de slutar åsamka sig och skolor problem genom att bli mobbade.

Med all respekt för idrottslärarnas arbete, mödor och ambitioner, och med allt erkännande av hur idrottsämnet utvecklats genom åren, så är det ett ofrånkomligt faktum att gymnastiken under många decennier varit en mardröm för barn som mobbats. Där har det varit som värst, strax innan, under och strax efter idrottsundervisningen. Det är talande att det är den stund även i vanliga skolor när en internatstruktur ligger närmast.

Mer gymnastik i skolan med utgångspunkten att klumpiga barn måste förbättra sin fysiska förmåga för att slippa trakasserier låter som en mardröm för alla mobbningsoffer, ett svek från en vuxenvärld som inte orkar ta ställning. Ännu mer utsatthet, ännu mer osäkerhet, ännu mer magont, ännu mindre frirum, ännu fler sår för livet. Och om något barn helt enkelt har svårare för sig fysiskt, oavsett alla gymnastiktimmar i världen – vad drar skolan för slutsatser då, att mobbning är oundviklig?

Generationers eländiga erfarenheter från gymnastikhallarnas och omklädningsrummens förnedringar blir underkända och ignorerade i ett sådant resonemang. Nej! Det är ingen lösning på problemet med förföljelse och övergrepp. Föreställningen att mobbning är något som den som blir slagen har det största ansvaret att lösa är en avgrundslära som inte ska ges ett lillfinger.
Mer gymnastik med argumentet att det ska motverka mobbning, är helt enkelt att skuldbelägga offren.

***

Men med det sagt: även om det finns en sedan decennier uppdämd bitterhet mot gymnastikämnet och hyckleriet kring dess välsignelse i Sverige, ska man förstås akta sig för att likställa hur det har varit med vad det skulle kunna bli. Det är gymnastikämnet som ritual, inte gymnastiken i sig, som är problemet. För om man släpper kopplingen till just mobbning, ligger det givetvis mycket i betoningen av sambandet mellan kroppskänsla och självförtroende.

Att lära känna sin kropp, bli trygg i rörelser och hållning, öva upp kontroll och fysisk uttrycksförmåga, hitta konstruktiva, kreativa fysiska sätt att få utlopp för energi och frustration – allt är viktigt för barns självkänsla, sociala utveckling och intellektuella inlärningsförmåga.

En modern, lyhörd och individuellt anpassad gymnastikundervisning i skolan, med ämnet breddat så att alla kan känna sig hemma i det och med en självkritisk hållning till allt som varit fel, skulle kunna få en berikande funktion av nytt slag.

Ett annat, bortglömt ämne som skulle kunna få samma betydelse, även som förberedelse för alla tänkbara framtida yrkesroller och sociala utmaningar, är teater. Alla grundskoleelever borde få större vägledning i teater, performance och praktiskt retorik. En kunskapsskola inser vikten av teaterövningar. Också på teatrala färdigheter grundar sig makthierarkier och handlingsfrihet i ett samhälle.

För den som vill lära sig interagera med andra, förmedla nyanser i rummet, stå på sig i och förstå en situation kan teaterövningar vara sensationellt utvecklande. Även de måste givetvis frigöras – i det fallet från den tvångsmässiga, pseudoradikala, snäva och självgoda politisering och det förakt för oliktänkande som i dag gör teatervärlden utestängande och ointressant för många.

I den humanistiska skärningspunkten mellan gymnastik, teater, hemkunskap och hantverk kan skolan spela en långt större roll för barns och ungdomars utveckling – sambandet mellan tanke och hållning, mellan själ och kropp – än den gjort och gör. Låt gymnastik- och teaterpedagogiken mötas och tillsammans lyfta sig över sina historiska arv.

Mobbning och trakasserier i skolan, däremot, måste bekämpas på andra sätt, i osviklig solidaritet med offren, inte i ett skuldbeläggande av dem som slås och förföljs.

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

En västerbottning blir landshövding i Stockholm

Av , , 2 kommentarer 4

Jag hörde Chris Heister hålla ett tal häromåret, när hon i en bisats tvekade om huruvida hon som relativt nyinflyttad i länet hade rätt att riktigt kalla sig västerbottning. I en paus efteråt argumenterade jag för att hon inte bara har rätt, utan i sin roll också en plikt, att kalla sig västerbottning.
Det är viktigt att markera den principen i en region som ska präglas av en öppen, välkomnande attityd: alla som lever och verkar här, infödda eller inflyttade, är västerbottningar.

När Chris Heister blev utnämnd till ny landshövding för fyra år sedan, en moderat från Stockholm med inte enbart nyanserade eller positiva uppfattningar om norra Sverige med i bagaget, var det nog en och annan som förhöll sig skeptisk. Säkert grymtades det bland dem som hellre hade sett en politiker i slutskedet av sin karriär med djupa partirötter i länet, brett regionalt kontaktnät och en syn på Västerbotten formad sedan decennier, som landshövding. Någon som hade kunnat fördjupa gamla hjulspår.

Tvivlarna har fått fel. Det är ibland bättre när landshövdingar hämtas lite utifrån och inte har alltför starka bindningar i det aktuella länet. Chris Heister har utvecklats till en av Västerbottens främsta och mest uppskattade landshövdingar någonsin. En förklaring är att hon kom hit med öppna ögon och skaffade sig intryck av länet i dag, inte gick in i rollen med alla svar redan formulerade. Hon har lyckats tillföra nya perspektiv, optimism och effektiva kontakter utanför länet, samtidigt som hon ödmjukt satt sig in i regionens egna förutsättningar.
Hon har bidragit till att vidga Västerbottens självbild, och åren i Västerbotten har vidgat hennes egen syn på Sverige och det svenska samhället – perspektiv hon givetvis tar med sig till det nya uppdraget.

Det var en stockholmare som utsågs till landshövding i Västerbotten för fyra år sedan. Det är en västerbottning som nu utsetts till landshövding i Stockholm.

2 kommentarer
Etiketter: , ,