Travsporten som speglar historien och samtiden är ämnet för den här torsdagskrönikan, med anledning av V75-tävlingarna på Umåker på lördag. Som vanligt med snitsig teckning av Niklas Eriksson på temat i papperstidningen.

Det här blir sista krönikan på några veckor för min del, semesterpaus på bloggen också alltså.

------------------------------------------------

Umåker, drömmar och drama

Det började på de frusna sjöarna, i blek vintersol.

Hästarnas andedräkter ångande i kapp med åskådarnas; rop, skratt och någon svordom, det omisskännliga ljudet i landskapet av dussintals hovar som mullrar fram, krängande, oslipade stilar som skulle ge moderna tränare – Sören Nordins andliga arvtagare – sömnlösa nätter. Och så någon pålle med ren, effektiv, poff-poff-poff-aktion, i överlägsen ledning och före sin tid.

För över ett sekel sedan började generationers samlade, kluriga, kärleksfulla och även hårdhänta hästkunnande från arbetet i skog och på åker tillämpas i alltmer organiserade kapplöpningar. Prestigen, var så säkra, sprutade ur öronen på inblandade, när människor samlades för att titta på. Hästens roll var på väg att omvandlas från arbete till tävlan och fritid.

Travtävlingarna på svenska vintersjöar, säkert utdömda av en del konservativt sinnade – åsikten att det gamla var gott nog och det nya aldrig bör prövas, har alltid haft företrädare – förebådade och symboliserade ett kommande skifte från en hästkultur till en annan. Travsporten växte fram parallellt med andra samhällsförändringar i industrialismens spår i växande städer och på en landsbygd i omvandling. För en del som flyttat från byarna till jobben i städerna blev travbanan även en påminnelse om ett ursprung.

Travets historia har många enskilda banbrytare, lätta att identifiera i efterhand: de geniala hästkarlarna, de sluga hästhandlarna, de stormrika investerarna och de skarpsynta entreprenörerna/organisatörerna. Men överlägset störst betydelse för travets modernisering och utveckling hade dess folkrörelsekaraktär, dess förankring i lokalsamhällena. Vardagstravet var elittravets förutsättning, inte tvärtom.

”I gårdarna runt morfars torpstuga i Backmo fanns det gott om arbetshästar. Någon enstaka ardenner, men mest grova nordsvenskar med obetydliga inslag av travstam. På kvällarna smög jag gärna in till en spilta i grannskapet. Hade vid det laget hunnit konstatera att hästarna var snälla och ofarliga djur, så jag kände mig trygg när jag satte mig i krubban för att komma så nära som möjligt. Där kunde jag sitta i timmer. Jag njöt i fulla drag av att bara titta på hästen, klappa den på huvuden, prata med den och lyssna på det trivsam knaprande ljudet när den tuggade hö.”
Stig H Johansson i ”Mitt spår”

Utan hästkulturen, det breda publikintresset och möjligheterna för människor att alltid identifiera sig med något av ekipagen, med ett öde och en story, hade travet aldrig blivit vad det blev i Sverige. Mer värt än någon reklamkampanj har insikten varit, från hembyn eller besöket på stallbacken – eller kanske från äventyret att själv ha ägt en häst – om hur mycket planering och slit, hur många besvikelser och nya tag och hur mycket sabla bondtur eller missröta det är som kulminerar på upploppet, varje tävlingsdag, varje lopp, året om.

”Oj, det är så mycket jobb och många bekymmer innan en häst ens kommer ut till start. Jag tror knappt att folk kan förstå det. Tänk sedan nästa steg, till att den finns med bakom startbilen när Kriteriet avgörs…Ja, herre gud…”
Timo Nurmos i Travrondens vinternummer, 2007

Jag är övertygad om att travet fortfarande står och fallet med sin folkrörelsekaraktär, sin förankring och närvaro i lokalsamhällena runt om i landet.
Drömmen att det går även för människor utan stora plånböcker att någon gång vara med på en häst, med enkel bakgrund och tränad i ett litet stall, som blir årgångens stjärna, är en överlevnadsfråga för travet.

Travsportens historia speglar viktiga aspekter av det moderna Sveriges framväxt, än i dag. Frågeställningarna i framtidsdebatten känns igen.
Det handlar om svårigheterna med att få publiken, allt äldre, att fortsätta komma till banorna, med de möjligheter som finns att spela via internet. Det handlar om dåliga förutsättningar för småägare, småtränare och mindre uppfödare att verka på rimliga villkor, om den tynande folkrörelsen.

Det handlar om jämställdhet. Könsfördelningen bland eliten är fortfarande pinsamt sned. Orsakerna är flera, men de som inte vill se att det finns en patriarkal struktur inom travsporten som missgynnar kvinnor som vill etablera sig som tränare eller kuskar, har stallbackens största skygglappar och fetaste öronproppar.

Det handlar, en annan ödesfråga för travets trovärdighet och förankring i det omgivande samhället, återkommande om djurskydd och djurvård, om kontroll, attityder och stränga regelverk, som alltid måste komma först och kring vilka kritiska frågor aldrig får viftas bort. För många av oss är det ett villkor för traventusiasm.

Det handlar om travtränarens nya roll, där uppgiften inte längre enbart är att träna häst, tjurigt och fåordigt i skogen, utan om att bjuda på ett helt upplevelse- och servicekoncept, uppdaterat till 2000-talets ekonomi.

”Det är så hårt, det är bara en liten procent som klarar sig ekonomiskt. Men de är så roade av att köra och träna hästar de här grabbarna och flickorna. Jag avrådde mina egna söner från det, å det bestämdaste. Men de tog sina studenter och sedan skulle de absolut köra hästar. Olle Goops son, Svanstedts son, Untersteiners son. Det går vidare i arv på många håll.”
Sören Nordin i en av sina sista intervjuer, 2007, i Aftonbladet

Det handlar om klyftor mellan stad och land, mellan storbanor och småbanor, om regionala prioriteringar. Det handlar om huruvida det viktigaste på längre sikt är antalet aktiva, publiksiffrorna eller de rena spelintäkterna, och hur de storheterna hänger ihop med varandra.
Travet fortsätter att spegla sin samtid.

Travsporten har utvecklats mycket de senaste decennierna, och är i flera avseenden mer tilltalande i dag än någonsin – men känslan i magen när det ropas ut till start, måste förbli sig lik.

När Maharajah, världsstjärnan som kämpat mot bjässarna i Paris under vintern, vänds upp till start på lördag i gulddivisionen kommer det att uppstå en alldeles speciell stämning bland publiken på Umåker, ett laddat sorl över besöket i Norrland.

Men för några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.
I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid.

Det finns rationellare spelformer, mer tidseffektiv underhållning och mindre komplicerade tävlingsnöjen, men det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. Travbanor, likt teatersalonger, är laddade av minnen från dramatiska ögonblick och emotionella urladdningar, lagrade genom åren.

När speakern ropar till start vaknar de till liv igen och hjärtat börjar bulta av gammal vana. Åk ut till Umåker på lördag och känn efter.

Alliansen förlorade en votering i riksdagen om smågrisar. I fortsättningen ska råda förbud mot kastrering av smågrisar utan bedövning. Utmärkt.

Göteborgs-Posten skriver på gp.se om att samhällsinformation som riktas till nyanlända flyktingar i Göteborg innehåller socialdemokratisk propaganda och vinklad historieskrivning. Osmakligt och oacceptabelt.

Turbulensen i Nordmaling är utgångspunkten för några reflektioner i den här lördagskrönikan, som också, mer allmängiltigt utan att syfta på just Nordmaling, tar upp problemet att småföretagare ofta är rädda för att överhuvudtaget synas i den politiska debatten.

--------------------------------------------------------------

Struligt i Nordmaling - och det förtigna småföretagarperspektivet

Den politiska turbulensen i Nordmaling fortsätter. När kommunalrådet Ulla-Maj Andersson nu flyttar ut sitt kontor från kommunhuset är det en uppseendeväckande åtgärd för att komma till rätta med en situation som för utomstående redan ter sig ohållbar.

Att kommunalrådet lämnat kommunhuset blir följden av den arbetsmiljöskrivelse från Previa som VK berättat om på nyhetsplats tidigare. I rapporten framfördes hård kritik mot kommunalrådets ledarstil, som enligt utredningen lett till kränkningar av och olämpligt beteende mot tjänstemän, och till allvarliga arbetsmiljöproblem för medarbetarna inom kommunförvaltningen.

När situationen är så illa att kommunalrådet inte längre kan jobba kvar i kommunhuset ter sig mycket bortom räddning. Det är i sådana här lägen nyckelpersoner runt omkring de närmast inblandade, i övrig kommunledning och i styrande partier, måste ta sitt ansvar, tala klarspråk med varandra och hitta rimliga lösningar för att inte en hel mandatperiod ska slösas bort i fortsatt turbulens, usel publicitet och hämmande motsättningar i ett mycket viktigt skede av Nordmalings utveckling.

Till sådana raka ryggar och ansvarskänsla när det gäller ska folkrörelsepartier värda namnet ha fostrat sina medlemmar, inte till hummanden och mumlanden in i det sista. Prestige, rädsla eller missriktad lojalitet får inte väga tyngre än skyldigheten att ta ansvar för att ge kommunen ett fungerande styre.

Det är så ibland, att personkemier, ledarstilar och speciella omständigheter kan få en kommunpolitisk situation att löpa amok. Rollen som ledande politiker är krävande och utmanande även på lokal nivå, och kräver självförtroende, hud och självkänsla utöver genomsnittet för att en ledning ska fungera, även för att undvika ett ämbetsmannavälde; något överskott på färgstarka personligheter beredda att ta på sig politiskt ansvar och med nerver att leda finns inte.

Därför behöver man inte fastna i partipolitik eller i fördömanden av någon enskild utmanande person när balansen i en ledarstil och ett uppträdande går förlorad, utan kan se nyktert och sakligt på saken; erkänna förtjänster och kvaliteter, men ändå konstatera när det inte längre fungerar, när personella förändringar måste göras eller åtminstone förberedas på lite sikt.

Det behöver inte ses som ett misslyckande eller hela sanningen, utan är politikens och livets gång, även lokalt, att var sak har sin tid och sitt ledarskap.
Spänningar, egenheter och laddningar som fungerade, eller gav både positiv och negativ energi åt kommunen under en period, kan i ett senare skede, under andra omständigheter, visa sig bli omöjliga. Politiken och folkrörelsedemokratin får inte då dränkas i prestige och låsningar där allt måste drivas till sin yttersta spets och bittra maktkamper innan lösningar kan hittas.

Situationen i Nordmaling är ohållbar. Det är inte längre att vänta eller begära att de närmast inblandade, föremålen för konflikten och kritiken, ska hitta lösningen. Andra måste nu resa sig upp, säga en del obekvämheter internt och ta ansvar. Kommunen behöver en politisk nystart.

******************************************

Tidigare i veckan kom också uppgifterna om att en annan politiker i Nordmaling ska ha hotat en företagare med kundbojkott om företagaren inte slutade att lägga sig i lokalpolitiken, uppgifter som politikern tillbakavisar som felaktiga, men som under alla omständigheter visar hur spänt läget är i kommunen. Uppgifterna har också en allmängiltig aspekt, oavsett vad som skett i just Nordmaling i det här fallet.

För orsaken till att företagare, framför allt småföretagare, i mindre kommuner, ogärna engagerar sig politiskt eller ens yttrar sig politiskt, är just rädslan för politiska repressalier från lokala makthavare eller andra negativa konsekvenser för verksamheten. Man vågar inte överhuvudtaget ta risken att bli förknippad med politik. Ibland kan farhågorna tyckas inbillade, men dessvärre visar de sig lika ofta vara berättigade.

Flåshurtigt pliktsocialistiskt färgade medieattityder mot småföretagare och privata entreprenörer som ett problem i samhället har också under decennier gjort små, lokala företagare mycket försiktiga i sina offentliga framträdanden, medan exempelvis storbolagens chefer och de stora fackliga organisationernas företrädare ohämmat, med mediernas aktiva stöd – och mot stora medlemsskarors vilja – haft tydliga politiska agendor respektive bejakat partipolitiska maktpositioner, ofta i grova fördömanden av oliktänkanden.

Det har fått till konsekvens att viktiga erfarenheter och vittnesmål om just ny- och småföretagarens vardag, problem och perspektiv - den lilla entreprenörens värld - inte kommit fram i den av centrala och storskaliga frågeställningar, storkapitalets och stofackets värld, dominerade politiska debatten. Så har regelkrånglet och byråkratibördan kunnat växa för de mindre företagen, eftersom allt för få fört deras talan, när de stora och mäktiga gjort upp i de bakre rummen.

Småföretagare är ännu i dag rädda för att delta i den politiska debatten. Tyvärr på goda grunder; de är sårbara, ensamma, har inga gigantiska intresseorganisationer i ryggen och har dåliga erfarenheter av mediers länge misstänkliggörande attityder till deras levebröd. Den rädslan är ett missförhållande värt att tala högre och oftare om.

*******************************

Jag ber att få önska alla läsare en trevlig helg och mycket choklad i påskäggen. Själv ska jag försöka lära mig virka ett nytt mönster i helgen. Det misslyckades kapitalt (sax fick hämtas för att lösa tjorvet) på skärtorsdagen, men skam den som ger sig...
 

Påsken, vårsolen och dubbla känslor hos många människor är ämnet för den här torsdagskrönikan, som vanligt med briljant teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

-------------------------------------

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

”Här är jag människa, här får jag vara det.”

Goethes Faust, utanför stadsporten, betraktar vårens ankomst – ”dalen grönskar av nyfött hopp. Den gamle vintern, vars makt han krossat, drog sig i skrovliga bergen opp” ­– och bybornas påskfirande. Det är en vacker skildring av ett ögonblicks harmoni; gripande eftersom stämningen är flyktig och inte alla given. Inför påsk kan det vara värt en tanke; att våren kan vara både befrielse och kval. Är det tabu att må taskigt, när påskäggen glänser i vårsolen? Och när hotar stressen att ordna harmoni att gå över styr?

Vårsolen ger energi. Det märks på människorna, ung som gammal, infödd som inflyttad, glad som sur, här uppe i norr där vintern är grymmast av årstiderna.

Det känns så i byarna, det känns så på stan, att människorna förändras lite, i stämning och steg, i ord och blick, när gruset ersätter snön, när skoveln byts mot krattan, när rädslan för brutna lårbenshalsar konkurreras ut av suckar över polleneländet i småpratet utanför livsmedelsaffären. 

Det känns så när overall-och-var- i-...-är-den-andra-vanten-stressen på dagis övergår i måste-hitta-gummistövlarna-och-regnbyxorna-oj-plask-stänk-struntsamma-för-sent-tålamod.

Det känns så när kvällspromenaden sker i uttrycksfull solnedgång istället för uttryckslöst mörker, när det knastrar vackert under cykeldäcken som morsekod om bättre tider, när korkade dubbdäcksregler avslöjar precis vilket avlångt land vi lever i.
Det känns så när rapporter om björnspår i gläntan inte längre möts med skepsis utan ändrade planer, när semesterresor till varmare land inte längre sker i bort till varje pris-flykt utan under ordnade former, när rökarna dröjer en stund extra framför universitetssjukhuset för första gången sedan svinnovembers ankomst med mörker och svårmod, när killen eller tjejen nere på bollplan kan drömma sig bortom förortens tak, med vindens sus som publikjubel i öronen.

Det känns så när färgerna, slitna och ovana, återvänder till de bleka, tappra färgernas Västerbotten, när isen bryter upp och kanotisterna tar över där skotrarna regerade, när det inte längre känns som en livslögn att äta glass på Rådhustorget.

Det känns så när statusraderna på Facebook och Twitter lämnar skrivbordsdunklet, blir mobila, spralliga och börjar susa från utomhus, när läsarkommentarerna på landets webbsidor hittar metaforer för en ny årstid.

Men att ljuset och värmen förstärker effekter, är på gott och ont. Med vårsolen tar bortförklaringarna slut. Är det sorgset, kaotiskt eller ensamt inombords, kan även det negativa och svåra förstärkas av årstiden. Och precis som julhelgen, kan även påskhelgen – laddad med förväntningar och normer om hur det ska vara, hur det ska ordnas, hur det ska s ut och kännas – vara en långt större börda än arbetslivets normer och krav.

Att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm, sjunger Robert Broberg. Är något fel innan hjälper ingen vårsol och ingen storhelg i världen.

”Det är något som inte är som det ska härinne. / Det är något skräckslaget som inte kan ta sig ut härifrån. / Det är någonting som har givit vika under mina fötter. / Det är någonting som har rämnat över mitt huvud. / Det är någonting som sitter vid min huvudgärd och hyperventilerar.”
Kristina Lugn, ur Hundstunden

Ensamheten – i skolan, på jobbet, i grannskapet eller på nätet, den nya digitala ensamhet som Anders Mildner skrev fint om i gårdagens Svenska Dagblad – kan bli starkare när det inte finns yttre kyla och mörker att kura i. För många fler än vi talar om är våren som för Knyttet: Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

Och helger som kombinerar religiös klangbotten – påsken med sitt intressanta skifte från långfredag till påsksöndag – och allt mer sekulära vanor, har olika betydelse för olika människor, eller föga betydelse alls. Det som passar en, behöver inte vara rätt för andra; det är mångfaldens frihet.

Påsken i vårsolens glans är en komplex, svår och vacker storhelg. Den ställer oss på prov, ibland med motstridiga känslor. Min tanke går till dem som undrar hur det kan kännas sorgesamt fast allting är så bra.

Veckans budgetdebatt i riksdagen och regeringens begynnande idélöshet, som döljs av oppositionens problem, är ämnet för den här lördagskrönikan.

----------------------------------------

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Det är när en regering övergår från att vara säkrare på vad den har velat än på vad den vill, som varningsklockorna börjar ringa. I veckans budgetdebatt i riksdagen kunde finansminister Anders Borg vila på lagrarna utan att riskera något.
Han är svensk mästare i att vila på lagrarna i sin retorik och få det att framstå som något lika självklart och majestätiskt som när lejonen sträcker ut sig efter jakt, gäspar och smälter bytet dagar i sträck i skuggan undan en gassande sol.

När dessutom det största oppositionspartiets nyvalde ekonomiska talesman, med ett otacksamt uppdrag att företräda en politik som inte lagts fast ännu, har som vanligaste replik att ”det får vi återkomma till” är det lätt för en populär, bevisat stresstålig och omdömesgill finansminister i en tuffande ekonomi att slicka sig om munnen och från skuggan under trädet övertyga om sin och kollegornas regeringsduglighet.

Men regeringen ska inte ta för givet att socialdemokraternas lealösa tillstånd kommer att vara särskilt länge till, eller att socialdemokraterna överhuvudtaget kommer att vara det oppositionsparti som bjuder svårast och tyngst motstånd under mandatperioden i de ekonomiska debatterna. Veckans budgetdebatt var den lättaste Anders Borg haft, och torde så, borde så, förbli.

Anders Borg har ett förtroendekapital och en ställning som få andra svenska efterkrigspolitiker haft, och det i en tid när förtroendet för politiker i allmänhet och för regeringen i synnerhet enligt SOM-institutets senaste mätning, är mycket högt även vid en historisk jämförelse.

En populär politisk ledare står alltid inför valet att bli samlare på eller investerare av sitt förtroendekapital. Av samlaren och investeraren gör investeraren mest nytta. Förr eller senare förflyktigas även höga opinionssiffror. Olycklig den som inte använde dem till något, riskerade dem för en övertygelse, satte dem på spel för något nödvändigt men svårt, något viktigt men omstritt. Och fanns där ingen övertygelse bakom, var siffrorna oförtjänta från början.

Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är än så länge mer samlare än investerare när det gäller sina unika förtroendekapital; och samlare av den där visserligen skickliga, men också pedantiskt putsande sorten, som drar ned gardinen för att inte samlingen ska utsättas för onödigt solljus.

Och faktum är att det är betydligt lättare för ett oppositionsparti att i början av en mandatperiod komma undan med otydliga besked om vad man vill, än för en regering som redan blivit omvald en gång. För Tommy Waidelichs dilemma – att företräda en politik vars långsiktiga inriktning och syften ingen har formulerat och kring vilken ingen intern enighet är i sikte – kommer under den här mandatperioden att bli även Anders Borgs dilemma, om inte alliansen förmår att erbjuda en samhällsanalys bortom förra mandatperiodens reformer och med bredare perspektiv än jobbskatteavdrag och arbetslinje.

De tre mindre allianspartierna har var för sig intressanta idéer om hur regeringen bör utvecklas framöver, men de spretar åt olika håll, två av dem är hårt pressade av svaga opinionssiffror och inte ens tillsammans är de nära att balansera upp moderaternas dominerande ställning hos väljarna. Därför är det med rätta på Reinfeldt och Borg de flesta spanar när det gäller regeringens övergripande avsikter. Och stilla vilar lejonen när de smälter maten.

Regeringens problem i den ekonomiska politiken är inte att den inte rusar iväg med symbolhandlingar som gör mer skada än nytta eller söker låtsas om att reformutrymmet är större än vad en ansvarsfull hushållning tillåter. Länge i den svenska debatten har handlingskraft och engagemang likställts med ökade utgifter och nya, byråkratiska detaljregleringar på låginkomsttagares, småföretagares och andra i det glömda Sveriges bekostnad. Anders Borg rusar inte iväg, när han talar i budgetdebatterna.

Men problemet, ett växande problem, en källa till tilltagande frustration och undran, är vad regeringen gör inom det reformutrymme som finns. Och då handlar det inte så mycket om exempelvis det femte jobbskatteavdraget i sig – ett vallöfte som infrias. Misstanken som gnager är snarare att den mest konkreta tanke statsministern och finansministern har inför fortsättningen inte är sänkta arbetsgivaravgifter, lättnader för småföretagen, höjda tak i socialförsäkringarna, korrigerade sjukförsäkringsnivåer, avskaffad värnskatt, en generell skattereform bort från lapptäckena, eller för den delen ökade investeringar i utbildning, energiomställning och infrastruktur, utan ett sjätte jobbskatteavdrag.

Revyförfattaren Urban Jönsson skrev på twitter skämtsamt att ”femte jobbskatteavdraget låter lite sovjetiskt på nått sätt. Som Skola nr 5 eller Produktionsenhet nr 13.” Det är den fara som regeringen löper om den inte ser upp: det som inledningsvis var nödvändiga och efterlängtade strukturreformer, riskerar, om de får uppföljare på uppföljare med allt svagare betydelse för utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden, att framstå som idélöshet och mekanisk upprepning.

Strategiska, nödvändiga och förutseende reformer som inte drivs på av akut nödläge, men som justerar missförhållanden, sker sällan i en stämning av allmän uppslutning, glada tillrop och omedelbart bifall. Men det hör till det politiska ansvaret att leda, tänka vidare även när ingen opinion kräver det, stimulera debatter, ge perspektiv, förutse och påminna om det angelägna men bortglömda.

Nytillträdda regeringar som inte vill riskera för mycket med hänvisning till vikten av återval, omvandlas lätt i regeringar som inte vill ta svårare debatter med hänvisning till att det faktum att de blivit omvalda visar att väljarna är nöjda. Det är regeringar som är bättre på att undvika fatala misstag än att möta långsiktiga problem.

Det är inte bara i kristider som en regerings prioriteringar prövas, utan även i lägen när reformutrymmet är stort. Alliansen borde utnyttja de goda tiderna och sitt starka politiska förtroendekapital för att lyssna på utredningsinstituten, tala med oppositionen och på allvar fördjupa sig i de stora frågorna om klimatet för småföretagande och investeringar i hela landet, behovet av breda, stabila uppgörelser om socialförsäkringarna, nytt skattesystem, välfärdens framtida finansiering under nya demografiska förutsättningar och omställningen till en förnyelsebar, ekologiskt hållbar tillväxtmodell.

Men man tar inte tag i de svåra utmaningarna längre, är inte internt överens och har inget annat val än att smälta gamla idéer en vända till. Och klockan tickar.

När konjunkturen vänder igen kan det vara för sent att lyfta blicken och ta i svåra frågor. Paradoxen just nu ser ut så: regeringen är starkare än någonsin, och svagare än någonsin, där den vilar under trädet.

För övrigt är det inte statens uppgift att sätta gemensamma medel på spel för att rädda enskilda stora fordonstillverkare som likt Saab gått med enorma förluster i decennier.

De miljarderna kommer jobben, välståndet, ingenjörskonsten, innovationerna, regionerna och välfärden bättre till del på andra sätt.

För femtio år sedan blev den sovjetiska kosmonauten Jurij Gagarin första människan i rymden. Om rymdkapplöpningen, dess bakgrund, syften, drömmar och betydelse, och vilka vår tids motsvarigheter kan tänkas bli, resonerar jag i några krönikerader nedan; med några bonuscitat och några fler rader här än vad som fick plats i morgondagens papperstidning, där dock Niklas Eriksson som vanligt på torsdagar bidrar med en skarpsinnig teckning.

------------------------------------------------------

Drömmen om kosmos och blicken för daggdroppen

" Stjärnskådandet måste vid sidan av läkekonsten ha varit den första ansatsen till vetenskap. De regelbundna växlingarna i månens faser från ny till nedan och stjärnskarornas vandring över natthimlen måste tidigt ha fyllt människan med undran och andakt."
(Rolf Edberg, 1982)

För femtio år sedan, 12:e april 1961, blev sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin den första människan i rymden, med ett varv i omloppsbana runt jorden som tog 108 minuter. Arkivbilderna har lockat till återblickar inte bara på Gagarins rymdfärd, utan på hela rymdkapplöpningen under 1960-talet, med den amerikanska månlandningen 1969 som höjdpunkt och kanske emotionell slutpunkt.

I återblickarna skimrar epoken av historiska bilder, berömda tal och banbrytande, vetenskapliga prestationer som förändrade människans syn på sig själv, sina gränser och sitt hem. Men det var en, om ordet tillåts, show mot cynisk bakgrund.
Rymdkapplöpningen mellan supermakterna leddes länge av Sovjetunionen, som 1957 blev först med en satellit i omloppsbana. Sovjetunionens försprång oroade USA och förstärkte en smygande, i efterhand påvisad som ogrundad, rädsla att USA höll på att bli frånsprungna militärt.

Det var en rädsla som John F Kennedy anspelade flitigt på i sin kampanj inför 1960-års presidentval. Tanken på en framtida sovjetisk, militär kontroll över rymden var ett vagt men uttalat amerikanskt mardrömsscenario. Nyheten om Gagarin tycktes bekräfta farhågorna.

Bara en dryg månad senare, den 25 maj 1961, höll Kennedy det tal till kongressen där han formulerade målsättningen att USA skulle sätta en människa på månen innan decenniets slut.

Kennedys talskrivare och nära medarbetare Ted Sorensen beskriver i sina memoarer några av de interna samtal som utspelade sig efter Gagarins omloppsfärd och som ledde fram till det nya beslutet. Konsensus rådde om att Sovjetunionens försprång i raketteknik var ointagligt i det korta perspektivet. Det gällde att hitta ett projekt där USA skulle kunna hävda sig ändå. Man spekulerade om att skicka en kapsel med två människor till rymden, att bygga ett rymdlaboratorium eller att skicka en obemannad farkost till månen, men avfärdade uppslagen.

Så föddes idén om att skicka en bemannad farkost till månen, ett projekt skriver Sorensen ”så stort, så komplext och så avlägset, krävande så många nya vetenskapliga och tekniska utvecklingar, komponenter och studier” att det kunde ge USA chansen att hinna ifatt och förbi Sovjetunionen.

Vem som tänkte tankarna först är inte det intressanta, utan godtyckligheten. Projektet blev månladdning, men hade kunnat bli något annat. Det viktiga var inte exakt vad som skulle göras, utan vilket intryck det skulle ge, att det skulle bräcka Sovjetunionen.

Vetenskapsmännen såg med viss avsmak på att sådana enorma summor skulle satsas på ett enskilt prestigeobjekt, när samma resurser fördelade på ett mer rationellt sätt skulle komma till långt större nytta. Men de insåg även, subtilt påminda av beslutsfattarna, att sådana resurser aldrig skulle ställas till förfogande om de inte kunde kopplas till militärintressen, spektakulära mål och nationell prestige.

Man hoppades att det med tiden skulle spilla över även till annan forskning, trots att det inte enligt normala mått mätt var en rimlig budgetprioritering.

Det finns en dubbelhet, en kvardröjande inre spänning, i jubileerna. Att människan for ut i rymden, och for till månen, hade inte med vetenskapliga landvinningar att göra - även om de flesta beslutsfattare säkerligen själva hoppades att den retorikens utfästelser skulle besannas - utan med säkerhetspolitiska överväganden. Det förstnämnda var motiveringar, det senare var motiv.

Det hindrar inte att de långsiktiga konsekvenserna blev mångdimensionella. Bilderna på jorden som ett litet, blåskimrande klot omgivet av ett väldigt universum, erfarenheterna från expeditionerna, känslan av att rymden plötsligt förvandlats från spekulation till resmål, att människans hemtrakt vidgats, hade stor psykologisk betydelse.

”Det här är personligt för mig, för när jag gick i junior high school var jag helt fängslad av rymdprogrammet, det fångade min fantasi. (...) En del av er vet att jag till och med skrev till NASA och frågade hur man kan bli en astronaut, och fick svaret att de inte antog kvinnor. Jag har levt länge nog för att se det förändras.”
Hillary Clinton

Rymdkapplöpningen var militär till sin plånbok, men dess hjärta hade fler kamrar och pumpade blod i fler än en riktning. De stimulerade ett nytt intresse för vetenskap och sådde frön till en ny insikt om globalt ansvar. Debatten om den sårbara jorden, om miljö och hållbarhet, tog ny fart i samma epok. Enbart en slump var det inte. Tidsandan fick något av det som Svenska akademin formulerade om Harry Martinsons författarskap, den fångade daggdroppen och speglade kosmos. Rymdfärderna både stärkte självförtroendet och ökade ödmjukheten.

”Under de allra sista åren har man börjat tala om ett tredje skede inom upptäckarhistorien, fjärranalysens: när information om jordytan kan förvärvas uppifrån, från ballonger och flygplan och under de sista årtiondena från raketer och framför allt från satelliter. Det utmärkande för detta skede skulle då vara kunskapsinhämtandet över stora sammanhängande ytor, till skillnad från det tidigare lineära, längs router. Karakteristiskt är vidare möjligheterna till global täckning och till ofta återkommande upprepning. (…) Kanske innebär fjärranalystekniken – i stället för att främst vara ett instrument för militära syften och hänsynslös exploatering – genom de ökade informationsmöjligheterna och öppenheten kring dem ett av de bästa redskapen i fredens tjänst.”
Gunnar Hoppe, Vetenskapsakademin, i forskarantologin ”Här här vi hemma. En antologi om modernt vetande” (red Edberg, Rolf), 1982

Men satsningarna skyndade också på en annan utveckling, som debattörer varnade för redan på sjuttiotalet och vars grundläggande frågeställningar och målkonflikter är högaktuella än i dag: storebrorssamhället i satellitövervakningens spår. Det storslagna rymmer alltid myntets båda sidor.

På 1960-talet blickade många upp mot månen som en ny kontinent, såg löften i stjärnorna och drömde om framtiden framför tv-bilderna från Apolloexpeditionerna. Vad blir motsvarande projekt för 2000-talet?

Rymdsatsningarna kommer att fortsätta förstås, nya rymdstationer att utvecklas, satellitanvändningen breddas, asteroider besökas; exklusiv rymdturism upp till en stunds tyngdlöshet är under utveckling. Och, jo, människor kommer att färdas till Mars också, och det kommer att beröra när de tv-bilderna förmedlas med fördröjning från den röda planeten.

”Allt svårfångat tar tid, det må gälla gravitationsströmmar eller signaler från andra civilisationer. I en kall rymd med åldersstigna strömmar av fotoner och gravitoner – troligen också av neutrinos – förblir vi ensamma med vårt öde, lika fjärran från atomkärnans innersta som från universums rand.”
Olof Rydbeck, professor i elektronfysik, i samma antologi.

Men hur universum än må stimulera fantasin, och även om sådana projekt kan få praktisk betydelse för mer handfasta frågor som energi- och resursförsörjning, lär det bli andra, mer jordnära framsteg som eggar mer nästa gång.

Kanske kommer de att ha med just energiförsörjning, förnyelsebar tillväxt och nya bränslelösningar för transporter på land att göra?

Eller kanske medverkar vi redan tillsammans i vår tids månlandning. De demokratiserande, frigörande möjligheter till kommunikation och kunskapsdelning som ny teknik, internet, datorer och mobila lösningar ger, grundlägger en frihetsrevolution, möjliggör fler frihetsrevolutioner, men förföljs också, hotas och missbrukas.

Det är stora perspektiv, banbrytande innovationer, och cynisk maktkamp i tanken. Vi drömmer inte passivt, utan utforskar själva. Vi är Gagarin i kapseln.

Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyheter om tillståndet i den svenska skolan, där den senaste delen handlar om Minervaskolan i Umeå, är utgångspunkten för den här krönikan.

Min syn på bildningsideal och lärande formulerade jag några rader om häromveckan i den här krönikan: Bildning, hantverk, frihet

-------------------------------------------------------

Plugg, jämlikhet och frigörelse

Maciej Zaremba har i flera artiklar på DN-kultur skrivit om tillståndet i den svenska skolan efter kommunaliseringen. Den senaste handlar om Minervaskolan i Umeå som positivt motexempel: ”En skolas kamp mot överheten”.

Vad är Minerva, skriver Zaremba, ”om inte just den skola som arbetarrörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket ... Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken. Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge.”

Lyfter man fram exempel på det bästa och det värsta som går att hitta är det lätt att överdramatisera en vardag där de flesta skolor inte är dramatiska åt något håll.
Men det har stor betydelse när en av landets mest ansedda journalister anlägger perspektiv som länge var tabubelagda.
Och när man läser en genomarbetad artikelserie med ovanlig integritet och skärpa, som man önskar att många ska läsa, är den påfallande ofta skriven av just Maciej Zaremba. Hans granskning av skolan är inget undantag; lättuggad för ingen, matnyttig för alla.

Den formar sig till en vidräkning med kommunaliseringen av skolan, godtyckligheten i dess spår, lärarutbildningarnas kvalitetsproblem, ointresset för elevernas arbetsmiljöer och den systematiska nedvärdering av bildningsideal, ämneskunskaper och lärarstatus som välsignats av pedagogiska makthavare med svagt stöd utanför sina institutioner.

För inget av detta är nytt för elever, lärare eller föräldrar. Kritiken mot tillståndet i den svenska skolan har funnits länge. De två senaste svenska riksdagsvalen har avgjorts med skolans problem som en utslagsgivande fråga.

De reformer som regeringen och utbildningsminister Jan Björklund genomfört på skolområdet – under motstånd från dem som inte velat få sina illusioner störda, men med brett, blocköverskridande stöd hos väljarna – tar sig an flera av de här missförhållandena. Inget tyder på annat än att även socialdemokraterna är på väg att acceptera kursändringen som riktig och brådskande. Bildningsskolan som en viktig faktor för jämlikhet och social frigörelse var en av arbetarrörelsens starka övertygelser. Rötterna finns där.

Men det tar lång tid innan reformer inom utbildningsväsendet får effekt och missförhållanden rättats till. Även regeringen famlar ibland. Att införa en lärarlegitimation efter skråväsendemodell är ogenomtänkt. Och flörten med avgiftssystem inom högre utbildning bör omedelbart avbrytas. Det finns stora problem inbyggda i friskolesystemet kring kvalitetsgranskning och betygssättning som regeringen inte tagit sig an på samma sätt, där oppositionen framför viktiga synpunkter. Därför vore det värdefullt med blocköverskridande uppgörelser som kan ge skolan långsiktig arbetsro.

Debatten om kommunala skolor vs friskolor är tröttsam. Den relevanta frågan är hur fler skolor där resultaten uteblir ska kunna lyftas på samma sätt som framgångsskolorna – kommunala som fristående; hur positiva erfarenheter ska kunna tas tillvara bättre.

Kan en samsyn växa fram kring moderna kunskapsideal och en uppvärdering av läraryrket, men även kring värdet av pedagogisk mångfald och livslångt lärande, vore mycket vunnet.

Sverige säger ja till ett EU-förslag om att flygpassagerares resor ska detaljregistreras i en databas i fem år, rapporterades i fredags. Regeringen och socialdemokraterna är överens.

Alliansen och socialdemokraterna fortsätter alltså att vara sorgligt opålitliga och hållningslösa i integritetsfrågor.

Länge var kärnkraftsförespråkare vana att identifieras som rationella medan kärnkraftsmotståndare sågs som emotionellt överväldigade. Nu vänder utvecklingen på rollerna. Att bygga ny kärnkraft framstår som flummigt jämfört med alternativen.

Det utlöser stress hos kärnkraftsanhängare som ser fakta glida dem ur händerna. Det blev tydligt i fredags när miljöpartiet föreslog att två reaktorer skulle stängas under mandatperioden. Ramaskrin från kärnkraftsnostalgikerna.

Men miljöpartiet har de bättre argumenten i frågan. Det är mer rationellt för klimatet och ekonomin att göra den realistiska omställningen till förnyelsebart direkt istället för att ta en dyrare, farligare och onödig omväg via ett sekel till med kärnkraft.

Avgångskraven mot Maud Olofsson, kampen om vem som ska bli hennes efterträdare, centerpartiets framtid, dumdryga Stockholmsperspektiv på landsbygden och det nya partilandskap som kan börja anas bortom dagens blockpolitik är ämnena för veckans lördagskrönika, här i en något längre version än i papperstidningen.

-----------------------------------------------------------------

Centerpartiets väg efter Maud Olofsson

Annat var det förr. Tage Erlander var partiledare för socialdemokraterna i 23 år (1946-1969). Bertil Ohlin, folkpartiet, satt också i 23 år (1944-1967). Jarl Hjalmarsson, dåvarande högerpartiet, i elva år (1950-1961). Gunnar Hedlund, centerpartiet, i 22 år (1949-1971). Hilding Hagberg, dåvarande Sveriges Kommunistiska parti, i tretton år (1951-1964)

I dagens politik är redan tio år som partiledare ett maraton få orkar fullfölja. En titt på företrädarna till dagens ledare för de traditionella riksdagspartierna visar att mycket har hänt: Mona Sahlin satt i fyra år, Lars Leijonborg satt i tio år, Bo Lundgren satt i fyra år, Lennart Daléus satt i tre år, Gudrun Schyman satt i tio år, Matz Hammarström satt som språkrör för Mp i två år och Lotta Nilsson Hedström som språkrör i tre år. Alf Svensson, KD, är undantaget med sina 31 år.

Av nuvarande partiledare har Maud Olofsson, centerpartiet, suttit längst, sedan 2001. Hon har lett sitt parti i tre riksdagsval. Att avgångskraven nu börjar komma är väntat. Deppiga opinionssiffror speedar upp processen. Jag har inte hört någon som tror att Maud Olofsson kommer att leda centerpartiet 2014. Frågan har ända sedan valet varit inte om utan när hon avgår. Nu har kampen om vem som ska efterträda henne inletts på allvar. Då kommer också ropen på avgång.

Maud Olofsson kan, det ska sägas först, gå nöjd, oavsett om hon går i år eller nästa år. Att partiet under hennes ledning vände vid avgrunden, utvecklade nya profilfrågor, gick framåt både 2002 och 2006 och tillsammans med övriga allianspartier fick regeringsförtroende av väljarna 2006 och 2010, gör att Olofsson kommer att räknas som en framgångsrik partiledare.

Hon har tagit obekväma debatter och utmanat etablissemang, retat gallfeber på en del, ofta på ett för svensk politik nyttigt sätt, men framför allt setts som en tillgång för sitt parti och för regeringen. Hon har lyft fram småföretagarperspektivet på ett envetet sätt. Det brukar utmärka politiker som åstadkommer något, att få gäspar.

Den "det var bättre förr"-kritik som kommer då och då från tidigare centerpartister brukar också påminna partiet om hur det hade kunnat låta och se ut om centerpartiet inte förändrats alls i början av 2000-talet – då partiet var i sin allvarligaste kris någonsin - och snarast få till effekt att stödet för Maud Olofsson stärks.

Men den epoken – räddning, förändring, regeringsmedverkan – är fullbordad, och i partiledarfrågor anser sig få partier ha råd eller ro att vara sentimentala.

Maud Olofssons ställning är svagare i dag än den var efter förra valet. Partiets identitetskris är lika allvarlig som den var när Maud Olofsson tillträdde. Det har mindre med hennes partiledarskap att göra än med det faktum att det inte finns långsiktig plats för fyra allianspartier.

Eftersom partiapparaterna får panik vid tanken på sammanslagningar, håller väljarna på att lösa det själva genom att föra över stöd från Kd och C till framför allt moderaterna. Då centerpartiet inte uppfattas ha fått tillräckligt genomslag i regeringen för exempelvis en profilfråga som småföretagandet, och tappat greppet om en annan profilfråga från 2006 som integriteten, blir partiets egenvärde svårare att urskilja för väljarna. Det som räddat folkpartiet från ett liknande öde är partiets helt dominerande ställning i utbildningsfrågor. Miljöpartiet är också en starkare konkurrent i dag än tidigare, vilket underminerar centerpartiets bas ytterligare.

Det har inte med någon konflikt mellan stad och landsbygd att göra, som ofta påstås. Liberala småföretagarfrågor, integritetsfrågor och miljöfrågor är förstås lika viktiga i Umeå som i Stockholm, i Vilhelmina som i Lund. Utmärkande för stora och växande partier är att de lyckas attrahera stöd i många olika miljöer samtidigt.

Sällan sägs så många generaliserande dumdrygheter från Stockholmskommentatorer som när de söker beskriva stad vs land-motsättningar inom centerpartiet eller socialdemokraterna. Senaste veckans analyser, även av Håkan Juholts bakgrund, har flödat över av den korkade föreställningen om väljare på landsbygden som konservativa och eftersläpande jämfört med liberala storstadsväljare som bryr sig om framtidsfrågor och idéutveckling.

Det är en myt som odlas både av liberaler och socialister, med olika bevekelsegrunder, men med dödgrävarvalsen gemensam. Dessvärre återkommer samma floskler även hos en del landsbygdsdebattörer, fast med omvänd värderingsskala. Tillsammans bildar de – fobi i Stockholm för resten av landet och förakt på landsbygden för storstäder – en sorgesam fördumning av debatten.

Just centerpartiet avkrävs ett ställningstagande som nästan inga andra partier: antingen landsbygd eller storstad (tolkat som antingen bromsklossar eller utveckling). Det är förstås nonsens, generaliseringar av det slaget överlever bara i en likriktad flabbjargong som inte störs av insikter.

Men andra än Maud Olofsson kommer att få ta sig an centerpartiets nya utmaningar. Att kraven på hennes avgång kommer en dryg månad innan det stora omvalet i Västra Götalandsregionen och Örebro, avslöjar dels en intern otålighet och dels att efterträdarfrågan inte är löst bakom kulisserna.

I veckan skrev IT- och regionministern Anna-Karin Hatt, under en tid utpekad av rykten som Maud Olofssons egen favorit till partiledarposten, en debattartikel i Dagens Nyheter om sin vilja att centerpartiet, i en idéhistoriskt svajig formulering, ska stå för en ”varm och grön socialliberalism” i kontrast till en “rå och kall” marknadsliberalism. Det antogs snabbt vara hennes indirekta ansökan till partiledarposten. Omedelbart svarade andra i partiet med krav på Maud Olofssons avgång, kombinerat med lovord för den andra tippade huvudkandidaten till att efterträda Olofsson, riksdagsledamoten Annie Johansson, som nog inte skulle kalla sig varm socialliberal, men gärna marknadsliberal.

Manegen krattad för spekulationer alltså.

Det skulle vara fräscht om centerpartiet gjorde som miljöpartiet, när nu Mikaela Valtersson fortsätter sin kandidatur som språkrör trots att valberedningen föreslog Åsa Romson, och släppte fram flera villiga kandidater till en kongress, låter dem deklarera vad de vill och lät omröstning avgöra.

Centerpartiets öde är intressant för alla aktörer i svensk politik, för det finns fler som hotar att bli utan plats när hela havet stormat färdigt. Men centerpartiet har också potential att spela en intressant roll i ett framtida partilandskap, just genom kombinationen av stad och land, när den träliga blockpolitiken brutits upp och den förlegade höger-vänster-skalan rostar som ett stickspår i traditionalisters förlegade retorik.

Centerpartiets perspektiv i småföretagarfrågor och positiva syn på landsbygden behövs i alliansen, för att regeringen inte ska tappa balansen. Partiets skeptiska syn på kärnkraften och inriktning på småskalighet skulle också kunna underlätta ett framtida, långsiktigt samarbete mellan delar av alliansen (fp och c) och miljöpartiet. Då tror jag inte att begrepp som socialliberal, marknadsliberal, nyliberal, gallstensliberal, Åsa Nisse-marxist eller vad ni vill, har stor relevans. Jag tror, trots att socialliberal är det begrepp jag själv identifierar mig med, att de håller på att spela ut sin roll. Det var 1900-talets språkbruk. Framgångspartier på 2000-talet måste bortom sådana låsningar och hitta nya allianser.

Strategier som är fixerade vid blockpolitiken, vid indelningar av världen utifrån förlegade, urvattnade begrepp kommer att misslyckas. 2000-talet hör andra samhällsanalyser till, som kombinerar olika perspektiv, nyckelbegrepp och frågeställningar på överraskande och intressanta sätt, relevanta för en ny tids frågeställningar.

Blir traditionalisterna i alla partier lite yra i mössan av kontakter och problemformuleringar är det ett tecken på att något spännande är i görningen. De nya moderaterna är delvis ett exempel på det, i en rörelse från sin kant, men identifierar sig liksom S för starkt med blockpolitiken. Det är de mindre partierna som kan viska bäst om framtiden.

Birgitta Ohlsson i folkpartiet, Gustav Fridolin i miljöpartiet och Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet är exempel på politiker med potential att utifrån sina olika utgångspunkter lösa upp stelnade mönster i partilandskapet framöver, genomföra rockader och överraska motståndare. Vem i centerpartiet har störst potential att göra det kommande år? Det är frågan centerpartisterna borde ställa sig när de söker ny partiledare. Att bara göra för få redan övertygade ännu mer övertygade är framför allt ett säkert sätt att göra dem ännu färre.

Botniabanans stora utmaning har inte med nya signalsystem att göra utan med hela regionprocessen - om det resonerar jag i den här krönikan, med några vägledande historiska citat som visar att många teman från förr går igen i debatten. Niklas Erikssons teckning stjäl som vanligt showen i papperstidningen.

Vetandets värld i P1 hade ett reportage i dag om den negativa Norrlandsbilden, där även jag medverkar på ett litet hörn mot slutet.

Här är några tidigare krönikor på temat:

Botniabanan är ett "på edra platser".

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

----------------------------------------------

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

”Jernvägar äro icke att anse blott såsom industriela företag. Man bör visserligen se till, att de lemna högsta möjliga afkastning, men ändamålet med deras anläggning (...) har icke varit, att man ville skaffa sig en lönande industri och en inkomstkälla, ehuru detta otvifvelaktigt framdeles blir förhållandet. De äro, med ett ord, icke bygda såsom industriel spekulation, utan i vida högre intressen. Man har påbegynt detta stora materiela företag, för att derigenom gifva ett kraftigt understöd åt nästan alla näringar, hålla oss i jemnbredd med andra nationer och lyfta oss till en ställning, der vi kunna med dem täfla i andlig och materiel utveckling.”
(Johan August Gripenstedt i ett tal inför andra kammaren 7 mars 1870 “angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande”.)

Existerar Botniabanan ännu? All pompa och ståt vid Östra station, och på de andra orterna längs sträckan, förra hösten – vad var det som invigdes av hedersgästerna? Stationsbyggnader och räls, i första hand; inte att fnysa åt. Men kanske ledde det tankarna fel, kanske lurade det till otålighet, när invigningen skedde med stora gester, innan testtrafiken hunnit ta fart. De ofrånkomliga tekniska barnsjukdomarna med signalsystemet ERTMS som nu råkar drabba Botniabanan för att systemet används här först, kan inte läggas banan i sig till last. Det hade inte sett annorlunda ut någon annanstans. Men som driftstrulet såg ut den inledande tiden hade det nog varit bättre både som erkänsla åt resenärerna och som markering av att testperioden faktiskt inte var avslutad, att erbjuda gratisresor första månaderna, något som exempelvis även regionrådet Erik Bergvist påpekat i efterhand.

För att det ligger räls på marken betyder i sig inte mycket. När debattörer på andra håll i landet, som av princip är emot större investeringar i norra Sverige – obygden, som de säger –  oavsett nytta, nu söker tecken på att Botniabanan ska bli ett fiasko så att Norrbotniabanan kan sänkas, kommer att utnyttja otåligheten för omedelbara slutsatser.

Att även inledande problem uppmärksammas är rätt och viktigt. Men problemen är, med tanke på projektets omfattning, relativt ointressanta för en bedömning av Botniabanan. Och börjar de användas som svepande argument, kopplas de till en förljugen bild av Norrland som en tärande belastning för resten av landet, finns inget skäl att jamsa med. För de verkliga utmaningarna är helt andra.
 

”Vid denna tid började en svår ekonomisk kris inträda i Sverige. Orsakerna voro bland annat dåliga konjunkturer för järn och skogsprodukter men allramest det omåttliga byggandet af enskilda järnvägar, som slukat alla penningetillgångar. Bankerna hade bundit sina kapitaler i dessa dåliga valutor  som icke kunde realiseras.”
(Sveriges förste statsminister Louis De Geer i sina Minnen, 1892.)
 

Historien visar att infrastrukturinvesteringar som görs med decennier eller sekel i blick inte kan betygsättas efter bara några månader eller år.

Botniabanan som projekt har aldrig handlat om bara räls genom landskapet. Botniabanan, som tillsammans med den gamla stambanan bildar ett  dubbelspår, handlar förstås om nya, snabbare och mer miljövänliga alternativ för befintliga transporter av gods och människor i nordliga transportkorridorer. Men i ännu högre grad handlar banan om regional utveckling; en regionförstoringsprocess på arbets- och bomarknaderna som ger bätre möjligheter för etablering, rekrytering och inflyttning längs banan. Att humankapitalet är Norrlands viktigaste utvecklingsfaktor, viktigare än naturresurser, är en insikt som ligger till grund för hela satsningen.   

”Ångermanland och de båda nordligaste länen beröras i hög grad av frågan om ostkustbanans utbyggande. Folkmängden i denna del av landet uppgår till 600 000. Den motsvarar Stockholms stads folkmängd och överträffar avsevärt Malmöhus läns invånarantal. (...) De norrländska städerna borde ha mycket gemensamt. Genom det sätt, varpå järnvägarna byggts och tidtabellen alltjämt utarbetas, äro emellertid förbindelserna mellan städerna på ömse sidor om Härnösand mycket bristfälliga. Man frågar sig, varför ostkustbanan alltjämt skall ha sin ändpunkt i Härnösand, när denna bana borde utsträckas åtminstone till Luleå men helst till Haparanda.”
Gustav Rosén i sina memoarer “I koja och residens”, 1943

Att det krånglar lite med ny teknik och att omställningen från andra transportsätt tar tid är inte mycket att haka upp sig på redan nu. Men Botniabanan har trots det allt kvar att bevisa. Det har inget med signalsystem att göra. Banan står och faller med regionprocessen.

EU:s krav att svenska ideella föreningar inte längre ska få vara momsbefriade är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Det finns alla skäl för regeringen att göra motstånd mot en sådan korkad förändring som skulle slå hårt mot det svenska föreningslivet på flera sätt. Kravet är också ett exempel på hur utrymmet för det ideella, spontana och privata snävas in i en slentrianmässig strävan efter övervakning, kontroll, bokföring och registrering av människor.

---------------------------------------------------------

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

”Emil Nordgren log och gned sina blanka byxknän.
– Ja, fasen vet, broder Thylén. Idealist. Om det finns någon verklig idealist? Fasen vet. Jag har just tänkt på detta. Sista tiden. Jag har ju haft gott om tid. Uppriktigt talat: det vete väl fasen.”
(Ur Parentation, av Björn-Erik Höijer, 1945)

Ibland behöver vi helt enkelt bara få vara i fred, som individer och privatpersoner, som små sociala gemenskaper, som anställda eller företagare, ibland som hela civilsamhällen, för att orka, vilja och kunna, för att känna lust och mening.

Vi måste få behålla något för oss själva; ett frirum, en sfär, något eget, för att vara beredda att våga och ta ansvar inför och tillsammans med andra, för att idas testa och misslyckas, för att överhuvudtaget få kraft att uppträda som medborgare bortom rösthandling, laglydighet och skatteplikt.

Tillåts vi inte pyssla, rusa iväg, lösa problem, försöka få igång något eller ta itu med saker på en gång, utan att direkt se direktiven, reglerna, stadgarna och föreskrifterna hagla över oss, så kommer vi att avstå. Och när föreskrifterna får ett egenliv och uppföljningen av hur de efterlevs blir ett självändamål, så fryser det i rören.

De obevakade rummen, undantagen, vrårna dit strålkastarna, mätredskapen, utmätarna och databaserna inte når är en förutsättning för det kreativa, skapande, ansvarstagande samhället. Har vi inte en dörr vi kan stänga om oss, en promenadstig som vi kan slappna av längs, en glänta som ingen vet om, en fritid som inte angår någon, blir det outhärdligt, dött och robotiserat. Det strikt genomlysta och rationella slutar som en förvriden, sjuk, förtryckt grimasch.

Överheter har alltid i historien haft ett begär att ha koll och insyn, för att kunna styra, straffa och röva med sig. Kanske har det funnits en naiv tro att med demokratins och rättssamhällets seger skulle staternas instinkt att snäva in de civila sfärerna upphöra eller bli per definition legitima. Den som fortfarande lever i den villfarelsen rekommenderas en väckarklocka.

Privatsfärerna krymper. De politiska anspråken på att få veta och registrera ökar. Gränserna för det upplevt acceptabla förskjuts åt fel håll. Och i de nya digitala miljöer där det fria civilsamhället växer fram pågår en kamp om vilka normer som ska gälla för privatsfär kontra övervakning, vars utgång får långsiktiga konsekvenser.

När politiken vill veta, mäta, kontrollera, redovisa, statistikföra och databehandla allt mer, när politiken vill samla in uppgifter för att vara säker på att inte glömma något, när principen blir att det är friheten från byråkrati och övervakning som måste motiveras, inte tvärtom, för kanske pågår något fuffens, då är vår frihet på flykt.
I dagarna har nyhetsflödet bjudit ytterligare ett exempel på politisk misstro mot gråzonerna och miljöerna där saker bara är, görs och sker, utan att det kontrolleras, redovisas och protokollförs. Det är egentligen inte en övervakningsfråga av vanligt slag.

Men även om frågan har flera aspekter, ett par principiella, ett par pragmatiska, jag återkommer till dem, tror jag att det kan vara nyttigt att se den ur ett integritetsperspektiv allra först.

Så här ligger det till, ni kanske redan har läst eller hört om det: EU vill tvinga små ideella föreningar i Sverige att redovisa och betala moms. I veckan kom EU-kommissionen med beskedet att även den svenska regeringens kompromissansökan om att ideella föreningar med mindre än en miljon i årsomsättning även fortsättningsvis ska vara momsbefriade avslås med hänvisning till unionens konkurrensregler.

Det är en löjlig motivering, som visar EU när det är som sämst. Det har vi EU-vänner ett extra ansvar att påpeka. Att vara för EU får aldrig vara liktydigt med att vara undergiven dumheter. Som om kaffe, bulle och varmkorv i föreningslivet skulle vara ett konkurrenshot mot affärsinriktade näringsidkare.

Skulle en sådan förändring bli verklighet vore det ett hårt slag mot det svenska föreningslivet, ekonomiskt, men inte minst organisatoriskt. Ökar den administrativa bördan och byråkratiska belastningen på de personer som tar på sig förtroendeuppdrag, blir det ännu svårare att locka människor till frivilligarbete i ideella organisationer.

Allt sådant krångel, all sådan formalism gör det mindre lockande för människor att engagera sig i det civila samhället och föreningslivet, och framför allt avskräcker det människor från att ta på sig fasta uppdrag. Och det kan få en negativ, förebyggande verkan, när föreningsaktiviteter inte ens blir av, för att byråkratin känns för jobbig och tar udden av lusten och glädjen. Krav på ekonomisk pappersexcersis är ett hinder som räcker halvvägs till himlen för frivilliginsatser på människor fritid.
Lägg er inte i sånt som ni inte har med att göra, borde vara det klara budskapet till EU-kommissionen.

Det civila samhället beskrivs ibland en kontinent mellan det individuella privatlivet och det offentliga. Töms den på liv, lust och spontana initiativ avstannar det mesta i samhället. EU har inga skäl att ge sig på ideella föreningar med hänvisning till konkurrensregler för näringsverksamhet. Finansminister Anders Borg sade på en presskonferens häromdagen att Sverige ska bestrida detta och driva frågan inom EU ”ända in i kaklet”.

Det är en lovvärd inställning som inte lär stöta på motstånd hos oppositionen. Det är en strid värd att ta. Låt oss hoppas att regeringen driver frågan hårt och inte, som i fallet med datalagringsdirektivet, börjar känna kakel medan den fortfarande befinner sig plaskande – och på väg åt fel håll – mitt i bassängen med många längder kvar.

Men jag tror också att vi ska vidga perspektivet och se hur den här frågan passar in i ett större perspektiv med ständiga nya, onödiga inskränkningar av de små fria rummen för ideella insatser, medborgarinitiativ och personlig integritet. Hur föds ansvar, tillit och idéer? Släck strålkastaren, sluta bokföra och skicka hem kontrollörerna ibland och ljuset kommer att stråla upp nerifrån istället, alldeles av sig självt, om människor får vara i fred en stund och bara göra, vara och leva; livets små stunder.