När ingen bryr sig, klämtar klockan

Av , , Bli först att kommentera 4

Kristdemokraternas situation inför helgens extra riksting är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————————————-

Från en mustig Erik XIV till ett laddat Oväder

Hertig Johan: Vad är det här för sällskap?
Nils G.: Det är kung Eriks hov!
Hertig Johan: Min syn är något skröplig, men jag tycker hovet ser något underligt ut. Är det inte trashankar med där?
Hertig Karl: Vår broder älskade icke småkonungar, men väl småfolk…
Hertig Johan: Ja, det var hans svaghet…
Hertig Karl: Eller hans styrka! Men din är att icke hålla löften!
Hertig Johan: Vad för löften?
Hertig Karl: Skulle icke vi dela tronen?
Hertig Johan: Det har jag aldrig hört talas om!
Hertig Karl: Du är en stor kältring!
Hertig Johan: Akta dig! Det finns många rum på Gripsholm…
Hertig Karl: Du känner till dem!
Hertig Johan: Inbördes kriget är lyktat; lugnet återställt och vi kunna gå en ny tid tillmötes med nyvaknat hopp om fred…
(Ur August Strindbergs Erik XIV)

Två av riksdagens partier verkar vilja bidra till det nyss inledda Strindbergsåret med egna nytolkande uppsättningar. Men om den ena orsakar publikrusning, har den andra svårt att väcka större intresse.

I skymundan av socialdemokraternas konvulsioner på stora scenen, med övertydliga sufflörviskningar och teatrala poser som ska synas ända till tredje raden, utspelar sig de här dagarna ett bittert, tajt och giftigt kammardrama i svensk politik som på sätt och vis kan få ännu större konsekvenser för valet 2014.

Sossarna har i dagarna sju bjudit på en mustig Erik XIV, med hela den klassiska rekvisitan och några legendariska, ålderstigna aktörer i överraskande biroller. Nu bjuder kristdemokraterna i helgen in till ett laddat, avskalat Oväder, på lilla scenen. Men intresset uteblir, publiken sviker.

När omgivningen rycker på axlarna, klämtar klockan på allvar. Det finns bara en sak som ett parti bör frukta mer än att tvingas genomgå en djup kris med tusen mediala strålkastare i nyllet, och det är att genomgå en djup kris utan att någon utomstående bryr sig.

På Kd:s riksting i Västerås i helgen kan det vara ett regeringspartis existens som står på spel, och därmed den sittande regeringens utsikter att bestå över nästa val i nuvarande konstellation.

Ett Kd som landar på 3,9 procent i valet 2014 vore alliansens valmatematiska mardröm. Sådant brukar utlösa den så kallade kamrat fyra procent-mekanismen i en blockpolitik. Men det finns en annan möjlighet också: att Kd i opinionsmätningarna blir så litet, till förmån för moderaterna, att övriga allianspartier inte behöver deras stöd längre för att behålla regeringsmakten.

När tvekande alliansväljare kommer till den slutsatsen börjar marken gunga under Kd. I kulisserna funderas det säkerligen här och var inom alliansen även på möjligheten att i osäkert läge byta ut Kd mot ett mer organiserat samarbete med Mp.

Kristdemokraterna kan alltså inte räkna med kamrat fyra procent 2014 med samma säkerhet längre. Partiet måste börja övertyga på egna meriter om sin relevans och funktion i svensk politik. Men det förutsätter – en parallell till socialdemokraterna – att partiet har en egen idé om vad det skulle kunna vara. Om det har man svårt att enas.

Louise: Det är icke bra att sitta för länge i gamla minnen.
Herrn: Hvarför inte det? När tid gått förbi, äro alla minnen vackra.
Louise: Men herrn kan lefva tjugu år till, och det blir för långt att sitta i minnen, som dock blekna, och kanske en vacker dag ändra färg.
(Ur August Strindbergs Oväder)

Kristdemokraterna är ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver.
I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av , inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar, utan som stannar i lösa pikar mot motståndare – alltifrån liberala ledarskribenter till kulturvänstern.

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom. Partiet hittar inte någon ledig plats, som väljarna upplever som relevant – och då hjälper det inte att Göran Hägglund är en sympatisk, kvick och duglig politiker. En partiledare för ett så litet parti bedöms inte frikopplad från partiets inre liv.

Nu har en öppen utmaning riktats mot Hägglund, från en falang som av allt att döma har sin kärna i partiets mer bokstavstroende falanger, som ogillar att partiet långsamt sökt lämna sitt dogmatiska ursprung och som i Mats Odell hittat en kandidat villig att bli upprorets ansikte utåt.

Skulle det upproret lyckas kan Kd göra sig omöjligt som samarbetspartner för andra och inleda sin egen upplösning.

Men även om Hägglund får fortsatt stöd kvarstår partiets grundläggande dilemma: det lyckas just nu inte övertyga tillräckligt många om att det vore ett problem om Kd åkte ur riksdagen, att det är oersättligt. Och den interna fejden lär inte öka väljarnas intresse. Klockan börjar klämta.

Konditorn: Jag tror ovädret har gått över.
Herrn: Det tycks verkligen ha klarnat, och då få vi månsken!
Brodern: Det var ett välsignat regn!
Konditorn: Alldeles härligt!
Herrn: Se där kommer lykttändarn, äntligen! Första lyktan! Nu är det höst. Det är vår årstid, gubbar! Det börjar skymma, men då kommer förståndet och lyser med blindlyktan, så man inte går villovägar.
Stäng fönsterna, och drag sen ner gardinerna, så få minnena gå och lägga sig att sova, i ro! Ålderdomens ro! Och i höst flyttar jag från det tysta huset.
(Ur Strindbergs Oväder)

Kd:s kammarspel är ett litet drama, som kan utlösa ett större 2014. Ovädret i pjäsen pågår inombords, när det förflutna hinner ifatt.  

För bövelen – inga experiment!

Av , , Bli först att kommentera 6

Stefan Löfven blir ny socialdemokratisk ledare efter en bedrövlig och sluten process. Men jag tror, trots det, att han är rätt person att leda socialdemokratin just nu, ett respektingivande namn med en tydlig profil som pragmatisk gråsosse. Med honom som oppositionsledare kan dynamiken förändras både mellan och inom blocken.

—————————————————-

För bövelen, inga experiment!

Bedrövlig process – men bra val

För bövelen, inga experiment nu, inget risktagande! Spegel, spegel på väggen där, säg vem som gråsossigast i VU är. Och skynda på.

Så torde det underliggande resonemanget ha gått när socialdemokraternas verkställande utskott till slut beslutade sig för att föreslå IF Metalls ordförande Stefan Löfven till ny partiledare.

Processen var sluten, jäktad och i största allmänhet ovärdig ett modernt parti. Socialdemokratins ledning har ingenting lärt av kritiken.Man ställer medlemmarna inför fullbordat faktum på nytt, utan att bearbeta några motsättningar, utan att stimulera någon diskussion om partiets identitet och roll på 2010-talet, utan att ta de djupa interna sprickorna på riktigt allvar, utan att ens snudda vid tanken på att diskutera politiska vägval först och namn sedan.

Det är tämligen bedrövligt att skåda, hur man nu söker kleta ett tjockt plåster över de infekterade såren, i stället för att ta itu med dem en gång för alla, i en öppen och ärlig process.

Men med det sagt, tror jag att valet av Löfven är så bra det kan bli under omständigheterna. Och han hade varit ett utmärkt alternativ även i en sundare beslutsprocess – även givet det faktum att han inte sitter i riksdagen, vilket kan bli ett samordningsproblem på längre sikt, när partiledarens och riksdagsföreträdarnas budskap, tonfall och antydningar ska koordineras.

Löfven är, det ska ses som ett positivt omdöme, så mycket odogmatisk gråsosse som det bara går. Det är, den interna uppslutningen i går till trots, inte okontroversiellt inom socialdemokratin, men förmodligen vad partiet behöver.

Man skulle även kunna kalla honom för en klassisk betong- och tillväxtsosse, på behörigt, också problematiskt, avstånd från exempelvis miljöpartiet. Han förefaller vara en traditionalist i mittfåran, för realistisk för vänstersocialism, för mycket fackföreningsmänniska för att kunna stämplas internt som alltför mycket av en förnyare.

Men sin pragmatiska läggning, sin erkända kompetens på viktiga områden som ekonomi och arbetsmarknad, sitt tydliga fokus på tillväxt och sin förankring i fackföreningsrörelsen har han en bakgrund och en framtoning lämplig för att dölja motsättningar som varit nära att helt slita sönder partiet. Han visade som Metallordförande i flera uppgörelser ansvarstagande och beslutsamhet under finanskrisen. Han är en varm Europavän med en positiv syn på det europeiska samarbetet, vilket möjligen redan visade sig i gårdagens besked från S att man nu ställer sig bakom svensk deltagande i europakten. Han får goda vitsord från dem som haft närmare med honom att göra.

Arbetsmarknaden med starka parter – arbetsgivare, fackföreningar – som tillsammans sköter den svenska modellen, tar ansvar för och förstår varandras villkor och trots en del tuppfäktande upprätthåller ett konstruktivt samtalsklimat, hör till de mest välfungerande delarna av det svenska samhället. Att hämta en partiledare med gedigna erfarenheter därifrån är inte det sämsta, när uppgiften är att utmana sittande regering i jobbfrågan.

Den enskilda sakfråga i vilken han lär få störst problem att förklara klyftan mellan sina egna åsikter och partiets officiella linje, är förmodligen synen på kärnkraften. Löfven är, tyvärr, en stark kärnkraftsanhängare, betydligt närmare alliansens kärnkraftspolitik än den rödgröna oppositionens.

Och hans svagaste punkt hittills, är kanske att han som Metallordförande motsatte sig och tog konflikt med andra delar av LO angående kravet på kvinnopotter i avtalsrörelsen för minskade löneskillnader. Löfven kan räkna med berättigade frågor om jämställdhet och feminism framöver.

Men ingen partiledare bestämmer ensam, och ingen kommer utan ett antal frågetecken kring sin profil till ett sådant uppdrag, så somligt måste få klarna med tiden. På många sakpolitiska områden är Löfvens åsikter okända.

Med Stefan Löfven som partiledare kommer socialdemokraterna ändå sannolikt att få bättre ordning på sitt oppositionsarbete, stadga upp sina utspel och bjuda regeringen och Fredrik Reinfeldt tuffare motstånd, vilket både alliansen och svensk politik i stort kommer att må bra av.

Men det är inte bara alliansen som får ställa in sig på hårdare motstånd framöver, utan även vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, då Löfven säkert har en hel del förtroendekapital i väljargrupper som även Sjöstedt försöker vinna. Löfven är knappast något större vän av ett samlat rödgrönt regeringsalternativ inför 2014.

Dynamiken kan alltså förändras mellan blocken och inom blocken på ett intressant sätt.

Det var en bedrövlig process som ledde fram till hans val. Men det hindrar inte att Löfven är ett respektingivande namn som ny S-ledare och oppositionsledare. Svensk politik blir nog inte roligare, men kanske lite mer spännande. 

Vågar S lämna de slutna rummen den här gången?

Av , , 1 kommentar 8

I begynnelsen var falangstriderna – och de hade fått ett verkställande utskott anno 2012 att likna ett sentimentalt kramkalas.

Socialdemokratin är inte ett parti med ett harmoniskt förflutet som först nu upplöses i bittra strider, eller som upptäckte intrigerandets konst först i SSU på 1990-talet. Socialdemokratin är ett parti med som med förbluffande effektivitet och uthållighet lyckats hantera motsättningar och interna maktkamper, rakt igenom hela sin historia.

Men det är nya tider nu.

När de väljer ny partiledare den här gången, måste de våga lämna de slutna rummen.

Om det handlar den här krönikan.

———————————–

Vågar S lämna de slutna rummen den här gången?

”Mot dem som bringa förvirring i stället för upplysning, är det på tiden att kongressen säger sitt: Stopp! Vi måste ta avstånd från anarkismen, här är ej meningen att resa några ”kättarbål”, men de ha ej inom våra socialdemokratiska organisationer att göra. För min del värjer jag mig på det bestämdaste mot att bli räknad till samma parti som en Hinke Bergegren. (…) Det får ej bli en ”tummelplats” för alla möjliga vilda idéer, utan det skall bli ett starkt parti, fast slutet kring ett program, och därför med makt att uträtta något för arbetarna.”
Hjalmar Branting om konflikterna i det nygrundade socialdemokratiska partiet på 1890-talet.

I begynnelsen var falangstriderna – och de hade fått ett verkställande utskott anno 2012 att likna ett sentimentalt kramkalas.

Redan när socialdemokratin grundades, på den första kongressen 1889, hade en del ledande företrädare börjat sky, bekämpa och baktala varandra. Det var konflikter om ideologiska vägval och om makten över det blivande partiets resurser och organisation. Att August Palm och Hjalmar Branting brukar framhållas som socialdemokratins två grundargestalter i Sverige – två personer som hade svårt för varandra – är symboliskt för de spänningar som fanns från början.

”Tiden mellan den första och andra kongressen”, skrev Gerhard Magnusson i sin bok om Branting från 1939, ”var också fylld med häftiga strider i taktikfrågan, som till den senare urartat till fullkomlig fiendeskap mellan de två riktningarnas förfäktare.” Han citerar en bekymrad artikel av Axel Danielsson i Malmöbaserade Arbetet som manar partikamraterna i Stockholm att skapa lite mer ordning och reda:

”För de sydsvenska socialdemokraterna börja partiförhållandena i huvudstaden te sig tämligen kaotiska (…) Det är väl ganska säkert, att bakom vissa larmande företeelser står partiets kärna oberörd av de nervösa ryckningar och slitningar, som på senaste tiden väckt pressens uppmärksamhet och myndigheternas oro, men det kan dock ej längre förnekas, att de störande inflytelserna från problematiska element hålla på att förvilla begreppen hos en del arbetare.”

Och som Herbert Tingsten noterar i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” stod även Sterky, Danielsson och Branting vid denna tid för ”tre tämligen klart skilda linjer”.

Något decennium senare blossade striden mellan partiledning och ungsocialister kring Bergegren upp på nytt. Bergegren anklagade ledningen för ”avsiktligt bedrägeri” mot arbetarna. Branting svarade: ”Han är en slyngel, och med slynglar samarbetar man icke inom något parti, som håller på sig självt”. I samband med uteslutningen av Bergegren och Carl Schröder 1908 menade partistyrelsen att deras ”propaganda står i uppenbar strid mot socialdemokratiens fastslagna allmänna grundsatser”.

Dessa historiska återblickar från några av partiets bittraste motsättningar under de första åren är en illustration av ett till synes bortglömt faktum: Socialdemokratin är inte ett parti med ett harmoniskt förflutet som först nu upplöses i bittra strider, eller som upptäckte intrigerandets konst först i SSU på 1990-talet.

Socialdemokratin är ett parti med som med förbluffande effektivitet och uthållighet lyckats hantera motsättningar och interna maktkamper, rakt igenom hela sin historia – med några utslutningar av medlemmar och den stora partisprängningen när kommunisterna fick starta eget 1917 längs vägen.

Är det något som vid en historisk återblick borde förvåna är det inte kaoset nu, efter två förlorade val och strukturomvandlingar i samhället som undergräver partiets självbild – utan hur länge (den förvisso toppstyrda, patriarkala) partimodellen hållit ihop. Men det är en ny tid nu.

Partiledarskiften inom socialdemokratin har aldrig någonsin skett i öppna processer, utan har varje gång varit föremål för intriger och maktkamper i slutna rum.

Så var det när Per-Albin Hansson utsågs efter Brantings död 1925, i konkurrens med Rickard Sandler, som fick ta hand om statsministerposten, i ett delat ledarskap. När Tage Erlander överraskande utsågs till Hanssons efterträdare 1946, i hård intern strid med Gustav Möller. När Palme utsågs till Erlanders efterträdare 1968, trots att krafter i partiet hoppades på Gunnar Sträng. När Ingvar Carlssons efterträdare skulle utses 1996 och Mona Sahlin sänktes av krafter inifrån, till förmån för Göran Persson. När Persson avgick 2007, och förra året när Mona Sahlin avgick.

Surdegsproduktion rakt igenom. Undantaget var när Ingvar Carlsson utsågs till Palmes efterträdare under tragiska omständigheter 1986.

Men de slutna rummen kan aldrig bli varken lika slutna eller lika accepterade igen.

”Centralisering, professionalisering och medialisering minskar även den enskilda partimedlemmens möjligheter att komma till tals, att få ett inflytande över sitt partis politik. Partiledningar som vill ha flexibilitet inför förhandlingar med andra partier eller vill pejla väljaropinioner utan att bindas upp av partimedlemmarnas krav blir inte särskilt angelägna att förankra politiken i partiorganisationerna.”
Gullan Gidlund i ”Politikens ramar och aktörer. Femton uppsatser om vårt politiska system tillägnade Ingvar Carlsson, 2004)

Socialdemokratin har ingen erfarenhet av att välja partiledare i öppenhet. Det kommer att märkas när man nu söker efterträdaren till Håkan Juholt, som skötte sitt avgångsframträdande snyggt i lördags. Det 122 år gamla partiet kommer att avslöjas som fullkomlig nybörjare, om det ens har mod och nerver att pröva en öppen process i ett opinionsmässigt pressat läge.

Den bedrägliga drömmen – igen – om att trots allt försöka hitta en frälsare, som gör självrannsakan onödig, som gör hemläxan överflödig, lär vara stark fortfarande.

Ändå vore det klokt om socialdemokraterna försökte, om de tog risken att äntligen ge uppdämd oenighet från 10-20 år tillbaka fritt spelrum, en gång för alla.

Låt kandidater deklarera öppet att de vill. Låt de berätta ärligt vad de står för. Låt de mötas i debatter runt om i landet. Och låt sedan de vackra orden ljuda, med lite hälsosam hjärtklappning i rummet: ”votering är begärd, och skall verkställas”.

***

Jag tänker på några ord av Ernst Wigforss, i ett tal vid ett SSU-läger 1947:

”Om utgången av striden är oviss, så får den spänning, den oro och de tvivel som följer, tas med som ett av de ofrånkomliga villkor, varunder vi lever våra liv. Om vi kan hoppas mer än vi tvivlar, så slår vågskålen över åt det håll som heter strävan, handling, aktivitet.”

En konstpaus – men vad kommer sedan?

Av , , Bli först att kommentera 8

En konstpaus, mer var det nog inte som socialdemokraternas verkställande utskott bjöd på idag, i partiets uppslitande, interna strid. Om det, om olika tänkbara utfall av dagens möte och om varför Juholt hur som helst inte är socialdemokratins problem, handlar den här krönikan.

Några tidigare krönikor på samma tema, socialdemokratins historia:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

—————————————–

En konstpaus – men vad kommer sedan?

Den varade bara en tiondels sekund, knappt märkbar, men det kan ha varit den bästa grammatiska konstpausen i svensk politik någonsin. ”Vår partiordförande, han har lämnat”, sa socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin på dagens mycket korta presskonferens efter det avslutade mötet med partiets verkställande utskott, ”han har åkt hem, till Oskarshamn.”

Håkan Juholt sitter alltså kvar som socialdemokratisk ledare. Det var beskedet i eftermiddag, efter det verkställande utskottets långa möte och efter en dag med ett antal öppna avgångskrav riktade mot Juholt inifrån det egna partiet, följda av ett antal förtroendeförklaringar till förmån för Juholt från andra delar av partiet.

Men formen för och innehållet i presskonferensen – kort, ingen partiordförande närvarande och inga följdfrågor – gör det rimligt att fråga sig om inte hela presskonferensen var ett slags konstpaus i socialdemokraternas slitsamma interna process. Motsättningarna i synen på hur partiet ska gå vidare och huruvida Juholt kan sitta kvar är uppenbart djupa.

Eftersom Juholt – en fighter som inte duckat för några frågor eller sökt undvika något pressuppbåd hittills – inte var med på presskonferensen, utan enligt Jämtins ord åkt hem för att vila upp sig i hemstaden, öppnade VU medvetet för oklarhet om vad som egentligen beslutats. Även Jämtins betoning av att dagens möte inte var det sista i frågan, hade snarast karaktären av en reservation för att det kommer mer, än ett försök att en gång för alla få slut på spekulationerna.

Det är inte uteslutet – snarare troligt – att det här är ett sätt för partiledningen att bädda för en snygg avgång och extrakongress, men att de inte var redo för att samsas internt kring hur den processen ska gå till ännu. Eller att de inte – vilket vore hedrande i så fall – ville tvinga ut Juholt på en dramatisk presskonferens med avgångsbesked direkt efter mötet, utan ge honom möjlighet att välja tid och omständigheter. Kanske vill de också fördröja beskedet något, som en – värdefull – markering av att det är partiets organ, inte medietrycket, som avgör ledarfrågan.

Skulle det faktiskt vara så, mindre sannolikt, att Juholt vunnit den interna maktkampen, väntar rimligen besked om rejäla ommöbleringar i partitoppen, när de som försökt avsätta honom men misslyckats får ta konsekvenserna av det.

Ligger sanningen däremellan – att Juholt inte har för avsikt att avgå men att andra ledande socialdemokrater trots det vidhåller sina krav om att han ska stiga åt sidan, då blir det fortsatt och utdragen maktkamp.

Oavsett om Juholt får en chans till eller om förberedelserna för ett byte på ordförandeposten redan inletts är det givetvis en svårt sargad socialdemokrati som nu kämpar för att hitta fast mark att bygga upp något slags sammanhållning, och internt arbetsklimat på.

Jämtin kallade i går läget för den djupaste krisen i partiets historia. Frågan är om inte problemen är för djupa för att lösa utan åtminstone en stor öppen debatt om vilket slags parti socialdemokraterna vill vara på 2000-talet:

Det breda, pragmatiska, i grunden socialliberala mittenparti (trots att få velat säga det högt) som hade regeringsmakten under så många år, som sög till sig kompetens som inget annat parti och som under Per-Albin Hansson och Tage Erlander i realiteten var det parti som definierade var centrum i den svenska samhällsdebatten låg.

Eller ett mer utpräglat och renlärigt vänsterparti med socialistisk grundsyn av ett slag man historiskt sett – trots mytbildning om motsatsen – aldrig varit, men som man kanske långsamt håller på att övergå till att vara; med större intern konsensus, men också oundvikligen lägre väljarstöd och inte samma breda rekryteringsbas.

Utan en sådan grundläggande debatt, hur jobbig den än blir, kommer partiet inte att repa sig. Det finns så mycket outtalat och så många dubbla budskap som behöver virvlas upp, många kompromisser om att inte säga hela sanningen för att inte förstöra en bra story, som behöver ropas ut högt och ärligt i en korrekt historieskrivning.

Falangstriderna, de ömsesidiga fulspelen och de oerhört bittra försöken att stämpla interna motståndare som ovälkomna, de senaste åren, visar hur svårt partiet har att behålla sitt historiska vingspann.
Kanske går det inte för något parti längre.

Samtidigt är det för tidigt att räkna ut socialdemokraterna som politisk kraft i svensk politik. På flera centrala samhällsområden har de fortfarande stor trovärdighet – som i värnet av principerna för den generella välfärden i socialförsäkringssystem, för att ta det tydligaste exemplet.

Men de har begått många misstag sedan 2006, och låtit sig luras av fåfänga, svartvita förhoppningar om att allt egentligen är som förr, att S fortfarande är statsbärande, att gamla spöken evigt rasslar, i stället för att ta väljarnas besked om motsatsen på allvar.

Det är dags för socialdemokraternas medlemmar att bestämma sig i ett grundläggande vägval, enas kring några fundamentala prioriteringar och besked, med konkret innehåll, även om det betyder att inte alla vill vara med längre.
Det finns inget rätt eller fel, i en folkrörelse måste hållningen bestämmas på medlemsnivå.

Men tiderna när partiet var så starkt att det kunde hantera spänningar, slippa diskussioner, genom att fördela ett överflöd av maktposter, är över. Först när man beslutat vad man vill, bör man söka en ledare, i en öppen process som omöjliggör skitsnacket och smalbenssparkarna efteråt.
Juholt kan avgå, utan att något enda av de djupare problemen är lösta.

För övrigt kan jag inte låta bli att reflektera över vilken stark oppositionsledare Mona Sahlin skulle ha varit så här långt in i sin andra mandatperiod som S-ledare. Erfaren, härdad, gott om distans till det egna partiets självbild, en smart parlamentarisk strategi med miljöpartiet i byrålådan, ett starkt team kring sig och med växande respekt från omgivningen. Men hennes försök att i tid förnya partiets samhällsanalys, på bekostnad av förlegade fiendebilder och dogmer, fick bakläxa internt. Vilket misstag.

Är avgång alltid den enda möjligheten?

Av , , 2 kommentarer 6

Håkan Juholt verkar ha klarat ännu en dag som partiledare för socialdemokraterna. I den här krönikan funderar jag kring utvecklingen och filosoferar lite, så här i väntan på något slags besked, från socialdemokratins VU, kring om det inte vore bättre, kanske inte för socialdemokratin inför nästa val, men för det politiska livet på sikt, om Juholt fick en chans till, om möjligheten till mer tålamod i en sådan här process fanns.

——————————————

Är avgång alltid den enda möjligheten?

Den här texten kan vara inaktuell inom kort, men på torsdagskvällen såg det faktiskt ut som om Håkan Juholt, mot alla odds, skulle klara sig kvar som socialdemokratisk ledare ännu en dag.

Om han, återigen mot många odds, sitter kvar även i kväll, utan time out eller besked om kommande avgång, har han vandrat djupare in i den här täta vegetationen av opinionskris, internt tryck, affär och mediedrev än nästan någon annan tidigare. Det är, faktiskt, en intressant upptäcktsresa i nya marker.

Vad finns där djupt inne, någon okänd väg ut, någon glänta, något som ställer tidigare erfarenheter på ända? Juholt uppträder med den upptäcktsresandes blandning av mod, tjurighet och skev verklighetsuppfattning.

Nej, jag kan inte se att Juholt har de politiska kvaliteter som krävs av en oppositionsledare med anspråk att bli regeringschef. De som har det är lätt räknade. Det är inte heller att begära att ett parti med socialdemokratins historia ska våga ta risken att följa honom mycket längre in i den okända terrängen. Politik på den här nivån måste ställa höga krav, och utrymmet för sentimentalitet är inte stort.

Jag tycker illa om alla försök att ta heder och ära av honom som person, att odugligförklara honom som människa, att vända och vrida på minsta skitdetalj, som alltid sker i sådana här situationer.

De från vänster som nu beklagar sig över ”drevet” hycklar måttlöst, för de visade så ofta under förra mandatperioden att de inte har något emot låga drev så länge de riktar sig mot deras motståndare. Men drev överhuvudtaget är så deprimerande, för politiken, för medierna, för alla som hakar på.

Men jag tror inte att han kommer att växa till en trovärdig statsministerkandidat på bara ett par år. Och det finns frågetecken kring hans ärlighet i uppmärksammade uttalanden, vilket är värre än slarv och hafsighet.

Ändå kan jag inte hjälpa att känna en respekt inför Juholts ståndaktighet och – kanske verklighetsfrämmande – vägran att böja sig för den normala politiska, mediala logiken. Han avgår helt enkelt inte, likgiltigt dramatiken i rubriker och analyser om att det är oundvikligt. Han klamrar sig fast vid sitt formella mandat, trots allt informellt tryck han utsätts för. Kurage är en kvalitet som man inte kan frånkänna honom.

Har vi inte här, undrar jag långsamt, en chans att få uppleva något intressantare än en i raden av förutsägbara avgångar? Jag tror att vi alla – medborgare, politiker, journalister – skulle ha mer att lära, skulle samla viktigare erfarenheter, skulle få djupare insikter om oss själva i våra respektive roller, om Juholt faktiskt höll ut.

Om han avgår, vad har vi lärt oss då? Inte mycket, är jag rädd.

Men om han inte avgår? Vad finns där på andra sidan en sådan här historia? Går det att omvandla erfarenheten, trots allt, till självinsikt och till en nyktrare syn på det egna partiets floskler, megafoner och sekteristiska instinkter? Går det för en politiker att komma ut mognare och bättre i sin roll, på andra sidan av en sådan här historia? Har vi tålamod att avvakta lite längre, hur någon hanterar självförvållade nederlag, än vad opinionsmätningar tillåter?

Att ta reda på det, om Juholt framhärdar, vore en mer spännande resa. Kanske inte för det socialdemokratiska partiet inför nästa val, men för det politiska livet på lång sikt.

John F Kennedy sa en gång: ”Ingen har rätt att betygsätta en president – inte ens stackars James Buchanan – som inte har suttit i hans stol, läst den post och information som kom över hans skrivbord och fått insikt i varför han fattade sina beslut.”

Kennedy hade fel, det kan man visst, man bör till och med, men det är tänkvärda ord.

Nej, jag tror inte att Juholt kommer att lyfta socialdemokraterna ur krisen. Han är nog rökt.
Men jag är mer oroad över att vi börjar få för lite tålamod, än för mycket, i politiken.

Noteringar efter partiledardebatten

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredrik Reinfeldt är ensam i svensk politik just nu om att uppfattas som realistisk statsministerkandidat inför nästa val. Det kommer att stimulera fel attityder hos honom. Även i går återanvände han Göran Perssons tröttnöjda, grötmyndiga ”vi ska vara stolta över vårt fina land”-retorik. Det får varningsklockan att ringa.

Så talar den som känner sig ha uppnått någonting, inte den som vill uppnå någonting mer. Så talar den som anser sig ha rättat till en del problem, utan att vilja erkänna att andra kvarstår eller tillkommit. Reinfeldts roll är inte att recensera debatter ovanifrån, men det är vad han i allt högre grad nöjer sig med att göra. Idéutvecklingen måste nu andra stå för – inom alliansen och inom oppositionen.

För övrigt borde Reinfeldt redan nu ställa in sig på att Mp kan komma att ersätta Kd som nödvändig samarbetspartner efter nästa val – och börja dra slutsatser av det.

 

Partiledardebatter är Håkan Juholts bästa gren. Där hålls han fabuleringar i herrans tukt och förmaning av manus och strikt upplägg. Där kommer han till sin rätt. Men det hjälper inte. Jag har trott att Juholt skulle bli en svår motståndare till Reinfeldt 2014, att han skulle växa med uppgiften. Det framstår i dag som en grov felbedömning.

Det är svårt att se Juholt som statsminister. Därmed har han inte vad som traditionellt krävts av S-ledare. Det är inget att skämmas för. Hur någon passar till partiledare är inget mått på hur någon är som människa och fungerar i andra roller, men det är ett mått på hur någon passar till partiledare.

För övrigt varnar allt fler socialdemokrater nu för sekteristiska tendenser internt, när den pragmatiska kompetens som alltid styrt partiet flyr eller stämplas som ovälkommen i falangstrider. S är inne i ett dramatiskt, ödesmättat skede.

 

Folkpartiet under Jan Björklund har gått från att vara ett permanent missnöjt, stressat parti, till att bli ett av riksdagens stabilaste. Delvis beror det på att man helt dominerar skolfrågan, har en bra uppställning statsråd och stabila opinionssiffror. Men det beror nog även på att förväntningarna att partiet ska agera liberalt samvete i ideologiska frågor minskat de senaste åren.

I lägen när det uppstår en motsättning mellan att vara duktig borgerlig och att vara principfast liberal, har Fp börjat prioritera det förstnämnda. Det har i flera viktiga frågor skapat tomrum andra sökt fylla. Finns inte förväntningarna längre uppstår heller inte svekdebatter lika ofta. Stabilitet är inte nödvändigtvis ett enbart gott tecken.

 

Miljöpartiet, med sina språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson, vill dela ut valfoldrar åt så många håll samtidigt att inte ens fyra armar räcker. De vill vara ett alternativ för alla från systemkritiska vänstersocialister till systemkritiska nyliberaler – och lider samtidigt under nesan att de flesta av deras nya väljare förmodligen hör hemma i den socialliberala, systemnöjda mittsmet som vill ha politiker med en lagom blandning av idealism och jordnära kompetens, utan frasradikalism.

Att vifta med alla dessa armar, lite där, lite här, går bra i opposition. Men till slut krävs ett nytt ställningstagande i regeringsfrågan. Mycket i svensk politik de kommande åren avgörs av samtalsklimatet mellan allianspartierna och miljöpartiet. Det bör vårdas och utvecklas.

 

Annie Lööf hör, tillsammans med bland andra Fridolin (Mp) och Birgitta Ohlsson (Fp), till den nya generation begåvade politiker man hoppats mycket på framöver. Så blev hon, liksom Fridolin, partiledare nästan direkt – och började med att tona ned sånt i sin profil som uppfattades som kontroversiellt, utan att ersätta det med annat. Det är därför väldigt oklart hur hennes partiledarskap ska utvecklas, vad som visar sig vara kärnan när det hettar till i kritiskt läge.

Uppgiften att sy ihop ett idéunderlag åt centerpartiet som binder ihop både kämpande landsbygd och Stockholms innerstad blir inte enklare för henne än den var för Maud Olofsson.

 

Mediernas speciella gunstling, Jonas Sjöstedt, är V-ledaren för alla som tycker att jultomten lämpar sig bättre för röd nostalgi än Mao. Men det är som om hans budskap att han är ekonomisk socialist, bokstavligen socialist, inte går fram till alla. Det borde det göra – han menar det.

Det skulle förvåna mycket om inte Sjöstedt, med sin stil och sitt val av profilfrågor, lyckas stabilisera V på en ny nivå, på bekostnad av framför allt S. Men det skulle också förvåna om väljarmajoriteten för första gången, efter så många val i annan riktning, plötsligt skulle vilja se vänstersocialism omsatt i regeringspolitik. Sjöstedt får svårt att bli något mer än oppositionspolitiker.

 

Göran Hägglund brukade vara den mest avspända av partiledarna. Men ansiktsdragen har stramats åt i takt med att kristdemokraternas kris fördjupats. Det verkar finns grupper inom Kd som hellre ser ett ännu mer bokstavstroende parti än ett parti med möjlighet att hålla sig kvar i riksdagen. Slutet kommer den dag då kamrat fyraprocent upptäcker att det räcker för icke-socialistiska regeringsalternativ även utan Kd.

Blir det valtekniskt samarbete med moderaterna 2014 som sista halmstrå?

 

Allt för mycket tid den här mandatperioden har övriga partier ägnat åt att i ovärdigt spel söka sätta Jimmie Åkesson i knät på varandra. Det har tillåtit sverigedemokraterna att få debatten dit de vill. Nu verkar allt fler inse att Sd:s unkna världsbild måste bemötas med större allvar och djupare analys.

Sd har tyvärr klara möjligheter att hålla sig kvar i riksdagen fler perioder. Det viktiga är att övriga partier fortsatt inte gör minsta eftergift i sak, utan genom ansvarsfulla uppgörelser ser till att Sd hålls borta från varje vågmästarroll.

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Av , , 1 kommentar 4

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Är han egentligen en stark eller svag utmanare till Obama?

—————————————–

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, ser ut som någon vars innerligaste dröm är att få en rungande ovation, ett oreserverat jubel, som lyfter bortom det pliktskyldiga, det regisserade, det obligatoriska.

Mitt Romney ser, även när han vunnit, ut som någon som allra helst, om så bara för ett enda euforiskt ögonblick, skulle vilja få känna sina väljares kärlek. Det finns något rörande, vädjande i hans blick, något därinne som väntar och hoppas, att kanske ändå, kanske den här gången, ska de visa att de inte bara accepterar honom, utan känner något mer än så.

Men det säger inte klick. Gnistan uppstår inte vid vare sig första eller tionde ögonkastet. Hans öde är att även i sina anhängares ögon förbli ett förnuftigt, acceptabelt val efter långt betänketid, i brist på bättre och i skral – ibland alldeles för galet passionerad – konkurrens.

Amerikansk presidentvalspolitik har bjudit många exempel på sådana kandidater genom åren – kompetenta, moderata men utan den karisma och utstrålning som presidentvalskampanjer sätter på prov.
Några har vunnit ändå, som republikanen George Bush sr 1988. Några har förlorat, som demokraterna Al Gore (2000) och John Kerry (2004).

Även många presidenter med en obesvarad längtan efter att väcka varmare känslor hos sin omgivning, att bli ”accepterade” på djupare sätt, än bara genom formella framgångar, än bara genom respekt för kompetens eller makt, har bott i Vita huset. John Adams var den första, överskuggad av både sin föregångare och sin efterträdare. Richard Nixon är en annan, med samma fascinerande mänskligt vädjande blick mitt i en annars korrupt, sönderfallande gärning.

Mitt Romney utstrålar inte Barack Obamas skarpa, genomarbetade briljans i talarstolen, inte Bill Clintons medkännande, spontana intelligens, inte Ronald Reagans optimistiska, obekymrade folklighet och inte George W Bushs ”gå på baseboll och snacka som har vi varit bästa polare länge”-kvaliteter.

Men liksom Reagan (som försökte både 1968 och 1976), Bush Sr (som försökte 1980) och Gore (som försökte 1988), och på samma sätt som Bob Dole 1996, och John McCain 2008, anses han efter sitt försök att vinna nomineringen för fyra år sedan stå på tur i en inofficiell tågordning. Den aspekten pekas ut som viktig för republikanerna.

Och till skillnad från exempelvis Hillary Clinton – en av de bästa kandidater som aldrig blev president i amerikansk politik – som hade oturen att möta Barack Obama 2008, möter Romney ovanligt svagt motstånd i kampen om sitt partis nominering.

Flera av republikanernas på förhand starkaste namn – som New Jerseys guvernör Chris Christie – har trots påtryckningar valt att inte kandidera utan bida sin tid. Kanske har de skrämts av hur partiet radikaliserats och blivit mer bokstavstroende de senaste åren – under trycket från tepartyrörelsen – vilket gör det svårare för moderata kandidater att vinna nomineringen.

Kanske inser de att Barack Obama, uppe ur en djup svacka, trots alla problem i den amerikanska ekonomin blir en mycket svår motståndare även denna gång.
Bättre då att vänta fyra år, på lättare demokratiskt motstånd och ett mindre bokstavstroende, vindkantrat republikanskt parti, har sannolikt en sådan som Chris Christie resonerat.

Ensam kvar av dem med realistiska möjligheter att hävda sig mot Obama står därför nu Mitt Romney. Han är redan härdad och synad i sin kampanj 2008 och lär inte kapsejsa på det sätt som ett antal av hans republikanska motståndare hunnit göra redan innan primärvalen ens dragit i gång.

Med sin bakgrund som affärsman anses han besitta kompetens i den ekonomiska politiken. I jämförelse med de andra kandidaterna har han störst chanser att locka de oberoende mittenväljare som för fyra år sedan satte sitt hopp till Obama och som inte har något till övers för varken demokratisk eller republikansk dogmatism. Att Romney lyckades bli guvernör i Massachusetts tas som intäkt för att han – även om han har en mer konservativ profil i dag – inte skrämmer bort oberoende väljare.

Men det säger inte klick. Inte ens hos hans anhängare, som hyllar honom i tonarter som hela tiden avslöjar ett reserverat ”trots allt”, ett ”ändå”, ett ”i slutändan”, ett ”i jämförelse med de andra”. Det medför ett dilemma för Romneys kampanj.
Att vinna de oberoende väljarna är det ena, att mobilisera de egna kärnväljarnas är det andra, som krävs för att vinna ett presidentval. Romney kan få problem med både det förstnämnda och det sistnämnda.

För trots att han övergett ett antal tidigare, mer liberalt färgade ståndpunkter i tolerans- och värdefrågor, och trots att han inte längre vill kännas vid att den sjukvårdsreform han drev igenom som guvernör i Massachusetts var en förebild för den reform Obama drev igenom nationellt 2010 och som republikanerna bekämpat mer än någon annat sedan dess, litar inte partiets konservativa grupper på honom.

De misstänker honom för att vara smygliberal.

Och just på grund av de många åsiktsbytena riskerar Romney att även de oberoende väljarna ser honom som en så opålitlig vindflöjel att Barack Obamas egna åsiktsbyten (exempelvis det brutna löftet om att stänga Guantanamolägret) bleknar.

Eftersom mycket av vreden i amerikansk politik de senaste åren riktat sig mot etablissemangen både i Washington och finansvärlden kan även Romneys meriter som affärsman bli till problem, när han utmålas som representant för en hårdför finanskapitalism över huvudet på vanligt folk. Liksom många andra presidentkandidater har Mitt Romney även familjeband till andra högt uppsatta politiker. Hans pappa, guvernör i Michigan, försökte bli republikanernas presidentkandidat 1968, året då Nixon vann.

Det mesta talar ändå för att det blir Romney som utmanar Barack Obama i höstens amerikanska presidentval. Obama-lägret lär inte underskatta honom. Romney har blivit en bättre och säkrare kandidat för varje månad till skillnad från många andra som börjar i stor stil för att sedan floppa.

De enda gånger under efterkrigstiden som en vald president misslyckats med att bli omvald var när Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter 1980 och när Bill Clinton besegrade George Bush sr 1992. Det som talar mot Obama är framför allt den höga arbetslösheten och den svajiga ekonomin – samt den allmänna trötthet inför det politiska etablissemanget som gjort det svårare för politiker att överhuvudtaget bli omvalda. Efter fyra år går det inte längre för Obama att lägga ansvaret på en impopulär föregångare.

Men en viss ljusning kan skönjas i USA:s ekonomi. Utrikespolitiskt har Obama sannolikt arbetat upp tillräckligt förtroende hos väljarna. I takt med att republikanerna radikaliserats och blivit allt mer kompromisslösa har Obama även fått det lättare att framstå som balanserad.

Och Obama har en långt starkare organisation bakom sig än både Carter och Bush sr hade, samtidigt som Romney får svårt att charma väljarna på det sätt som Reagan och Clinton var mästare på.

Den vädjande blicken lär bestå ända till valdagen, liksom förhoppningen att möjligen ändå, finns där djupare känslor. Men skulle jag gissa, om man ska kalla en förhoppning en gissning, får Romney ändå hålla ett tal som förlorare på kvällen den 6 november.

Det kanske, i så fall, blir hans bästa och ärligaste, som ofta när människan bakom får friare utrymme igen, löst från kampanjernas tvång och ritualer.

Umeå – vad ska man säga?

Av , , 2 kommentarer 5

Vad berättar man om Umeå för den som aldrig varit här, kanske inte ens vet att staden existerar? Vad utmärker Umeå, positivt och negativt? Och vad ska man jämföra med?

Det är ämnet för min första krönika för året efter några veckors semester, här i en något längre webbversion.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

—————————————

Umeå – vad ska man säga?

Umeå – vad berättar man för dem som aldrig varit här, som inte har sin vardag här? Vad drar man till med?

Jag har varit på semester i Tyskland i några veckor, och talat mycket om Umeå och Västerbotten med människor som vi träffat. Visat på kartan. De har följt pekfingret, eller berättelsen, norrut – och längre norrut. Till slut hänger frågan i luften, som när man tar besökare med till Rådhustorget för att visa upp centrala Umeå: är det staden ni skryter upp så förbannat?

Ibland krävs det att man reser bort, för att få perspektiv.

Vänsterpartiets nyvalde ledare, Jonas Sjöstedt, har i ett de senaste dagarna uppmärksammat uttalande dragit paralleller mellan Umeå och New York, i avsikt att dissa Stockholm. Jag förstår hur han tänker. Jag har jämfört Umeå med Berlin, och rodnar nu när jag skriver det. Men det är ju inte det man menar, att de går att jämföra, utan att liknande livskvaliteter som finns i en världsmetropol faktiskt kan finnas i högre grad, och för vissa människor, ute på landet eller i en liten stad, snarare än i en ordinär storstad, som i värsta fall blir varken eller.

Jag erkänner gärna att jag ofta längtar till metropolerna eller till glesbygden – antingen eller – för i båda finns vidder, i båda infinner sig ett speciellt lugn, i både har man möjligheter till anonymitet, om man vill. Både metropolen och glesbygden kan väcka ett lugn inombords, som mellanstaden inte gör. Men båda kan även utlösa hyperstress och en känsla av att vara förlorad, överflödig och vilse, på ett sätt som småstäder inte gör. Även totala kontraster kan ha mer gemensamt än man tror.

Men intressantare är det att ändå jämföra päron med päron.

Vad har Umeå att bjuda på, eller avskräcka med, jämfört med ett par liknande mindre universitetsstäder i Tyskland – Konstanz (lite drygt 80 000 invånare) och Freiburg (lite drygt 220 000 invånare)?

Konstanz var en av få tyska städer som stod intakt efter andra världskriget, sannolikt på grund av närheten till Schweiz. Innerstaden är en genuint historisk miljö, med ett antal hus från 1300- och 1400-talen.
Freiburg låg i ruiner efter kriget, men innerstaden rekonstruerades noga efter historiska förlagor. Går man där i dag, kan man tro att husen faktiskt är från 1400- eller 1500-talen, men det är rekonstruktioner, bokstavligt talat byggda på ruinerna av det gamla.

Bakom fasaderna är det ungefär samma studentdominerade, växande, ganska rika småstäder som Umeå, med några stora arbetsgivare och många småentreprenörer, och en intressant lyhördhet för nya rörelser som kittlande löper genom en grundhållning av politisk konservatism (som anda, inte partibeteckning) – ungefär som här alltså.

…tar man spårvagn och lokalbuss från centrala Freiburg, är man vid linbanan upp till i Schwarzwaldbergen på någon halvtimme. Åt andra hållet är man lika snabbt ute bland vinkullarna i Rhendalen. I fjärran skymtar de franska bergen. Vi påpekar att Umeå bara ligger några timmars bilresa från fjällen, med mycket skog längs vägen, och bara några timmars – med lite flyt – färjetur från Vasa på finska sidan. Det gör inte något större intryck, som ofta sker, när man jämför.

Ni vet hur det är, när man kommer från en liten stad eller en liten by, och ska berätta om var man bor för människor som kanske inte ens känner till att orten existerar. Det blir den där blandningen av självrättfärdigande och självironi, försvar och bikt. Man dissar en del, hyllar annat. Man vill stå för något, men samtidigt markera att man inser att det inte är världens centrum det handlar om. Man vill väcka tillräckligt många förväntningar för att locka till ett besök, men inte trissa upp dem så högt att det blir ett lurendrejeri. Man vill vara ärlig, men inte eftergiven.

Svaret blir ändå ärligare, med mindre foder åt heliga kor, när man är på resa, långt hemifrån och slöpratar med vänner utan självcensur, men också utan gemensamma referensramar.

Saker jag har skrutit upp i samtal om Umeå senaste veckorna: universitetet, musikscenen, folkrörelsetraditionen, damfotbollen, vintercyklingen, teknikmedvetenheten, den öppna var som du vill-stämningen, satsningen på ett kulturhuvudstadsår, mängden kvalitetskaffe per capita, byskolorna, somrarna, flygförbindelserna till Stockholm, glesbygden runt om, Botniabanan, att staden växer och vill växa med en stor hunds attityd.

…genom hela centrala Konstanz ringlar bilköerna hopplöst långa, dag efter dag, i en redan inträffad trafikinfarkt. Det är, får vi förklarat för oss, schweizare som åker över gränsen till Tyskland för att shoppa billigare. Bilburna kan behöva planera in en timme för en resa på några kilometer. Jag berättar om de minutlånga bilköerna i Umeå som väcker reaktioner. Grundproblemet? Shoppingsugna Vännäsbor?

Saker som jag dissat i samtal om Umeå senaste veckorna: perioden november-februari, tråkig, ointressant central stadsbild, viss tröttande politisk slagsida, dåligt utnyttjad älvmiljö, fixeringen vid Ikea, avstånden till andra städer, busstidtabellerna vid busshållplatserna, EU-motståndet.

…här, pekar en bekant ut i Konstanz, brann tragiskt nog ett vackert hus från 1300-talet ner förra julen, på grund av en adventskrans. Dramatiska räddningsarbeten lyckades begränsa branden till bara det huset och rädda bebygelsen runt om. Vi berättar om julbranden på Ålidhem, för några år sedan. I ett miljonprogramhus av det där slaget som finns i alla svenska städer. Det berör inte, märker man snabbt.

Man besöker inte Umeå, man berörs inte av Umeå, man lockas inte av Umeå, på grund av dess byggnadshistoria eller stadsbild. Jag tror det är självbedrägeri, kanske byggt på artiga besökares försök att inte såra med sanningen, att inbilla sig något annat.

…det går förstås inte heller att göra som Ludwig II av Bayern (1845-1886) – känd för att ha vridit helt på dygnet, därav smeknamnet ”månkungen” – som lade sina pengar, och sina lånade medel, det vill säga massor med pengar han aldrig hade, om det känns igen, på att bygga sagoslott i olika historiska stilar. De fyllde ingen som helst rationell funktion utan var en sällsamt excentrisk monarkistisk hobby. Men i dag hör de slotten till delstatens stora turistattraktioner och uppskattade sevärdheter – och framstår, med facit i hand, som lyckade investeringar, om än med lång avskrivningstid. Det hjälpte dock inte Ludwig II som avsattes under kuppartade former, förklarades sinnesjuk av läkare som inte träffat honom och kort därefter dog under mystiska omständigheter. Och, som något skrev till Ludwigs försvar, andra härskare har öst ut långt mer pengar på excentriska, meningslösa, irrationella krig istället.

Men det som jag försökt få fram, utan att lyckas, är att Umeå aldrig kan beskrivas med den typ av urban historia som andra mindre städer i många europeiska länder har, som referensram, och vi bor en gång för alla långt norrut med de geografiska villkor det för med sig.

Mer att titta på skulle inte skada, och mindre självspäkande karghet vad det anbelangar, Norrland behöver åtminstone en ort som locka räven ögat med sin urbana stämning. Men det intressanta med Umeå, och Västerbotten, är inte vad man ser där, vad en guide kan peka ut, utan något annat, det som pågår trots det yttre.
Det är också vad som får människor som aldrig varit här att haja till, när man beskriver framgångsstoryn Umeå som kontrast till vad staden kan synas vara vid första intrycket.

Vi besökte Müllheim också, på ytan en helt ointressant liten stad utan några speciella kännetecken. En av dessa stationer man passerar när man är på väg någon annanstans. Där träffade vi bekanta, som berättade om sina liv och andras, som bjöd på kultur, värme och insikter, livskvalitet i praktiken och i ordets rätta betydelse. Det blev ett av de bästa ögonblicken på hela resan.

Det finns sträckor där de orter som passerar först känns som luckor i någon urtrist, fantasilös adventskalender man fått gratis på en bensinstation och inte orkat öppna. Men så öppnar man en av luckorna och plötsligt börjar det glimma och sjunga på det mest oväntade sätt, av människor innanför.

Norrland är, om man jämför, en sådan kalender. Med sådana luckor. Umeå är den största. Det är inte det sämsta.