Vågar S lämna de slutna rummen den här gången?

I begynnelsen var falangstriderna – och de hade fått ett verkställande utskott anno 2012 att likna ett sentimentalt kramkalas.

Socialdemokratin är inte ett parti med ett harmoniskt förflutet som först nu upplöses i bittra strider, eller som upptäckte intrigerandets konst först i SSU på 1990-talet. Socialdemokratin är ett parti med som med förbluffande effektivitet och uthållighet lyckats hantera motsättningar och interna maktkamper, rakt igenom hela sin historia.

Men det är nya tider nu.

När de väljer ny partiledare den här gången, måste de våga lämna de slutna rummen.

Om det handlar den här krönikan.

———————————–

Vågar S lämna de slutna rummen den här gången?

”Mot dem som bringa förvirring i stället för upplysning, är det på tiden att kongressen säger sitt: Stopp! Vi måste ta avstånd från anarkismen, här är ej meningen att resa några ”kättarbål”, men de ha ej inom våra socialdemokratiska organisationer att göra. För min del värjer jag mig på det bestämdaste mot att bli räknad till samma parti som en Hinke Bergegren. (…) Det får ej bli en ”tummelplats” för alla möjliga vilda idéer, utan det skall bli ett starkt parti, fast slutet kring ett program, och därför med makt att uträtta något för arbetarna.”
Hjalmar Branting om konflikterna i det nygrundade socialdemokratiska partiet på 1890-talet.

I begynnelsen var falangstriderna – och de hade fått ett verkställande utskott anno 2012 att likna ett sentimentalt kramkalas.

Redan när socialdemokratin grundades, på den första kongressen 1889, hade en del ledande företrädare börjat sky, bekämpa och baktala varandra. Det var konflikter om ideologiska vägval och om makten över det blivande partiets resurser och organisation. Att August Palm och Hjalmar Branting brukar framhållas som socialdemokratins två grundargestalter i Sverige – två personer som hade svårt för varandra – är symboliskt för de spänningar som fanns från början.

”Tiden mellan den första och andra kongressen”, skrev Gerhard Magnusson i sin bok om Branting från 1939, ”var också fylld med häftiga strider i taktikfrågan, som till den senare urartat till fullkomlig fiendeskap mellan de två riktningarnas förfäktare.” Han citerar en bekymrad artikel av Axel Danielsson i Malmöbaserade Arbetet som manar partikamraterna i Stockholm att skapa lite mer ordning och reda:

”För de sydsvenska socialdemokraterna börja partiförhållandena i huvudstaden te sig tämligen kaotiska (…) Det är väl ganska säkert, att bakom vissa larmande företeelser står partiets kärna oberörd av de nervösa ryckningar och slitningar, som på senaste tiden väckt pressens uppmärksamhet och myndigheternas oro, men det kan dock ej längre förnekas, att de störande inflytelserna från problematiska element hålla på att förvilla begreppen hos en del arbetare.”

Och som Herbert Tingsten noterar i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” stod även Sterky, Danielsson och Branting vid denna tid för ”tre tämligen klart skilda linjer”.

Något decennium senare blossade striden mellan partiledning och ungsocialister kring Bergegren upp på nytt. Bergegren anklagade ledningen för ”avsiktligt bedrägeri” mot arbetarna. Branting svarade: ”Han är en slyngel, och med slynglar samarbetar man icke inom något parti, som håller på sig självt”. I samband med uteslutningen av Bergegren och Carl Schröder 1908 menade partistyrelsen att deras ”propaganda står i uppenbar strid mot socialdemokratiens fastslagna allmänna grundsatser”.

Dessa historiska återblickar från några av partiets bittraste motsättningar under de första åren är en illustration av ett till synes bortglömt faktum: Socialdemokratin är inte ett parti med ett harmoniskt förflutet som först nu upplöses i bittra strider, eller som upptäckte intrigerandets konst först i SSU på 1990-talet.

Socialdemokratin är ett parti med som med förbluffande effektivitet och uthållighet lyckats hantera motsättningar och interna maktkamper, rakt igenom hela sin historia – med några utslutningar av medlemmar och den stora partisprängningen när kommunisterna fick starta eget 1917 längs vägen.

Är det något som vid en historisk återblick borde förvåna är det inte kaoset nu, efter två förlorade val och strukturomvandlingar i samhället som undergräver partiets självbild – utan hur länge (den förvisso toppstyrda, patriarkala) partimodellen hållit ihop. Men det är en ny tid nu.

Partiledarskiften inom socialdemokratin har aldrig någonsin skett i öppna processer, utan har varje gång varit föremål för intriger och maktkamper i slutna rum.

Så var det när Per-Albin Hansson utsågs efter Brantings död 1925, i konkurrens med Rickard Sandler, som fick ta hand om statsministerposten, i ett delat ledarskap. När Tage Erlander överraskande utsågs till Hanssons efterträdare 1946, i hård intern strid med Gustav Möller. När Palme utsågs till Erlanders efterträdare 1968, trots att krafter i partiet hoppades på Gunnar Sträng. När Ingvar Carlssons efterträdare skulle utses 1996 och Mona Sahlin sänktes av krafter inifrån, till förmån för Göran Persson. När Persson avgick 2007, och förra året när Mona Sahlin avgick.

Surdegsproduktion rakt igenom. Undantaget var när Ingvar Carlsson utsågs till Palmes efterträdare under tragiska omständigheter 1986.

Men de slutna rummen kan aldrig bli varken lika slutna eller lika accepterade igen.

”Centralisering, professionalisering och medialisering minskar även den enskilda partimedlemmens möjligheter att komma till tals, att få ett inflytande över sitt partis politik. Partiledningar som vill ha flexibilitet inför förhandlingar med andra partier eller vill pejla väljaropinioner utan att bindas upp av partimedlemmarnas krav blir inte särskilt angelägna att förankra politiken i partiorganisationerna.”
Gullan Gidlund i ”Politikens ramar och aktörer. Femton uppsatser om vårt politiska system tillägnade Ingvar Carlsson, 2004)

Socialdemokratin har ingen erfarenhet av att välja partiledare i öppenhet. Det kommer att märkas när man nu söker efterträdaren till Håkan Juholt, som skötte sitt avgångsframträdande snyggt i lördags. Det 122 år gamla partiet kommer att avslöjas som fullkomlig nybörjare, om det ens har mod och nerver att pröva en öppen process i ett opinionsmässigt pressat läge.

Den bedrägliga drömmen – igen – om att trots allt försöka hitta en frälsare, som gör självrannsakan onödig, som gör hemläxan överflödig, lär vara stark fortfarande.

Ändå vore det klokt om socialdemokraterna försökte, om de tog risken att äntligen ge uppdämd oenighet från 10-20 år tillbaka fritt spelrum, en gång för alla.

Låt kandidater deklarera öppet att de vill. Låt de berätta ärligt vad de står för. Låt de mötas i debatter runt om i landet. Och låt sedan de vackra orden ljuda, med lite hälsosam hjärtklappning i rummet: ”votering är begärd, och skall verkställas”.

***

Jag tänker på några ord av Ernst Wigforss, i ett tal vid ett SSU-läger 1947:

”Om utgången av striden är oviss, så får den spänning, den oro och de tvivel som följer, tas med som ett av de ofrånkomliga villkor, varunder vi lever våra liv. Om vi kan hoppas mer än vi tvivlar, så slår vågskålen över åt det håll som heter strävan, handling, aktivitet.”