När ingen bryr sig, klämtar klockan

Kristdemokraternas situation inför helgens extra riksting är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————————————-

Från en mustig Erik XIV till ett laddat Oväder

Hertig Johan: Vad är det här för sällskap?
Nils G.: Det är kung Eriks hov!
Hertig Johan: Min syn är något skröplig, men jag tycker hovet ser något underligt ut. Är det inte trashankar med där?
Hertig Karl: Vår broder älskade icke småkonungar, men väl småfolk…
Hertig Johan: Ja, det var hans svaghet…
Hertig Karl: Eller hans styrka! Men din är att icke hålla löften!
Hertig Johan: Vad för löften?
Hertig Karl: Skulle icke vi dela tronen?
Hertig Johan: Det har jag aldrig hört talas om!
Hertig Karl: Du är en stor kältring!
Hertig Johan: Akta dig! Det finns många rum på Gripsholm…
Hertig Karl: Du känner till dem!
Hertig Johan: Inbördes kriget är lyktat; lugnet återställt och vi kunna gå en ny tid tillmötes med nyvaknat hopp om fred…
(Ur August Strindbergs Erik XIV)

Två av riksdagens partier verkar vilja bidra till det nyss inledda Strindbergsåret med egna nytolkande uppsättningar. Men om den ena orsakar publikrusning, har den andra svårt att väcka större intresse.

I skymundan av socialdemokraternas konvulsioner på stora scenen, med övertydliga sufflörviskningar och teatrala poser som ska synas ända till tredje raden, utspelar sig de här dagarna ett bittert, tajt och giftigt kammardrama i svensk politik som på sätt och vis kan få ännu större konsekvenser för valet 2014.

Sossarna har i dagarna sju bjudit på en mustig Erik XIV, med hela den klassiska rekvisitan och några legendariska, ålderstigna aktörer i överraskande biroller. Nu bjuder kristdemokraterna i helgen in till ett laddat, avskalat Oväder, på lilla scenen. Men intresset uteblir, publiken sviker.

När omgivningen rycker på axlarna, klämtar klockan på allvar. Det finns bara en sak som ett parti bör frukta mer än att tvingas genomgå en djup kris med tusen mediala strålkastare i nyllet, och det är att genomgå en djup kris utan att någon utomstående bryr sig.

På Kd:s riksting i Västerås i helgen kan det vara ett regeringspartis existens som står på spel, och därmed den sittande regeringens utsikter att bestå över nästa val i nuvarande konstellation.

Ett Kd som landar på 3,9 procent i valet 2014 vore alliansens valmatematiska mardröm. Sådant brukar utlösa den så kallade kamrat fyra procent-mekanismen i en blockpolitik. Men det finns en annan möjlighet också: att Kd i opinionsmätningarna blir så litet, till förmån för moderaterna, att övriga allianspartier inte behöver deras stöd längre för att behålla regeringsmakten.

När tvekande alliansväljare kommer till den slutsatsen börjar marken gunga under Kd. I kulisserna funderas det säkerligen här och var inom alliansen även på möjligheten att i osäkert läge byta ut Kd mot ett mer organiserat samarbete med Mp.

Kristdemokraterna kan alltså inte räkna med kamrat fyra procent 2014 med samma säkerhet längre. Partiet måste börja övertyga på egna meriter om sin relevans och funktion i svensk politik. Men det förutsätter – en parallell till socialdemokraterna – att partiet har en egen idé om vad det skulle kunna vara. Om det har man svårt att enas.

Louise: Det är icke bra att sitta för länge i gamla minnen.
Herrn: Hvarför inte det? När tid gått förbi, äro alla minnen vackra.
Louise: Men herrn kan lefva tjugu år till, och det blir för långt att sitta i minnen, som dock blekna, och kanske en vacker dag ändra färg.
(Ur August Strindbergs Oväder)

Kristdemokraterna är ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver.
I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av , inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar, utan som stannar i lösa pikar mot motståndare – alltifrån liberala ledarskribenter till kulturvänstern.

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom. Partiet hittar inte någon ledig plats, som väljarna upplever som relevant – och då hjälper det inte att Göran Hägglund är en sympatisk, kvick och duglig politiker. En partiledare för ett så litet parti bedöms inte frikopplad från partiets inre liv.

Nu har en öppen utmaning riktats mot Hägglund, från en falang som av allt att döma har sin kärna i partiets mer bokstavstroende falanger, som ogillar att partiet långsamt sökt lämna sitt dogmatiska ursprung och som i Mats Odell hittat en kandidat villig att bli upprorets ansikte utåt.

Skulle det upproret lyckas kan Kd göra sig omöjligt som samarbetspartner för andra och inleda sin egen upplösning.

Men även om Hägglund får fortsatt stöd kvarstår partiets grundläggande dilemma: det lyckas just nu inte övertyga tillräckligt många om att det vore ett problem om Kd åkte ur riksdagen, att det är oersättligt. Och den interna fejden lär inte öka väljarnas intresse. Klockan börjar klämta.

Konditorn: Jag tror ovädret har gått över.
Herrn: Det tycks verkligen ha klarnat, och då få vi månsken!
Brodern: Det var ett välsignat regn!
Konditorn: Alldeles härligt!
Herrn: Se där kommer lykttändarn, äntligen! Första lyktan! Nu är det höst. Det är vår årstid, gubbar! Det börjar skymma, men då kommer förståndet och lyser med blindlyktan, så man inte går villovägar.
Stäng fönsterna, och drag sen ner gardinerna, så få minnena gå och lägga sig att sova, i ro! Ålderdomens ro! Och i höst flyttar jag från det tysta huset.
(Ur Strindbergs Oväder)

Kd:s kammarspel är ett litet drama, som kan utlösa ett större 2014. Ovädret i pjäsen pågår inombords, när det förflutna hinner ifatt.