Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är utgångspunkten för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat. Jag försöker diskutera varför Doroteabornas demonstrationer och värnandet av vården i inlandet, är en viktig angelägenhet för hela Västerbotten.

Trogna läsare känner igen resonemangen nedan, om landsbygdens och den småskaliga servicens värde.

Men jag skriver också några rader om varför en del av kritiken mot landstingsmajoriteten varit orättvis och att ledningen har rätt på en viktig punkt.

—————————————————————

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Så besvärligt kan det vara ibland, att både de kämpande Doroteabor som ockuperat den nedskärningshotade sjukstugan och landstingets rödgröna ledning, som beslutat om jobbiga besparingar, har rätt. På varsin punkt.

Doroteaborna gör helt rätt som kämpar med envishet och uthållighet för att få behålla sina akutvårdsplatser. Det är ett rationellt och mycket välgrundat engagemang. För det man söker värna allra mest är kanske faktiskt inte platserna i sig, utan kommunens utsikter att överhuvudtaget överleva på längre sikt.

Ett antal av de mindre kommunerna i Norrlands inland balanserar på randen av ett ekonomiskt och demografiskt stup, med obefintliga marginaler.
Ibland kan protester mot neddragningar i akuta ekonomiska situationer vara ett tecken på bristande krisinsikt, en oförmåga att erkänna problem, en ansvarslös flykt från verkligheten – vilket bara förvärrar problemen och minskar politikens långsiktiga handlingsutrymme. Men ibland kan det vara tvärtom: att protesterna är det yttersta beviset på total krisinsikt och klarsyn om vad som står på spel. Så är det i Dorotea.

Någonstans finns en smärtgräns, bortom vilken en kommun inte längre har något hopp kvar. Det räcker inte att ens i en drömvärld kunna erbjuda nya jobb, bra företagsklimat och perfekt infrastruktur, för att locka människor att flytta till eller stanna kvar i en kommun. Det krävs mer. Jobben följer människornas kulturella flyttströmmar i högre grad än tidigare. Men till det som krävs under alla omständigheter, utan vilket en kommun kan erbjuda guld vid varje regnbåges slut utan att det hjälper, hör en grundläggande social service för livets olika skeden.

Går den servicen förlorad i en kommun, eller i en by, när vårdplatser försvinner, byskolor dras in, lanthandlar bommar igen – och allt som återstår är ett transporttvång till andra kommuner eller avlägsna tätorter – då är det kört och godnatt. I insikt om det kämpar Doroteaborna.

Men det är inte hela sanningen.

Den punkt på vilken många av de som protesterat mot neddragningarna däremot har fel, handlar om landstingsmajoritetens avsikter och drivkrafter. Den rödgröna ledningen vill självklart inte genomföra besparingarna av illvilja eller av likgiltighet inför inlandet.

Så är det inte, och kampen för inlandet gynnas inte av slentrianmässigt politikerförakt. De hätskaste glåporden senaste tiden, mot beslutsfattare som bara har tråkiga alternativ i vilken riktning de än vänder sig, men som lika fullt måste försöka ta ansvar för helheten, hjälper ingen.

För i ett har landstingsledningen helt rätt: det måste vara ordning i ekonomin. Nu har alternativa besparingar presenterats, som skulle rädda inlandsvården på ett sätt som vore att vida föredra. Majoriteten måste söka dialog kring de förslagen. Men landstingsledningens ansatser rymmer inte enbart missgrepp, som kan kritiseras, utan också en nödvändig ärlighet som även den hör till försvaret av ett välfärdssamhälle.

Det är något annat och djupare som gör Doroteabornas kamp rätt, viktig och angelägen för hela Västerbotten, än motståndet mot besparingarna i sig.

Ur ett annat perspektiv: I slutändan kan inga alternativa besparingar i världen rädda de mest utsatta inlandskommunerna. Det kan bara jobb, företagande och inflyttning göra. Att rädda det som räddas kan är livsviktigt, men inte en tillräcklig framtidsstrategi i de kommuner som har det svårast.

De för regionen värdefulla Västerbottensdagarna i Stockholm i år har haft temat innovationer. Föredragen där har diskuterat allt det där som ger skäl till optimism och framtidstro i Västerbotten, som sväller av stolthet.

Ska fler än bara några få av inlandskommunerna överleva med grundläggande service och ekonomiska förutsättningar i behåll, är det till innovationer, småföretagande och förädling av naturresurser, som hoppet måste sättas. Exempelvis nya, teknikdrivna lösningar kring service och vård på landsbygd är en intressant framtidsbransch, som kan förändra perspektiven helt framöver. Vårdlösningar i Västerbotten som exportsuccé, smaka på den i dessa dagar.

Men det krävs en regional sammanhållning för att visionerna ska kunna bli verklighet. Ett mer utvecklat norrländskt helhetsperspektiv, med mindre misstro och missunnsamhet mellan landskapen, skulle göra de nordligaste länen starkare nationellt.

På samma sätt genererar ett Västerbotten som håller ihop solidariskt – – kusten, den stadsnära landsbygden, den naturresursrika glesbygden – större växtkraft som helhet, än de enskilda delarna skulle klara var för sig.

Det gäller att hålla ihop länet inte bara kring det som glänser och lovar mycket, utan också i svårare ögonblick, när det inte glänser. Dramatiken i Dorotea är en annan, dystrare del av länets realiteter än de som trycks i broschyrerna, men en lika viktig.

Har vi råd med landsbygden, med det glesbefolkade, med det som motiverar sin existens på andra sätt än storstadens många rationella stordriftsfördelar? Den frågan kommer att hagla över oss det kommande decenniet. Från de växande tillväxtstäderna. Otåligheten inför landsbygdens problem och mödor kommer att växa.

Den otåligheten bör utmanas.

Har vi råd att vara utan landsbygden? Att i resignation offra alla dessa erfarenheter och livsmiljöer, att förvandla de många småskaliga kulturbygderna till storskaliga, öde oljeplattformar, att dra isär och överge en gammal helhet?

Det är betydligt mer relevanta frågor att ställa, med all kraft, när Västerbotten har makten att formulera dem själv, utifrån egna historiska insikter.

Det är det demonstrationerna i Dorotea ytterst handlar om.