Svininfluensan och panik som beslutsunderlag

Massvaccineringen mot svininfluensan för ett par år sedan är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Trogna läsare minns att jag var ganska kritisk mot hur debatten fördes de månaderna när frågan var som hetast, jag tyckte att den hade inslag av hysteri och skrämselpropaganda och ogillade försöken att utmåla det som en självklarhet att vaccinera sig mot svininfluensan.

I och med Svenska Dagbladets artikelserie om bakgrunden till och konsekvenserna av massvaccineringen mot svininfluensan har debatten tagit fart på nytt. 

Då, när det begav sig, resonerade jag så här i en krönika som jag även citerar nedan:

Svininfluensan och risken för hysteri

Det här är mina funderingar så här i efterhand, där jag bland annat betonar skillnaden mellan svininfluensvaccineringen och de allmänna och livsviktiga vaccinationsprogrammen, som måste ges stöd på alla sätt.

I papperstidningen som vanligt med en snillrik teckning på temat av Niklas Eriksson.

————————————————–

Svininfluensan och panik som beslutsunderlag

Det är lätt att vara efterklok, heter det. Men det är inget skäl att inte försöka att vara det. Det svenska beslutet om massvaccinering mot svininfluensan vintern 2009/2010 fattades i alltför hög grad i en irrationell stämning av hysteri och överdrifter
Alla varningar för svininfluensans tänkbara följder var inte överdrivna, alla argument för massvaccineringen var inte ogenomtänkta och myndigheternas information var inte oseriös. Men den stämning som i slutändan drev fram beslutet var det.

Utan skrämselpropaganda, uppjagade rubriker och larmande undergångsscenarier susande i öronen på de ansvariga, utan det trycket, hade beslutet om massvaccinering knappast fattats. I andra länder, där debatten och medierapporteringen var mer sansad, gjordes andra bedömningar, som visade sig vara mer korrekta.

Svenska Dagbladets artikelserie de senaste dagarna om bakgrunden till och konsekvenserna av massvaccinationen mot svininfluensa har visat att det även i Sverige rådde oenighet och tveksamhet bakom kulisserna. Det var till slut förmodligen ekonomiska och politiska faktorer, inte medicinska, som blev utslagsgivande. Och bakom alarmismen som skapade det mediala trycket låg, bland mycket annat, även krassa ekonomiska intressen.

Jämförelser mellan olika länder ger ett ganska tydligt svar på hur liten effekt den omfattande svenska insatsen hade. I Sverige, visar SvD:s genomgång, vaccinerades 60 procent av befolkningen, medan siffran i Tyskland bara var åtta procent. Trots det är dödlighetstalen lika stora i de båda länderna, med 0,31 fall per 100 000 invånare.
Det ska ses i relation till kostnader och efterföljande biverkningar.
Beräkningar av det här slaget är alltid svåra att göra, missar många aspekter och blir alltid omstridda.

Men det står utom tvivel att de farhågor som låg bakom den svenska strategin med massvaccinering mot svininfluensan inte besannades, och att mycket av diskussionen präglades av ogrundade skräckscenarier.

Det låg även en institutionell mekanism bakom att debatten blev panikslagen. Jag så skrev så här om det då på hösten 2009:

"Dessutom bör man komma ihåg att även myndigheter, organisationer och andra intressegrupper alltid kämpar för att rättfärdiga sina existenser. De vill framstå som centrala och viktiga, för att få behålla eller helst öka sina resurser och anslag. Nej tack till uppmärksamhet kommer de aldrig att säga. Och när medborgare känner oro så får myndigheter, organisationer och andra auktoriteter större genomslag än annars. Alltså ligger det till viss del i deras intresse att inte helt tona ned ett tänkbart hot på sina ansvarsområden.

Inte heller kring det behöver man moralisera. Men man bör vara medveten om att det ska mycket till för att de – när allt ljus faller på dem – ska tona ned faran, lugna oss med budskapet att det finns tusen andra saker i världen och samhället som är långt farligare och hänvisa oss till andra instanser istället. Så går det inte till."

De som hade att fatta besluten gav efter också för att inte riskera att bli anklagade för passivitet i efterhand om det osannolika skulle inträffa att skrämselpropagandan haft fog för sig. Det var en överdriven försiktighet för vilken det är lätt att ha förståelse.
Slutsatserna och lärdomarna som bör dras handlar kanske i första hand om hur dåligt rustat samhället var att hantera ett i raden av ”vargen kommer”-rop.

För ett av de största hoten i sammanhanget kan faktiskt vara försöken att gång på gång institutionalisera och kommersialisera vår rädsla för världens undergång, att öka acceptansen för överdrivna förebyggande massåtgärder som inskränker den personliga integriteten och som befäster föreställningen att alla risker i livet går att åtgärda bort.

Medier som säljer panik, lobbygrupper med ekonomiska intressen och beslutsfattare som hellre vidtar en åtgärd för mycket än en för lite för att inte kunna anklagas för att "inte ha gjort något", kan bli en olycklig kombination. Om alltid den som skrämmer mest, formulerar de mest drastiska prognoserna, får bestämma, brister dammarna.

Risken finns även att överdrivna aktioner som massvaccineringen mot svininfluensan, börjar underminera stödet för de rationella, livsviktiga, allmänna vaccinationsprogram mot kända sjukdomar som hör till mänsklighetens viktigaste framsteg.

Det handlar förstås om två helt skilda typer av insatser.

Svininfluensadebatten handlar inte om vaccinering i allmänhet. Och just för att betona hur viktiga de allmänna vaccinationsprogrammen är, gäller det att vara noga med att inte spela bort förtroende på att försvara kampanjer som drivs fram av andra skäl.

Det handlar ytterst om tillit och förtroende. I Sverige vaccinerade sig alltså 60 procent av befolkningen mot svininfluensan. I Tyskland, där myndigheterna koncentrerade sig på riskgrupper och där medborgarnas skepsis var större, var det bara 8 procent.
Sådana siffror återspeglar även, utöver hur myndigheter agerar, en skillnad i tilltron till samhällsinstitutioner. I Sverige är förtroendet för institutioner och myndigheter relativt högt.

Ser man debatten som föregick massvaccineringen som en övning i kritiskt tänkande och riskbedömning sida blir betyget inte så högt. Men ser man insatsen som en ren krisövning, kan man dra positiva slutsatser om medborgarnas förtroende för viktiga samhällsaktörer. Att det existerar är bra på många sätt.

Sånt förtroende ska inte riskeras lättvindigt och i onödan. Så skedde dessvärre delvis i samband med insatserna mot svininfluensan.