Tonårsrevolution mot morsan Merkel
Angela Merkel och ett spänt läge tysk politik är ämnet för den här lördagskrönikan, som även har ett genusperspektiv hämtat från min akademiska tid och mitt ofärdiga avhandlingsarbete, som avbröts när jag började på VK, i vilket jag bland annat studerade just Merkel.
Det här är en längre och nördigare version än som fick plats i papperstidningen. Men det är ju inte så ofta jag skriver om utrikesskeenden här. Några av mina tidigare texter om just tysk politik kan läsas här:
Den ädla konsten att fungera tillsammans
Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål
Delstatsval i Berlin med konsekvenser
Tyskland avvecklar kärnkraften
Och i Liberal Debatt för den som är intresserad, skrev jag förra året om Angela Merkel i det här numret (texten ej på nätet)
————————————————————
Tonårsrevolution mot morsan Merkel
De brukade, i en blandning av ironi, nedlåtenhet och underskattning, kalla henne för ”das Mädchen” (flickan).
Nu kallar de henne, i en blandning av ironi, respekt och fruktan, för ”Mutti” (morsan).
Det är morsan i betydelsen: hon som bestämmer.
Hur smeknamnen på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, 57 år och Europas viktigaste politiker, förändrats från tidigt 90-tal fram till i dag säger mycket om den politiska karriär hon gjort sedan Berlinmurens fall. Men det säger också mycket om hur svårt omgivning, motståndare och medier haft att förhålla sig till hennes framgångar. Hon har inte passat in i gamla förklaringsmodeller, hon har inte rötterna i sedvanliga kotterier och hierarkier. Merkel är ett politiskt fenomen utan förlaga.
Sedda mot genusbakgrund av en politisk bevakning i medierna med tydlig machoprägel, och ofta med undertoner av sexism i skildringen av unga kvinnliga politiker, får smeknamnen fler nyanser.
En kvinnlig, protestantisk politiker med bakgrund i gamla Östtyskland, naturvetenskaplig utbildning och en lågmäld, försiktig, nästan ursäktande framtoning har steg för steg lyckats manövrera ut alla interna motståndare i ett katolskt präglat kristdemokratiskt parti dominerat av bullriga män fostrade i det gamla Västtysklands nätverk.
Undra på att de politiska journalisterna haft svårt att få gamla kompasser att sluta snurra vilt när de sökt beskriva Merkels väg till den högsta makten.
Länge underskattades hon, under åren som kvinno- och ungdomsminister och sedan miljöminister i Helmut Kohls regeringar på 1990-talet. Nu tvivlar ingen längre på den målmedvetenhet, maktinstinkt och skarpsyn som döljer sig bakom den fortfarande lika återhållsamma framtoningen hos en politiker som aldrig tappar sin självkontroll och fattning.
Hur bilden förändrats genom åren blir extra åskådligt i en ny, läsvärd bok (”Angela Merkel. Die Unerwartete. Wie Deutschlands erste Kanzlerin mit der Zeit geht”) där ansedda tidskriften Die Zeit samlat artiklar de publicerat om Merkel från 1991 och framåt. Urvalet är ärligt, eftersom en hel del av texterna visar hur Merkel fått rätt med tiden. Men antologin illustrerar också hur Merkel själv gradvis vuxit in i varje ny roll, full av motsägelser.
Hon, vars främsta kännetecken som regeringschef är en tålmodig, prestigelös pragmatism, har i rollen som partiledare konsekvent moderniserat och förnyat sitt partis samhällsanalys och uppträdande mer än någon av de berömda föregångarna lyckats med eller velat – en del skulle säga genom att släppa gamla kristdemokratiska dogmer utan att ersätta dem med nya, men förändringsarbetet har haft en klar inriktning.
Det hade ingen trott för tjugo år sedan. 1991, då Merkel var nyutnämnd minister, skrev exempelvis journalisten Margit Gerste i Die Zeit att den unga kvinnan från östra Tyskland inte verkade ha några stora visioner och inte ha ”några ambitioner att reformera partiet med några som helst egna idéer och störande eftertänksamhet”. Så har många underskattat Merkel genom åren, och efteråt undrat vad det var som hände.
I dag tycker inte ens motståndare att det är mödan värt att direkt ifrågasätta Merkels betydelse och ställning, utan angriper hellre politiker i hennes omgivning.
Joschka Fischer, tidigare ledande miljöpartist och utrikesminister 1998-2005, som inför valet 2005 talade om Merkel som en ”sufflé i ugnen” som det bara gällde att sticka hål på, skrev i gårdagens Süddeutsche Zeitung på för honom ovanligt respektfullt sätt – inbäddat i hård kritik av regeringen givetvis – om Merkels höga internationella anseende och inrikespolitiska popularitet, om hur hon symboliserar Tysklands positiva ekonomiska utveckling och stabilitet.
De tyska socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel väckte viss uppmärksamhet tidigare i år när han, vilket han sedan tog tillbaka, antydde att partiet inte tänker bedriva valkamp mot Merkel 2013, utan mot bankerna och finanskapitalismen. Vad han indirekt tycktes erkänna var att om valet blir en förtroendeduell mellan Merkel och socialdemokraternas ledande kandidater (samtliga män), så kommer väljarna att föredra Merkel.
Det måste ha svidit för en oppositionsledare att medge, men det ligger mycket i det som någon skrev för några år sedan, att den genompragmatiska kristdemokraten Merkel också är landets populäraste socialdemokrat. Hon har lyckats lyfta sig över inrikespolitiken, förknippas inte med några låsta positioner och har höga popularitetssiffror över partigränserna trots att hon leder en koalitionsregering mellan kristdemokrater och liberaler, som egentligen varit utskälld och splittrad rakt igenom hela mandatperioden.
Merkel kan tycka en sak ena månaden och en annan nästa – gång på gång, i rader av sakfrågor – och ändå på något sätt framstå som konsekvent och genomtänkt. Där andra skulle avfärdas som principlösa vindflöjlar, ses hon av många väljare som sympatiskt prestigelös och eftertänksam. Och väljarna har sett något väsentligt i hennes politiska gärning.
Smeknamnet ”morsan” har det senaste åren fått ytterligare en dimension, och ytterligare en genusdimension, sedan en grupp yngre män födda på sjuttiotalet ryckt fram till ledande positioner inom liberala FDP – kristdemokraternas regeringskoalitionspartner som brottas med rekordlåga opinionssiffror och den djupaste kris partiet någonsin upplevt – med 39-årige Philipp Rösler som ordförande.
Den nya liberala ledningen har kallats för ”pojkgruppen”, ”tonåringarna”, ”ungdomstriumviratet”.
I beskrivningar av regeringssamarbetet har de i sin relation till Angela Merkel liknats vid barn i baksätet på bilen som bråkar och väsnas lite för att få morsan i framsätet att svänga av och stanna för att köpa glass, men som inte har mycket att säga till om när de vuxna bestämmer.
Merkel har också flera gånger visat dem vem det är som har sista ordet, och hur överraskande effektiv hon kan vara när det gäller att vinna en maktkamp utan höjd röst eller stora gester.
Det är en illa dold hemlighet att Merkel trivdes bättre som förbundskansler för den stora blocköverskridande koalitionen med socialdemokraterna 2005-2009, än i koalitionen med de struliga och krisdrabbade FDP. Underförstått: det var lättare att regera stabilt med andra vuxna än att trilskas med tonåringar.
Men nu råder tonårsrevolt i den tyska regeringen, och källor berättar i tyska medier om något som ovanligt som vredesutbrott med höjd röst från Angela Merkels sida.
Bakgrunden är tidigare förbundspresidenten Christian Wulffs dramatiska avgång i förra veckan – en sorlig historia efter en utdragen affär kring slarvigt redovisade affärskontakter som Wulff hade i sin tidigare roll som ministerpresident i Niedersachsen – som satte tryck på regeringen att snabbt komma överens om en efterträdare med stöd även av socialdemokraterna och de gröna. (Vänsterpartiet Die Linke anses uteslutet som samarbetspartner även i en sådan fråga).
Tyskland följer nämligen den reaktionära och lätt fanatiska principen att statschefen ska tillsättas på demokratisk väg, inte via blodsarv. Och valet av förbundspresident har betydligt större symbolisk betydelse än man skulle kunna tro när det gäller en post som i huvudsak har representativ funktion.
För förbundspresidenten i Tyskland har inte bara representativa uppgifter. Dels finns det en begränsad, men indirekt makt och kontrollfunktion som kräver politiskt omdöme inbyggd i rollen. Men framför allt förväntas han eller hon vara en retorisk vägvisare, lyfta fram och stimulera debatt i viktiga samhällsfrågor, mana till eftertanke och självkritik, dra i gång processer och vara ett slags moralisk auktoritet, stå för något, samtidigt som han eller hon också ska vara ett samlande namn, lyft ovan dagsdebatten.
Det är en svår, för att inte säga omöjlig, roll i modern politik, i synnerhet när de ledande partipolitikerna själva strävar efter en sådan upphöjd men ändå aktiv positiv, lite ovanför alla andra. Men den tas på stort allvar i Tyskland, och efter två misslyckade presidentskap – Wulffs och Horst Köhlers – som slutat i förtida avgångar är kraven nu höga på att nästa president måste återställa respekten för institutionen.
Var en ny förbundspresident står politiskt och med vilkas stöd han eller hon väljs kan därför få stor politisk betydelse.
Förbundssamlingen som väljer förbundspresident består av ledamöter från både den nationella förbundsdagen och de olika delstaternas lokala församlingar. Eftersom Tyskland har skilda valdagar betyder det att förbundssamlingens sammansättning ofta återger en mer aktuell bild av det nationella opinionsläget än förbundsdagen i Berlin.
Flera gånger tidigare i Tysklands och Västtysklands historia har därför valet av förbundspresident gett en föraning om kommande nationella maktskiften och nya regeringskoalitioner. Det anses som ett utmärkt tillfälle för partier som önskar bryta upp från befintliga samarbeten att testa gränserna, provocera fram konflikter och börja förbereda nya koalitioner.
Direkt när Wulff avgick började också samtliga partier i förbundsdagen, förutom vänsterpartiet, misstänka att de andra smidde planer med och mot varandra. Alla misstrodde alla i ett partilandskap där många olika koalitioner är tänkbara efter nästa val 2013, men där en blocköverskridande lösning kan vara Merkels enda chans att behålla regeringsmakten.
Socialdemokratiska SPD och De gröna sneglade misstänksamt på varandra, i rädsla för att de andra skulle göra upp med kristdemokraterna ensamma. Och FDP sa av samma skäl envist nej till alla kristdemokratiska namnförslag som på minsta sätt skulle kunna tolkas som en utsträckt hand till framför allt de gröna.
När FDP sedan – fortsatt livrädda för att Merkel via förbundspresidentfrågan skulle börja sända ut samarbetsinviter till ett eller flera av oppositionspartierna inför 2013 – mitt under pågående överläggningar och utan att förvarna CDU/CSU gick ut i till massmedia med beskedet att de för sin del tänkte stödja socialdemokraternas och de grönas kandidat, prästen, publicisten och ansedde människorättskämpen under DDR-regimens sista år, 72-årige Joachim Gauck, ska det ha lett till stor och högljudd irritation, en kraftfull reaktion, från Merkels sida.
Gauck, som efter den tyska återföreningen blev chef för myndigheten som hade hand om arkivet med Stasimaterial, och som var SPD och de grönas kandidat redan förra gången när istället Christian Wulff, stödd enbart av CDU/CSU och FDP, valdes med mycket knapp material och efter flera voteringar, är ett mycket populärt namn i Tyskland.
En bred majoritet anser att han vore lämplig och värdig som efterträdare till Wulff, och han var mångas hemliga favorit även inom regeringspartierna senast det begav sig. Bara det tyska vänsterpartiet är direkt motståndare till honom. Dessutom har Merkel själv på det personliga planet en mycket god relation till Gauck, som hon tidvis hyst djup respekt för.
Gauck är samtidigt frispråkig och stridbar, med en vad han kallar liberal-konservativ ideologisk hållning som i grunden ligger närmare regeringspartierna än oppositionen. Hans skicklighet som talare, hans intellektuella drivenhet och hans oräddhet är det som gör honom till en mycket intressant kandidat.
Men han har aldrig tidigare varit politiker – och det väcker frågor om hur han ska klara balansen mellan att vara en moralisk auktoritet och samtidigt hålla sig utanför dagsdebatten.
Hans självständighet kan komma att bli ett irritationsmoment för de sittande regeringspartierna, medan hans tydligt liberala hållning i ekonomiska frågor kan vara kontroversiell inte minst för socialdemokraterna och de gröna. En del bedömare menar att oppositionspartierna, som nominerade honom förra gången, inte längre var så angelägna om att stödja honom utan istället börjat söka andra namn, när FDP plötsligt gjorde sitt utspel och tvingade dem att omedelbart ställa upp bakom sin egen kandidat från senast.
FDP påminde med sitt ovanliga agerande – en riskfylld tonårsrevolt för ett parti med bara två-tre procent i opinionsmätningarna och rekordlågt anseende hos väljarna – om att även de teoretiskt kan samarbeta över blockgränsen, som förr i tiden, när de satt med i socialliberala koalitioner tillsammans med SPD. Sådana tankeexperiment är visserligen inte särskilt realistiska, FDP är ett annat parti i dag. Men oppositionen som på alla sätt söker hitta sätt att underminera Merkels ställning har inget emot att hålla spekulationerna levande.
I det läget, mot bakgrund av eurokrisen och behovet av en pålitlig regering i Tyskland valde Merkel att sammanbitet och med bevarat lugn acceptera en kandidat som hon i grunden har starka sympatier för och tvinga med sitt eget parti på en sådan lösning, hellre än att riskera ett osäkert nyval.
Stämningen i den tyska regeringskoalitionen är efter FDP:s revolt på botten. Ledande kristdemokrater talar öppet om hämnd och att FDP kommer att få betala för sitt öppna brott mot vad som anses vara god sed i ett regeringssamarbete. Liberalerna själva utgår ifrån att de från och med nu kommer att få ännu svårare att få gehör för sina hjärtefrågor.
Angela Merkel är, än så länge, påtagligt tyst i ämnet, undviker det. Det behöver inte vara några goda nyheter för FDP på sikt. Merkel har själv tidigare, återger Süddeutsche Zeitung i en analys, talat intresserat om tystnadens betydelse i all kommunikation, budskapet som finns dolt i det man inte säger. Vad Merkel egentligen anser om FDP:s agerande kanske inte blir tydligt förrän i samband med och efter nästa val, men hon har tålamod och resning nog att vänta.
Mathias Brandt, son till Willy Brandt, svarade eftertänksamt i en tv-intervju en gång på frågan varför Merkel är en bra förbundskansler: ”Hon har hållning. Och frånvaron av testosteron, tilltalar mig ganska mycket". Om man inte tar det bokstavligt, utan som metafor, från en som sett politikens högsta sfärer på nära håll under sin uppväxt, är det ganska tänkvärt.
Även hur ett nederlag hanteras kan säga mycket om en politikers mognad och styrkeposition.
