Därför släcker jag inte ner lamporna under Earth Hour

Av , , 9 kommentarer 15

Jag deltar inte i Earth Hour. Den här lördagskrönikan handlar om varför jag, inte minst som kärnkraftmotståndare van att stöta på fördomar i den debatten, tycker att aktionen bygger på en feltänkt, konstig och olycklig symbolik för miljöengagemang som liktydigt med mörker och försakelse. Det är svårbegripligt varför just miljörörelsen anstränger sig för att bejaka sådana missvisande fördomar, som får negativa effekter i politiken.

En läsvärd text av PO Ågren för ett par år sedan på VK-kultur diskuterade frågan ur ett annat perspektiv än mitt, och med andra utgångspunkter, men med samma slutsats i sak om Earth Hour.

———————————————————–

Därför släcker jag inte ner lamporna under Earth Hour

Få saker retar mig så mycket som oviljan i vår tids debatt att erkänna och uppskatta värdet av de stora samhällsframsteg som gjorts de senaste århundradena, och i synnerhet det senaste halvseklet. Demokratiseringen, det ökade välståndet, den ökade tryggheten, den ökade solidariteten, den utbredda kulturen och bildningen, de tekniska revolutionerna, de nedbrutna hierarkierna.

Ur mörkret har vi verkligen med åren stigit mot ljuset, och från intet har vi uppnått mycket som tidigare generationer ville bli. Att förneka det, är i grunden reaktionärt.

Ändå låter det hela tiden i debatten bisarrt nog som om vi levde i det sämsta av tidevarv, en riktigt jävlig epok, när gamla idyller gått förlorade och det skymmer värre och värre. Att erkänna att demokrati, upplysning och välfärd fört något gott med sig, tycks väcka motvilja hos många, paradoxalt nog framför allt hos dem som annars brukar bekänna sig till den traditionen.

Därför drar upphöjda skribenter i de stora tidningarna regelbundet helt halsbrytande historiska paralleller och jämförelser när de stöter på något i debatten som de retar sig på. Det tycks ibland inte finnas några spärrar av smak, sans och vett för vad man sätter likhetstecken mellan.

Rimligen talar de flesta av dessa debattörer mot bättre vetande, eller så är historielösheten och det nationella navelskåderiet mer djupgående än man kunnat befara.

För det är naturligtvis överlägset bättre ställt i dag i Sverige, på nästan alla områden, än någonsin förr. Inser vi inte det, förmår vi inte dra även positiva slutsatser av historien, står vi dåligt rustade för att ta oss an de missförhållanden som finns kvar – många och allvarliga nog.

I morgon kväll uppmanar Världsnaturfonden hushåll och företag i länder runt om i världen att under en timmes tid släcka ner belysning och stänga av elektriska apparater, för att uppmärksamma klimatfrågan. Många mäktiga samhällsaktörer har hakat på det här jippot, som nu har några år på nacken.

Att delta kostar ju inte något i form av en mer sammanhängande analys eller hållning i klimatfrågorna och energiomställningen i övrigt. Det är en fribiljett man kan hänvisa till resten av året, när man kanske beter sig annorlunda. Det förpliktar inte. Jag tycker att hela aktionen är olycklig och feltänkt ur ett miljöperspektiv.

Symboliken först: Elektriciteten hör historiskt sett till mänsklighetens stora, frigörande landvinningar i kampen mot svåra levnadsvillkor och maktlöshet. Den har främjat ljus, värme, möjligheter att resa över gamla gränser, att ta del av omvärlden och därmed mångfald, öppenhet, debatt och tolerans. Tillgången till elektricitet är en välstånds- och maktfråga.

Och mörkret som hot och kval är konkret erfarenhet. Än i dag är obelysta stadsmiljöer ett hinder för människors – framför allt kvinnors – möjligheter att röra sig och delta i nöjes-, fritids- och kulturliv. Att mörklägga som symbolhandling, är nästan alltid fel.

Symboliken i Earth Hour att miljöengagemang handlar om mörker och försakelse riskerar därför att göra mer skada än nytta, och väcka helt fel associationer.

När lamporna tänds igen, när alla fått något att hänvisa till som alibi, när allt återgår till det vanliga, så kommer det att vara mycket lättare att återgå just till det vanliga.

Kvar i mångas undermedvetna kommer kopplingen miljöomställning = nedsläckning, att lura när de verkligt avgörande besluten fattas. Vare sig det handlar om att borra olja till havs med stora risker, exploatera Arktis, skövla naturresurser i fattiga länder till bristningsgränsen eller bygga nya kärnkraftsreaktorer.

Framställs det som om valet står mellan att vrida utvecklingen bakåt eller fortsätta med slutna ögon som i dag, kommer de flesta välja det senare. Det passar förnekare av klimathotet perfekt.

Men miljöomställning handlar inte om att släcka ner, stänga in sig, få det sämre och avstå från ny teknik och välstånd. Miljöengagemang borde handla om att tända upp en hållbar framtid, tack vare fortsatta innovationer, effektiviseringar och upptäckter. En miljörörelse utan utvecklingsoptimism är dömd att misslyckas.

Jag är kärnkraftsmotståndare (och vän av storskalig vindkraft) inte för att jag misstror teknisk utveckling, utan för att jag är optimistisk om den. Jag ser ingen anledning till varför man ska bygga fast sig för ett sekel till i storsubventionerad, miljöskadlig energiproduktion med smuts i både början (brytningen) och slutet (avfallsproblemet) av kedjan, och med ofrånkomliga risker under själva produktionen.

Men de vanligaste anklagelserna mot oss som inte vill se nya reaktorer bygger ofta på att vi skulle förespråka mörker och stillastående fabriker. Associationen sitter djupt. Därför är det så olyckligt när miljörörelsens mäktigaste lobbar igenom en aktion som bygger på just kollektiv mörkläggning.

För ett par veckor sedan kom Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen. Den visade glädjande nog att den globala fattigdomen minskar stadigt. Lyftet ur det värsta armodet ger framsteg i kampen mot sjukdomar och skapar möjligheter för fler barn att gå skola. Lidandet, förtrycket och skövlandet är fortfarande fasansfullt utbrett men det som mer än annat förbättrat situationen är internationellt utbyte, handel och ekonomisk utveckling.

Att bekämpa extrem fattigdom och främja demokrati är också en av de viktigaste insatser som kan göras för miljön.

Utöver demokrati, mänskliga rättigheter och en fri debatt, är marknadsekonomi en förutsättning, inte en tillräcklig, men en nödvändig förutsättning, för både hållbar utveckling och för internationell solidaritet.

En miljömedveten medborgare kan med gott samvete bejaka konsumtion. Att säga att konsumtion och tillväxt är dåligt för miljön är lika enfaldigt som att säga att konsumtion och tillväxt per definition är bra för miljön. Idealet måste vara den medvetna, kritiskt tänkande, värderingsburna konsumenten – inte icke-konsumenten eller all-konsumenten. Tillväxtbegreppet måste utvecklas och nyanseras för att inkludera hållbarhet. Ekonomisk utveckling måste bedömas utifrån hur förnyelsebar den är.

Men det är själva kombinationen av marknadsekonomi, stark konsumentmakt, politiska styrmedel (exempelvis hård miljölagstiftning och tuffa miljöskatter) och en medveten samhällsdebatt, som kan bli en oslagbar kraft för hållbar utveckling på riktigt.

När ifrågasättande, medvetna konsumenter kan belöna företag som arbetar med innovationer och miljöansvar och lämna dem som inte tar miljöhänsyn, drivs utvecklingen mot miljösmartare produkter på. Så kan företag med etiska utgångspunkter vinna i lönsamhet. Så kan en fordonspark, exempelvis, förnyas. Så kan ny teknik stimuleras som gör det möjligt, exempelvis att avstå från onödiga resor och hitta distanslösningar i stället.

Det är likadant med elmarknaden. Lämnar man processen enbart till elmarknadens kortsiktiga prissättningsmekanismer, kommer ingen omställning till stånd. Förändring kräver politisk vilja och styrning. Men att söka kollektivt släcka ned hela samhällen som symbolhandling bygger på en konstig analys av elmarknaden och de utmaningar omställningen till de förnyelsebara alternativen för med sig.

Även energibesparingar kommer att spela stor roll för den pågående omställningen, långt större än många vill erkänna. Men det är förödande och missvisande att likställa det med mörka bostäder och orörliga människor. Det är den onödiga energianvändningen till ingen nytta som måste bort. Ett stort slöseri pågår varje dag. Den omställningen handlar inte om stora uppoffringar, utan om förändrade beteendemönster i vardagen som alla har allt att vinna på.

Kring det skulle man kunna skapa många genomtänkta kampanjer. Men en negativ, dystopisk vision om levnadsstandard som ett problem, däremot, kommer att framstå som osympatisk och socialt verklighetsfrämmande för de flesta.

Det kan vara så vackert med stearinljus i ett nedsläckt rum. Något framkallar det ur vårt inre, tända ljus, eller lägereldar vid sjön; kanske något djupt minne från människans barndom, betydelsen av eld i mörkret, av att kunna kontrollera eld. Man kan släcka lampor och tända små ljus för eftertanke eller andakt, för att minnas förlorade vänner, för att se kära ansikten i nytt sken, för att se landskapet utanför träda fram bättre i skymningen eller för att slippa se dammråttorna i vardagsrummet en stund.

Men just i morgon kväll släcker jag inte.

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeås och Nordmalings kommunalråd råkade på nytt i luven på varandra i helgen. Om det, om regiontänkande, om hemidentitet och om fritidsliv i Norrland, handlar reflektionerna i den här krönikan, som konstaterar att Umeå – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – borde välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

——————————————-

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Om åtgärdssjukan och den ädla konsten att ta ett steg tillbaka

Av , , 2 kommentarer 6

Debatten om korvvagnarnas utseende och utformning i Umeå återspeglar en större och oroväckande samhällsutveckling: den politiska åtgärds- och kontrollsjukan. Till den är många medskyldiga, även medierna. Om det handlar den här lördagskrönikan.

En tidigare liknande krönika finns här.

——————————————————-

Om den ädla konsten att ta ett steg tillbaka

Att tipsa en kommunapparat om möjligheten att detaljreglera något är ibland som att hålla en Drakes Coffee Cake under näsan på Newman i Seinfeld. De kan inte hjälpa det, när saliven börjar rinna. De bara måste hugga in.

Det håller på att bli en av vår tids stora ovanor i samhället – lusten att lägga saker till rätta, att upprätta protokoll, att skapa enhetlighet och att söka hjälpa människor att förstå sitt eget bästa (annars jävlar).

Det kan gälla snöskottning, snusande, fikabröd, fruktkorgar, dammråttor, bäst före datum, arbetskläder, krav på byråkratiska åtgärdsplaner hos företag, cykelparkeringar, lekplatser eller korvvagnars utseende.

Välviljan, att vilja någon annans eget bästa, är ett leende som kan förvandlas till grimas på nära håll.

Och det är, ska sägas, en ovana som vi i medierna under decennier stimulerat och belönat. Det har vi gjort genom att i tid och otid och urskillningslöst kräva ”handling” av politikerna. Under lång tid var det allt för ofta en trött mediedramaturgi att kräva redovisning av ”åtgärder”. Men att ständigt ställa som första fråga varför inte någon ”gjort något”, är att be om beslutsfattare som tränger för långt in i vardagslivet.

Hur ofta har medierna under efterkrigstiden haft tålamod att lyssna på en faktisk förklaring av fakta, sammanhang, bakgrund och konsekvenser, om sådana ingående förklaringar förstört den tänkta dramaturgin, ögonblickets indignation i intervjun med ”folket på gatan”? Många har haft det tålamodet, men inte alls så konsekvent som hade varit önskvärt.

Åtgärdssjukan är också något medborgarna själva tvingat fram, genom att alltför frekvent kräva ursäkter och kompensation från politiskt håll för vardagsolyckshändelser som hör det oberäkneliga livet till. Skyller man tillräckligt ofta på ”politikerna” – i medvetet utnyttjande av det utbredda politikerföraktet – kommer politikerna att börja agera förebyggande för att slippa beskyllningar.

Och det är att skapa ett monster, ett åtgärdsmonster, ett ”redovisning av kosmetiska åtgärder”-monster, ett ”okej, vill ni ha åtgärder, så ska ni få åtgärder”-monster.
Även arbetsgivare har ofta visat sig falla för samma frestelse, att kräva enhetlighet hos de anställda bortom rim och reson. I en anda av misstro. I en förväxling mellan kollektivism och laganda.

Kring varje åtgärdsprogram, kring varje ny samhällstrend, uppstår sedan en flora av konsulter och byråkrati – insiktsfulla, drivna människor – som om de inte möter tuggmotstånd med tiden lika fullt kommer att börja formulera allt mer konstruerade problemskrivningar syftande till att bevisa den egna branschens existensberättigande.

Politikerna, medierna, medborgarna och byråkratierna hetsar varandra framåt i fler och fler försök att lägga saker och ting till rätta i förebyggande syfte.
Att låta en del saker och förhållanden bara vara, även när de inte är perfekta, inte följer mallen, även när de strider mot vad som sades på senaste internutbildningen, även när de är lite irrationella, även när de påminner oss om att människor är komplicerade och bristfälliga väsen – är lika svårt för många aktörer i samhället som att låta bli att klia på ett eksem.

Att ta ett djupt andetag och lita lite på människors egna omdöme och insikt, strider mot vår tids djupaste politiska och mediala instinkter.

Det är en ständig balansgång, givetvis. Det vore mig personligen främmande att hålla något brandtal mot social ingenjörskonst i sig. Som socialliberal har jag väl aldrig sett en pappamånad, ett miljöstyrmedel eller en alkoholskatt jag inte gillat.

Men vissa eksem bör man hålla fingrarna borta ifrån. Och vissa skevheter i samhället, i människors beteenden bör man lämna ifred, utan att rusa dit med en pärm av direktiv.

Jag tror att det är något som många av oss som lite slentrianmässigt hakat på ”kräva åtgärder”-retoriken – socialister, liberaler, konservativa – börjat inse på senare år. Vi har underskattat vad en sådan retorik stimulerar för beslutsfattande. Vi har utifrån olika utgångspunkter identifierat oss med upplysning, utveckling och framåtskridande, men missat att när det blir för mycket projekt, för mycket handlingsdiarré, tynar den frihetliga dimensionen bort.

Ur det perspektivet kan man betrakta debatten om EU:s datalagringsdirektiv. Men ur det perspektivet kan man också betrakta debatten om korvvagnarnas utseende i Umeå och kommunens krav på estetiskt enhetliga vagnar, som fått ny fart genom VK:s artikel på nyhetsplats i tisdags och den uppmärksammade, initierade debattartikeln i torsdags av Johannes Samuelsson, gästlärare på Umeå arkitekthögskola, med rubriken ”Kommunal korvsoppa i Umeå”, där han bland annat skriver:

”Jag har alltid tänkt att olikhet, delaktighet och mångfald borde utmärka en stad som är socialt hållbar och därför också attraktiv. Hur passar en likformig obligatorisk korvvagnspark som skapas uppifrån och tvingas på korvförsäljarna, med eller mot deras vilja, in i denna bild?”

Korvvagnarnas utseende är ett typexempel på en fråga där en kommun inte förmår betrakta en skevhet, en oenlighet, utan att börja lägga sig, men där kommunen borde nöja sig med att upprätthålla det grundläggande regelverket och i övrigt låta tusen korvvagnar blomma och överlämna bedömningen åt försäljarna och deras kunder.

Korvförsäljarna bidrar, liksom annan torghandel, till ett gatuliv i ett Umeå. Jag gillar att se dem stå där och snacka, med stammisar och med nya kunder. Det känns tryggt, och givetvis tror jag att de vet allt om alla i stan, snappar varenda rykte.

Jag tycker för egen del att den nya prototypvagnen är snygg, och gillar personligen att den är genomsiktlig och har en luftig känsla kring sig (även om den inte känns vinteranpassad). Men det finns inga rimliga skäl till att kommunen ska gå in och ha detaljsynpunkter på det, på kultur- och estetikfrågor. Snyggare och mer levande blir nämligen gatubilden om korvvagnarna skiljer sig åt, har egen karaktär, bryts mot varandra.

En annan aspekt på frågan – apropå vinteranpassning – är för övrigt att Umeå rent allmänt har lite svårt att erkänna att det är en vinterstad där det är svinkallt eller åtminstone kyligt större delen av året, där därför fler sammanhängande, gärna inte enbart kommersiella inomhusmiljöer är att rekommendera (en fördel med det planerade kulturhuset). Umeå får gärna drömma om att vara en sommarstad. Men vanligtvis är det, inte minst för barnfamiljer, en overaller av och overaller på-vinterstad i snålblåst. Att låtsas något annat är en livslögn.

———————————————-

Veckans slutord: Det är vårvinter vid Umeälven nu. Dagar av nåd. Jag gillar älvar; de tar sats någonstans ifrån och är på väg någonstans, och samlar små anekdoter längs vägen. När de mynnar har småpratet vuxit till en berättelse om ett helt landskap. Inte havets väldiga, episka, monumentala flerbandsverk. Inte insjöarnas djupa, stilla, isolerade hemligheter som mognat i århundraden. Älvar bryter upp med en alldeles egen nyfikenhet.

Patos, logos, etos – den svåra konsten att övertyga

Av , , 2 kommentarer 3

Det finns stentrista klokhuvuden, karismatiska lögnare, genomärliga virrpannor. Det finns hjältemod svept i mänskliga brister. Om det, och om olika typer av politisk retorik, handlar den här krönikan.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor kring liknande ämnen:

Hur vill vi att politiker ska vara?

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Pamparna vi upprörs över (och röstar på)

————————————————

Patos, logos, etos – den svåra konsten att övertyga

Det finns stentrista klokhuvuden, karismatiska lögnare, genomärliga virrpannor och småfalska genier. Världen är full av människor, de allra flesta av oss, som övertygar med vissa egenskaper och väcker tvivel med andra.

En del är taffliga och kan inte övertyga sig själva i spegeln ens, men har vettiga, genomtänkta saker på hjärtat. En del kan trollbinda, med intellektuellt dravel och lögner. En del är omutbara in i minsta por, men gör aldrig ställningstaganden som förändrar eller utvecklar någonting. Och så finns det de lyckliga vardagsögonblicken när allt faller på plats.

Beroende på vilka kombinationer av egenskaper vi efterfrågar i en viss situation, sätter vi vår tillit till olika typer av människor.

I sin lära om retoriken, konsten att övertyga, utgick Aristoteles från tre kvaliteter: logos (logiken och förnuftet i argumenten), etos (en talares trovärdighet, pålitlighet och moraliska integritet) och patos (en talares personlighet, karisma och utstrålning).

Ibland kan man göra det lätt för sig och nöja sig med vad de gamla grekerna sade, för en första grovsortering. Självklart hör alla sådana egenskaper som trovärdighet, utstrålning och övertygande argument ihop, förstärker eller försvagar varandra och bedöms helt utifrån situationen. Men påfallande ofta går ledande politiker ändå att löst placera in i de olika kategorierna.

Politikens värld – från kommunal nivå ändå ut till internationella toppmöten – vimlar av beslutsfattare och debattörer som briljerar med somt av detta och saknar annat.

Nicolas Sarkozy, Frankrikes president som hoppas bli omvald senare i vår, har uppenbart patos, men – när populismen blir en övermäktig frestelse – mycket tveksamt etos. Hans utmanare, Francois Hollande, har en hel del logos, men till anhängares frustration ett rejält underskott när det gäller patos.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel bygger hela sin framtoning på logos och är principiellt skeptisk till patos som fenomen. I det avseendet har hon som politikertyp mycket gemensamt med två andra konservativa regeringschefer inom EU: Storbritanniens David Cameron och Sveriges Fredrik Reinfeldt. Liksom socialdemokraternas nye ledare i Sverige Stefan Löfven.

De har det gemensamt att deras ställning står och faller med huruvida väljarna uppfattar att de utöver förnuftiga resonemang även har etos, en moralisk integritet, trovärdighet.

USA:s president Barack Obama bars däremot fram till seger i presidentvalet 2008 i mycket högre grad tack vare sitt patos, och har som alla patoskandidater – på vilka rusiga anhängare projicerar alla möjliga förhoppningar – fått både logos och etos ifrågasatt sedan dess. Han valdes som pragmatiker 2008, men har kommit att uppfattas som mer ideologisk präglad sedan dess. Och det får till följd att andra egenskaper i hans framträdande granskas närmare. För att bli omvald på nytt i höstens val måste han övertyga människor att vet vad han pratar om och går att lita på. Patos kan ha en kort halveringstid.

Hans trolige motståndare i höst, republikanen Mitt Romney, har drabbats av ödet att av många både inom och utanför sitt eget parti frånskrivas alla tre egenskaperna: en självmotsägande politiker utan karisma som saknar ryggrad. Det är förstås ett omdöme formulerat av motståndare, men säger en del om hans uppförsbacke.

På lokala nivåer exponeras politikers retorik mycket mer sällan direkt mot en större publik. Personliga möten ”på stan” och i vardagen, uppträdanden i små sällskap och inlägg i lokalmedierna spelar där en större roll.

En kommunpolitikers lokala eller regionala ställning går därför sällan att jämföra med nationellt och internationellt aktiva politiker.

Kommunalrådet Lennart Holmlund i Umeå bedöms utifrån helt andra kriterier än exempelvis C-ledaren Annie Lööf. Landstingsrådet Peter Olofsson i Västerbotten värderas med andra måttstockar än EU-kommissionären Cecilia Malmström. Kommunalrådet Lilly Bäcklund i Lycksele jämförs inte med Mp-språkröret Åsa Romson.

De lever i så helt olika politiska världar med så skilda förutsättningar för debatten. Det som inger förtroende, uppfattas som dynamiskt eller känns som ett klockrent resonemang i en politisk kontext, kan förefalla helt malplacerat i en annan.

Kanske förändras allt det långsamt genom de sociala mediernas framväxt. De retoriska egenskaperna viktas på nytt och vad som utmärker logos, etos och patos definieras om i en ny tid. Men fortfarande slår gamla mönster igenom.

Sett över tid är det tillrådligt att på alla nivåer söka en balans mellan de tre. Samtliga behövs.

För att undvika katastrofer, för att upprätthålla intellektuell hederlighet och motverka korruption, och för att ge mod till förändringar och nytänkande,

Logos utan varken patos eller etos kan vara skrämmande viljelöst, instrumentellt och trött, utan värdering, kompass eller känsla.

Etos utan varken logos eller patos är politiskt sett meningslöst i en demokrati som bygger på kommunikation och utbyte av idéer och argument. Politik är att vilja, som det heter.

Och patos utan etos eller logos måste alltid avslöjas och ifrågasättas. Den farligaste obalansen av dem alla.

Finns det då några politiker som lyckats förena logos, etos och patos till fulländning? Nej, givetvis inte. Till och med historien om världens mest framgångsrika, hedervärda och respektingivande ledare är en historia av hjältemod, briljans och klarsyn, ständigt ackompanjerade av, svepta i, mänskliga brister, svagheter och nederlag.

Låt det vara en tröst, en uppmuntran till viss tolerant vidsyn inför människors tillkortakommanden och samtidigt ett skäl till självständigt, eget, kritiskt tänkande.

Ett steg till in i övervakningssamhället

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag röstade en stor majoritet i riksdagen bestående av allianspartierna och socialdemokraterna ja till införandet av EU:s datalagringsdirektiv. Några centerpartister röstade nej, men i övrigt var det miljöpartiet och vänsterpartiet som stod för motståndet.

De som röstade ja bestod väl av tre olika grupper: de som är emot både direktivet och dess införande, men böjde sig för partipiskorna, de som är emot direktivet men anser att Sverige har en skyldighet som EU-medlem att införa det och de som tycker om direktivets innehåll och anser att det är en bra förändring.

Och så togs ännu ett steg in i övervakningssamhället.

Partier som undergräver sin egen trovärdighet

Av , , Bli först att kommentera 3

I dag röstar riksdagen om EU:s uppmärksammade datalagringsdirektiv. En majoritet borde rösta nej till den integritetskränkande massövervakning som direktivet innebär. Sverige borde ta böterna, satsa hårt på att skapa en motopinion inom EU, hålla brandtal hela tiden, snacka om det med alla stora medier i de största medlemsländerna och sätta press på övriga regeringar i unionen.

Den pressen skulle snabbt bli större än de flesta anar. Integritetsopinionen finns på många håll; samma insikt om att vi steg för steg rör oss mot ett oacceptabelt övervakningssamhälle och att det är dags att dra en gräns, säga ifrån. Sverige skulle kunna bli pådrivande för en rörelse för återupprättad integritet inom EU, som inom ett par år kunde ha utsikter att tvinga fram ett tillbakadragande av direktivet.
Man måste våga vända dynamiken i frågor där det håller på att gå åt fanders. Datalagringsdirektivet är fråga, där många borde känna sig kallade.

Men det kommer inte att ske. Allt talar för att en stor majoritet bestående av allianspartiernas och socialdemokraternas ledamöter kommer att rösta ja, med bara ett fåtal, om ens någon, avvikare, trots att samtliga deras ungdomsförbund kräver att partierna ska rösta nej. Det är ett sorgligt uttryck för hur riksdagen förvandlas till ett passivt knapptryckarkompani.

Datalagringsdirektivet blir ett i raden av integritetsnederlag som skapar cynism och likgiltighet inför partier som utgångspunkt för politiskt arbete och som idébärare i en folkrörelsestrukturerad demokrati. Den cynismen uppstår i just de grupper, den typ av engagerade, samhällsintresserade människor, som länge hört till de olika partiernas viktigaste rekryteringsbas.

Så även om integritetsfrågorna inte väcker jätteengagemang i samhället – och inte stjälper partier i nästa val – så underminerar den sjaskiga hanteringen av dem, den nästan totala frånvaron av avvikande röster inom partier där det finns starka opinioner mot förslagen, partiernas långsiktiga ställning. Ledamöter som oroas av massövervakning och ett partiväsen i trovärdighetskris, borde rösta nej i dag. 

Nordmaling vs Umeå – katten på råttan, råttan på repet?

Av , , 1 kommentar 10

Veckans ordväxling Nordmaling vs Umeå är ämnet för den här veckans lördagskrönika, som handlar om regionalt samarbete mellan små och stora, och vad en regional sammanhållning kräver.

—————————————————————-

Umeå, Nordmaling – katten på råttan, råttan på repet?

Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden …

Nordmaling vill genom riktad reklam locka unga familjer i Umeå att packa flyttlassen och dra några Botniabanestationer söderut, med pendlingsmöjligheter, billiga småhuspriser och närheten till havet som argument.

Det är klart som sjutton att Nordmaling vill det.

Inleder de varje dag med en morgonbön på kommunhuset torde den handla om just det: hur ska Nordmaling kunna bli ett alternativ för unga människor i Umeåregionen som är i färd med att rota sig geografiskt, socialt och yrkesmässigt? Hur ska Nordmaling kunna erbjuda något som för vissa människor i vissa faser av livet är mer lockande än vad Umeå erbjuder?

Få saker kan vara viktigare för Nordmalings framtid – som oundvikligen kommer att utspela sig i Umeås närhet. Det vore väl tjänstefel om inte alla kommunpolitiker och andra ansvariga för Nordmalings utveckling hoppades på att en del av Umeås för norrländska förhållanden kraftiga befolkningstillväxt ska komma den egna kommunen till del. Regionförstoring kallas det, och är de mindre kommunernas bästa chans.

Det är ju ett av de regionala argumenten för Botniabanan: att sådana nya flytt- och boendemönster ska bli möjliga längs kusten, också bort från de mest tillväxtstarka städerna. Att landsbygden som miljö ska kunna få ett uppsving, tack vare en stark stads tillväxt och infrastruktur och samarbeten som sprider de positiva effekterna av den tillväxten över större områden.

Lita på att varenda kommunpolitiker och strateg i Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors går med precis samma förhoppningar. Fördjupade regionsamarbeten, och sammanväxande bo- och arbetsmarknader, är små landsbygdskommuners kanske främsta hopp.

Att ett samarbete fördjupas, samtidigt som viss konkurrens och tävlan består, i synnerhet mellan de små å ena sidan och den stora å andra sidan, är ingen självmotsägelse.

Men det gäller även för landsbygdskommunerna att tänka igenom på vilket sätt de vill växa.

Regionförstoring gör att en region kan erbjuda en större mångfald av livs- och boendemiljöer och sammantaget tilltala fler människor än som vore fallet om bara en ensam storstad växte medan landsbygden tynade bort, eller om allt bara vore landsbygd utan några utpräglat urbana miljöer.

Därför är kombinationen av storstadsvisioner i Umeå och en levande landsbygd med bevarade byskolor och småskalig service i de mindre kommunerna så mycket mer genomtänkt och tilltalande, än den förödande föreställningen att det bästa vore om hela Norrland bestod av ungefär lika stora och till förväxling lika småstadstätorter, som alla erbjuder ungefär samma sak, som är strikt normerade och med vägar genom utdöda, tömda byar emellan.

Ett motsvarande drama utspelar sig just nu i landstinget, som ställer frågor om regional solidaritet på sin spets. Åseles och Doroteas berättigade kamp för överlevnad har med hela Västerbottens möjligheter att behålla befolkningsmängd, service och företagande att göra. Tillgången till vård i inlandet är inte bara en inlandsfråga, utan ligger i allas långsiktiga intresse. Det måste vara kärnan i ett regiontänkande – att en enskild kommunens öde är kopplat till alla de andras, inte i form av den enas död är den andras bröd, utan i form av den enas bröd är den andras bröd och den enas död är den andras död.

Kan Nordmaling, och de andra mindre kommunerna i Umeåregionen, locka till sig en del unga familjer från Umeå är det sannolikt bara positivt för alla, även för Umeå, för det skulle visa att regionförstoring fungerar och kan ge ett lyft åt landsbygdskommuner.

Vad de andra irriterar sig på i Nordmalings planer är snarare valet av metoder, och att de så uppenbart symboliserar ett nollsummetänkande som spär på föreställningar om att samarbeten är omöjliga eftersom intressemotsättningarna är för stora.

Nyheten har också följts av en irriterad ordväxling mellan Umeås kommunalråd Anders Ågren (M) och Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S).

Ågren skriver på sin blogg:

”Gärna offensiva marknadsföringsinsatser för att få fler människor att flytta till vår region. (…) Tyvärr gör ju Nordmalings kommunledning tvärtom, när de nu fokuserar på att försöka locka invånare just från en av sina grannkommuner. Det strider mot hela tanken med samarbetet i Umeåregionen.”

Och Andersson skriver å sin sida:

”Till Anders Ågren (m) vill jag säga att Nordmalings kommun fortfarande är en självständig kommun trots samarbetet med andra kommuner. Det är självklart att vi gör utvecklingsplaner utifrån det förhållande som finns i och runt kommunen. (…) Om Nordmalings kommun inte får ha en egen uppfattning om vad vi vill och hur vi vill är det kanske dags att lämna Umeåregionen.”

Johan Söderling (S), kommunalråd i Vännäs och ordförande i Umeåregionens samarbete kritiserar i Västerbottens Folkblad också Nordmalings kampanj: ”Alla kommuner vill växa, men Nordmaling hade skött det smidigare om man vänt sig utåt, till övriga Sverige, och inte haft en grannkommun som mål (…) Det känns olyckligt.”

Uttalandena visar vilken svår balansgång som väntar för en kommun som Nordmaling: Å ena sidan värna samarbetet och ett regionalt helhetsperspektiv. Å andra sidan söka vägar att ibland konkurrera med egna kvaliteter och erbjudanden.

Men det ställer också en stad som Umeå inför en del självrannsakelse. För om ett regionsamarbete mellan en stor och ett antal mycket små kommuner ska fungera, krävs att de små kommunerna har något att vinna på det. Umeå måste erkänna att den egna utvecklingen är beroende av andra kommuners och orters långsiktiga överlevnad och stabilitet, och att ett Umeå som omges av en levande landsbygd attraktiv för andra livsstilar och livsmönster är starkare än ett Umeå som blir en ö av urban tillväxt i en stagnerande landsdel.

Så gör Nordmaling, bortsett från de kritiserade metoderna, fel som hoppas locka unga familjer från Umeå att flytta till den södra grannkommunen?

Nej, de gör rätt.

Men Nordmalings företrädare måste vara noga med att bättre motivera det utifrån en vision för hela regionen och en djupare analys, inte fastna i ett nollsummetänkande.

För blir ”var och en för sig” ledstjärnan i Umeåregionen, utan regional sammanhållning och solidaritet, är det negativt för alla på lång sikt och negativt för alla utom Umeå kort sikt.

Tröghet, demokrati och tålamod i Umeå

Av , , 1 kommentar 3

Den demokratiska trögheten i stadsplaneringsprocesser som något positivt, är ämnet för den här krönikan, som utgår ifrån intervjun i nya VK-Affärsliv med Krister Olosson och Hilding Holmqvist.

Jag tror inte att det var bättre förr och tycker att två myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Öppen källkod får inte bli ett tomt löfte i Umeå

Bygg storstad i Umeå

Umeå, översiktsplanen och demokratin

———————————

Tröghet och demokrati i Umeå

När Balticgruppens Krister Olsson i en intressant intervju i nya Affärsliv säger att det var bättre förr, när man kunde gå till Torsten W Persson eller Margot Wikström och få klart besked – ja eller nej – är det svårt att göra någon annan tolkning än att det var mer toppstyrt förr.

Bara när besluten redan är fattade innan de demokratiska församlingarna kopplas in, kan besked av det slaget lämnas. Den demokratiska processen, med prövningar och omprövningar, tar oundvikligen längre tid och tillåter inga tvärsäkra svar på ett tidigt stadium.

Och när Hilding Holmqvist i samma intervju säger att ”det är bättre med ett nej nu än ett ja i augusti”, så är det förstås ett uttryck för otåligheten hos den som har både idéer och resurser att förverkliga dem.

Deras åsikter har stöd av många i Umeå, som tycker att det går för långsamt. Jag lutar dock åt att den tröga verklighet de beskriver i själva verket tyder på att det blivit bättre med åren.

Det är viktigare, inte minst i en liten stad som Umeå där politik, näringsliv och mediekoncerner har kontaktytor mot varandra, att det hålls noga på de demokratiska formerna, än att det går smidigt att komma till skott. Den demokratiska eftertanken ger mer långsiktigt hållbara och resurseffektiva beslut. Att de raka beskeden blivit färre, är ett sundhetstecken, även om det ibland tar udden av goda idéer.

För politiken pressas från två håll: av bråttom-bråttom-otålighet och av ”vi är emot, därför är våra åsikter finare och har vi rätt”-konservatism.

Två trötta myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.

Den senare myten har avslöjats i två aktuella exempel: Slussendebatten i Stockholm där kultureliten ryckte ut tillsammans med oppositionen i ett beklämmande försvar för en av de mest reaktionära stadsmiljöer som finns i Sverige. Som tur är var majoriteten klok nog att fatta beslut ändå – sannolikt med stort stöd hos de kollektivtrafikanter som varje dag tvingas in i den stinkande, otrygga, krackelerande betongen, inte bara kan njuta av den på avstånd, på foton från sextiotalet eller genom taxirutorna.

Och den planerade ombyggnationen av en tågstation i Stuttgart i Tyskland mot vilken massiva, uppretade demonstrationer anordnades – något som i medierna automatiskt tolkades som att ”folket” var emot – men där den så småningom hållna folkomröstningen visade att förespråkarna var i klar majoritet. Det blev en hemläxa för många.

Det har länge varit en revolutionsromantisk sjuka i medierna, att engagemang alltid likställs med frasradikalism och ensidig retorik. Medan eftertanke, nyanserade analyser, pålästhet och politiskt arbete på sansad volym aldrig får något erkännande, utan bara stryk i ett allmänt politikerförakt.

Det är kanske överhuvudtaget läge för ett försvarstal till fullmäktigen som tålmodiga, öppna beslutsforum, och till byråkratiska processer som ett sätt att värna att mer går rätt till.

Visst, byråkrati kan politiseras, korrumperas och användas för att jävlas med folk – inte minst med ensamma småföretagare utan miljardmäktiga lobbyorganisationer i ryggen.

Men i många situationer, i många typer av ärenden, är den lätt anonymiserande, charmlösa, osentimentala byråkratin som behandlar alla lika, det bästa motmedlet mot de resursstarkas rätt, mot gaphalsarnas rätt, mot de politiska väntjänsternas rätt. Den kärva, otrendiga byråkratin som inte låter sig skrämmas eller stressas av pengar, partinålar eller rubriker, är viktig för en demokrati.

Jag fruktar mer att politiken ska bli för eftergiven i planeringsärenden inför dem som av olika skäl är otåliga och upphetsade, än att ärenden dröjer och behandlas korrekt. Trögheten, att det hålls på formerna, att frågor behandlas i demokratisk ordning, i öppna processer, i noggranna utredningar och i form av tydliga besked inför demokratiska val, men att beslut också fattas till slut, när konsensus inte råder, är ett skydd varje gång känslorna kokar hos ja- och nejsägare.

Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att förhindra beslut är inte i sig ädlare än att fatta dem. Men det är bättre att diskutera öppet och tillsammans, även om det tar tid, och fatta beslut sedan, i vilken riktning det än må vara, än att starka nypor eller heta känslor skapar fullbordade faktum innan demokratin fått en chans.

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Av , , Bli först att kommentera 5

Norrlandsbegreppet, regionsamarbeten, möjligheter, problem och fantomsmärtor kanske kan sägas vara ämnet för den här krönikan, som tar upp den här nya forskarboken från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet:

Ett delat Norrland – på väg mot regioner?

Till den kommer jag att återkomma fler gånger framöver, den är mycket läsvärd och rekommenderas.

I papperstidningen med en poetisk teckning av Niklas Eriksson på temat.

Eftersom det tyvärr felaktigt, i en annars utmärkt text, på ett ställe i forskarboken angående mediernas bevakning står att regionfrågan bara tagits upp ett fåtal gånger på ledarplats i bland annat VK – vilket torde förvåna trogna läsare – så kommer här nedan några tidigare inlägg av mig på Norrlands- och regiontemat.

Ett slags sammanfattning, som en gest till den nya boken också som blir en ny källskrift att gå till för alla oss som intresserar oss för de här frågorna, av hur jag diskuterat frågor kring Norrland, Västerbotten, Umeå och regionala identiteter de senaste åren, och givetvis hur även mina egna perspektiv förändrats och utvecklats med tiden:

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm – älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Förluster landsbygden inte har råd med

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

Samma gamla avstånd

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Norrland borde skälva oftare

Umeå – vad ska man säga?

Nyåker, Örträsk och Norrland – mellan hopp och förtvivlan

Den tänkta storregionen rasar samman

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Norrland är inte ett slutet kärl

Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Bygg storstad i Umeå – för Norrlands skull

Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans

Regionfrågan – cliffhanger eller svart ruta

En kastad handske åt Botniaregionen

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Rökmaskin eller klartecken för Norrland

Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna

Regioner och identiteter – sista ordet är nog inte sagt

Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige

En dålig kompromiss

Här är karusellen som ska gå till kvällen

Kritik av regionfrågans hantering

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Landstingspolitik på väg att bli en snackis

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Skilda världar i regionfrågan

Tuffare för Norrland att få gehör

Ta ingen skit Robertsfors

Bilden av Norrland – här och i omvärlden

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

——————————————–

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Det är anmärkningsvärt att regiondebatten kan vara så svagt utvecklad, trevande och misstrogen i ett av Sveriges viktigaste tillväxtområden. Den stora staden vid kusten växer så att det knackar, men vet inte riktigt hur den ska hantera sin egen utvidgning, socialt, ekonomiskt och med hållbar infrastruktur i en planering för 2000-talet.
Samtidigt har många orter i regionen svårt att förverkliga sina potentialer, att komma ut ur skuggan. Behovet av regionförstoringsprocesser över ett större geografiskt område, är lika uppenbart som oviljan hos många viktiga aktörer att tänka storregionalt.

Att de mindre orterna runt omkring får draghjälp av huvudortens tillväxt, men samtidigt är viktiga även för storstaden – en del av svaret på frågan hur många av de problem som uppstått där ska kunna hanteras – har svårt att få genomslag i debatten.
De små misstror storstaden, som arrogant tycks vilja sluka allt, och storstaden håller på sitt, utan mer än ett pliktskyldigt intresse för vad som händer direkt bortom de egna gränserna. Ingen säger nej, men få säger ja med något större engagemang, när det väl kommer till kritan. Det är som bäddat för ömsesidigt baktaleri.

Att medielandskapet är splittrat mellan ett nationellt och en mängd isolerade lokala perspektiv, utan det sammanbindande regionala perspektivet, hjälper inte heller.

Jag syftar förstås på situationen i Mälardalen.

Men det var inte det den här krönikan skulle handla om.

I veckan kom en forskarbok – ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” – från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, som jag ska återkomma till här på ledarsidan framöver.

Boken sammanfattar ett projekt där ett antal forskare tittat på frågor som handlar om Norrland, regionala attityder, regionaliseringsprocesser och norra Sveriges framtidsperspektiv. Infallsvinklarna är många och det är omöjligt att sammanfatta alla delar i en text, men en genomgående frågeställning rör just Norrlandsbegreppet och Norrlandsidentiteten.

Finns det en sådan? Det är en avgörande aspekt i varje diskussion om nya regionbildningar mellan de nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Jag tänker på hur relativt ofta det händer att man som umebo berättar för någon i Stockholm var man bor och får till svar något i stil med: ”Intressant, ja jag såg det där som hade hänt i Boden i går”. Eller: ”Kul med Ikea i Haparanda”. Eller: ”det går ju bra för Luleå i Elitserien nu”. Och man vill bara svara, med en egen TT-flash: hallå, extra, den genomsnittliga umebon bryr sig mer om vad som händer i Malmö än vad som händer i Luleå, Örnsköldsvik, Skellefteå eller Boden, och tvärtom. Utom då när det gäller hockey, och det intresset är inte alltid av den, hur ska vi säga, vänskapliga, lyckönskande sorten.

Den vanliga bilden är ju att övriga Sverige ser på Norrland som en diffus enhet däruppe någonstans, medan människor här vill betona att det är för stora avstånd och inbördes skillnader för att ett Norrlandsbegrepp ska duga och vara relevant.

Den nya forskarboken nyanserar och fördjupar den bilden i bidrag om politikens gränsdragningar, medielandskapet och medborgarnas känsla av hemhörighet – vilket det blir skäl att återkomma till. Men den bekräftar rakt igenom att Norrlandsidentiteten långt ifrån är något enkelt och självklart, varken på längden eller tvären.

Väger det som förenar, av tradition eller av trycket från samhällets strukturomvandlingar, tyngre än det som skapar konflikter och misstro?
Något slags Norrlandsidentitet existerar och har betydelse, parallellt med många lokala identiteter. Men den har svårt att bära upp både en problematisk syd-nord-dimension och en problematisk öst-väst-dimension.

Norrlandsbegreppet finns. Men det har myror i baken och kan inte sitta still. Myllret skapar både energi och irritation. Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.
Det är väldigt svårt att skapa en norrländsk offentlighet och en Norrlandsdebatt som är större än de enskilda kommun- och länsperspektiven, men mer regionalt distinkt än det nationella perspektivet. Politiken lyckas inte, medierna lyckas inte, medborgarna efterfrågar det inte i någon större utsträckning. Lika fullt föreligger ett behov.

För till skillnad från Mälardalen har de flesta kommuner i norra Sverige inte bara ett vagt behov, utan ett akut behov av nya regionaliseringsprocesser. Problembilden är djupare här och marginalerna mindre, på sina håll obefintliga.

Nya samarbeten, en solidaritet inom ramen för ett regionalt helhetstänkande, kommer att krävas för att framtidens landsbygd ska kunna hållas levande, med social service, infrastruktur, valmöjligheter och företagande.

Och de norrländska städerna och stadsnära kommunerna vid kusten har inte, i sin konkurrens med regioner söderut, råd på sikt att se den omgivande glesbygden förtvina.
Övergripande regionprojekt kan i det sammanhanget bli till hjälp även för lokala experiment, och omvänt.

De nordligaste länen kommer dessutom, vare sig de vill eller inte, att tvingas gå samman oftare för att kunna hävda sig i dragkampen om investeringar och satsningar, nationellt och internationellt.

Den norrländska mångfalden, som gör Norrlandsbegreppet svårdefinierat och ibland omöjligt, kommer att bli ännu viktigare att betona och bejaka framöver. Det får aldrig handla om att likrikta och förenhetliga.

Men en del gamla gränsdragningar och låsningar på kartorna – oviljan att erkänna att det i många lägen är vettigt och berikande att se en större regional gemenskap – kommer att framstå som ohållbara och hämmande.

Varför inte se de upplösta gränserna som en möjlighet till frigörelse och större egenmakt för hela norra Sverige?

Rösta nej till massövervakning

Av , , 2 kommentarer 8

Datalagringsdirektivet kommer snart upp till nytt beslut i riksdagen. Ledamöterna bör rösta nej till massövervakning. Det är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.

En tidigare krönika från slutet av förra året på liknande tema:

Det här är jag, det här är du, det här är vi

—————————————————–

Rösta nej till massövervakningen

Rösta nej, vägra att ge efter och betala böterna i väntan på fortsatt process. Det finns inga hållbara skäl för Sverige att införa EU:s datalagringsdirektiv. Tvärtom bör Sverige – det handlar om så viktiga värderingar – säga ifrån, ta en strid, dra en gräns, också under risk för böter på mångmiljonbelopp, med hänvisning till EU:s egna grundprinciper.

Visserligen var det en svensk, då socialdemokratiskt styrd, regering som för ett antal år sedan ursprungligen kampanjade för direktivet inom EU. Idékläckare var dåvarande justitieministern Thomas Bodström. Men ett svek blir inte bättre för att det följs upp av ett nytt, när det ursprungliga misstaget blivit uppenbart.

Datalagringsdirektivet – utan proportioner, illa utrett och för eventuell brottsbekämpning obefogat i sin omfattning och principlöshet – anger att uppgifter om allas telefonsamtal, sms och e-post, alltså tidpunkter, platser, inblandade personer, ska sparas av operatörerna i minst sex månader. Det är liktydigt med ännu ett krav på massövervakning av medborgarnas kommunikation med varandra. Allt ska kartläggas, kontakter, rörelsemönster, kommunikationssätt, så att pusslen ska kunna läggas i efterhand.

Sverige har skjutit upp införandet i flera år. 2011 fick Mp, V och Sd (med helt olika motiv) igenom en så kallad minoritetsbordläggning av frågan i ytterligare ett år. I dag, efter de senaste årens omfattande och folkbildande integritetsdebatt, finns det rimligen en blocköverskridande majoritet i riksdagen, bland ledamöterna, som i sak är emot de föreslagna åtgärderna, som inser att de skulle bryta mot respekten för den personliga integriteten på ett oacceptabelt och omotiverat sätt. Men 21 mars är det dags för riksdagen att gå till beslut, och det mesta talar för att alliansen och socialdemokraterna tillsammans kommer att rösta ja.

Sverige måste, lyder argumentet, böja sig för att EU:s regelverk säger så, för att vi får höga böter om vi vägrar och för att Sverige knappast skulle vilja att andra EU-medlemsländer började välja och vraka bland gemensamt fattade beslut och struntade i dem som inte passade. De argumenten skulle vara giltiga och relevanta i de flesta frågor. Men de håller inte när det kommer till datalagringsdirektivet.

Sveriges riksdagsledamöter bör rösta nej den 21 mars, inte i trots och rättshaverism, för att direktivet kräver en åtgärd som Sverige i dag är emot och helst vill avstå från, utan för att det skulle innebära en massövervakning av medborgarnas privata kommunikation som strider mot både Sveriges och EU:s egna grundprinciper om medborgerliga rättigheter.

Det är inte en fråga om att vilja eller inte vilja, om att följa eller inte följa ett direktiv, utan om rätt och fel, lagligt och olagligt, där direktivet hamnat på fel sida. Sådana konflikter mellan det som beslutats på formellt laglig väg och det som är godtagbart utifrån ett grundlagsperspektiv kan uppstå då och då. Kraven på åsidosatta rättigheter och ytterligare inskränkt privatsfär blir inte mer acceptabla för att de kommer i form av ett EU-direktiv och med hot om böter.

När det gäller människors rätt att slippa den totala övervakningen måste EU:s grundvärderingar skyddas mot EU:s direktiv.

Gränserna för vad som anses vara en acceptabel form av övervakning förskjuts hela tiden. Steg för steg tvingas människor vänja sig vid ett genomlyst samhälle där det mesta går att spåra, där den egna sfären krymper och där en grov kränkning av den egna integriteten alltid bara är en enda mänsklig faktor, ett enda litet missbruk av information, bort. I det lilla, som i det stora. I det lokala som det internationella.

Det kräver både att de stora systemen är felfria och att människor kröker sig inför påståenden om att så är fallet – två omöjligheter. Misstron som oundvikligen följer, mellan människor och mellan människor och institutioner, bryter ned viktiga processer i det civila samhället som har med skapande kreativitet och ansvarstagande i vardagen att göra.

Och när väl övervakningen dragits i gång, uppgifterna samlats in, så finns det inget riktigt principiellt skydd kvar mot vad uppgifterna sedan används till. Flyter gränserna redan kan man aldrig veta vilka trender och dagsrubriker som får överaktiva politiker – sugna på att få kredd för att de ”gör något” – att kräva att övervakningens syften omdefinieras.

De små stegen är lätta att ta framåt, men väldigt svåra att backa igen. Eftersom de tekniska framstegen – givetvis nästan enbart positiva för frihet, demokrati, bildning och mångfald i ett öppet samhälle – också kommer att öka möjligheterna till massövervakning och massregistrering i framtiden, är det ännu viktigare i dag än tidigare att grundlagar och lagstiftning upprätthåller skyddet för den personliga integriteten.

I en epok som bejakar den tekniska utvecklingen, bör lagstiftarna snarare vara konservativt försiktiga i synen på vad stater ska ha rätt att använda den till i syfte att kontrollera och styra människor.

Det finns inget som talar för att försöken att genomdriva ytterligare övervakning, informationsinsamling och informationssamordning, till nackdel för mångfald och människors privatsfärer kommer att upphöra. Därför måste fler tunga aktörer börja ifrågasätta de enskilda små stegen, dra gränser – för att inte dammarna ska brista.

Ju tidigare gränsen dras av medlemsländer inom EU som inte accepterar att EU via ett datalagringsdirektiv låter en av de största dammarna brista i integritetsfrågan, om flera medlemsländer faktiskt gör klart att det här är ett övertramp som inte kan accepteras, desto större är chansen att balansen återupprättas.

För målet kan inte begränsas till att Sverige via vägran och böter ska slippa införa lagen, utan att den ska dras tillbaka som EU-direktiv överhuvudtaget, att den ska underkännas som oacceptabel och stridande mot EU:s grundprinciper.

Riksdagen brottas med ett besvärande rykte om sig att ha förlorat i betydelse, självständighet och hållning. Nu har ledamöterna chansen att visa att ryktet om deras irrelevans är betydligt överdrivet.

Rösta nej.